Svar på frågor.

Här kommer lite fler svar från frågestunden. Jag tycker att det blir bättre om jag delar upp det i ganska korta inlägg, eftersom det är ganska långa svar på många av frågorna.

Vilket är det största ”felet” människor gör som förstärker könsmaktsordningen? M a o, om du kunde få människor (i Sverige) att sluta/börja med ett beteende, vilket tror du skulle ge störst effekt?

Jag tror att det grundläggande felet är att mannen betraktas som norm, och att kvinnan definieras utifrån mannen så att det kvinnliga skapas i förhållande till det manliga. Typiskt ”manliga” egenskaper finner ofta sin motsats i typiskt ”kvinnliga” egenskaper. Som att män är okänsliga och kvinnor känsliga. Detta skulle jag säga att människor gör hela tiden, alltså definierar könen utifrån dess (tänkta) olikheter. Jag tror att det är grundläggande i könsmaktsordningen att kvinnor och män skiljs åt på detta sätt.

Detta leder till manligt tolkningsföreträde, inte bara i givna situationer där kvinnor och män ger sina beskrivningar, utan också i samhället i helhet. Detta manliga tolkningsföreträde gör att kvinnors historier osynliggörs eller betraktas som något ”speciellt” och skiljt från normen. Detta osynliggörande spelar en grundläggande roll i hur kvinnors underordning skapas.

Jag tror att bland det viktigaste en kan göra för att bryta detta är att lyfta fram och diskutera kvinnors historier för att på så sätt sätta dem i en samhällskontext (det är detta jag menar när jag säger ”stoppa privatlivet”). Att ta alla berättelser från kvinnor som blivit tafsade på, våldtagna, avbrutna eller på andra sätt nedtryckta och se att det inte bara är personliga erfarenheter utan en effekt av ett system. Det största misstaget tror jag är alla gånger vi inte gör detta.

När skulle vi använda kön i beskrivningen av en annan människa i din idealvärld? Är biologiskt kön någonsin relevant, och i så fall när?

I min idealvärld så skulle kön inte behöva betyda något mer än de rent fysiska skillnaderna, det vill säga bröst/fitta/kuk. Detta kan uppfattas som ett cisnormativt sätt att betrakta saken men jag tänker mig att om könsrollerna inte existerade så skulle detta inte vara ett problem. Jag tycker alltså att könet ska reduceras endast till det fysiska könet. Sedan vill jag även att det ska användas så lite som möjligt, men tänker att det ändå fyller sin funktion när en beskriver människors utseende.

Vilka möjligheter anser du att priviligierade grupper har att bekämpa den orättvisa de själva gynnas av? Skall män slåss i jämstäldhetsdebatten? (högavlönade för rättvisare löner, ”vita” mot rasism etc.). Och om man skall det (för på något sätt skall man väl det), hur gör man det bäst? Genom att stötta och stå tillbaka, genom att ställa sig sida vid sida med de förtryckta på barikaderna? Genom att ta ledningen och föra ”de andras” talan?

Jag befinner mig ju själv i en privilegierad position rörande klassfrågor och rasism. Jag tror att en kan göra nytta genom att föra någon slags talan för människor som själv inte har möjligheten till det, men det är väldigt viktigt att det inte urartar till att ta tolkningsföreträde eller att tränga undan andra röster.

Vad jag också tror är en fälla en lätt går i är att bli såpass nöjd med att en ”tar kampen” för någon annan än sig själv att det leder till en bekvämt tillbakalutad position där en är lite sådär lagom kritisk, men samtidigt inte riskerar att förlora sin egen privilegierade position. Detta skulle jag säga är något väldigt vanligt som jag dessvärre tror att många landar i till slut. En känsla av att en har ”gjort nog” helt enkelt.

Jag resonerar olika kring olika privilegier jag har. Jag skulle till exempel inte säga upp den kötid jag har till bostäder. Jag ser ingen mening med att sätta mig själv i en jobbig situation i någon slags solidaritet, och jag tror knappast att någon tjänar på det. Däremot så ser jag en mening i att försöka ge andra företräde på de arenor jag kan göra det på, även om det är något jag sällan får tillfälle till i praktiken. Jag försöker även att inte profitera på att anspela på min överordning, till exempel genom att vara sexistisk eller uttrycka klassförakt, men det tycker jag egentligen är en självklarhet.

Det viktigaste är såklart att alltid göra vad en kan för att skaffa mer kunskap och att aldrig glömma sin position som privilegierad. Det är viktigt att hjälpa till, visa solidaritet och så vidare, men en får inte i sin iver att göra detta ta över rätten att beskriva verkligheten.

Samtidigt ska en akta sig för att göra det för mycket till en fråga om att en ”hjälper till” i någon annans kamp, eftersom det på det viset kan få en ganska obehaglig ton av välgörenhet. Det handlar inte om välgörenhet. Jag brukar tänka att även jag vill ha ett samhälle fritt från rasism, klassklyftor och så vidare, eftersom jag tror att det vore ett på det stora hela bättre samhälle. Så även om det inte är ”min kamp” på det sättet att jag är underordnad i just den givna maktstrukturen så är det min kamp eftersom jag önskar ett samhälle fritt från maktstrukturer.

4 reaktioner till “Svar på frågor.”

