Och jag minns fortfarande första gången jag såg mig sedd.

Hade en uppgift på temat barndomsminne. Är väldigt nöjd.

IMG_20150923_092754Jag minns alltför väl första gången jag såg mig sedd (är det inte konstigt att det en helst av allt skulle vilja glömma förföljer en genom livet, kanske för att dessa minnen också är de som formar oss). Mina bröst hade precis börjat ta form under tröjorna med glittriga tryck och platsdiamanter, och jag var naivt obrydd eller till och med nöjd med detta. I min kropp speglades min mors, ur vars sköte jag hade kravlat ut och höjt mitt skrynkliga skrikande ansikte mot världen, mot solen och himlen (men kanske först mot vävtapeten på sjukhuset). Precis innan sommaren pekade en pojke i min klass på mina bröst och skrattade, som ville han håna mig för att min kropp var skild från hans. Som ville han håna mig för att min kropp var en sådan som skulle bära, föda och ge näring till en sådan som hans. Detta i motsats till hans egen kropp som skulle transcendera mot världsalltet; han skulle klättra i träd med sin kropp; skapa viktiga ting med sina händer; lösa problem med sitt huvud till skillnad från mitt som skulle tänka på och älska sådana som han; tala med sin mun om viktiga ting, till skillnad från min som skulle trösta och förmana sådana som han. Jag kommer ihåg hur obehagligt det var. Inte på grund av att det var någon särskilt sexuell underton, utan just det faktum att hans blick och skratt liksom särskiljde mig från honom. Agerandet gjorde det så tydligt för mig att min kropp från och med nu var något som någon annan kunde värdera och kommentera, helt fritt och öppet. Han verkade inte skämmas det minsta, för vad hade han att skämmas för, det var ju min kropp som var en annan, komplementet till hans eller någon annan mans.

Från samma sommar har jag även ett annat minne (jag tror i alla fall det är samma sommar, minnesbilderna har blandats samman på senare år så det är svårt att veta vad som hände när); jag täckte hela min kropp i blålera och poserade naken inför min mammas blick, filtrerad genom linsen på en billig digitalkamera. Jag var väldigt nöjd, nästan lycklig på det sätt som endast ett barn kan vara; ovetande om världen utanför just den lilla anlagda stranden, på just den ön, som vore detta enda ögonblick allt. Blåleran torkade som en kaka, inte helt olik den blandning av foundation och billig puder jag senare skulle täcka min hud med som en konsekvens av sommarens händelser, på skinnet när solens strålar värmde den. Den sprack upp när jag rörde på min fjuniga mjuka kropp (mamma sade alltid att ludna barn trivs med livet) när jag obekymrat sprang över berghällen på huk och böjde mig ner med benen som en groda när jag fyllde hink efter hind med sand och vatten., för att skapa den perfekta blandning som fick sandslotten att hålla samman. Senare samma år skulle de välja ut bilder för att göra en kalender till min farmor. Plötsligt hade bilden förändrats inför min blick, jag skämdes över den. Jag tänker på Eva och Adam i edens lustgård, när Eva blivit lurad av penisen (ormen) och ätit av äpplet, samt fått Adam att göra detsamma. När de plötsligt inser att de är nakna och döljer sina kroppar med fikonlöv, som om de såg sig själva och varandra för första gången. Eller snarare; som om de såg varandra se varandra för första gången. De inser att det finns någonting att skämmas för. Detta är en metafor för upptäckten av sexualiteten, och detta blev också väldigt konkret för mig i denna stund. Bara det att det jag upptäckte inte var min egen sexualitet, den barnsliga klitorala njutning som en kan uppleva som liten. Det jag upptäckte var istället den Andres blick. Jag såg mig sedd för första gången. Min kropp var för första gången ett objekt för någon annan. Sedan dess har jag inte kunnat skilja min egen blick och den andres blick åt, de har för alltid varit sammantvinnade i en enda brännande dömande blick.

