Men bli lesbiska då!

blilesbiskIbland säger ju heterokvinnor att de önskar de vore lesbiska, och det kan en ju förstå! Det är mycket roligare att vara flata, det är mycket roligare att umgås med flator vilket en i regel får som flata och så vidare. Detta tycker vissa är jättehemskt att säga, men jag tycker det är bra. Enda problemet är att de så sällan faktiskt tar tag i saken och blir det.

Ansträng er lite! En kan inte få allting gratis här i livet. Och glöm inte:

everyFör den som vill ta tag i saken har jag skrivit lite om min process här.

Att inse att en kan skada andra.

En av de läskigaste sakerna med att börja begära kvinnor och ha relationer med kvinnor var att inse att en plötsligt var i en position där en hade makt att såra och skada en annan människa. Som heterosexuell kvinna och framförallt heterosexuella feminist kan en ju uppleva en viss känsla av ansvarsfrihet, vad en än gör kan en liksom aldrig vara värre än männen en har samröre med. En kan förvisso skada sina kvinnliga vänner, men sådana relationer går sällan lika djupt in i ens självbild och värderas framförallt inte lika högt av samhället. Därmed finns det inte samma rädsla för att skada eller såra en kvinnlig vän som någon en har en romantisk relation med. Nu har jag förvisso börjat värdera även mina vänner mer efter att jag blev lesbisk, men som heterosexuell som tror jag tyvärr att jag tog alltför lätt på hur mycket en kan skada och såra sina vänner, och det tror jag absolut inte jag är ensam om.

Nå, insikten om att en kan skada och såra de en har relationer med gör såklart att en måste ta ansvar på ett helt annat sätt. Plötsligt måste en anstränga sig och reflektera för att vara den bättre parten i relationen, eller för att ens ligga på samma nivå. Sånt behöver en ju aldrig göra med män.

Sanningen att säga så har jag till och från betett mig riktigt illa i relationer med män, och gjort saker jag ångrat efteråt. Jag har kunnat gå in för att skada personen jag haft en relation med för att jag inte vetat vad jag ska göra annars, eller för att det har varit enda sättet att nå fram till honom. Men så skulle jag aldrig vilja behandla en kvinna. inte för att de är mer värde (vilket de ju är, men det är en annan sak) utan för att min makt över dem är större. Det finns ju kvinnor, väldigt många till och med, som jag är överordnad. Detta är ju en ny grej för mig i relationer, då alla mina manliga partners har varit överordnade mig.

Jag tänker att detta är någonting som får många kvinnor att banga relationer med kvinnor, de skräms av tanken på att ha äkta ansvar för en annan människa. Att vara med män är på ett sätt ”bekvämt” eftersom vi inte behöver ta ansvar för hur vi behandlar vår partner på samma sätt där, det finns inte samma moraliska risk helt enkelt.

Menskonst.

I frågan om menskonstens vara eller icke vara så har mycket sagts och åtskilligt mer kommer att sägas. Vissa känner sig tvungna att hävda att mens är äckligt, andra att mens faktiskt inte är den viktigaste frågan, vissa menar på att det är exkluderande mot kvinnor som inte har mens och så vidare.

Jag kommer fan aldrig att begripa varför människor hävdar att mens är äckligt. Det är för det första inte sant, det är inte äckligare än någon annan kroppsvätska. Hela poängen är ju att detta som kopplas samman med specifikt kvinnor ska skambeläggas. Jag själv har inte en särskilt ansträngd relation till min mens, och mycket har blivit bättre i och med att jag skaffade menskopp. Jag tycker inte att mensfläckar är genanta, jag gömmer inte min menskopp och så vidare. Detta är väldigt skönt, jag vet många som tycker att mens är skamligt och jag tycker synd om dem. Det måste vara jättejobbigt att skämmas inför något som ”drabbar” en så ofta. Att komma över sin skam inför mens kan nog vara en stor livsförbättrare för många kvinnor, och det tycker jag verkligen inte att en ska vifta bort som en obetydlig fråga. Ja, det finns viktigare frågor såklart, men det gör det inte obetydligt.

Med bakgrund i det ovan nämnda så kan jag ibland ha svårt att se poängen med menskonst. Jag har helt enkelt inte de problem som menskonsten avser att lösa. Jag tänker att alla inte kan relatera till alla kvinnliga erfarenheter och att det ligger i sakens natur när vi talar om hälften av jordens befolkning, men det gör såklart inte menskonsten meningslös. Uppenbarligen är det många kvinnor som upplever detta som ett problem, och de kan väl få hållas då? Jag ser verkligen inte vad det finns att störa sig på.

IMG_8907Den som uppfattar mens som äckligt borde kanske ta sig en funderare på varför istället för att bräka på om det. Kanske en kommer fram till något viktigt.

Vad är det som skaver?

I vissa relationer med män jag haft har det liksom krupit sig på ett obehag. Plötsligt känns kyssarna påtvingade, beröringen äcklar. men en låter det vara ändå eftersom en inte känner att en har rätt att känna detta obehag. Det går liksom inte att sätta fingret på vad som är fel, men det är någonting som skaver. Det är någonting som inte är som det ska vara.

vadärdetsomskaver

Som kvinna lär en sig ju att ignorera denna känsla, det är inte meningen att en ska bejaka detta obehag eftersom det mer eller mindre följer oss genom livet. Vi ska trycka ner våra känslor och acceptera att det skaver lite grann.

När en börjar bejaka denna känsla och utforska den så byts skavet ut mot ett äckel som är outhärdligt, och som gör att en måste förändra situationen. Känslan går från att vara internaliserad, någonting en måste stå ut med och lägga band på, till att rikta sig mot upphovet till den. Detta är precis vad patriarkatet inte vill ska hända. I patriarkatet ska vi istället gå omkring och skava. Internalisera all skit och inte förändra vår situation. Tänka att vi är jobbiga och besvärliga när vi egentligen bara försöker lyssna på våra reaktioner på en pissig situation.

Slagmetall.

IMG_0648Som sagt så försöker jag upptäcka nya materiel och köpte därför slagmetall, den billiga versionen av bladguld. Väldigt billigt faktiskt, fick 25 ark för 50 spänn ungefär. Det är extremt tunt och svårt att hantera eftersom det ”dras” till huden och går sönder väldigt lätt, men så vackert! Har försökt hitta grejer som ger fin guldfärg ett tag nu och jag tycker det är svårt, men detta var perfekt.

Att fastna i erfarenhetsdelandet.

nämenjagärinteförtrycktkännerIbland är det som att alla feminism handlar om erfarenhetsdelande. Vi ska sitta i våra trygga rum och berätta om våra erfarenheter av könat förtryck, och så ska vi finna någon slags styrka i känslan av att inte vara ensam. Detta kan vara både kraftfullt och viktigt, men ibland undrar jag om vi inte fastnar i erfarenhetsdelandet.

Ett problem med fokus på just erfarenheter är att erfarenheter kan vara olika och framförallt tolkas på olika sätt av dem som har dem. Det har ju såklart även sina fördelar, men i feministiska sammanhang kan ett överdrivet fokus på erfarenheterna göra att människor tycker att bara det faktum att de har en erfarenhet och analyserar den på ett visst sätt räcker för att det ska vara sant. Den kvinna som inte känner sig förtryck är inte heller förtryckt, och så vidare. Som om förtryck var en känsla och inte ett faktiskt begrepp som vi kan använda oss av.

Ibland kan det framstå som om vi inte hade något annat än just våra erfarenheter. Som om vi inte hade mängder av teorier och statistik som underbygger vår ideologi och uppfattning om verkligheten. Att trycka alltför hårt på erfarenheterna kan ge detta intryck. Det verkar som om det är det vi har. Och hur viktiga erfarenheter än är så får en inte glömma att patriarkatet inte är en ”erfarenhet” utan en politisk realitet.

Erfarenhetsdelandet handlar mer om att politisera det vi alla redan känt och sett. Att sätta in det kontinuum av övergrepp som är ett kvinnoliv i en samhällelig och politisk kontext. Detta är viktigt för att bli mer medveten om sin utsatthet, men det går inte att forma en politik enbart utifrån detta. Det går inte att se hela bilden.