Fanny Åström

Feminism är ju ett sånt ämne som många har åsikter om, och jag tänkte rada upp min värsta. Här kommer de! Fyll gärna på listan med era egna.

1. Feminism är inte manshat. Detta må vara sant, men kan vi snälla sluta upprepa det? Vem bryr sig om feminister hatar män. Det är ingenting vi behöver ta avstånd från, snarare är det skadligt eftersom det görs på patriarkatets villkor. Jag menar, vem är det vi försöker blidka med denna utsaga? Jo, män som oroar sig för att feminister är för manshatiska. Orka försöka blidka män i en rörelse för kvinnors frigörelse. Nej, feminism är inte manshat men det är knappast oförenligt, snarar eföljer det ena på det andra ganska logiskt. Den som hatar män blir lätt feminist, och den som är feminist hatar lätt män.
2. Feminism handlar om att tycka att könen är lika mycket värda. Det tycker ”jämställdister” också, på pappret. Och konservativa som tycker att kvinnans plats är i hemmet. För att vara feminist måste en också känna till patriarkatets existens, eller i alla fall att det finns en strukturell underordning av kvinnor. Jag tycker verkligen detta är viktigt, för det handlar om ett av feminismens mest grundläggande antaganden.
3. Alla tjänar på jämställdhet. Liksom i första punkten så är detta inte ”fel” i någon enkel mening, men måste det verkligen sägas? Dessutom så förlorar män visst på jämställdhet på vissa sätt, till exempel så kommer de inte ha makt över kvinnor längre och detta är faktiskt en förlust. Liksom, kvinnor utför 2/3 av världens arbete, klart det kommer att bli jobbigare för snubbar om de inte längre gör det. Det är inte särskitl svårt att inse.
4. Det finns flera olika feminismer. Detta är inte heller fel i någon enkel mening, men en undrar ju varför folk alltid upprepar detta? Det är väl en jävla självklarhet att det finns flera olika inriktningar inom ett ideologiskt/teoretiskt fält, och att detta gäller feminismen precis som alla andra ideologier. Jag tänker att det finns något mesigt och urskuldande i att framhärda detta, lite som att ba ”jamen jag tar ju inte ansvar för andras feminism för att jag själv kalla mig feminist”. Dett är inget en ska avkrävas oavsett, men genom att ständigt göra den här typen av ängsliga ursäktanden av sin ideologi skapas ett klimat där det kommer att avkrävas.
5. Om du tycker/tänker såhär är du inte feminist. Ofta hör jag detta när folk vill understryka vikten av att vara inkluderande. Jag tycker såklart också att det är viktigt, men jag tycker ändå att en är feminist om en ställer upp på grundantagandet att kvinnor förtrycks strukturellt och att detta bör ändras. Sedan finns det sjukt många dåliga sätt att vara feminist på. Jag tror inte att det gynnar feminismen att utesluta folk ur den, snarare bör vi problematisera varför det ser ut såhär och jobba med det internt. Att säga att de som inte har en viss praktik inte är feminister tycker jag känns som att ta avstånd från saken istället för att hantera problemet på en mer grundläggande nivå. Jag tänker att det är viktigare att försöka förstå vilka som utesluts och varför och jobba med det istället för att bara säga att det är fel. Det finns dålig feminism, frågan är hur vi gör den bättre.
6. Det finns inget rätt/fel sätt att vara feminist på. Grundproblemet här är att en ser feminism som en identitet snarare än en praktik. Om slutmålet med feministisk kamp är att krossa patriarkatet så finns det såklart mer eller mindre bra strategier för att uppnå detta, och dessa måste vi kunna diskutera för att ta oss framåt. Att fokusera på feminism som en identitet som en kan ha rätt till eller inte är en återvändsgränd. Nog för att jag anser att en kan vara feminist oavsett, men detta är liksom den andra extremen. Att kalla sig feminist är inte samma sak som att ha en bra feministisk praktik, det vill säga en praktik som är frigörande för en själv och resten av världens kvinnor.

Hittade en sån här charmig liten lista om varför öl är bättre än kvinnor:

• Du kan njuta en öl HELA månaden.
• Ölfläckar går bort i tvätten.
• Du behöver inte bjuda en öl på vin och middag.
• Din öl kommer alltid vänta tålmodigt på dig i bilen.
• När en öl är använd kastar du bort den.

