Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.

Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.

Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.

Lady dahmer

Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.

Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.

Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.

Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.

Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.

Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.

10 kommentarer till Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

  • Alice skriver:

    För mig så handlar avståndstagande från ideal främst om hur det gynnar mig personligen, men i andra hand motiveras jag också av hur det påverkar personer omkring mig.

    Som någon som tidigare haft ätstörningar vet jag att jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att banta och att jag skulle riskera att utveckla en ätstörning igen om jag gjorde det. Det är såklart den främsta anledningen till att jag inte gör det. Men jag vill inte heller delta i den samhällsnorm som säger att det är normalt för friska och välmående människor att ignorerar kroppens signaler, att begränsa vad de äter och att lägga mängder av tid och energi på att hata och försöka förändra sina kroppar, i och med att jag anser det vara skadligt och dåligt. Det är också något som påverkar mitt eget beteende.

  • Nicco skriver:

    Jag tycker att man borde se femininsm lite mer som ett synsätt och inte regler för vad man ska och inte ska göra :/

    Visst är det motsägelsefullt att jag rakar benen ibland men samtidigt tycker att det är dumt att det är idealet. Men samtidigt tycker jag feminism mer handlar om att vilja förändra hur folk tänker och tycker och göra dem medvetna, istället för bara upprätthållande av principsaker..

    • Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. skriver:

      Håller helt med dig där. För mig är ett feministiskt agerande att göra som man vill men med medvetenhet om vad som får en att göra vissa val och att frigöra sig från känslor av tvång. Ser det inte som feministiskt att lida pga att man gjort vissa val.

  • Caroline skriver:

    Genom att synliggöra strukturer har jag fått alternativ och pressen på hur jag ska se ut och bete mig påverkar mig inte lika mycket längre. Det här tack vare feminismen. Kring sånt som jag tidigare kände press och krav, känner jag nu en stor jäklar lättnad. Jag måste inte följa normerna, men det är heller inget som förbjuder mig att göra det.

  • su skriver:

    ”Att jag inte rakar benen […] handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den.”

    Du är alltid så bra på att formulera dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv