Etikett: martyr

Låt honom tyna bort i sin cell.

Nu när Breiviks rättegång är igång så märks verkligen vikten av att ha en fungerande rättsstat. Jag läser och hör på alla hål och kanter kreativa förslag på hur Breivik ska undantas de vanliga reglerna. Han ska inte ha rätt till konventionellt försvar, man ska tortera honom, instifta dödsstraff för att han ska kunna dömas till det och så vidare och så vidare. Jag förstår detta, jag förstår verkligen hatet mot Breivik och varför alla dessa personer ser rött och vill ge honom dessa fruktansvärda och inhumana straff. Och därför är jag extra glad att Norge är en rättsstat där sånt inte sker, där folkets affekt inte får styra i dessa fall.

Jag tycker att det är obehagligt att skåda den blodstörst och det hämndbegär som så många ger uttryck för nu. Jag tycker att det är sorgligt att människor vill besvara en grymhet men ännu mer grymhet så till de milda grad att man är beredd att åsidosätta värden som de flesta ändå i grunden är överens om, såsom att dödsstraff suger. Det är vid tillfällen som dessa våra värderingar prövas.

Att utsätta Breivik för tortyr eller inte ge honom en försvarare är helt orimliga scenarion, det skulle aldrig någonsin kunna ske i ett civiliserat land som Norge, jag tror inte heller att det är något människor skulle vilja se, även om de pratar om det.

Att införa dödsstraff för att kunna dela ut det till Breivik vore dåligt på så många vis. För det första så är det orimligt att ändra samhällsordningen på grund av terrorister, även om det inte är i den riktning de efterfrågat så tycker jag att de sänder ut fel signaler. I ett civiliserat samhälle så åsidosätter man inte den vanliga ordningen ens för handlingar som Breiviks. För det andra så skulle det troligen leda till att Breivik fick martyrstatus om han dödades, det skulle liksom brännmärka in honom i historien med allt vad han står för nu. Låt honom istället tyna bort i sin cell, liksom hans minne.

Detta är inte martyrskap.

Denna hyllningstext till Juholt, om hur han visade sig vara ”större än partiet” när han tillslut avgick är så konstig. Det är ju inte som att han hade kunnat göra på något annat sätt? Jag undrar om det är någon som på allvar tror att det var han allena som tog beslutet att avgå, om det var han som mitt ur ingenting tog upp det på krismötet till allas stora förvåning och som trots protester insisterade på att det skulle vara det bästa för partiet. Så var det nog inte.

Det finns faktiskt inget hedervärt med Juholt. Han har klamrat sig fast trots att det länge varit uppenbart att det inte kommer hålla, han har ljugit och betett sig allmän ovärdigt för en partiledare.

Man blir inte martyr för att man tar chansen att få ett av de mest prestigefyllda politiska uppdragen och sedan blir tvungen att avgå för att man inte fixar det. Tyvärr. Man blir inte martyr för att man som partiledare gör det som är oundvikligt bäst för partiet. Det är att sköta sitt uppdrag korrekt, inte att göra något fint och godhjärtat.

Vi lever uppenbarligen i en värld där det förväntas av politiker att de ska sätta sig själv i första rummet, framför partiet och sitt uppdrag, så till den grad att det hyllas att de under påtryckningar gör slut på en situation som uppenbarligen är ohållbar. Att de förväntas klamra sig fast vid makten så till den milda grad att de struntar i att deras avgång krävs från en mängd olika håll och att situationen är uppenbart ohållbar.

Det beteende som Juholt har uppvisat är inte hedervärt. Det är på sin höjd helt okej.

Sluta prata om det som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse.

Nu till ett ämne jag tycker är väldigt viktigt. Jag skrev ju innan lite kort om det här med att säga ”feministen i mig” och varför jag tycker att det låter så fel. Jag har fått många svar från folk som menar att man kämpar emot den här synen man har på t.ex. att rakade ben skulle vara snyggare för sin feministiska övertygelses skull.

