Etikett: förtryckt

Om att ta plats.

Ett av mina hattips till kvinnor är att en ska ”ta plats” i olika sammanhang, som om det var något en bara gjorde helt utan komplikationer och helt ostraffat. Att ”ta plats” är verkligen inte något en bara gör utan är generellt ganska jobbigt eftersom kvinnor som tar plats ofta blir bortträngda, baktalade och så vidare. Det är liksom inte soft att som kvinna ”visa framfötterna” utan det är en kamp en utför, en kamp emot en mängd patriarkala normer.

Många får i sina hem, på dagis och i skolan lära sig att kvinnor ska vara på ett visst sätt, det vill säga tysta, timida, inte ta så mycket plats. Att bara gå ifrån detta är inte någon enkel sak en bara gör, utan det är en stor grej för många.

Jag har ”tagit plats” hela mitt liv och det är något jag har lidit av socialt och som jag i långa perioder känt stor skam inför. Jag blev ändå uppmuntrad att ta plats av mina föräldrar vilket jag antar var en stor del i att jag faktiskt också gjort det. Om jag inte hade blivit det tror jag att skammen inför att inte vara som en ”riktig kvinna” hade tagit överhanden. Jag minns till exempel en period då jag var deprimerad och på grund av detta i lägre grad orkade ta utrymme och hur jag tyckte att det här var en bra sak, eftersom jag inte ställde till så mycket besvär.

Dessutom tycker jag att det är ganska konstigt att se lösningen på könsmaktsordningen i att kvinnor ska bli lika buffliga som män är. Jag skulle hellre vilja att män såg till att gå tillbaks lite, att sluta ta så jävla mycket plats på kvinnors bekostnad utan istället vara inlyssnande och låta andra komma fram. Att göra det till kvinnors ansvar att ”ta plats” istället för till mäns ansvar att släppa fram kvinnor tycker jag är ett ganska skevt perspektiv på vad könsmaktsordningen handlar om, nämligen kvinnoförtryck. Det är inte den förtrycktas ansvar att jämna ut obalanser utan det är förtryckarens ansvar att ta ett steg tillbaka.

Ibland tipsar kvinnor andra kvinnor om att ”ta plats” eftersom de gör det och det funkar för dem. Nu råkar jag vara en kvinna som tar plats, men det gör inte att jag slutar vara utsatt för förtryck något jag är mycket medveten om. Det faktum att jag är en sådan kvinna är något som skrämmer och som används emot mig, något jag får ta ett högt socialt straff för. För mig funkar det, men jag har full förståelse för att detsamma inte funkar för alla. Därför är det viktigt för mig att inte säga åt andra att bete sig på ett visst sätt eftersom de då kommer att sluta bli förtryckta, utan snarare att informera om de strukturer som gör att kvinnor generellt får mindre utrymme i det här samhället och försöka få män att inse att det är deras ansvar också. För mig kan det aldrig vara en lösning att enskilda kvinnor börjar agera på ett visst sätt, utan det som måste till är att ändra samhället, och en förutsättning för detta är att betrakta det som drabbar kvinnor som politiska problem och inte personliga.

Istället för att låtsas som att det finns ett visst sätt en kan vara på som kvinna för att slippa undan förtryck så borde vi börja tala om kvinnoförtryck som något som drabbar alla, oavsett om en tar plats eller inte och hur en gör det. För mig är det viktigt att inte gå omkring och tipsa kvinnor om hur de ska göra som om det vore något som skulle göra dem mindre förtryckta, utan istället uttrycka ilska över det patriarkala samhälle som tvingar in oss i denna balansgång. Alla kvinnor förtjänar att slippa bli förtryckta, även de som inte kan ”ta plats”.

Hur en kan kämpa emot maktstrukturer när en själv är i toppen.

Jag får ibland frågor om hur en gör för att rannsaka sig själv, som jag alltid dillar om. Tänkte skriva ner lite hur jag tänker kring när jag är i en privilegierad position, som jag är framförallt i egenskap av vit och akademikerunge. Detta kan appliceras i en massa olika sammanhang. Men tänk på att detta bara är mina egna tankar kring saken, inget allmängiltigt. Folk gör och tycker såklart annorlunda.