Skam är konstigt; ibland kan en känna skam för att en inte känner skam. När det går upp för en att en ska skämmas, att en förväntas skämmas. Samma sommar inträffade ytterligare en sådan händelse; jag gick omkring i trädgården enbart inklädd en tunn sjal med ett citrusmönster, den var genomskinlig. Genom tyget kunde en se min kropp, mitt underliv som precis hade börjat få fjun på sig, men som ännu inte hade mörknat och börjat leva sitt eget liv. De inre blygdläpparna (är det inte ironiskt att det heter blygdläppar; orden för det som sammanfogar mannens könsorgan har ingen beståndsdel som indikerar skam) hade ännu inte börjat lika de brokiga mörkröda, nästan bruna, blomblad som idag sticker fram. De var fortfarande dolda bakom de inre. Grannpojken frågade mig varför jag var naken, och jag hade inget svar. Jag hade aldrig tänkt på att det var någonting jag förväntades känna skam inför, trots att ingen vuxen gick omkring klädd som jag gjorde. Jag skämdes, men inte för att han sett min kropp utan för att jag inte hade haft vett att skämmas innan.

”En föds inte till kvinna, en blir det”, skrev Simone de Beauvoir en gång. Hon fortsatte; ”den gestalt som människohonan kommer att anta i samhället bestäms inte av något biologiskt, psykologiskt eller ekonomiskt öde, det är kulturklimatet som gestaltar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinna”. Dessa tre händelser jag med stor möda berättat om inträffade under en och samma sommar. Den sommaren började den flicka som var jag den långa och mödosamma resa som skulle resultera i den kvinna som även hon är jag. Det var ingenting jag ville, men det var tvunget att bli så. Trots att det inte är något biologiskt öde som avgöra vilken gestalt kvinnan har så återkopplar alla händelser tillbaka till just kroppen; det är min kropp som är en kvinnas kropp, och därför blir jag också en kvinna. Min kropp är inte bara mitt jag, den är en kulturell idé. En duk överstruken med en grundfärg som endast möjliggör vissa motiv; hora eller madonna, husa eller musa.

Och nu står jag här; för alltid och oåterkalleligen könad som kvinna, som komplementet till mannen, som det Andra Könet. Jag inte bara är könad, jag begär könandet. Jag vet inte vem jag är utan detta, det är fundamentalt för hela min existens. Det är det som ger mig mitt värde i den värld jag lever i. Det är den Andres blick, och den Andres blick i min, som ger mig mitt berättigande som människa. Den Andres blick bränner i spegeln, den bränner genom mina kläder och min själva hud. Som solens obevekliga strålar bränner den min hud tills ingen finns kvar, som den obönhörliga regnet så impregnerar den mina kläder, mitt hår och slutligen min hud. Den sipprar in i mina ögon, i min fitta, min mun och ersätter själva mitt blod som rinner i varje artär, varje ven och varje kapillär. Inte ens mitt lymfsystem står orört. Hela jag är en produkt av den Andres blick. Den lever i mig, den både lever av mig och utgör själva min livskraft. Och jag minns fortfarande första gången jag såg mig sedd.

närjagsågmigsedd

Barndomsminne.

Från samma sommar (jag tror i alla fall det är samma sommar, minnesbilderna har blandats samman på senare åt och det är svårt att veta) har jag även ett annat minne; jag täckte hela min kropp i blålera och poserade naken inför min mammas kamera. Jag var väldigt nöjd. Blåleran torkade in i skinnet när solens strålar värmde den och den sprack upp när jag rörde på min mjuka kropp, när jag obekymrat sprang över bergshällen på huk och böjde mig ner med benen som en groda när jag fyllde hink efter hind med sand och vatten. Senare samma år skulle de välja ut bilder för att göra en kalender till min farmor. Plötsligt hade bilden förändrats inför min blick, jag skämdes över den. Jag tänker på Adam och Eva i edens lustgård, när Eva blivit lurad av penisen (ormen) och ätit av äpplet, och fått Adam att göra detsamma, och de plötsligt inser att de är nakna och döljer sina kroppar med fikonlöv. Jag antar att detta är en metafor för upptäckten av sexualiteten, och detta blev väldigt konkret för mig i denna stund. Bara det att det jag upptäckte inte var min egen sexualitet, den barnsliga klitorala njutning som en kan uppleva som liten. Det jag upptäckte var istället den Andres blick. Jag såg mig sedd för första gången. Min kropp var för första gången ett objekt för någon annan. Sedan dess har jag inte kunnat skilja min egen blick och den andres blick åt, de har för alltid varit sammantvinnade i en enda dömande blick.