Vägrar raka benen men slits med åsikten att rakat är finare. GAH! samma sak med kläder och smink. Och könsroller. Kan tycke det ser förjävligt ut med män i feminina kläder men kämpar med att sluta upp med det tramset.

Inte att det inte är en uppoffring ibland för så är det ju med all moral, ibland drabbas man av egoistiska eller barnsliga begär, men ett högre jag sätter stopp. Ibland vill jag bete mig illa, men en del av mig säger stopp osv. osv.

– Lady dahmer

Det är klart att man ibland gör det lite mer omständligt för sig själv genom att hålla fast vid vissa principer men jag tycker inte att man ska se det som en uppoffring. Det är inte så att jag lider för att uppnå något slags ”greater good”. Min övertygelse är att jag skulle må bättre om jag frigjorde mig från dessa ideal. Sedan tror jag också att det skapar ett bättre samhälle om folk slår sig fria från idealen, och det är såklart en bonus. Det är ändå i grund och botten en kamp jag för mot mina egna föreställningar för att jag ska kunna må bättre, bli tryggare i mig själv.

Frigörandet från ideal är som träning. Det är (ska inte vara) ingenting man gör för någon annan för att vara duktig utan något man gör för sig själv för att må bra. Även om det ibland är bekvämare att sätta sig i soffan och kolla på tv så betyder inte det att träningen är en uppoffring. Det är något man gör för att man förstår att man kommer må bättre i framtiden om man gör.

Lady Dahmer skrev för en tid sedan ett inlägg om att inte raka benen, att det inte var något hon gjorde bara för sin egen vinnings skull. Jag menar att det blir helt omöjligt ur ett feministsikt perspektiv att ha en viss livsstil bara för att den ska tjäna andra. Om man går dag ut och dag in och tvingar sig själva att leva på ett visst sätt, vad har man då vunnit? Absolut ingenting. Man har varken vunnit personligen och man har inte heller vunnit något åt samhället, för idéen med feminism är väl ändå inte att kvinnor ska lida utan att vi ska bli mer nöjda med våra liv. Jag tycker inte att man är en god feministisk förebild om man lider sig igenom allt det där man som feminist ”ska” göra.

Att jag inte rakar benen regelbundet, sminkar mig dagligen eller slutat banta beror inte på att jag tvingat mig själv till att sluta på grund av feministisk övertygelse. Det handlar om att jag på grund av min feministiska övertygelse har kunnat se anledningen till att jag innan har känt press på att ha släta ben och därför kunnat släppa den. Jag tvingar inte mig själv till något, jag analyserar världen och lever på ett sätt jag tycker känns bekvämt utifrån det jag vet. Det är ingen uppoffring, det är en mental träning som kan vara lite kämpig att ta sig igenom men som i slutändan ger personlig utdelning.

Jag tror inte att Lady Dahmer egentligen vill raka benen men tvingar sig själv till att inte göra det. Om det är så så tycker jag att det är sorgligt, men jag tror inte att det är så. Jag tror att anledningen till att hon inte rakar benen är för att hon har sett de strukturer som innan fått henne att göra det och därför frigjort sig från det mentala tvånget. Även om hon säkert ibland känner att det hade varit finare med rakade ben så vet hon varför hon känner så, och kan därför värja sig. Jag vägrar tro att Lady Dahmer skulle må bättre om hon gav efter för de där idealen och började raka benen.

Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att börja snacka om den personliga vinningen i att bryta sig fri från idealen. Att man kan bli en lyckligare människa. Att man kan få fokusera på andra saker. Sluta prata om det som om det var en uppoffring ni gör för andra kvinnor, som om ni offrar er som Jesus på korset för att andra ska få syndernas förlåtelse. Den typen av martyrskap gör det nämligen jävligt oattraktivt att bryta mot normerna.

Det är skillnad på att tro och att gå till kyrkan lite när man känner för det.

