Osäker tillsvidare.

Har ett tips på en så kallad Kulturupplevelse åt er!

För ett tag sedan var jag och såg pjäsen Osäker Tillsvidare som handlar om den osäkra arbetsmarknaden för, framförallt, unga och hur det påverkar våra liv, våra relationer och så vidare. Mycket bra! Det var typ en blandning av korta scener och citat som lästes upp från intervjuer med ungdomar om deras arbetsvillkor.

Tyckte också de lyckades ta fasta på hur ens liv verkligen förstörs av detta. Det handlar om relationer och livsdrömmar. Hur ska en kunna vara med människor en älskar om en måste flytta för att fly undan arbetslösheten, eller för att en inte har råd med ett boende på grund av arbetslöshet? Hur ska en kunna bygga ett eget liv om en måste flytta hem när en är 25? Hur ska en kunna bygga en stabil tillvaro om en måste flytta utomlands för att hitta jobb? Det är liksom att hanka sig fram, att leva på nåder. Tyckte detta skildrades väldigt starkt. Tänker att just den där känslan av att liksom leva på nåder som kommer sig av en sådan situation är något många kan relatera till.

IMG_20140508_205153Nu sätts den i alla fall upp den 16/8 på kulturhuset under namnet Until further notice. Se den om ni har tid och råd! Här är eventet.

Kultur.

Ett rikt och levande kulturliv är något som de flesta är någorlunda överens om att vilja ha. Vilka vägar som leder dit är dock vitt skilt från person till person. Ofta så anses vi som förespråkar avskaffandet av immaterialrätt vara kulturfientliga, eftersom vi hindrar kulturskapare från att ta betalt för sina skapelser.

Som en person som dagligen är kreativ och delar med mig av mina skapelser utan ersättning (förutom de sporadiska donationer jag får) så förefaller tanken på att de främsta incitamenten för kreativitet skulle vara ersättning absurd. En massa människor är kreativa helt utan ersättning för det, helt enkelt för att det finns något njutbart i att uttrycka sig. Min erfarenhet är också att verk som präglas av en vilja att förmedla något brukar vara betydligt intressantare än svulstiga storproduktioner.

I kulturdebatten finns ofta en skiljelinje mellan människor som tar den gemensamt finansierade kulturen i försvar och de som tycker att marknaden ska sköta det hela. Ofta anses de som vill ha en högre gemensam finansiering av kultur vara elitistiska personer som vill ”trycka på” andra människor kultur de egentligen inte vill ha. Den så kallade kultureliten. Istället så ska vi ha den kultur som efterfrågas av människor, vilket alltså blir den kultur som kommer till utan statligt stöd. Kultureliten brukar å sin sida svara med att människor kanske mår bra av att bli serverade något annat, att det är viktigt med ”kvalitetskultur” och så vidare. Lite av detta har kunnat ses i Björklunds förslag om att göra kulturutbildningarna mer elitistiska, alltså bara satsa på dem som i framtiden kommer att kunna försörja sig på kulturskapandet.

Jag tror inte att ett bra kulturklimat skapas av att det satsas mycket på några få stora kulturinstitutioner, några få produktioner, några få scener som sätter upp ”kvalitetsföreställningar”, några få elitskolor för elitelever. Jag tror inte på en speciell ”konstnärsklass” som ska få konstnärslön för att förse den dumma massan med kvalitetskultur. Jag tror att ett bra kulturklimat skapas av att många får testa sina vingar, pröva olika uttrycksformer och berätta sin historia. Jag ogillar idén om att bra kultur enbart skulle komma ur ett drillande av en speciell kreativ elit, det tror jag av nödvändighet leder till ett tråkigt, platt och ickevarierande kulturliv.

Jag tror inte heller på en kultur som primärt drivs av monetära incitament. Om det hela sköts av marknaden så kommer kulturen dels att bli dyrare för den enskilda konsumenten, vilket kommer att skapa en klyfta mellan vilka som kan och inte kan konsumera kultur. Detta är emellertid inte det jag ser som det största problemet. Det kommer nämligen även leda till att en större del av kulturproduktionen blir olika former av återskapande av säkra kort, alltså kultur som företagen som skapar kulturen vet säljer. Vidare så kommer en större del av kulturen att behöva ta in olika sponsorer. Reklaminflytande är något jag dels vänder mig emot rent principiellt och ideologiskt, men det är också tydligt att reklam ändrar på kulturen i sig. Det handlar sällan bara om att en innan tom yta får en logga på sig, det handlar också om att skapa utrymme för produktplaceringar. Den som kollar uppmärksamt på den här typen av kommersiella filmproduktioner kan i regel tydligt se när filmmanuset har anpassats för att tydligt placera olika produkter. Det rör sig alltså inte ”bara” om loggor som skymtar förbi, utan dikterar mer grundläggande innehållet.