Så tokigt det kan bli!

enskullekunnatroattviärojämställdadkk

Citat från Det kallas kärlek.

Visst är det LUSTIGT hur det kan bli när pojke möter flicka och gör hela den där volvo-villa-vovvegrejen. Plötsligt står en där och diskar för tionde gången i rad, nästan som om en var ojämställda, nästan som om en var förtryckt, nästan som om en påverkades av patriarkatet som en simpel människa, som en vanlig dödlig och inte som en Fantastisk Feminist. Trots att din kille är en Fin Feministkille™ så känns det som att någonting skaver.

finfeministkille

Ja så kan det gå, men då kan en ju skratta lite åt det. För en är ju inte ojämställd på riktigt! Det bara råkar bli så ibland, och av någon anledning så är det alltid till din nackdel och hans fördel. Men låt oss inte bry våra söta huvuden om det, det är bara så det kan bli ibland i ett i övrigt helt jämställd par.

”Saker bara händer mig”.

sakerbarahändermigVissa (många) män är sådär ”saker bara händer mig”. De kan liksom inte kontrollera sin omgivning utan är utelämnade åt slumpen och andra människors godtyckliga nycker.

Givetvis blir det så att om en inte försöker styra något så påverkar en det inte så mycket, inte medvetet i alla fall. Mannen kan därför fortsätta tro och hävda att det är så som han säger, att saker bara händer honom, får på sätt och vis är det ju så det är. Grejen är ju att han hade kunnat göra något för att förändra sin situation om han ville.

Det är intressant hur detta går emot det generella idealet för mån som är att vara handlingskraftig och ”stark” på olika vis. Hur kan män, som annars kan göra en massa för att till exempel göra karriär eller typ ägna sig åt extremsport som att cykla jättelångt eller segelflyga, vara så passiva i just relationer med kvinnor? Varför är de inte lika måna om att ha det på sitt eget vis med oss, som de är på alla andra områden i livet? Detta är en gåta.

Det är såklart för att det inte finns något reellt berättigande för sättet män behandlar kvinnor, och detta vet de såklart om eller känner åtminstone på något slags primalt och instinktivt plan djupt nere i deras tomma själar. Därför är det enda sättet de kan låtsas att det är okej på att helt enkelt ickeagera. De gör helt enkelt ingenting åt någonting och hoppas på att det går bra, vilket det i regel gör eftersom samhället så att säga är ”riggat” till deras fördel.

Och sen när folk blir arga så kan de säga att de ingenting visste, att de inte gjort något medvetet. Och det kommer att vara sant.

Sommaren på Instagram. Gossip girl, Emma och blommor.

Tänkte att det kunde va skoj att visa lite hur sommaren sett ut, eftersom alla såklart är asintresserade av mitt liv eftersom ni läser mina texter om män.
IMG_20150913_145059
Kollade på Gossip Girl.
IMG_20150913_152358

Ritade.

IMG_20150913_180417

Drack öl med Emma.

IMG_20150914_162505

Rökte på Emmas balkong.

IMG_20150915_124503

Blonderade håret (är fortfarande inte grått) och såg cool och snygg ut.

IMG_20150916_083804

Läste Darling river.IMG_20150916_101005

Ritade.

IMG_20150916_190003Kollade på film och drömde om att fly köttskalet.IMG_20150917_095107

Tog selfies.IMG_20150917_161821

Läste om och illustrerade Det kallas kärlek.

IMG_20150917_182614

Ritade mer och förfasades över hur stökigt mitt rum är.IMG_20150918_162431

Köpte jeansjacka och vit piké utan ärm.

IMG_20150918_132214

Drömde om muskler och butchmakt.IMG_20150918_181914

Gick på dejt och var snygg af.IMG_20150919_014044

Var på landet.

 

 

IMG_20150919_234635Hängde med Beatrice.

IMG_20150919_190016Vi såg på bio!