Jag diskuterade invandring med en polare för några dagar sedan och kom till huruvida starkt religiösa homosexuella kunde tänkas fly från diverse länder där de på grund av att deras religion är den rådande inte kan utleva sin sexualitet. Min tes var att man som starkt troende homosexuell knappast kommer vara villig att erkänna detta varken för sig själv eller andra, medan hon tyckte att man känner sånt oavsett övriga värderingar hos en själv.

Om jag hade trott, alltså verkligen trott, alltså verkligen varit övertygad om att verkligheten förelåg på det sättet att man som utövande homosexuell blir bestraffad för all evighet i livet efter detta och att det dessutom är ett tecken på ren och skär ondska så skulle jag ha stora problem med att erkänna min läggning för mig själv.

I religionsdebbaten finns en tendens att förneka sambandet mellan religion och terrordåd, könsstympning och andra hemskheter. Man påstår att religionen missbrukas av onda människor för att de ska kunna utföra onda handlingar. Problemet här tror jag är att folk inte inser vad det egentligen är att tro. Om man verkligen tror någonting så är man ju per definition övertygad om att det föreligger på ett visst sätt, således så är man som kristen bokstavstrogen övertygad om att man kommer brinna i helvetet om man har begär till sin nästas åsna , då det är det som står i bibeln och det ju är bibeln man tror på.

Vad folk missar är att Koranen eller bibeln för den bokstavstrogne är ett substitut för verkligheten, de tror verkligen att det som står där är hundra procent sant, på samma sätt (om inte mer) som du tror på de senaste forskningsrönen eller att ett plus ett är två. Och i Koranen så står det faktiskt att man ska föra heligt krig mot det som angriper religionen, vilket bland annat kan tolkas som en person som gör en rondellhund föreställande Muhammed, sharialagstiftning säger verkligen att det är rätt att döda den som går från islam till annan religion eller ateism, det står även att den som dör för att skydda islam kommer hamna i himlen med ca 70 oskulder, man får även ta med ca 17 nära vänner/släktingar som man väljer själv(jag är inte exakt säker på antalen, men det var nog där nånstans), jag tror även att koranen uttrycker sig starkt emot homosexualitet men jag vet inte exakt vad den säger.

Det är liksom det som står och om man upphöjer den boken till absolut sanning och den högsta av alla sanningar så kommer det ju automatiskt ur det att man följer det som står där i sitt dagliga liv. Om du faktiskt på allvar tror att du komme brinna i helvetet om du inte bekämpar din homosexualitet så tror jag inte att det spelar någon roll att du ”innerst inne” är det, för helvetet är nog ganska skrämmande, om du faktiskt tror att du och de 17 personer du bryr dig mest om har en säkrad plats i det eviga himmelriket om du spränger world trade center i luften så spelar det nog ingen roll hur skrämmande döden är, du gör det ändå.

Här i Sverige så är religion för många något man plockar upp när det känns bra, man går kanske i kyrkan på söndagar för att få lite andlighet eller hämtar styrka ur bibeln då och då, men man täcker inte sitt hår för att inte väcka begär och man stenar inte homosexuella. Det är ett rimligt och sekulärt förhållningssätt till religion, men då måste man också ha i åtanke att Sverige är ett sekulärt land. Utövande av religion ser inte likadant ut i alla andra länder eller på alla platser ens i Sverige.

Poängen är att religion säkert kan vara ett bra inslag i individers liv om den tillämpas vettigt och med måtta, men om man verkligen tror att världens förhåller sig enligt guds egna ord som står i bibeln eller Koranen eller vilken helig skrift man nu hänger sig till så leder det oundvikligen till att man handlar på sätt som skadar andra människor, speciellt om ett helt samhälle bygger på en helig skrift. Därför så borde man debattera och kritisera religion i högre utsträckning är man gör. Men framförallt borde man ladda ordet ”troende” med vad det faktiskt innebär: att man tillskriver en urgammal text med okänd upphovsman absolut sanningsvärde, att man upphöjer vad som skulle kunna vara vilket pladder som helst till den högsta av alla sanningar. Och då spelar det nog ingen roll om man egentligen vill stoppa kuken i andra mäns rövhål.