kommentarer – Fanny Åström

Svar på kommentarer.

Fick lite kommentarer som jag tänkte svara på:

Jag funderar på en sak kring sexualitet, könsroller, feminism och din syn på relationer med män (och undvikandet utav dem). Hur ser du på homosexuella män? En man som har en relation med en annan man? Även om en homosexuell man oftast ratas för att gå ifrån normen, är han förmodligen ändå präglad av sin könsroll som man, och därför också någon att undvika för att inte tryckas ner av m a n l i g h e t e n även om han inte har ett intresse av kvinnor sexuellt. Jag undrar bara lite hur du tänker kring detta, och om du förstår vad jag försöker få fram? För det är knappt jag vet själv. Det slår mig bara varje gång jag läser dina texter om att som kvinna gynnas en av att undvika sällskap av män. Hur funkar det i praktiken? Hur undviker jag som kvinna män, och till vilken grad och vilka män?

Jag tänker att homosexuella män också är män, och således vill jag undvika även dessa. Men sedan är det såklart så att riskerna är mindre när en umgås med män som inte försöker inleda en massa romantiska relationer med en eller ha sex med en och så vidare.

Däremot tror jag inte att det handlar om ”mansrollen” så mycket om att homosexuella män fortfarande har en position som män. En man som har sex med andra män blir inte kvinna i samhällets ögon, och han uppträder fortfarande som man med all den auktoritet det innebär i detta samhälle.

Jag tänker lite på den här grejen vissa kvinna har för homosexuella män, typ ”faghags”, och jag tänker att det ofta är så att kvinnor dras till män som de vet är ”ofarliga” för dem. Detta är problematiskt på flera olika sätt, dels för att dessa män såklart visst kan utöva till exempel misogyni men också för att det är objektifierande från kvinnornas håll.

När jag skriver om att undvika sällskap av män så är det inte direkt så att jag har en idé om exakt vilka som ska undvikas, jag utesluter inte att en kan ha bra och givande relationer med män. Däremot så finns det en tendens att vara mer förlåtande mot män, att ursäkta män trots att de beter sig illa och så vidare. Som kvinna tror jag att en gör bra i att fundera mer på detta och överväga de relationer en har med män.

Sedan jag har börjat göra detta så har jag kommit på mig själv med att ha en massa relationer med män som jag egentligen inte får ut så jävla mycket av, eller rentav känner mig direkt nedtryckt och hotad i dessa relationer. Detta gäller inte alla relationer med män rakt av, men det är ett generellt mönster jag kan se. Åt andra hållet kan jag se att jag har valt bort relationer med kvinnor som i regel har varit mycket mer givande och tryggare för mig att befinna mig i.

Det här är så intressant och dessutom något jag gått och tänkt på mycket det senaste. Jag har känt ett ökat begär mot andra kvinnor under en längre tid, men i och med att jag är ”vuxen” känns det så larvigt att söka mig till kvinnor nu vid 26 års ålder då jag har haft en heterosexuell livsstil hela mitt liv. Kan nog säga att jag är rädd för att bli ifrågasatt kring mina intentioner.

Jag tror att jag också var rädd för detta. Jag var rädd för att bli ifrågasatt och för att det på något sätt skulle finnas en poäng i detta ifrågasättande. Därför så uppsökte jag inte aktivt relationer med kvinnor, eftersom det kändes fel att göra anspråk på att vara lesbisk när jag inte hade någon aning om hur det låg till. När jag började känna ett specifikt intresse riktat mot en person fattade jag först inte vad det var, jag hade inga tolkningsramar för att förstå det. När jag sedan blev jättekär så blev jag chockad, jag visste liksom inte att jag kunde känna den typen av känslor inför kvinnor.

Ofta hör jag kvinnor som säger typ ”jag har faktiskt prövat att ha sex med tjejer men det funkade inte”. För det första så är det väl inte som att det ”funkar” med alla män en har sex med för att en är heterosexuell, för det andra så är det ganska konstigt att förvänta sig att en ska kunna ta fösta bästa kvinna och bara ”testa” om det ”funkar”. Jag tycker det är ganska respektlöst, helt enkelt.

