Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

resa

London.

Åkte buss i jättemånga timmar.

Och båt.

Chillade på Camden market.

Träffade Sofia som bjöd på kaffe. Tack för det!

Såg utsikten från Primerose hill.

Satt högst upp, längst fram i en dubbeldäckad buss. Mycket nöjd.

Gick på någon shoppinggata.

Åkte tunnelbana vilket var otroligt jobbigt.

Hände lite i en park.

Såg Big Ben från långt håll.

Och sen åkte vi hem.

Pepp och resfeber.

Printade alltså precis ut mitt boardingpass och sitter här och peppar. Om cirka två dygn kommer jag att befinna mig i Japan och kan ej med ord beskriva hur peppad jag är. Har dock resfeber, men det är väl inte så konstigt. Är ganska förvånad över att den kommit först nu faktiskt.

Liten lägesupdatering.

Såhär är det alltså för tillfället: jag har inte träffat barnen eller mamman än, däremot hämtade pappan (de har separerat) mig vid flygplatsen och nu har jag hängt med mormodern hela dagen. Familjen bor i ett så kallat townhouse som är typ som ett lyxigare radhus som jag fattar det. Det är sinnessjukt stort. Och staden är så himla fin.

När jag hade hängt upp alla mina kläder så tänkte jag att jag skulle äta lite, så jag gick ner och letade runt i hela huset efter mormodern. Hittade henne inte så jag värmde upp lite mat själv. När jag satt och åt kom hon i alla fall in och ba: ”vad bra att du tar för dig”. Behöver jag säga att jag flippade fullkomligt?

Kände ungefär såhär: jaha, hon tycker att jag kommer här och tar mig friheter. Ska nog lägga mig under en filt och ruttna bort. Hehe.

Nejmen det har varit trevligt. Vi har diskuterat politik och arbetsrätt och jag har till och med ansträngt mig för att inte svära. Inte ens sagt emot så himla mycket heller faktiskt. Jag känner mig märkligt tom, men det löser sig väl. Det är ju inte som att jag var ett sprudlande energiknippe innan jag åkte…

Bloggen följer såklart med.

Lisa undrade om jag tar med mig bloggen när jag flyttar till Bryssel.

Givetvis gör jag det, jag kommer säkert blogga mer och bättre än nu till och med. Jag tror att bloggen kommer vara ett stort stöd när jag kommer dit faktiskt, eftersom det är en såndär grej som är en del av mitt ”vanliga” liv som kommer finnas kvar även där.

Responsen och bekräftelsen jag får här har kommit att bli en viktig del i mitt liv, likaså att ha en anledning till att skriva och framförallt till att tänka. Det kommer nog bli ännu viktigare när jag inte pratar med mina vänner på samma sätt som nu.

Kameran kommer nog också att vara en viktigt grej. Kanske kan jag döva saknaden efter mina vänner och familj en aning genom att strosa omkring på långa fototurer.

Nu är det två månader minus en dag kvar till jag åker. Åh, vad jag kommer tjata om det här men jag är så himla himla pepp. Ni förstår inte.

Hemma.

Hejhej bloggen!

Nu är jag hemma i Stockholm igen. Underbara åskmoln hopar sig på himlen och det är så jävla skönt att det är lite kallt för en gångs skull. Jag hatar fan värme.

Semesterångest.

Till slut kom vi iväg fast planet blev tolv (!) timmar försenat. Dessutom hade de ingen mat på planet.

Det är en lättnad att det finns internet här för annars hade jag nog inte klarat mig. Det är så turistigt att jag blir galen. Jag växlar mellan dåligt samvete och hat mot alla påstridiga försäljare. Jag funderar på att helt enkelt gå ner mig i svenneträsket, börja morgonen med en öl och sedan vara berusad resten av dagen. Köpa keffa souvernirer och skamlöst fotografera lokalbefolkningen.

Men det var då själva…

Nu sitter jag alltså och chillar på flygplatsen.