IMG_20150920_174313

Postade denna till barnets mamma. Någon som kan gissa vem?IMG_20150921_034213

Mer slefies. Uppdaterade no crop så jag fick blommor.IMG_20150921_090424

IMG_20150921_035409Läste Det andra könet. Mer blommor.

IMG_20150921_105744

Smidigt nog körde jag in pannan i toalettspappershållaren. Där är märken efter tänderna.

IMG_20150921_153806

Mer från landet.

IMG_20150921_172748Gjorde flera fittprinsessor, detta är en.

IMG_20150921_131553Emma gillade inte blommarna lika mycket om jag.

Kärlek och hat.

fötjänarinteattbliälskadSom kvinna och speciellt om en faller offer för misshandel eller försummelse från sin partner så är det lätt att anta förövarens idé om vad en är och vad en förtjänar. Eftersom även den människa som ska föreställa att stå en närmast och älska en slår en eller gör en illa på något annat vis så måste det ju innebära att det är vad en förtjänar.

Det kan vara svårt att förstå att väldigt starka känslor av passion och extas (jag vill inte kalla det kärlek, för jag anser inte att det är kärlek utan snarare besatthet eller fixering) kan hänga samman med starka känslor av hat. Det går emot vad vi lärt oss att kärlek ska vara. Kärlek ska inte vara att skada någon, det ska vara att respektera någon och bry sig om någon, att ta hand om någon när det behövs och även att ibland låta sig bli omhändertagen. Att vara svag inför någon och att låta någon annan göra sig svag inför en själv utan att utnyttja detta överläge.

Men eftersom män har tolkningsföreträde på verkligheten redan som det är så blir deras definition av såväl kärlek som personerna i relationen den rådande. Mannen kan helt enkelt avgöra hur kvinnan ska se verkligheten, och hon gör ett rollövertagande och anpassar sig verklighetsuppfattning efter hans. Hon anpassar sig för att dölja den underliggande konflikt som finns dem emellan.

måstedualltidvarasåfelFör mig har det varit viktigt att omdefiniera det som kallades kärlek och se det som någonting annat istället. Att tänka att den personen inte älskade mig, hur mycket den än själv trodde sig göra det. Jag skrve till ett av mina ex:

Du har ingen rätt att tro att du någonsin har älskat mig.

Även om jag inser att han säkert uppfattade vissa saker han gjorde som kärlek så kan jag inte se det som kärlek, det skapar en alltför djup klyfta mellan min uppfattning om vad som skedde och min uppfattning av vad kärlek ska innebära, och denna klyfta blir helt enkelt alltför svår att hantera känslomässigt. Det går inte att begripa att någon som skadar en så djupt men som samtidigt säger sig älska en. Kärlek och hat kan inte vara grannar.

Såhär skrev jag om det tidigare:

Idén om att det finns en massa känslor som liksom har egen kraft, som betyder någonting i sig, är en romantisk idé. Det är idén om att kärleken övervinner alla hinder, och som får människor att stanna i uppenbart destruktiva relationer eftersom de tror och vill tro att deras kärlek är stark nog för att övervinna problemen. Att möta problem i en relation med att bedyra sin kärlek är att reproducera denna idé, och att binda en människa till sig. Det är som att kärleksförklaringen blir ett löfte om en framtida utdelning; lid dig igenom dessa problem så kommer du att få en kärleksfull behandling senare. Relationen handlar om att sträva efter att låsa upp denna känslomässiga skatt som är kärlek, men den som inte är kapabel att ge dig kärlek nu kommer troligen inte att bli det senare heller.

Jag tror att det är viktigt att minnas detta. Kärlek är ingen känsla utan en praktik. Utan handlingar att fästa kärleken på så är den som bäst tomma ord, som värst en skadlig lögn.

duharingenrätt

Teckning.

IMG_0161

IMG_0162

IMG_0165Gillar verkligen dne här grejen; blått bläck, blundande ögon. Det ser fridfullt ut.

Jag tar ungefär 500 :- för denna och liknande bilder. Ett bra pris om jag får säga det själv! Det är alltså a3-format. Om en vill ha en mindre, alltså a4, blir det kanske 300 :-.