Jag tror inte att det är viktigt att det går att tjäna mycket pengar på kultur för att kultur ska skapas. Människor drivs av en vilja att uttrycka sig, och redan idag finns det en massa människor som gör det helt utan ersättning som mål med det hela, mig själv inkluderat. Med detta inte sagt att kulturskapande inte handlar om materiella förutsättningar. Det krävs såklart att människor får tid att ägna sig åt kreativitet, och denna tid måste delvis dras från arbetstiden. Därför tror jag att en dellösning i ett rikare kulturliv är arbetstidsförkortning. Jag tror att med en sextimmars arbetsdag så skulle många få mer tid över för att vara kreativa på sin fritid, och längre fram i tiden hoppas jag såklart på att vi ska kunna ägna ännu mindre tid åt lönearbete.

Vidare så tror jag på att tillgängliggöra produktionsmedlen för kultur till fler personer. Detta är något som idag redan sker i begränsad omfattning på till exempel folkhögskolor, där en stor del av ”grejen” ofta är att eleverna får tillgång till det som behövs för att skapa konst, och dessutom får vara i en konstnärlig miljö. Det finns en massa andra saker som fyller liknande funktion, främst för barn. Exempel är de ”kreativa” ämnena i grundskolan och gymnasium, kulturskolan, fritidsgårdar och så vidare. Många personer som sysslar med detta under sin uppväxt kanske inte kommer göra det alls som vuxna, men det betyder inte att det är meningslöst att låta folk pröva. Själv har jag sysslat med både teater och musik utan att ha fastnat alls, men sådant kan en omöjligt veta på förhand. Vidare så kan det vara värdefullt då utan att för den sakens skull vara något som leder in till en yrkesbana. Jag skulle gärna se att det fanns offentligt ägda ateljéer och liknande, även för vuxna.

Att ha en omfattande statlig uppbackning av kultur behöver inte innebära att en pumpar in mer pengar i olika former av elitprojekt, snarare så bör det handla om att skapa möjligheter för fler att testa kulturskapande. Jag ställer mig starkt emot en elitistisk kultursyn som bygger på ”kvalitetsetsning” och liknande, utan tror snarare på att skapa möjligheter för de personer som brinner för att skapa och sprida kultur att också göra detta. Det finns en mängd sätt att göra detta på, där jag tycker att alla behövs. Festivaler, folkhögskolor, kvällskurser och så vidare och så vidare.

Det viktigaste i mina ögon är inte att personer kan ägna sig åt kulturskapande på heltid utan att det stora flertalet får utrymme i sina liv åt att vara kreativa. Detta tror jag kommer leda till en stor diversitet och en högre kvalitet på den kultur som skapas, för att inte tala om den glädje det innebär att vara kreativ. Det system vi har idag, med en konstnärsklass som i väldigt hög utsträckning pratar om sin rätt att kunna leva på kulturen, medan det store flertalet saknar möjligheter till kulturskapande, tycker jag är elitistiskt och jag tror dessutom att det leder till likriktning och sämre kvalitet.

Tji fick ni.

Angående det här med SCUM-manifestet så måste jag ändå säga att det känns jävligt skönt att feminismen vann den här ronden. Föroavsett vad alla antifeminister skriver på sina bloggar så kommer den där pjäsen att spelas, skolklasser kommer att se den och den kommer att diskuteras. Säkert så kommer fler personer även att ge sig i kast med att läsa själva boken också. Så tji fick ni, alla antifeminister!

SCUM.

Detta att SCUM-manifetstet satts upp som teater (i kärrtorp dessutom, dvs mitt hem) upprör tydligen människor. Vissa har till och med gått så långt som att uppmana till mord på feministerna som ligger bakom översättningen och regin.

Men vem som helst som har minsta lilla vett i kroppen förstår att syftet med pjäsen inte är att på allvar skapa ett kvinnovälde utan att skapa debatt. Jag har aldrig träffat en feminist som håller med Valiere Solonas om SCUM-manifestet. Aldrig!

Däremot är det en viktig bit av feministisk idéhistoria, på samma sätt som Evert Taubes eller Cornelis Vresswijks sånger om hur de misshandlar transvestiter och köper sex av prostituerade är en del av vår historia. Skillnaden är att dessa verk inte ifrågasätts och sätts i kontext.

Tror någon seriöst att skoklasserna som går på den här pjäsen får gå därifrån utan att diskutera, ifrågasätta och analysera innehållet. Tror någon seriöst att lärarna i klasserna säger: ”ja, det är ju så det är. Världen hade varit en bättre plats utan män”. För den som tror det är ju helt enkelt bara redigt dum i huvudet.

