Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

ett drömspel

Likheten mellan Marcus Birro och Andreas Boonstra.

Får någon månad sedan kom det ut en bokrecension av Birros nya Att leva och dö som Joe Strummer. I recensionen konstateras att det inte går att recensera boken utan att recensera Birro.

Jag VILL läsa den utan förutfattade meningar. Det visar sig dock omöjligt eftersom romanens ”jag” inte går att skilja från författaren Marcus Birro.

Ungefär så tänker jag när jag ser Ett drömspel på teater moment i Gubbängen.

Jag minns första gången jag var på moment. Jag såg  Jekyll&Hyde tillsammans med min mamma och två vänner. De tog in oss till en liten liten scen där ungefär 15 personer fick plats och spelade på. Det var fantastiskt. Skitrolig och fruktansvärt bra teater, mycket skoj publikinteraktion och på det stora hela jävligt bra. Sedan dess har jag sett tre uppsättningar av Andreas Boonstra*, och det har i princip gått käpprätt neråt.

Ibland känns det som om de slår knut på sig själva i sina eviga försök att vara innovativa, men det kan man väl stå ut med eftersom de faktiskt också lyckas väldigt ofta. Ibland känns det flamsigt och ogenomarbetat, men det är å andra sidan en del av charmen. Ofta är det lite för långt för sitt innehåll, men det kan man också stå ut med.

Vad som däremot är en jävla plåga är att Andreas Boonstra låter sig själv ta så ofantligt mycket utrymme. Boonstra är vänster. Oj, vad vänster han är. Han tycker kapitalismen är fruktansvärd, han tycker det är tråkigt att folk dör, han hatar klassklyftor och så vidare och så vidare. Visst kan man ha en politisk agenda när man gör teater, inget fel med det, men det blir en aning påfrestande när han i slutet bara måste klämma in en halvtimmes monolog om allt som är fel i världen och vårat individuella ansvar. Alltså verkligen slå oss i huvudet med det och moralisera, upprepa vad han redan sagt och dessutom på ställen där det bara känns så jävla malplacerat. Klart som fan konst ska ha ett budskap, gärna moraliserande, men jag vill liksom inte ägna en halvtimme åt att höra en snubbe snacka om saker jag redan vet, med en ganska ointressant och framförallt jävligt oorginell infallsvinkel.

På detta så har han allt som oftast en ganska kass kvinnosyn. Alla riktiga pajasar i hans pjäser i kvinnor, visst smyger han in nån fjantig snubbe då och då, men alltför pliktskyldigt och kort. Alla killar har åtminstone något att komma med, något att ”lära” tjejerna. Okej om just den här specifika pjäsen innehöll det, men det är liksom ingen engångsgrej, han har fått mycket kritik för sin kvinnosyn innan.

Sedan så har han något perverst jävla behov av att hylla sig själv. Han skapar alltid en massa idiotiska karaktärer för att han ska kunna komma in med sin gitarr och sjunga lite och berätta hur saker och ting ligger till. Aldrig att han klär sig i fjantiga kläder, aldrig att han blir ”ägd” när han spelar rollen av sig själv. Ibland så lägger han in någon liten självdiss, men också det väldigt pliktskyldigt och krystat, mest i syfte att inte bara visa att han har rätt, utan att han minsann är ödmjuk också.

Det här är så himla himla synd, för Boonstra är BRA. Teater moment är bra. Alla deras pjäser är (bitvis) mycket underhållande, nyskapande, tänkvärda, engagerande och jävligt sanna, men tyvärr så lämnar dem alltmer en bitter eftersmak. Jag älskar teater moment, men nu så känns det som att det är lite lite moment och ganska mycket Boonstra. Om han kunde tona ner sig själv en liten aning och slutade använda pjäserna som sitt personliga politiska klotterplank så skulle jag säkert kunna njuta av det igen.

Men trots detta så var Ett drömspel helt klart sevärd. Dock hade jag helst läst eller sett en mer bokstavstrogen version av pjäsen innan jag såg den. När det gäller moderna och ”utflippade” tolkningar av klassiker så tycker jag att det är kul att känna till verket lite mer innan. Så se den, om det intresserar er. Och den som inte känner till Boonstra sedan innan kommer säkert inte tycka det här är lika jobbigt som jag gör.

*Faust, ön (som sattes upp på stadsteatern) och skattkammarön.

Dagen.

Idag har jag ägnat mig åt att ha brutal träningsvärk och se ett drömspel på teater moment. Sen blev jag full.

Imorgon levererar jag lite skön kritik om teatern. Och kritik, det blir det fan!

Ge mig pengar!
Arkiv