Det första är att aldrig aldrig tänka att en ska bli ”klar” med det hela. Vi lever i ett rasistiskt klassamhälle, och så länge vi gör det blir du inte klar personligen. Ingen är klar förrän alla är klara, helt enkelt. Det går inte att ”sopa framför sin egen dörr”, sluta använda vissa ord, och sedan tänka att en ”gjort sitt”. Om det nu mot förmodan är så att en beter sig exemplariskt och aldrig är förtryckande så kan en sätta igång om sprida det vidare till andra.

Vidare: förvänta dig ingen jävla medalj för att du tar tag i ditt förtryck, det är något som alla ska göra, inte något en gör för att vara ”snäll” eller liknande. Se det inte som någon jävla välgörenhet, få saker är så störiga som när någon kommer och ba ”nu ska jag komma här och rädda er förtryckta” som om deras kamp byggde på att privilegierade kom och hjälpte till.

Det är otroligt viktigt att inse att du inte ska definiera någon annans kamp. Det är jättefint att vara med och stötta och så vidare, men det är inte en bra grej att hålla på och omdefiniera olika rörelser. En grej som jag ofta ser är när vita antirasister typ ”sätter ner foten” och ba ”jo jag är ju antirasist men här tycker jag att gränsen går” när någon kräver mer än vad de själva tycker är rimligt eller känner sig bekväma med. Minns ni när en krönikör skrev om rasismen mot asiater och exemplifierade med bilden på kinapuffspåsen? Väldigt många, tyvärr säkert även jag själv, reagerade på detta med att säga typ ”nejmen detta är att gå för långt”. Det är inte din grej att bestämma när det går ”för långt”. Gör du anspråk på att kämpa emot förtryckande strukturer du själv är i toppen på så måste du släppa ditt tolkningsföreträde och låta de som är utsatta för förtrycket definiera både detta och kampen. Ödmjukhet är grejen, att lämna plats och låta andra definiera rörelsen.

Du måste vara beredd på att göra avkall på dina egna privilegier. Att vara antirasist och typ nöja sig med att vara emot Sd håller inte, lika lite som det funkar att vara feminist och begränsa det hela till att handla om att vara emot våldtäkter på kvinnor. Ofta tenderar människor att göra detta för att det är jävligt bekvämt att inta positionen där en är å den ”goda” sidan, typ antirasist, men samtidigt slipper göra några större förändringar i sitt eget liv. Falskheten skrev en bra sak om detta på twitter, översatt: ”om det känns bra att göra det gör du det fel”. Alltså: det ska smärta att kämpa emot sina egna privilegier, gör det inte det ifrågasätter en inte sig själv i grunden.

Inse att den förtryckande strukturen finns överallt, även hos dig. Den som inte är beredd att göra detta klarar kampen sig ofta ganska bra utan, de kan till och med vara kontraproduktiva genom att ständigt rikta om debatten till att handla om sådant som andra gör, vilket generellt rör sig om extremfall. En måste helt enkelt vara beredd att svälja det faktum att en bidrar till förtryck på en massa sätt och måste ändra sin personlighet och sitt liv för att sluta upp med det.

Det är också viktigt att inse att en har en annan position i kampen än de som är förtrycka. En vanlig grej är att folk inte respekterar olika separatistiska grupperingar med motivationen att ”alla ska få vara med/alla är viktiga i kampen”. För det första får nästan alltid alla vara med i kampen, men inte på samma villkor. Det går till exempel utmärkt att vara antirasist utan att vara med i en separatistiskt gruppering. Det är jätteviktigt att respektera de gränser som diskriminerade personer sätter upp, och inte ständigt försöka krossa dem med sitt tjat om att få vara med. Sedan är det faktiskt så att politiska grupperingar inte är några välgörenhetsorganisationer som privilegierade personer kan uppsöka för att känna sig bättre, det är inte någons ”rätt” att vara med. Att ha den inställningen säger mer om den personen. Men det är sällan ett problem att en inte kan engagera sig på något sätt alls.

I samma kategori ingår människor som gör det till en stor grej att de inte ”vet hur de ska göra” och tar upp tid genom att *be om tips*, som de för det mesta bara besvarar med typ ”men det är ju så svåårt”. Få inte hela grejen att handla om dig, för guds skull, och sluta vara så ängslig. Försök. Ibland gör en fel, och då får en torka tårarna och försöka igen. Sånt är livet. Det är alltid alltid bättre att försöka och misslyckas än att inte försöka alls, men en måste vara mottaglig för kritik och inte få för sig att allt är okej för att en försöker. För om en inte gör det är det riktigt illa, då gör en båda anspråk på att *föra kampen* och upprätthåller dessutom förtrycket.