Flyget är tydligen försenat på grund av att det saknas en del som tydligen finns i London. Det finns dock en stor humor i detta: tjejen som ropade ut informationen frågade i slutet ”finns det någon som vill höra den här informationen på engelska?”. Hur fan tänker man när man frågar om någon vill höra information på engelska på svenska?

Vem vill inte följa med till Rhodos?

Martin Isberg har ju då utlyst en tävling i samarbete med Royal Bar Academy där man kan vinna en bartenderutbildning på Rhodos, dessutom under samma period som diverse bloggare (bland annat Kissie) och BB-kändisar ska åka ner!

Villkoret är att man ska skriva ett skönt inlägg om RBA och inte tackar man väl nej till en sån chans!

Jag tänker mig mig själv med min perfekta beach 2011-kropp iklädd en rosa trekantsbikini med nitar skrattandes vandrande över stranden på Rhodos. Att få mingla runt med Sveriges bloggelit en hel månad, samtidigt som jag lär mig det aktningsvärda yrket bartender på en av världens mest anrika bartenderutbildningar skulle vara som att återfinna edens lustgård.

Jag tänker mig lata dagar på stranden, långa kvällar bakom bardisken varvat med det hårda slit som jag är villig att lägga ner på att bli en bartender av högsta rang! En utbildning som jag sedan skulle vilja bygga vidare på och ett yrke jag skulle vilja göra karriär inom. RBA skulle vara det perfekta startskottet för mig, utbildningen som skulle ge mig möjlighet att få blanda drinkar på fina klubbar och restauranger världen över.

Långt borta hägrar också en dröm om att bli en stjärna på blogghimlen. Att få många trogna och engagerade läsare som jag kan påverka och vara ett föredöme för. Jag skulle kunna visa dem hur jag lyckats i mitt liv och på så vis kanske även förändra deras. I bloggvärlden är ju kontakter som ni vet A och O, och kanske skulle självaste Kissie kunna fatta tycke för mig och min blogg om vi träffades på Rhodos, under inflytande av solen och drinkarna. Det skulle kunna bli mitt stora genombrott som bloggare, ett ansvar jag skulle förvalta väl.

Om jag fick följa med på utbildningen så skulle jag göra mitt bästa varje dag. Jag är dessutom en positiv och väldigt spontan person som är trevlig att hänga med. Jag skulle lysa ikapp med den heta morgonsolen på Rhodos!

Ni hör ju hur himla engagerad jag är i detta så jag tycker att ni kan gå in på Martin isbergs inlägg och lägga ett gott ord för mig!

Mötet med verkligheten.

Jag tycker det finns något så skönt i när svenska turister inte kan åka till sina paradisländer eftersom det är inbördeskrig där. Det är liksom ett sånt möte med verkligheten. Jag undrar om de tänker på att det finns människor som bor där och som lever i det där. Att det finns människor som ser Egypten som sitt hemland, inte som ett skönt litet semesterresmål.

Turism till lite sådär halvdemokratiska men varma länder kan kännas så himla unket. Nu ska jag tyvärr själv åka till Turkiet om några månader så jag kan inte riktigt moralisera här men jag kan säga att jag redan nu har dåligt samvete för det (vad som nu skulle bli bättre av det?).

Mitt favoritresmål att hata är Thailand. Svenskar älskar Thailand, tror faktiskt vi har högst antal Thailandsresenärer per capita. Tänker mig följande: en svensk blekfet familj som åker till Thailand över julen och tar med sig en hopfällbar julgran och gör allt precis som hemma, fast där. Är nog egentligen mest bitter för att jag aldrig fick åka till Thailand som barn, mina föräldrar åker aldrig utomlands.

Minns en brud i skolan som ba: ”läskit me Thailand, de har farliga maneter där”, jag ba: ”mmmm (irriterat). Och INBÖRDESKRIG!”. Hon såg helt chockerad ut.

Minns även en person som ba: ”höhö, alla roliga horor”. Kul skämt med folk som måste sälja sig till rika västerlänningar för att överleva… (finns säkert nån hora där som vill, men tillåt mig tvivla på att det är den allmänna ordningen).

Ge mig pengar!
Arkiv