Etikett: aktivism

Problemet är inte att vi gör för lite, utan att vi är för ineffektiva.

Hej Blekk har skrivit om den duktiga flickan inom feminismen. Hon konstaterar att feminismen inte ska få folk att känna sig otillräckliga, och att en måste få känna att en räcker till.

Jag får också ofta frågor i samma stil. Jag brukar tänka att det inte handlar så mycket om att göra mer eller mindre, utan om att lägga fokus på rätt saker. Jag ser till exempel inget större värde i att sluta raka benen om en finner det obehagligt, för patriarkatets handlar liksom inte om behåring utan om fördelning av makt. Att stirra sig blind på hur en framställer sig och vad en signalerar är ett ganska självupptaget projekt. Samtidigt är det där feministisk kamp ofta hamnar, jag tänker att det handlar om att vi i detta samhälle är så oerhört fokuserade på individer och deras identiteter.

Jag förstår poängen med den här typen av resonemang, liksom att lätta på skuldbördan, men samtidigt kan jag känna att nej, vi räcker fan inte till. Vår kamp räcker inte till, för vi lever ju fortfarande i patriarkatet. Och det betyder inte att vi är dåliga människor, för patriarkatet är en svår jävla nöt att knäcka, men det betyder att vi inte på långa vägar är färdiga.

Detta innebär dock inte att en ska göra en massa saker bara för att, det är ju inget personligt projekt för skuldlättnad det handlar om. Snarare handlar det om att finna strategier som är effektiva. Som gör att kampen går framåt, och som inte tar alltför mycket av oss. Jag tycker att en sådan strategi är att försöka leva mer för och genom kvinnor – det är något som både ger mig mycket personligen men också något som leder till feministiska framgångar. Jag tror helt enkelt att det är en effektiv strategi. Det är någonting jag kan leva dagligen, det är en feminism som kan införlivas i min vardag och som också ger mig njutning. Det är inget planlöst självuppoffrande.

Samma sak känner jag inför erfarenhetsdelande – det är en feministisk praktik som ger mig väldigt mycket. Det är inte bara självuppoffring, utan det är något som utvecklar mig. Jag ger och jag får av andra. Det är inte utarmande.

Jag tror generellt att när en känner att en tar sig framåt så blir saker och ting mindre uttröttande. Om en organiserar sin kamp på ett sätt som ger tillbaka, som ger gemenskap, insikter och glädje, så tror jag inte att det kommer kännas lika pressande.

För mig handlar feministisk kamp inte om att göra en massa olika saker, utan om att organisera mitt liv feministiskt. Jag gör ingen skillnad på min aktivism och mitt liv i stort, det faktum att jag är feminist genomsyrar alla mina livsval. Detta innebär inte att jag sitter och självspäker, snarare upplever jag att detta har hjälpt mig att få ett väldigt rikt liv.

Att göra mer innebär inte nödvändigtvis att en gör mer skillnad. Att gå på en demonstration behöver inte vara effektivt, det kan lika gärna vara ett tomt ställningstagande som inte leder någonvart. Inte konstigt att en känner sig utarmad då, när en gör en massa saker som inte nödvändigtvis känns framåtskridande.

Jag tänker att resonemanget som framförs utgår ifrån att vi liksom inte kommer kunna störta patriarkatet, att vi är dömda till att för evigt ägna oss åt lite feministisk aktivism, mest för att skademinimera och lätta våra samveten. Att förbättra på kort sikt är inte fel, men jag tänker att en också måste se hur ens handlingar fungerar i ett större perspektiv. Liksom att hela tiden ha målet i sikte – hur kan detta bidra till att patriarkatets försvinner?

