Etikett: besvär

Den som bangar för hår under armarna göre sig icke besvär.

Man ska tydligen vara fräsch om man vill ha sex och fräsch innebär alltså att vara rakad under armarna. Jag tänker på om jag hade bangat sex varje gång min partner varit lite ofräsch, typ inte tvättat håret, bytt kläder eller duschat för dagen. Det är ju inte helt ovanligt att killar är ganska dåliga på att sköta sin personliga hygien. Men alltså gud, man är väl inte kinkig. Det är för fan bara lite svett eller hår och det är liksom ingen big deal, inte tillräckligt för att banga sex för i alla fall. I så fall har man nog ett otroligt tråkigt sexliv, om man bangar på grund av lite hår. Speciellt om man liksom redan ligger där och upptäcker det först när personen klätt av sig och ba: ”nej, detta går fan inte, du har ju hår där”. Försöker tänka mig in i något motsvarande men finner det bara skrattretande.

Jag tror att många inbillar sig att det bryr sig mer än de faktiskt gör. Kanske vill man ge sken av att vara väldigt kräsen när man väljer partner för att på något vis verka svårfångad. Är dock rätt övertygad om att när det väl kommer till kritan så bryr sig de flesta inte så jättemycket egentligen. Det verkar liksom orimligt att mäns kåthet generellt skulle vara så känslig för kroppshår.

Nu rakar jag mig faktiskt under armarna så även om folk bryr sig lär det inte vara ett problem för mig. Jag kan dock med säkerhet säga att jag ser det som en extremt avtändande egenskap att vara kinkig och jag tycker det är jävligt kinkigt att bry sig om hår under armarna i sexsammanhang. Den som inte tål lite hår under armarna göre sig icke besvär, även om jag nu faktiskt rakar mig under mina.

Man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Lady Dahmer har skrivit ett bra inlägg om att behöva försvara och förklara sin utsaga att man lider av psykiska besvär. Jag håller med om att det är otroligt jobbigt när folk ska hålla på och ifrågasätta folk som berättar att de lider av olika psykiska besvär.

Samtidigt kan jag tycka att det är otroligt störande med personer som diagnostiserar sig själva hela tiden. Problemet för mig är inte att de anser att de mår dåligt eller har psykiska besvär, utan att man genom att kalla det för en vissa sjukdom riskerar att urlaka diagnosen. Typ som att man säger att man är ”deprimerad” när man snarare är lite deppig eller ledsen, eller kanske försöker komma över en sorg. Eller att man säger att man har en ”fobi” när det egentligen bara handlar om att man är rädd eller ovan vid något. En diagnos ska definiera något abnormalt, inte bara lite allmän psykisk skröplighet som vi nog alla lider av på något plan. Det är inte som att jag skulle gå omkring och säga att jag har ADHD på grund av att jag ibland har koncentrationssvårigheter.

Jag tror att anledningen till detta är den generellt diagnosiver vi har i samhället. Så fort man har ett besvär ska det sättas namn på det, det ska placeras in i ett fack. Man kan inte längre bara ha lite allmän och odefinierad problematik utan det måste vara klart definierat för att det ska bli taget på allvar.

Det är tråkigt att folk måste säga att de har en speciell sjukdom för att få legitimitet till sina besvär, för så fort man börjar prata om sjukdom är det något som kan definieras. Då kan man mäta symptomen och jämföra dem mot en mall och sedan säga jag eller nej. Och om man då inte är sjuk, då tas man inte på allvar. Det hade varit mycket bättre om man hade kunnat få samma legitimitet till sina besvär även om det inte gick att sätta en klinisk diagnos på dem. Om det hade kunnat räcka med att vara ”ledsen” eller ”rädd” för att folk skulle vilja lyssna och ta hänsyn.

För diagnoser är klart definierade och det kan faktiskt vara så att du är sjuk eller inte är sjuk. Det handlar inte bara om hur du upplever det, det handlar om hur väl du uppfyller kraven också. Men man borde inte behöva ha en diagnos för att folk ska respektera ens besvär.

Det skulle bli så otroligt mycket enklare om man kunde få vara lite deppig, lite socialt inkompetent eller lite rädd utan att det nödvändigtvis ska diagnostiseras. Om man kunde få respekt och gehör för det också. För människor är olika och har problem med olika saker i livet, det betyder inte att man är sjuk. Lika lite som man är sjuk om man har svårare att springa snabbt än andra. Och även det som är är en sjukdom kan vara en belastning, något man måste prata om eller få respekt för.

Jag vill förtydliga att jag inte misstror Lady Dahmer när hon säger att hon lider av panikångest, detta är mer mina tankar generellt kring ämnet diagnoser och psykisk besvär.