En annan vanlig grej är att folk som ”upptäcker” typ antirasism reagerar på detta genom att ta plats och försöka bli bekräftade inom den scenen, något som ofta tränger undan rösterna hos de som är förtryckta, vilka såklart är de som borde ha företräde på att uttala sig. Den antirasistiska rörelsen som tillåts ta plats i Sverige är till exempel väldigt vit. Detta är ett problem inte bara för att representationen blir skev, utan också för att det då tenderar att hamna i det jag beskrev innan, alltså att rörelsen anpassas till vita och görs bekväm. Jag menar inte att en inte kan debattera som privilegierad, däremot bör en kanske ta det lite lugnt och inte ta över det hela. Bättre då att använda sin position till att lyfta fram de som ofta inte får synas och höras.

En grej en verkligen kan göra är att påtala rasism/sexism/klassförakt i olika sammanhang med andra privilegierade, typ i släkten/kompisgänget/skolan/arbetsplatsen. Tyvärr är detta ofta otrevligare att göra än att komma som den privilegierade räddaren i olika sammanhang, det senare brukar leda till applåder medan det tidigare brukar leda till sura miner. Men som sagt, känns det bra när du gör det gör du det fel. Kom ihåg: du ska inte ta kampen för att lätta ditt dåliga samvete utan för att förändra. Det är inte du som är huvudpersonen här.

Vägra vara tacksam.

Väldigt bra skrivet av Rashid om tacksamhet i SvD. Artikeln centrerar kring tacksamhet som invandrare förväntas känna, men jag tänker att resonemanget kan appliceras på betydligt fler grupper, och jag tänker i synnerhet på ungdomar som har jobb. Om en har jobb som ungdom så ska en inte ställa krav på  arbetsvillkor, lön eller liknande för att en ska vara glad att en ens har ett jobb, såsom arbetslösheten ser ut idag. Detta är något som präntas in av hela jävla samhället: du ska vara tacksam för att du får skapa vinst åt ett företag för en lön som är lägre än den vinst ditt arbete tillför.

Jag tycker att konceptet kring att vara tacksam för att man får vistas i ett land känns jävligt vrickat i sig självt. Jag kom aldrig på tanken att jag skulle känna tacksamhet när jag fick lov att vistas i Bryssel, till exempel. Om det dessutom är så att en behöv fly från förtryck så blir det ju än mer absurt. Då ska en inte vara tacksam för att en blir emottagen. Glad och lättad, absolut, men att känna tacksamhet för att någon tillgodoser ens mänskliga rättigheter är bara absurt. Det är inget jag avkräver någon, och det är inget jag tycker att någon annan ska göra heller.

Men för att dra det utanför just invandrarfrågan: förtryckta grupper uppmanas ständigt till att vara tacksamma eller ”nöjda” med vad de redan fått tilldelat. Detta kan en höra när det talas såväl om rasism, sexism, klasskamp och så vidare. Man ska vara nöjd som invandrare för att en över huvud taget får vistas i Sverige, nöjd som kvinna för att vi lever i ett av världens minst ojämställda länder, nöjd som arbetare för att en ens har ett jobb och så vidare. Ungefär som om allt detta vore något en blivit tilldelas av makten av någon slags pur godhet, och inte något som faktiskt blivit tillkämpat under lång och segdragen frigörelsekamp.

En grej man ofta hör som är lite på samma tema är idén om att ”jämställdheten har gått för långt” och att utvecklingen ”måste stoppas”. Under denna utsaga så döljer sig utgångspunkten att jämställdheten inte är något kvinnor faktiskt har kämpat sig till under århundraden, utan att det liksom vore något som blivit givet till oss bara sådär och som en när som helst kan ”stoppa” bara genom att trycka på en knapp. Det handlar om att skapa intrycket av att jämställdhetsfrågan inte alls handlar om maktkamp utan kort och gott om vad som faller makten in.

Att visa tacksamhet inför makten är det värsta en kan göra om en vill utvidga sina rättigheter. Visa istället tacksamhet inför de tidigare generationer som drivit frigörelsekampen som vi idag skördar frukterna av, men var jävligt väl medveten om att det inte är något som har kommit dig till del bara på ren slump eller godhet från maktens sida.