Däremot all misogyn kultur som ständigt praktiseras i skolor, den ifrågasätta och analyseras inte. Den bara tillåts fortsätta existera oemotsagd. Det kommer inte SCUM-manifestet att göra. Pjäsen kommer att analyseras, att vridas och vändas på. Inte en enda lärare kommer att säga att budskapet stämmer.

Och med detta som bakgrund, då undrar jag hur fan man tänker när man anser att uppsättningen av SCUM-manifestet skulle bidra till något slags manshat. Snarare en välbehövlig debatt om kön och feminism.

Likheten mellan Marcus Birro och Andreas Boonstra.

Får någon månad sedan kom det ut en bokrecension av Birros nya Att leva och dö som Joe Strummer. I recensionen konstateras att det inte går att recensera boken utan att recensera Birro.

Jag VILL läsa den utan förutfattade meningar. Det visar sig dock omöjligt eftersom romanens ”jag” inte går att skilja från författaren Marcus Birro.

Ungefär så tänker jag när jag ser Ett drömspel på teater moment i Gubbängen.

Jag minns första gången jag var på moment. Jag såg  Jekyll&Hyde tillsammans med min mamma och två vänner. De tog in oss till en liten liten scen där ungefär 15 personer fick plats och spelade på. Det var fantastiskt. Skitrolig och fruktansvärt bra teater, mycket skoj publikinteraktion och på det stora hela jävligt bra. Sedan dess har jag sett tre uppsättningar av Andreas Boonstra*, och det har i princip gått käpprätt neråt.

Ibland känns det som om de slår knut på sig själva i sina eviga försök att vara innovativa, men det kan man väl stå ut med eftersom de faktiskt också lyckas väldigt ofta. Ibland känns det flamsigt och ogenomarbetat, men det är å andra sidan en del av charmen. Ofta är det lite för långt för sitt innehåll, men det kan man också stå ut med.

Vad som däremot är en jävla plåga är att Andreas Boonstra låter sig själv ta så ofantligt mycket utrymme. Boonstra är vänster. Oj, vad vänster han är. Han tycker kapitalismen är fruktansvärd, han tycker det är tråkigt att folk dör, han hatar klassklyftor och så vidare och så vidare. Visst kan man ha en politisk agenda när man gör teater, inget fel med det, men det blir en aning påfrestande när han i slutet bara måste klämma in en halvtimmes monolog om allt som är fel i världen och vårat individuella ansvar. Alltså verkligen slå oss i huvudet med det och moralisera, upprepa vad han redan sagt och dessutom på ställen där det bara känns så jävla malplacerat. Klart som fan konst ska ha ett budskap, gärna moraliserande, men jag vill liksom inte ägna en halvtimme åt att höra en snubbe snacka om saker jag redan vet, med en ganska ointressant och framförallt jävligt oorginell infallsvinkel.

På detta så har han allt som oftast en ganska kass kvinnosyn. Alla riktiga pajasar i hans pjäser i kvinnor, visst smyger han in nån fjantig snubbe då och då, men alltför pliktskyldigt och kort. Alla killar har åtminstone något att komma med, något att ”lära” tjejerna. Okej om just den här specifika pjäsen innehöll det, men det är liksom ingen engångsgrej, han har fått mycket kritik för sin kvinnosyn innan.

Sedan så har han något perverst jävla behov av att hylla sig själv. Han skapar alltid en massa idiotiska karaktärer för att han ska kunna komma in med sin gitarr och sjunga lite och berätta hur saker och ting ligger till. Aldrig att han klär sig i fjantiga kläder, aldrig att han blir ”ägd” när han spelar rollen av sig själv. Ibland så lägger han in någon liten självdiss, men också det väldigt pliktskyldigt och krystat, mest i syfte att inte bara visa att han har rätt, utan att han minsann är ödmjuk också.

Det här är så himla himla synd, för Boonstra är BRA. Teater moment är bra. Alla deras pjäser är (bitvis) mycket underhållande, nyskapande, tänkvärda, engagerande och jävligt sanna, men tyvärr så lämnar dem alltmer en bitter eftersmak. Jag älskar teater moment, men nu så känns det som att det är lite lite moment och ganska mycket Boonstra. Om han kunde tona ner sig själv en liten aning och slutade använda pjäserna som sitt personliga politiska klotterplank så skulle jag säkert kunna njuta av det igen.

Men trots detta så var Ett drömspel helt klart sevärd. Dock hade jag helst läst eller sett en mer bokstavstrogen version av pjäsen innan jag såg den. När det gäller moderna och ”utflippade” tolkningar av klassiker så tycker jag att det är kul att känna till verket lite mer innan. Så se den, om det intresserar er. Och den som inte känner till Boonstra sedan innan kommer säkert inte tycka det här är lika jobbigt som jag gör.

*Faust, ön (som sattes upp på stadsteatern) och skattkammarön.