Korkat Sd-hat.
Etikett: hat
Att gå från hat till förståelse.
Jag minns när jag gick i typ sjuan och vi skulle läsa en bok i skolan. Jag tyckte den var överdrivet enkelt, men min lärare berättade att det var en av de första böckerna en stor merpart av barnen i en av klasserna hade läst. Den här klassen var den ”vanliga” klassen. Vi hade en ma-no-klass, en fotbollsklass och en ”vanlig” klass, och i den vanliga klassen samlades alla som blev över. Alltså alla som inte hade valt, alla som inte brydde sig.
Jag minns att jag då reagerade hånfullt och tyckte att de var dumma i huvudet och ointellektuella som inte ens läst en bok när de var så gamla. Idag ser jag det annorlunda. Det finns så mycket jag ser annorlunda. Där jag innan såg en korkad nazistfjortis ser jag idag en person som aldrig har fått det stöd hon behöver i skolan eller hemifrån, där jag innan såg en korkad knarkare ser jag idag en person som inte har fått den hjälp som behövs med att sluta, där jag innan såg idioter som misshandlade mig ser jag idag frustrerade människor som i brist på saker att göra strök omkring och letade efter konflikt.
Det är så mycket lättare att ha sympati nu, när man fått distans till alla de där personerna man träffade och som skadade en när man var liten. Idag kan jag se att jag alltid har haft det enklare, att jag har haft en sån jävla tur att växa upp med närvarande föräldrar, i ekonomisk trygghet, att jag har kunnat språket och allt det där. Och jag behöver inte ta revansch på alla de där personerna längre och ställa mig över dem, flina åt dem på tunnelbanan, för jag vet varför de gjorde som de gjorde.
Och det är så skönt att känna så. Att inte känna förakt eller hat utan att man känna sorg över att samhället måste vara ordnat så, och lättnad över att jag själv inte hamnade där. För nu, med den erfarenheten, kan jag i alla fall försöka göra något litet för att inte så många personer ska behöva hamna där. För att fler ska kunna samlas upp av samhället, ha något att ägna sin fritid åt, få ha intressen som inte handlar om att slåss och berusa sig och slippa känna den där frustrationen som jag tror att många av de här personerna kände.
Jag har ingen skyldighet att publicera kommentarer.
Hanna Friden har skrivit om att filtrera bort hotfulla kommenterar på sin blogg. Folk brukar ofta säga att man gör ”fel” om man accepterar ”kritiska” kommentarer, vilket jag bara inte kan hålla med om. Man har ingen skyldighet att publicera en endaste liten kommentar, hur saklig den än må vara. Jag publicerar till exempel inte kommentarer av typen ”Fin blogg. Titta in på min! :):):)” eller svar på saker jag har skrivit hos andra bloggar. Jag publicerar heller inte kommentarer om att min mamma är ful.
För ett tag sedan hade jag en person i mitt kommentarsfält som verkligen gick bananas. Skrev saker i en mycket aggressiv och osaklig ton, dock hade hen en reell kritik, varför jag släppte igenom henoms kommentarer. Det är för mig ett gränsfall, jag brukar publicera det som har någon slags poäng och relevans i inlägget, men om folk är otrevliga och aggressiva så tycker jag att det är jobbigt, speciellt om dem hoppar på andra. Jag ser ingen anledning till varför jag ska vara trevlig och släppa igenom kommentarer från sådana personer.
Min blogg innehåller dock en hel del analyser, diskussionsinlägg och åsikter. Därför vore jag lite av en hycklare om jag inte släppte igenom folk som inte höll med. Men jag har ingen skyldighet att göra det. Verkligen inte. Inte heller har en modebloggare skyldighet att publicera en kommentar om att henoms outfit är ful, hur mycket det än relaterar till inlägget.
Folk verkar vara av åsikten att åtminstone de lite större bloggarna har skyldighet att släppa igenom deras helt omotiverade hat eller alla kommentarer över huvud taget. Om Kissie skulle ta bort kommentarer om hur ful hon var så skulle hon direkt bli anklagad för det. Men det är hennes hemsida och det är hon som har rätt att bestämma vad som ska publiceras på den. Om nån är så angelägen om att dissa Kissie kan de skapa en egen blogg för det.
Facebook rymmer både hat och kärlek, precis som verkliga livet.
Något jag tycker är otroligt löjligt är folk som beklagar sig över sociala mediers ”kallhet”. Som när det gäller facebooksjälvmordet. Alex Schulman skriver om det hela under rubriken Det finns bara hat på facebook.
Det här som Alex Schulman skriver kan bara tolkas på två sätt. Antingen har han 4000 ytligt bekanta på facebook men fortfarande har han inte addat någon av sina verkliga vänner. Det är mycket märkligt kan jag tycka. Det kan ju vara så att ingen av hans verkliga vänner har facebook, men det låter också orimligt. Alla har ju facebook nuförtiden, speciellt de som rör sig i Alex Schulmans kretsar (mediafolk, antar jag). Minst en av hans goda vänner borde ju ha facebook! Eller så har han inga riktiga vänner, det är också ett alternativ. Jag har en massa vänner på facebook. De flesta är, precis som i verkliga livet, bara ytligt bekanta. Men alla de som är mina verkliga vänner finns också där, något annat vore väl märkligt. Människor är människor även på internet, de som är dina vänner i verkligheten kommer vara det på internet också.
Internetvänskap är verkligen en generationsfråga. Vuxna människor fattar ingenting, de tycker att vi ungdomar är så ytliga som bara sitter framför datorn. Om man inte står öga mot öga kan man ju omöjlig få något ut av varandra! Man kan aldrig känna någon man inte har träffat i verkligheten!
Jag känner mer för många vars bloggar jag läser eller som kommenterar på min än inför folk jag träffat i verkliga livet. Det finns många jag skulle sörja om de försvann, betydligt mer än jag skulle sörja min granne. Vänskap ser inte ut som den en gång gjorde. Idag kan vi alla välja våra vänner oberoende av geografiska förutsättningar. Vi kan gå bakvägen och få redan allt om den personens känsloliv för att sedan skaka hand för första gången. Många av mina bloggläsare vet säkert mer om mig än vad mina klasskompisar gör. Och det är ju fantastiskt att man rubbar sociala konventioner om vad som är ytligt och vad som är djupt, om vad som bara en nära vän ska veta och vad man berättar för allmänheten. Och framförallt: vem som är en vän. Det är fantastiskt att folk vågar berätta om att de mår dåligt, om sina kroppskomplex, sexövergrepp och om oförrätter som drabbat dem. Det handlar om att våga prata om saker, och betydligt fler vågar göra det över internet.
Att det finns människor som inte får hjälp och inte har verkliga vänner är inte internets fel. Däremot är det internets förtjänst att många får det, att många slipper känna sig mindre ensamma och att många viktiga men känsliga samhällsdebatter förs.