Norstedts sprider myten om mödomshinnan.

mödomElza Dunkels twittrade om att Norstedts har ordet ”mödomshinna” i sin ordbok utan att skriva att det är en jävla MYT att mödomshinnan existerar. Detta är såklart helt förkastligt och sjukt, en kan verkligen förvänta sig att en ordbok ska ha mer uppdeterat innehåll. Det var ju länge sedan myten om mödomshinnan förkastades.

Detta är så jävla kefft. Det är ett stort problem att många fortfarande tror att mödsomshinnan existerar, och att ett ”seriöst” förlag sprider denna idé i sin ordbok är verkligen under all kritik. Det handlar om att skapa en kultur där kvinnor tror att de på något sätt ”skadas” av att ha sex (vilket en visserligen kan göra, men det handlar nog mer om sexuellt våld) och att normalisera att det ska göra ont och kanske till och med blöda när en har sex (eller blir penetrerad) för första gången. Vidare handlar det om att frånta kvinnor rätten till kunskap om sina kroppar.

Jag tycker att det är rimligt att ordet ”mödsomshinna” finns med, men det ska framgå att det är en myt och ingenting som faktiskt existerar (vissa har visserligen en hinna framför slidöppningen, men det är i sådana fall en missbildning som brukar åtgärdas när det upptäcks, annars kommer ju till exempel inte flytningar och mens ut).

Exempel på alternativa beskirvningar skulle kunna vara:

En myt om att slidöppningen täcks av en hinna som spricker vid första penetrationen som använts av män för att kontrollera kvinnors sexualitet, då det är någonting som anses väldigt viktigt i patriarkatet.

Så jag föreslår att Norstedts ändrar sin definition till detta!

Men bli lesbiska då!

blilesbiskIbland säger ju heterokvinnor att de önskar de vore lesbiska, och det kan en ju förstå! Det är mycket roligare att vara flata, det är mycket roligare att umgås med flator vilket en i regel får som flata och så vidare. Detta tycker vissa är jättehemskt att säga, men jag tycker det är bra. Enda problemet är att de så sällan faktiskt tar tag i saken och blir det.

Ansträng er lite! En kan inte få allting gratis här i livet. Och glöm inte:

everyFör den som vill ta tag i saken har jag skrivit lite om min process här.

Att inse att en kan skada andra.

En av de läskigaste sakerna med att börja begära kvinnor och ha relationer med kvinnor var att inse att en plötsligt var i en position där en hade makt att såra och skada en annan människa. Som heterosexuell kvinna och framförallt heterosexuella feminist kan en ju uppleva en viss känsla av ansvarsfrihet, vad en än gör kan en liksom aldrig vara värre än männen en har samröre med. En kan förvisso skada sina kvinnliga vänner, men sådana relationer går sällan lika djupt in i ens självbild och värderas framförallt inte lika högt av samhället. Därmed finns det inte samma rädsla för att skada eller såra en kvinnlig vän som någon en har en romantisk relation med. Nu har jag förvisso börjat värdera även mina vänner mer efter att jag blev lesbisk, men som heterosexuell som tror jag tyvärr att jag tog alltför lätt på hur mycket en kan skada och såra sina vänner, och det tror jag absolut inte jag är ensam om.

Nå, insikten om att en kan skada och såra de en har relationer med gör såklart att en måste ta ansvar på ett helt annat sätt. Plötsligt måste en anstränga sig och reflektera för att vara den bättre parten i relationen, eller för att ens ligga på samma nivå. Sånt behöver en ju aldrig göra med män.

Sanningen att säga så har jag till och från betett mig riktigt illa i relationer med män, och gjort saker jag ångrat efteråt. Jag har kunnat gå in för att skada personen jag haft en relation med för att jag inte vetat vad jag ska göra annars, eller för att det har varit enda sättet att nå fram till honom. Men så skulle jag aldrig vilja behandla en kvinna. inte för att de är mer värde (vilket de ju är, men det är en annan sak) utan för att min makt över dem är större. Det finns ju kvinnor, väldigt många till och med, som jag är överordnad. Detta är ju en ny grej för mig i relationer, då alla mina manliga partners har varit överordnade mig.