Jag tänkte avsluta med ett citat från SCUM:

SCUM kommer inte att demonstrera, marschera eller strejka för att försöka uppnå sina mål. Sådana metoder är för trevliga och fina damer som med gott samvete vidtar endast garanterat ineffektiva åtgärder. Dessutom är det bara anständiga, renlevande manskvinnor – vältränade i att dränka sig själva i arten – som agerar på mobb-basis. SCUM består av individer; SCUM är inte en mobb, SCUM är en blobb. Bara så många SCUM-are som behövs för ett jobb kommer att göra det. Inte heller kommer SCUM, som är coola och själviska, att gå med på att få batonger i skallen, det är för trevliga »privilegierade, utbildade« medelklassdamer med stor aktning för och en rörande tro på Daddy’s stora godhet och polismäns godhet.

Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Det finns ett jävla ofog bland många människor att hålla på och lägga omdömen om andras sätt att protestera, ofta på temat att det är för våldsamt eller att det är taskigt eller vad vet jag.

Visst har det hänt att jag själv svurit åt korkade aktivister på demonstrationer, människor som med dumdristigt beteende utsatt meddemonstranter för fara eller människor som mest beter sig som våghalsiga barn. Det finns gott om situationer där det finns taktiska poänger i att inte gå till angrepp. Däremot har jag mycket svårt att förstå hur den som själv inte är organiserad antifascist har mage att komma och ha åsikter om hur vi som är det sköter våra demonstrationer.

053Inte sällan använder dessa människor dessa demonstranter som i deras tycke är ”fel ute” för att motivera varför de själva inte deltar i protesterna. Att det finns en massa människor som inte ingår i den så kallade ”våldsvänstern” på de flesta antifascistiska demonrationer rör dem inte, så länge någon går över gränsen så är det skäl nog att avstå och ta avstånd från hela gänget.

Samma sak stöter en på i till exempel kvinnojoursrörelsen. Någon som träffat en jourkvinna som hade en dålig analys eller hört något dåligt om Roks och därför tar avstånd från allt vad vi gör, utan att veta något om metoderna eller tankarna som dominerar i dessa sammanhang, och framförallt utan att ta hänsyn till att det vi i praktiken gör är att stötta och hjälpa tusentals kvinnor som är utsatta för våld.

Jag upplever att detta ofta mest är ett sätt att urskulda sin egen politiska lathet. Det är lätt att sitta att ha åsikter om allt möjligt, desto svårare är det att implementera på något rimligt sätt i praktiken. Så fort en börjar engagera sig så måste en helt enkelt alliera sig eller i alla fall befinnas sig på samma plats som människor som kanske har en annan syn på våldsanvändning än en själv har. De kan vara jobbigt, men det är det värt om en brinner tillräckligt mycket för en fråga i praktiken och inte bara i teorin.

De flesta som har många idéer om hur aktivism ska skötas är ganska tysta när det kommer till dessa frågor i vanliga fall. De kanske kallar sig antirasister, feminister och så vidare, men det är först när aktivisterna gör något fel som de börjar dra igång sitt snack om hur viktiga dessa frågor är och hur viktigt det är att vi agerar rätt i dem. Det kanske kan låta såhär: ”det bästa sättet att få människor att ändra sig är genom debatt”, men jag ser dem sällan själv skriva debattartiklar eller ta debatten med antifeminister eller fascister. Det tycker de istället att jag ska göra, eftersom det ju är mig dessa människor söker upp. Nå, gissa varför? Det är för att det är jag som tar aktivt ställning emot deras världsåskådning, du upplevs däremot inte som ett hot och därför är det inte särskilt konstigt att ingen bryr sig om dig. Ett smidigt sätt att komma undan någon form av engagemang samtidigt som en kan hävda med emfas att en tycker att en fråga är oerhört viktig, så viktig att en är beredd att hacka på de personer som driver denna fråga tills de agerar helt perfekt.

