Romantik: ett knippe idéer och föreställningar om vad som händer när två människor, mer specifikt en man och en kvinna, träffas och vissa känslor uppstår. En kan kalla dessa känslor för förälskelse, en gnista, kemi, kanske rentav kärlek. Klart är i alla fall att det anses hända något med kvinnor och män när dessa känslor uppkommer, något mer än vad som vanligtvis händer när en träffar andra människor och knyter an till dem. Det anses vara en mycket mycket viktig punkt i en människas liv, då hen erfar dessa känslor och de dessutom är besvarade. Det anses vara något livsomvälvande, kanske rent av det vackraste som kan hända mellan två människor.
I romantiken binds han och hon ihop till ett vi. De är inte längre individer, det är en enhet. Tillsammans delar det det viktigaste en människa kan ha i sitt liv, nämligen kärleken. De är varandras vägar till denna känsla.
Känslorna är centrumet för romantiken. Allting handlar om hur dessa två människor känner för varandra. Därför är romantikens kärna att en ska uttrycka romantiska känslor för varandra. Att en ständigt ska berätta för varandra hur mycket en älskar den andra, hur kär en är. Men känslor är flyktiga ting, speciellt om de inte förvaltas rätt. En förälskelse som kan känna nog så kraftig i stunden ebbar snabbt ut. Eftersom grunden för relationen utgörs av dessa känslor skapar detta konflikter. Det som en gång gjorde relationen så självklar finns inte längre där, istället finns ett tomrum som måste fyllas med mening, för att inte svika de tidigare löftena.
Den sanning som blir smärtsamt uppenbar är att en inte kan älska en människa så mycket, att en inte kommer kunna leva upp till sina löften. Det var inte människan som framträdde i inledningsfasen, det var en idé om något mer. Idén om att det finns känslor så starka att de komma kunna övervinna allt, att det kommer ge färger åt ett grått liv, att de kommer skänka lycka och meningsfullhet till en tom tillvaro.
Patriarkatet använder romantiken för att knyta kvinnor till män. Genom att lova kvinnor en mening i livet genom romantiken så görs de till mottagare av mäns romantiska anspråk, och kan på det viset bindas till män. Genom det initiala löftet skapas ett känslomässigt band av förhoppningar, och trots övertygande tecken på att det som utlovas inte kommer kunna uppnås stannar förhoppningen kvar. Löftet om kärlek binder kvinnan till att ge kärlek och omsorg, att härda ut svåra perioder som ibland dominerar ett helt förhållande, utföra känslomässigt arbete och ignorans i hopp om att löftet någon gång i framtiden kommer att infrias. I hopp om att allt det där som lovades dyrt och heligt kommer att bli sanning.
Kärlek i detta samhälle är att hänsynslöst utnyttja en annan människa för att projicera sina egna förhoppningar på, och romantiken är den samling föreställningar som möjliggör detta. Romantiken stipulerar att bara någon vill tillräckligt mycket, älskar tillräckligt mycket, så räcker det, täcker över alla sprickor som skapas av brutna löften, av ansvarslöshet. Romantiken stipulerar att inget svek är stort nog för att inte kunna förlåtas om en verkligen verkligen älskar varandra.
Cynism är det värsta brott en kan göra sig skyldig till enligt den romantiska logiken. Att inte tro på kärlekens kraft är att vara tom, att leva ett fattigt liv. Och ja, livet kanske är fattigare än vad romantiken utlovar, då romantiken lovar precis allt, men om en släpper denna illusion kan livet bjuda på annat, samvaron med andra människor kan bjuda på annat, något som inte bygger på lögner. För romantiken är en lögn. En människa kan aldrig ge så mycket, aldrig vara så mycket för en annan, som romantiken målar upp. En annan människa kommer aldrig att kunna göra dig hel, ge ditt liv mening.
Istället för romantik, istället för heta kärleksförklaringar och löften som ändå inte kommer kunna hållas, önskar jag ansvar. Jag önskar att vi möter varandra som människor och inte som behållare för romantiska ideal, inte som objekt för våra projektioner och önskningar om ett meningsfullt liv.
Ord. Jag tror att om vi pratar om det här och släpper illusionen om den eviga romantiska kärleken, så kommer vi förhoppningsvis hitta ett nytt sätt att leva på. Ett sätt där alla är med och ingen känner sig utanför. Ett sätt där det inte bara går ut på att para ihop sig två och två. Om en vill vara två så ska en ju såklart vara det. Jag tror bara att det finns något som är enklare. Att bara vara två är enligt min erfarenhet väldigt svårt.
http://www.ur.se/Produkter/167797-Hjarnans-autopilot-Karleken-ar-blind
”Det finns knappast något annat område där vi är så utelämnade åt våra automatiska hjärnor som i kärlek. Vetenskapligt betraktat är förälskelsen framför allt ett stresstillstånd. Vår panikcentral, amygdala, aktiveras och sätter oss i larmberedskap. Paniktillståndet skapar den känsla av upphetsning som vi upplever när vi är förälskade och gör oss samtidigt lite blinda så att vi inte tittar alltför noga på vår partner.”
Romantiken är en lögn först då en tillskriver romantiken vad du tillskriver. Din text tycks influerad av specifikt förälskelsefaser, men kärleken är ju mer än så även fast en inte upplever den vara allt.
Jo, fast det hindrar ju inte att väldigt många par kommer ihop kring förälskelse och inte är beredda på det bryska uppvaknandet att det där inte pågår så värst länge.
Själv tror jag oerhört starkt på kärlek just, men det är den kärlek man gör: Ger upp en bit av sig själv och verkar igenom ett vi med aktiva handlingar. Det är ju lite så kollektivism fungerar också. Alla offrar lite men får mycket mer tillbaka, och det är immateriella ting som det inte går att sätta prislapp på. Men genomgående är att kärlek är en massa jobb, tar lång tid att bygga upp, men också är lätt att rasera om en blir slapp och tar sin partner för givet.
Jag tror att det är där vi har bättre fungerande par som ser på sitt förhållande mer som en fördjupad kompisrelation. De som samarbetar och förstår varandra väldigt bra. Sen kanske det aldrig har funnits värst mycket förälskelse där, men det är lite skitsamma.
Det vore ju fullständigt befängt att försöka diktera villkoren för människors relationer men det vore en bra start att punktera den där Hollywood-myten i alla fall. Jag undrar hur många som kollar på filmens passionerade hånglande och tänker ”fan vad det där ser jobbigt och tillgjort ut”. Förhoppningsvis är det fler nuförtiden.
Det där med en idé om nånting mer tycker jag är så viktigt. Känns som att vi alltid applicerar känslor av förälskelse på nåt större, nåt slags livsprojekt (nåt romantiskt happily ever after liv). Jag har skrivit det förut men jag tror att det gör att man i högre grad står ut med och blundar för förtryck; ”trots allt är ju den här relationen så stor och viktig att det inte spelar så stor roll om städschemat är lite ojämnt eller om han ibland blir ganska sur om jag inte vill ha sex”. Och självklart låter jag bitter och cynisk när jag inte tror på kärleken på det sättet, men jag tycker att det verkar betydligt roligare och hälsosammare att helt enkelt bara tänka att man ska trivas med varandra. Utan att det måste vara något större.