Etikett: teater

Ett rikt och levande kulturliv är något som de flesta är någorlunda överens om att vilja ha. Vilka vägar som leder dit är dock vitt skilt från person till person. Ofta så anses vi som förespråkar avskaffandet av immaterialrätt vara kulturfientliga, eftersom vi hindrar kulturskapare från att ta betalt för sina skapelser.

Som en person som dagligen är kreativ och delar med mig av mina skapelser utan ersättning (förutom de sporadiska donationer jag får) så förefaller tanken på att de främsta incitamenten för kreativitet skulle vara ersättning absurd. En massa människor är kreativa helt utan ersättning för det, helt enkelt för att det finns något njutbart i att uttrycka sig. Min erfarenhet är också att verk som präglas av en vilja att förmedla något brukar vara betydligt intressantare än svulstiga storproduktioner.

I kulturdebatten finns ofta en skiljelinje mellan människor som tar den gemensamt finansierade kulturen i försvar och de som tycker att marknaden ska sköta det hela. Ofta anses de som vill ha en högre gemensam finansiering av kultur vara elitistiska personer som vill ”trycka på” andra människor kultur de egentligen inte vill ha. Den så kallade kultureliten. Istället så ska vi ha den kultur som efterfrågas av människor, vilket alltså blir den kultur som kommer till utan statligt stöd. Kultureliten brukar å sin sida svara med att människor kanske mår bra av att bli serverade något annat, att det är viktigt med ”kvalitetskultur” och så vidare. Lite av detta har kunnat ses i Björklunds förslag om att göra kulturutbildningarna mer elitistiska, alltså bara satsa på dem som i framtiden kommer att kunna försörja sig på kulturskapandet.

Jag tror inte att ett bra kulturklimat skapas av att det satsas mycket på några få stora kulturinstitutioner, några få produktioner, några få scener som sätter upp ”kvalitetsföreställningar”, några få elitskolor för elitelever. Jag tror inte på en speciell ”konstnärsklass” som ska få konstnärslön för att förse den dumma massan med kvalitetskultur. Jag tror att ett bra kulturklimat skapas av att många får testa sina vingar, pröva olika uttrycksformer och berätta sin historia. Jag ogillar idén om att bra kultur enbart skulle komma ur ett drillande av en speciell kreativ elit, det tror jag av nödvändighet leder till ett tråkigt, platt och ickevarierande kulturliv.

Jag tror inte heller på en kultur som primärt drivs av monetära incitament. Om det hela sköts av marknaden så kommer kulturen dels att bli dyrare för den enskilda konsumenten, vilket kommer att skapa en klyfta mellan vilka som kan och inte kan konsumera kultur. Detta är emellertid inte det jag ser som det största problemet. Det kommer nämligen även leda till att en större del av kulturproduktionen blir olika former av återskapande av säkra kort, alltså kultur som företagen som skapar kulturen vet säljer. Vidare så kommer en större del av kulturen att behöva ta in olika sponsorer. Reklaminflytande är något jag dels vänder mig emot rent principiellt och ideologiskt, men det är också tydligt att reklam ändrar på kulturen i sig. Det handlar sällan bara om att en innan tom yta får en logga på sig, det handlar också om att skapa utrymme för produktplaceringar. Den som kollar uppmärksamt på den här typen av kommersiella filmproduktioner kan i regel tydligt se när filmmanuset har anpassats för att tydligt placera olika produkter. Det rör sig alltså inte ”bara” om loggor som skymtar förbi, utan dikterar mer grundläggande innehållet.

Jag tror inte att det är viktigt att det går att tjäna mycket pengar på kultur för att kultur ska skapas. Människor drivs av en vilja att uttrycka sig, och redan idag finns det en massa människor som gör det helt utan ersättning som mål med det hela, mig själv inkluderat. Med detta inte sagt att kulturskapande inte handlar om materiella förutsättningar. Det krävs såklart att människor får tid att ägna sig åt kreativitet, och denna tid måste delvis dras från arbetstiden. Därför tror jag att en dellösning i ett rikare kulturliv är arbetstidsförkortning. Jag tror att med en sextimmars arbetsdag så skulle många få mer tid över för att vara kreativa på sin fritid, och längre fram i tiden hoppas jag såklart på att vi ska kunna ägna ännu mindre tid åt lönearbete.

Vidare så tror jag på att tillgängliggöra produktionsmedlen för kultur till fler personer. Detta är något som idag redan sker i begränsad omfattning på till exempel folkhögskolor, där en stor del av ”grejen” ofta är att eleverna får tillgång till det som behövs för att skapa konst, och dessutom får vara i en konstnärlig miljö. Det finns en massa andra saker som fyller liknande funktion, främst för barn. Exempel är de ”kreativa” ämnena i grundskolan och gymnasium, kulturskolan, fritidsgårdar och så vidare. Många personer som sysslar med detta under sin uppväxt kanske inte kommer göra det alls som vuxna, men det betyder inte att det är meningslöst att låta folk pröva. Själv har jag sysslat med både teater och musik utan att ha fastnat alls, men sådant kan en omöjligt veta på förhand. Vidare så kan det vara värdefullt då utan att för den sakens skull vara något som leder in till en yrkesbana. Jag skulle gärna se att det fanns offentligt ägda ateljéer och liknande, även för vuxna.

Att ha en omfattande statlig uppbackning av kultur behöver inte innebära att en pumpar in mer pengar i olika former av elitprojekt, snarare så bör det handla om att skapa möjligheter för fler att testa kulturskapande. Jag ställer mig starkt emot en elitistisk kultursyn som bygger på ”kvalitetsetsning” och liknande, utan tror snarare på att skapa möjligheter för de personer som brinner för att skapa och sprida kultur att också göra detta. Det finns en mängd sätt att göra detta på, där jag tycker att alla behövs. Festivaler, folkhögskolor, kvällskurser och så vidare och så vidare.

Det viktigaste i mina ögon är inte att personer kan ägna sig åt kulturskapande på heltid utan att det stora flertalet får utrymme i sina liv åt att vara kreativa. Detta tror jag kommer leda till en stor diversitet och en högre kvalitet på den kultur som skapas, för att inte tala om den glädje det innebär att vara kreativ. Det system vi har idag, med en konstnärsklass som i väldigt hög utsträckning pratar om sin rätt att kunna leva på kulturen, medan det store flertalet saknar möjligheter till kulturskapande, tycker jag är elitistiskt och jag tror dessutom att det leder till likriktning och sämre kvalitet.