Det kan absolut finnas ett värde i att diskutera metoder, och detta är en diskussion som alltid förekommer i aktivistsammanhang. Däremot är det meningslöst att höra det berättas vad som är fel och rätt utifrån något ovanifrånperspektiv, sprunget ur käften på en person som aldrig har deltagit i sådana sammanhang. Vi behöver inte höra från någon översittig liberal hur vi gör fel, vi behöver ha en diskussion om vilka metoder som är effektiva. Det är därför jag vänder mig emot alla utrop om att våld är fel, inte för att jag tycker att våld per automatik är en bra grej utan för att jag anser att de som bräker högst om detta ofta saknar inblick i aktivistens verklighet, vilka situationer vi befinner oss i, vilket motstånd vi möter, vilka vägval som finns tillgängliga. Jag tycker helt enkelt inte att den som inte själv engagerar sig i antifascistisk aktivism har något att säga till om metoderna som används.

Det kanske inte är effektivt med våld, men vad som garanterat är mindre effektivt och troligen också gör mer skada än nytta är att göra en stor grej av hur dålig en tycker att antifascistiska aktivister är och hur ineffektiva våra metoder är. Att komma som utomstående och lägga något slags omdöme om vår aktivism är såväl översittigt som kontraproduktivt.

Jag föreslår att den som har andra idéer om hur aktivism ska skötas kan börja förverkliga dessa idéer själv istället för att sitta på röven och klaga på aktivister. Snart kommer det troligen gå upp för denna att det här med aktivism faktiskt inte är så jävla lätt som det framstår från din upphöjda position, och att det kanske inte är så jävla berättigat att sitta och kläcka ur sig en massa idéer om hur folk borde göra istället om en faktiskt inte har någon jävla koll på läget. Så kom ner på jorden, kasta bort era höga ideal och börja tampas med verkligheten såsom vi andra. Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Ganska ofta får jag frågor om vad jag tycker om att vissa personer tycker att jag är dum i huvudet, typ att det skrivs om mig på flashback eller att någon som jobbar för Politism tyckte min text om dem var dum eller liknande.

Jag undrar lite varför. Alltså, jag tänker att det borde vara ganska uppenbart att mitt främsta intresse inte är att hålla mig på god fot med folk? Det är klart att det är tråkigt om folk inte tycker som jag, men det är såklart något jag räknar med när jag försöker hålla mig kritisk till samhället.

Min inställning är att försöka tänka på detta så lite som möjligt. Jag har gjort mitt val i denna fråga, och jag tror inte att det är bra för mig att älta det så fort någon tycker illa om mig, det skulle bli jävligt mycket ältande.

Varför vill människor tvinga in mig i att tänka på det här egentligen? Vari ligger värdet? Jag antar att det handlar om att få mig att känna mig ensam och osäker. Men jag är inte osäker, jag har mina ideal som jag tror på och står för, och jag har många som gör det med mig. Sedan kan en såklart aldrig bli älskad av alla om en ska stå för någonting över huvud taget.

Att ständigt gå omkring och tänka på vad folk tycker och tänker om en är en form av självcensur som jag inte vill ägna mig åt. Mina ideal sträcker sig längre, går djupare, än att jag backar för att någon tycker att jag har fel. Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Om Femen i P3 nyheter.

Här är jag med i P3 nyheter och debatterar Femens aktion, lyssna om ni vill. Jag är inte världens bästa radiopratare eftersom jag gör en hel del utfyllnadsord, men fick ändå sagt vad jag vill säga.

Rörande argumentationen från min motdebattör så vill jag lyfta fram de nämnda skälen till att de väljer Stockholms moské, vilket i princip var att det är den största moskén i huvudstaden, och att den då får ”representera” det här förtrycket som sker av kvinnor i Egypten i Islams namn. För mig är det inte skäl nog att utföra en aktion som är djupt respektlös där, och som dessutom bidrar till rasism.

Vidare så nämns att ”alla Femens aktioner är medieaktioner” och att den här aktionen i moskén enligt dem har fått mycket större spridning än vad motsvarande hade fått i typ ett köpcentrum. I mina ögon är det uppenbart att skälet till att det här blivit så uppmärksammat är att det blivit hyllat och spritt av människor som främst vill ”kritisera”/smutskasta Islam. Jag tycker att detta är väldigt problematiskt, och tycker verkligen att en som politiska aktivist inte bara ska tänka på hur mycket uppmärksamhet en får utan också vad det är för uppmärksamhet och för vilket budskap. Här är det garanterat den Islamfientliga biten av budskapet som har fått den största spridningen, inte idén om alla kvinnors rätt till sina kroppar. visst kan en syssla med medieaktioner, men då ska en också kunna göra rimliga avvägningar rörande detta, vilket jag helt enkelt anser att Femen inte har gjort.