Jag tänker att detta är någonting som får många kvinnor att banga relationer med kvinnor, de skräms av tanken på att ha äkta ansvar för en annan människa. Att vara med män är på ett sätt ”bekvämt” eftersom vi inte behöver ta ansvar för hur vi behandlar vår partner på samma sätt där, det finns inte samma moraliska risk helt enkelt.

Menskonst.

I frågan om menskonstens vara eller icke vara så har mycket sagts och åtskilligt mer kommer att sägas. Vissa känner sig tvungna att hävda att mens är äckligt, andra att mens faktiskt inte är den viktigaste frågan, vissa menar på att det är exkluderande mot kvinnor som inte har mens och så vidare.

Jag kommer fan aldrig att begripa varför människor hävdar att mens är äckligt. Det är för det första inte sant, det är inte äckligare än någon annan kroppsvätska. Hela poängen är ju att detta som kopplas samman med specifikt kvinnor ska skambeläggas. Jag själv har inte en särskilt ansträngd relation till min mens, och mycket har blivit bättre i och med att jag skaffade menskopp. Jag tycker inte att mensfläckar är genanta, jag gömmer inte min menskopp och så vidare. Detta är väldigt skönt, jag vet många som tycker att mens är skamligt och jag tycker synd om dem. Det måste vara jättejobbigt att skämmas inför något som ”drabbar” en så ofta. Att komma över sin skam inför mens kan nog vara en stor livsförbättrare för många kvinnor, och det tycker jag verkligen inte att en ska vifta bort som en obetydlig fråga. Ja, det finns viktigare frågor såklart, men det gör det inte obetydligt.

Med bakgrund i det ovan nämnda så kan jag ibland ha svårt att se poängen med menskonst. Jag har helt enkelt inte de problem som menskonsten avser att lösa. Jag tänker att alla inte kan relatera till alla kvinnliga erfarenheter och att det ligger i sakens natur när vi talar om hälften av jordens befolkning, men det gör såklart inte menskonsten meningslös. Uppenbarligen är det många kvinnor som upplever detta som ett problem, och de kan väl få hållas då? Jag ser verkligen inte vad det finns att störa sig på.

IMG_8907Den som uppfattar mens som äckligt borde kanske ta sig en funderare på varför istället för att bräka på om det. Kanske en kommer fram till något viktigt.

Vad är det som skaver?

I vissa relationer med män jag haft har det liksom krupit sig på ett obehag. Plötsligt känns kyssarna påtvingade, beröringen äcklar. men en låter det vara ändå eftersom en inte känner att en har rätt att känna detta obehag. Det går liksom inte att sätta fingret på vad som är fel, men det är någonting som skaver. Det är någonting som inte är som det ska vara.

vadärdetsomskaver

Som kvinna lär en sig ju att ignorera denna känsla, det är inte meningen att en ska bejaka detta obehag eftersom det mer eller mindre följer oss genom livet. Vi ska trycka ner våra känslor och acceptera att det skaver lite grann.

När en börjar bejaka denna känsla och utforska den så byts skavet ut mot ett äckel som är outhärdligt, och som gör att en måste förändra situationen. Känslan går från att vara internaliserad, någonting en måste stå ut med och lägga band på, till att rikta sig mot upphovet till den. Detta är precis vad patriarkatet inte vill ska hända. I patriarkatet ska vi istället gå omkring och skava. Internalisera all skit och inte förändra vår situation. Tänka att vi är jobbiga och besvärliga när vi egentligen bara försöker lyssna på våra reaktioner på en pissig situation.

Slagmetall.

IMG_0648Som sagt så försöker jag upptäcka nya materiel och köpte därför slagmetall, den billiga versionen av bladguld. Väldigt billigt faktiskt, fick 25 ark för 50 spänn ungefär. Det är extremt tunt och svårt att hantera eftersom det ”dras” till huden och går sönder väldigt lätt, men så vackert! Har försökt hitta grejer som ger fin guldfärg ett tag nu och jag tycker det är svårt, men detta var perfekt.