Och ibland är livet liksom bara bra.

Jag trivs faktiskt väldigt bra i mitt liv för första gången på väldigt länge. Jag har det bra här, jag har ett lagom tempo i vardagen, har fått ett miljöombyte och kommer nog att kunna lära mig franska ganska bra trots allt. Känner mig så jävla bra som vågade. Som vågade svara på annonsen, som vågade tacka ja, som vågade köpa biljett, som vågade sätt mig på det jävla flygplanet och som vågade ta kontakt med nya personer väl här. Det där med att våga har annars inte varit min grej sådär.

I morgon ska jag svara på resten av feministfrågorna. Ba så ni vet.

Lite bilder från idag.

Jag är fan i himmelriket när det kommer till fotograferandet. Allt är så vackert här. En massa underbara skrytbyggen i jugendstil och jättevackra parker. Jag har ännu inte varit ute med systemkameran för då vill jag har ordentligt med tid, så det har blivit kompaktkameran än så länge. Gillar den mycket och tycker absolut att den var värd de 1700 jag betalade för den. Den fotar lite väl ljust ibland och det stör mig såklart att inte kunna ställa in allt själv, men ändå en fullgod kamera i förhållande till pris och storlek.

Här är en park som ligger nära där jag bor. I mitten står värsta triumfbågen som är byggdes då man firade 50-årsjubileet av Belgiens självständighet.

Här är en bild på min hand som Gabriel tog.

Här är en gata vi gick på. Det mesta är stängt på söndagar här.

Till häger är en kyrka/katedral som var himla häftig. Ska besöka alla kyrkor här, många ser hela fantastiska ut.

Utmattad.

Satan alltså. Jag känner mig helt matt av alla nya intryck idag men allt känns himla bra. Jag har träffat pojkarna och mamman nu och känner mig himla välkommen faktiskt. Undrar för närvarande hur lång tid det kommer ta innan man hjärna fungerar normalt igen så jag kan skriva något vettigt här. Just nu känns den söndertrasad av all jävla information.

Liten lägesupdatering.

Såhär är det alltså för tillfället: jag har inte träffat barnen eller mamman än, däremot hämtade pappan (de har separerat) mig vid flygplatsen och nu har jag hängt med mormodern hela dagen. Familjen bor i ett så kallat townhouse som är typ som ett lyxigare radhus som jag fattar det. Det är sinnessjukt stort. Och staden är så himla fin.

När jag hade hängt upp alla mina kläder så tänkte jag att jag skulle äta lite, så jag gick ner och letade runt i hela huset efter mormodern. Hittade henne inte så jag värmde upp lite mat själv. När jag satt och åt kom hon i alla fall in och ba: ”vad bra att du tar för dig”. Behöver jag säga att jag flippade fullkomligt?

Kände ungefär såhär: jaha, hon tycker att jag kommer här och tar mig friheter. Ska nog lägga mig under en filt och ruttna bort. Hehe.

Nejmen det har varit trevligt. Vi har diskuterat politik och arbetsrätt och jag har till och med ansträngt mig för att inte svära. Inte ens sagt emot så himla mycket heller faktiskt. Jag känner mig märkligt tom, men det löser sig väl. Det är ju inte som att jag var ett sprudlande energiknippe innan jag åkte…

Åker idag.

Idag, om drygt två timmar, åker jag. Jag är jättepeppad och jättenervös.

Saker jag är nervös för:

  1. Planet blir inställt. Visserligen inget jättejobbigt men herregud vilket antiklimat.
  2. Att planet blir kapat.
  3. Att ingen möter mig och jag står där ensam.
  4. Att dte egentligen är en seriemördare som lurat dit mig. Hua.

Annars är allt bra.

Förväntan.

Om 32 timmar så åker jag till Bryssel. Hoho.

En annan bra grej: när jag åt middag med Emanuel och hans far så sade hans far ”Marcus Birro har blivit så jävla självupptagen sedan han slutade dricka”.

Varför är det roligt? Jo, för att Birro ständigt hävdar att han var en sämre människa då och för att det är så himla ickeokej att säga så. Har för övrigt absolut inget emot människor som väljer att vara nyktra.