Det talades om att Femen blivit misstolkade, bland annat att folk ”inte förstått” att det var en muslimsk kvinna med. Det talades även om att de har många muslimska kvinnor bakom sig. För min del är inte de deltagandes religionstillhörighet ”grejen” utan det handlar om vilket budskap en sprider, och i det här fallet blir resultatet tyvärr främlingsfientligt. Det var säkert inte vad som menades med det hela, men det blir effekten. Jag orkar inte höra om misstolkningar och goda intentioner, jag kräver lite mer av feministisk aktivism, bland annat att en faktiskt analyserar effekterna av sitt agerande istället för att bara köra och typ hoppas att det blir rätt.

Femen-aktionen i Stockholms moské bidrar till rasism.

En grupp feministiska aktivister tog sig igår in i Stockholms moské där de blottade sina nakna kroppar, täckta med budskap i stil med ”nej till sharia”. Aktionen är tydligen en förberedande aktion inför protester mot sharialagar som ska hållas i Egypten. Det är säkert utmärkt att dessa protester hålls där, jag vet inte för jag är inte så insatt i egyptiska förhållanden.

Jag är väldigt skeptisk till den här aktionen. I Sverige finns det inget problem med sharialagar och det är inte heller något som håller på att införas. Islam är helt enkelt ingen förtryckande kraft i Sverige, utan snarare en gruppering som utsätts för förtryck. Stockholms moské har inte heller uttalat sig för sharia eller uttryckt sitt stöd för lagstiftningen i Egypten. Aktivisterna verkar har valt moskén eftersom den är en ”symbol för det religiösa”.

Aktivisterna hade istället kunnat fokusera på något som är relevant för svenska förhållanden. Till exempel hade de kunnat gå barbröstade på en vanlig jävla shoppinggata och se vad som händer, eller ännu bättre: i en galleria. Då hade de blivit utkörda direkt, troligen av de vakter som ständigt bemannar sådana ställen med syfte att ”upprätthålla ordningen” så människor kan shoppa ifred. I Sverige är kapitalismen mer den kraft som upprätthåller patriarkala strukturer än Islam. Poängen är att det inte heller i Sverige är okej att gå omkring barbröstad som kvinna och att detta inte har ett skit med Islam att göra.

När en tar en metod och bara rakt av applicerar den i ett annat land så blir det ofta fel och missriktat, eftersom det helt enkelt inte råder samma förhållanden i de två olika länderna. Att kämpa mot Islams kvinnoförtryck i Sverige blir inte något subversivt, utan snarare att rida på en rasistisk våg, även om det görs i en större internationell kontext. Det hade varit mer intressant om de svenska aktivisterna hade tagit samma problemformulering, nämligen att kvinnor inte är fria att bestämma över sina kroppar, och applicerat den på svenska förhållanden, alltså försökt formulera vilka krafter som här bidrar till upprätthållandet av denna ofrihet.

Det finns många som skulle tycka att nakna kvinnokroppar är helt oacceptabelt i en galleria eller på ett café som nu kommer oja sig över Islams kvinnoförtryck. En sådan här aktion i Sverige rider på och förstärker en rasistisk våg snarare än leder till feministiska framsteg. Det kan rent av vara kontraproduktivt för den feministiska kampen eftersom det hjälper till att utmåla kvinnoförtrycket inom Islam som det ”verkliga” kvinnoförtrycket, och att andra inte behöver bry sig. Detta är inget hittepå från min sida, utan en process som sker exakt hela tiden när människor pratar om att svenska feminister ska vara nöjda eftersom vi slipper bära burka. Denna tendens bidrar den här aktionen till.