Så jag tänkte göra en egen!

Varför choklad är bättre än män:

1. Choklad håller dig inte i konstant strukturellt förtryck. Män har ju en förkärlek för att förtrycka kvinnor, något en slipper med choklad. Choklad saknar nämligen social och materiell makt över kvinnor, något som män innehar. Choklad anses till exempel inte ha någon automatisk ”rätt” till kvinnor på det sätt som män gör.
2. Choklad utgör inte ett hot mot din fysiska säkerhet i ditt eget hem. Män brukar ju ofta slå kvinnor de har relationer med, och inte sällan i hemmet. Detta slipper du med choklad! Choklad har inte blivit infostrad i en patriarkal hederskultur där våld är ett helt legitimt sätt att hantera problem på.
3. Choklad gör inte ovälkomna närmanden på offentliga platser. Choklad kommer inte kräva att du ska prata med den på tunnelbanan eller ta på din kropp oombett. Choklad ligger bara tyst och stilla i väskan och väntar på att du vill umgås!
4. Choklad skuldbelägger dig inte när du vill vara en egen individ och inte ett bihang. Män har en tendens att bli illa berörda om kvinnor har andra saker att fokusera på i livet än dem själva. Detta behöver du aldrig känna med choklad! Choklad bryr sig inte om du prövar flera olika sorter eller inte äter choklad alls på ett tag.
5. Choklad nedvärderar dig inte konsekvent för att få dig att känna dig mindre värd. Choklad får dig bara att känna dig livduglig, glad och som att du förtjänar den!

Borde ju vara ett ganska enkelt val kan en tycka!

Detta är en fortsättning på texten Och jag minns fortfarande första gången jag såg mig sedd.

Vad innebar det för mig att vara kvinna då? Troligen inte mer än att min kropp och mitt öde var frånskilt männens. Jag var inte deras like, jag var underordnad dem, min kropp var inte deras och den var dömd till underkastelse, men hur denna underkastelse skulle ta sig uttryck visste jag ännu inte. Jag hade bara några lösa trådar, trådar som sedan skulle bli fler och bilda den väv som var mitt öde, det rosa täcka som jag skulle behöver gömma min ofria kropp under. Men senare skulle jag inse att det som förväntades av mig också var att jag skulle vara deras komplement, att jag skulle sammanfoga mig med dem, att våra öden skulle bindas samman till en enda lång dans i över- och underordning.

Insikten smög sig på. Jag minns att jag under en period inte ville någonting hellre än att ha en pojkvän. Det spelade ingen roll vem han var och vad jag kände för honom. Jag kunde till och med tänka mig min värsta plågoande i klassen, han som sedan växte upp till nazist. Det fanns bara en pojke jag inte kunde tänka mig, det var en tjock pojke i klassen som jag insåg hade på tok för låg status och att det skulle sänka till och med min, trots att jag hade detta ofrånkomliga handikapp som mitt kön innebar. Till min besvikelse fick jag ingen pojkvän, men såhär i efterhand var det kanske bra. Jag tror nämligen att det är bättre ju senare en börjar. Bäst är såklart om en inte börjar alls, utan går direkt på det relevant; kvinnor.

Det blev uppenbart för mig att min främsta uppgift inte var att utmärka mig utan att behaga. Jag skulle fungera som ett vackert komplement, jag skulle inte ha egna tankar och idéer, jag skulle inte skapa och upptäcka. Det var med en bitterljuv blandning av sorg och förväntan jag antog mig denna uppgift. Jag ville bli vuxen, jag ville lämna detta förpubertala skal som var jag och växa upp till en kvinna. Jag ville inkarnera hela kvinnligheten i min knubbiga kropp, jag ville vara både horan och madonnan, husan och musan, prinsessan och styvmodern i samma kropp. Jag ville skrida fram genom världen och väcka beundran från män och avund från kvinnor. Jag ville vara den som varje kvinna ville vara och varje man ville ha. Jag ville välja och vraka, men såklart på ett kokett och älskvärt sätt.

När jag skaffade min första pojkvän var jag 16 år gammal och tog mig för första gången an underkastelsens praktik i sin fulla blom. Jag ville vara den perfekta flickvännen; sexig men inte vulgär, underhållande och bildad men inte så att det överglänste honom, rolig men inte så att blickarna vändes mot mig endast, söt men inte banal, sval men inte så blasé att han blev osäker på sin manlighet (som ju var en direkt spegelbild av mig kvinnlighet), skygg men inte så att han tröttnade på att jaga mig. Han skulle få kämpa men aldrig känna att det var dags att ge upp och söka sin lycka någon annanstans, snarare som en kittlande lek, ett förspel. I fladdrande ljusa skira tyger skulle jag omfamna honom, kyssa honom, låta honom ta mig precis så hårt han ville, men alltid en smula motvilligt. Jag misslyckades många gånger, det fanns för många tankar i mig som ville ut, för mycket motstånd i min kropp som behövde få utlopp, för många frön som behövde få näring för att kunna växa. Hur mycket jag än försökte så kunde jag inte passa in i denna trånga mall, jag kunde inte underkasta mig mycket nog. Vilken jobbig människa en blir av sådant ändå. Alla ansträngningar är förgäves, eller så är utdelningen inte värd besväret, och en låter frustrationen över ens misslyckade anställningar gå ut över ens omgivning och kanske framförallt den person som är upphov till dessa ansträngningar. Jag var ledsen och arg. Jag ville bara att han skulle se mig, men det ligger i kvinnlighetens natur att det inte går att förstå för en utomstående hur stora uppoffringar en gör, det är det tysta lidandet och stretandet som premieras. Om mannen visste hur en slog knut på sig själv skulle han drabbas av den högst obehagliga känslan dåligt samvete, och det skulle ju inte gå för sig. Följaktligen så blev jag en jobbig person, oerhört självbestraffning och mentalt självspäkande byttes med jämna mellanrum mot känsloexplosioner. Men aldrig så stora och välriktade att de tog mig framåt, det var bara de immanenta reaktioner som alltid kommer av att inte ha några andra utvägar än självspäkning.

Jag tänkte på det här med att en som feminist inte ”får” (lol) fokusera på inomfeministisk diskussion, utan alltid måste rikta sig utåt, och speciellt till de män som står utanför feminismen. Det går ju att dra paralleller mellan detta och mäns inställning till lesbiskhet; kvinnor får aldrig vara med varandra och lägga sin kraft på varandra, för ingenting får någonsin inte handla om män. Allting måste ständigt kretsa kring dem och deras tomma själar.

Idén att vi kvinnor inte skulle kunna göra meningsfulla saker för och med varandra är såklart djupt kvinnohatisk och ignorant. Det säger så mycket om att en ser kvinnan som det irrelevanta och mannen som det enda viktiga här i livet. Mannen är alltings utgångspunkt och måttstock, hans åsikt och övertygelse är det enda som kan komma att skapa förändring här i världen. Och det ligger väl en viss sanning i det, eftersom vi lever i ett patriarkat där män har mer makt över sakernas utveckling. Samtidigt vill ju män inte förändra saker och ting eftersom de inte behöver göra det för sitt välmående, vilket gör dem tämligen värdelösa i detta avseende. Varför övertala någon när bästa möjliga utfall är att de kanske inte ser en som djävulen själv, men givetvis fortsätter att kasta samma dumma jävla argument på feminist efter feminist?

Att få andra kvinnor att inse vad de har att vinna på feminism och att radikalisera de som redan är feminister är såklart betydligt viktigare än att dalta med och övertala män. Män kommer aldrig att vara feminismens subjekt, och ärligt talat så spelar det föga roll för kvinnor vad som sker med män om de inte har någon makt över oss längre.

Vi måste inse vår egen styrka och också våga lägga kraft på oss själva och varandra istället för män. Så länge vi inte gör det så kommer våra framsteg vara mycket marginella och ständigt och ofrånkomligt villkorade av diverse mäns välvilja. Det kommer aldrig komma något gott ut det.En man kanske kan förbättras lite, men det kommer aldrig vara värt besväret. Det engagemanget hade kunnat lägga på något helt annat och mycket vettigare, alltid. Typ att ge stöd och kärlek till sina systrar och utveckla teori och kampmetoder tillsammans.