  1. Män har ju också bröst – bara att mäns inte är lika stora och inte sexualiserade. Tycker det är så trist att när en talar om kön så dras alltid kvinnors bröst in i bilden och där har de ju ingenting att göra. Kvinnor och män har ett varit kön – fitta och kuk och en varsin uppsättning tuttar 🙂

  2. Kommer jag hem efter en dag på stan, och någon frågar om jag sett någon vars ålder, vikt, etnicitet eller något annat, som jag var osäker på så skulle jag trevande svara att jag inte kommer ihåg riktigt. Antagligen var det massor av folk vars ålder jag inte exakt kunde gissa mig till, eller vars härkomst inte var uppenbar. Detta stör mig inte, och jag registrera det inte. Men om jag sett någon som klätt sig och uppträtt på ett sådant sätt att jag inte omedelbart kunnat göra en mycket god gissning vilket könsorgan jag hade hittat om jag fått se personen naken, då reagerar hjärnan direkt och slår larm. HALLÅ, MAN VET JU INTE OM DET ÄR EN KILLE ELLER EN TJEJ!!!!

    Visst diskriminerar vi och underordnar andra människor efter massa andra parametrar än kön. Etnicitet och även ålder är uppenbara exempel på egenskaper vi väger in även när de egentligen inte spelar någon som helst roll. Men det är bara kön där våra hjärnor blir helt panikslagna då denna egenskap inte går att bestämma med mycket hög sannolikhet och omedelbart.

    Så, kön är viktigt för oss på ett sätt som inte står i någon som helst relation till hur viktigt det egentligen är. Det är ju väldigt sällan jag går runt på stan på jakt efter någon att skaffa barn med, och det är väl om man hårdrar det den enda gång könet spelar någon som helst roll.

    Undrar om det går att träna sig att inte använda kön som första och överlägset viktigaste kategoriseringsverktyg när man ser andra människor? Undrar om det går att träna andra i sin omgivning? Vi kan ju ofta inte undgå att få veta om någon är man eller kvinna, långt innan vi träffar dem. Hon/han som pronomen gör att så fort någon talat om vederbörande så vet jag. Namnbruket vi håller oss med, där vårt personligaste attribut går att dela upp i två mycket distinkta högar, en för honom och en för henne. Hör vi om en Billy, Kim, Charlie, eller Robin så frågar vi reflexmässigt om kön. Våra hjärnor verkar svältfödda på just denna information.

    Det känns som att vägen till ett könsneutralt samhälle är lång, jättelång. Och det finns få saker som provocerar så mycket som att diskutera det (det är ju i och för sig rätt kul och det inte i sig vore så tragiskt). Men egentligen, varför skulle kön vara viktigare än vilken hobby man har? Visst finns det tillfällen, men dit är det ofta en bit i vilket fall.

    1. Kön kan absolut vara relevant i en massa sammanhang, men det tillmäts överdrivet stor vikt idag.

  3. Om vägen till ett samhälle där frågan ”Du, Charlie nere på ekonomi, är det en man eller kvinna?” skulle kunna vara helt alldagliga, inte alls konstiga och något man frågade av kuriosa eller för att man plötsligt övervägda att skaffa barn med Charlie, är lång, så måste vi hitta en kortare väg till ett samhälle där kön i vart fall inte används för att överordna och underordna varandra hela tiden.

    Man som norm och kvinna som undantag beskriver du då som något av det viktigaste att komma till rätta med, och jag håller med.

    Jag tror att de allra flesta har en lång resa att göra här. Jag känner själv att jag varje dag lär mig nya saker att hålla utkik efter, både i mitt eget beteende och i andras. Jag tror att vi kan hjälpa varandra genom att hela tiden vara noga med att inte låta obetänksamma kommentarer passera obemärkta. Genom att dela våra erfarenheter och analyser av saker vi upptäckt eller läst om kan vi försöka bli lite bättre varje dag. Det finns så många vardagliga saker som är helt vansinniga och som syftar till att upprätthålla tanken på att det finns typiskt manliga och typiskt kvinnliga egenskaper, och att dessa dessutom skall rangordnas med det manliga som norm, och det kvinnliga som lite lustigt och mindre värdefullt undantag.

    Jag tror att man kan bli bättre på att korrigera den förförståelse av vilka egenskaper vi förväntar oss hos någon baserat på kön. Vi kan tvinga hjärnan att se den känsliga killen som något som skall justera vår förförståelse av vad killar är, snarare än som ett undantag vi lägger åt sidan. Att gå in i mötet med varje människa med så öppna sökmallar som möjligt. HON är inte känslig förrän hon har uppvisat känslighet, och HAN är inte mindre vårdande i relationer förrän han har visat sig vara det. Sedan får vi nog väldigt svårt att leva socialt om vi helt slutar dra (ibland förhastade) slutsatser. Men att de inte skall utgå ifrån ointressanta parametrar som kön bara för att de är lätta att identifiera, det kan man kanske lära sig.

    Men som sagt, det är svårt, och kanske kommer man aldrig fram. Även det tror jag att man skall tillåta sig vara ödmjuk inför. Det är alltid värt att bli lite bättre, även om man aldrig kommer att bli fulländad. Men man får heller aldrig slå sig till ro med att man i alla fall blivit bättre.

    Jag lär mig massor av att läsa din (och andra liknande) blogg. Du verkar (eller man kan nog skriva är) politiskt mycket radikalare än mig, men du är klar i din analys, och när det gäller feminismfrågorna är det oftast bara att kapitulera. Man behöver många lärare, och du gör ett bra jobb som en av dem, för mig och många andra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *