Fanny Åström

I helgen hamnade jag i ett samtal om relationers avslut och att kräla. När relationer har tagit slut för mig, speciellt den senaste jag hade med en man, så har jag verkligen krälat. Liksom förnedrat mig å det allra grövsta. Tiggt och bett om att bli tagen tillbaka och så vidare. Jag har nog inte riktigt känt någon skam för detta, utan på ett sätt känt att det har varit det rimliga att göra i situationen. jag har helt enkelt ansett att jag bara har krävt mig rätt. jag har krävt att det löften som avgetts i relationen, och som fått mig att stanna i den och ge vissa saker i den, ska hållas. Även om dessa löften varit ”absurda” så är de ju en del i romantiken som män använder för att binda kvinnor till sig. Om löftena inte hade fyllt någon funktion hade de ju kunnat utelämnas, men män envisas med att avge dem, ibland även mot kvinnans uttryckliga vilja (jag har varit med om detta flera gånger). Jag har helt enkelt ansett att dessa löften förpliktigar, även om de inte var menade att ta på allvar. Jag har ansett att den som använder sig av den typen av löften, uttalat eller underförstått, för att binda någon till sig, får stå sitt kast.

Frågan är ju varför en gör detta. Jag har funderat mycket på den här frågan och mitt svar är att det handlar om att radera ut hoppet för relationen, att verkligen göra det helt otänkbart att gå tillbaka till det som varit. Jag var tvungen att få mitt ex att liksom ”bevisa” för mig att vår relation var omöjlig. Jag orkade inte själv komma fram till denna insikt, så jag tjatade och tjatade och sprang in i väggen gång på gång, för att gång på gång få öra alla skäl till att det inte kunde bli vi igen. Det blev ju en självuppfyllande profetia, vem vill vara med någon som gör så, och det är också en del av poängen med det hela. Att stänga alla vägar tillbaka till det en vet skadar en men är för svag för att avstå från.

Men att göra detta är både respektlöst mot en själv och också något som kan skada den andra personen, och därför har jag inte velat göra så i relationer med kvinnor. Det finns inte samma aspekt av exploatering och utnyttjande, vilket gör att en inte kan se den andra parten som ”skyldig” på samma vis. Det finns liksom ingenting att kräva tillbaka på samma simpla sätt. Heterorelationen har ju i mångt och mycket en slags kontraktsstruktur, som lesbiska relationer saknar. Även om det såklart finns likheter i form så är det inte på samma sätt konstituerande för relationen.

En får helt enkelt hitta andra sätt att hantera sina känslor, eller snarare ha lite mer tålamod och läka ut dem. Lägga band på sig själv. Med män behövde jag inte lägga band på mig på samma sätt, för jag hade inte makt över dem och kunde inte skada dem på samma sätt, och hade därmed inte heller samma ansvar för mina handlingar. Som kvinna i relation med en man är en på sätt och vis ett barn; en förminskas och ses ner på, just för att det en gör mot dem inte har samma verkan som det dem gör mot en. Men med andra kvinnor har en ansvar att hantera sina känslor på ett moget sätt.

Fick denna kommentar på mitt senaste inlägg om att slentriandejta:

Ja det va faktiskt liknande för mig. Jag hade precis tagit mig ur ett jobbigt förhållande med en man som misshandlade mig psykiskt och hjärntvättade mig och efter det tänkte jag att jag bara ville vara med kvinnor för det var det jag dagsdrömde om och fantiserade om ett liv som lesbisk, som att jag ville komma närmare mig själv. Men hade slentrianmässigt dejtat lite med en kille som var ”mycket ” snällare” än förra och det var verkligen av slentrian som jag blev ihop med han. Så gick jag där och drömde i ett par månader till innan jag tog tag i det och gjorde slut

Jag tänker att detta hänger ihop med att livet i det här samhället i bästa fall är skittråkigt. Det är liksom det bästa vi kan förvänta oss att få som kvinnor, så när vi får det så måste vi ta det. Att bli omtyckt av en ”snäll kille” är liksom det vackraste en kan vara med om som kvinna.

Så vi gör hela enkelt bara heterosexualitet på slentrian, för vi tänker att den mördande tristessen i det välfungerande heterolivet är det bästa vi kan få. Vi tänker att om vi inte kan stå ut med det, hur ska vi då klara av livet i dessa helhet?

Nå, som tur är finns det en väg ur tristessen och det är att älska och begära kvinnor.

Jag minns en relation med en man jag hade ganska tätt innan jag blev lesbisk. Det var verkligen inte dåligt egentligen, han var ganska inkännande (mer i början än mot slutet, som det brukar vara). Men jag kan ändå verkligen se tillbaka på den relationen, på vårt umgänge och sexet vi hade, och känna mig äcklad på ett sätt som jag inte känner inför andra relationer med män.

Jag tror liksom det handlade om att det var så himla onödigt alltihopa. Det var inte som att jag var kär, utan egentligen bara att jag gjorde det helt utan anledning. Det var liksom gammal vana, sånt som en gör. Om en man gillar en och inte är en fullblodsidiot så besvarar en det, helt enkelt. Jag var inte heller särskilt beroende av honom. Jag hade liksom börjat fundera på det här med lesbiskhet och precis tagit mig ur en annan relation med en man. varför var det nödvändigt för mig att träffa honom, umgås med honom, kyssa honom, ligga med honom? Det är bara så konstigt.

I många relationer känner jag typ att jag verkligen kan förstå hur jag hamnade där, även om det såklart är otänkbart idag. I den här relationen är det som att jag inte kan begripa hur jag tänkte. Det var liksom bara ren heteroslentrian. En tänker att en ändå har det bättre med snubbe än utan, på något vis. Jag vet inte.

Är det någon av er som har liknande erfarenheter? Berätta gärna!