Jag tänker såhär; försök att bara vidga din blick lite. Försök att inte bara avfärda begär inför kvinnor direkt, utan agera på dem. Det behöver inte innebära något återkalleligt, men det ska inte heller vara något ”experiment”. Precis som med män tar det såklart tid att hitta rätt, att hitta personer en är intresserad av och som är intresserade tillbaka och så vidare.

Du skriver ofta om dina ex och heterorelationer samt hur dessa leder till att exempelvis vänskapsrelationer mellan kvinnor underpriotriteras. Varför skriver du inte mer om vänskap i din blogg? Jag menar varför får det ej lika mkt utrymme som heterorelationer? Vore intressant!

Det enkla svaret är att jag skriver om det som berör mig för tillfället, och under den största tiden jag har haft den här bloggen har jag varit uppe i bearbetningsprocesser av gamla förhållanden, vilket har gjort att jag har behövt skriva mycket om det. Jag har helt enkelt varit sårad och förbannad och behövt få ur min ilskan.

Sedan tror jag också att det kan ha att göra med att jag inte har lika klara uppfattningar när det kommer till vänskapsrelationer. I mina heterorelationer har jag blivit utsatt för saker som har varit oacceptabla och som jag har haft lätt att ta ställning om och skriva om. Bilden är mer komplex när det kommer till vänskap och kan ibland vara väldigt smärtsam att gräva runt i, varför jag helst inte gör det offentligt.

Jag försöker att skriva mer om relationer generellt nu, både om kärleksrelationer mellan kvinnor men också om vänskap. Jag tror att mycket av det jag skriver kan appliceras på vänskap, trots att jag inte benämner det som en specifik vänskapsgrej. Men jag tänker att mycket om makt och kontroll, om samberoende och att ta ut sin ångest på andra även kan appliceras på vänskapsrelationer.

Svar på kommentarer.

Jag tänkte att det kunde vara kul att lyfta fram/svara på några kommentarer jag tyckte var intressanta i ett inlägg. Skriv gärna vad ni tycker om detta. Kanske kan bli ett stående inslag? Är så kass på att svara när kommentarerna kommer och tänker att det kanske vore sköj om det blev lite mer av den varan.

Tar tillfället i akt och postar en selfie.

Jag har levt i stort sett mansfritt hela mitt liv. Det fick mig länge att känna mig inadekvat och i princip ”livsoerfaren”; som om jag inte EGENTLIGEN levt ordentligt förrän jag levt genom män. Jag hade inga av de synliga och osynliga krigsärr som mina med- ickemän kunde visa upp efter att ha ”levt ordentligt”, dvs med män. När jag väl började umgås med snubbar vill jag dock tro att jag såg de relationerna lite ”klarare” än mina kompisar gjorde, och mycket riktigt tog det inte särskilt lång tid att inse att män _aldrig_ tillförde mitt liv någonting som inte ickemän kunde göra bättre. Förutom en sak: den våldsamma känslomässiga berg-och-dalbanan i att spela med någon som både spelar och bestämmer reglerna. Jag blev hög på spänningen och riskerna- oddsen var ju alltid emot mig- men psykiskt och emotionellt utmattad av det. Lyckligtvis är ju spel bara ett tidsfördriv, inte en heltidssysselsättning, och jag hade tur som befann mig i en situation där jag kunde kliva av. Alla har inte möjlighet att göra det :(((((((

Just detta att en betraktas som ”oerfaren” om en inte haft relationer med män är ju intressant. Jag har tänkt en del på det i förhållande till denna blogg. Jag är väl kanske inte jätteerfaren, men jag har ändå haft flera sexuella relationer med män och två långa förhållanden, vilket ger mig en viss legitimitet att skriva om dessa frågor. Jag funderar på hur människor hade reagerat på en kvinna som skrivit liknande men som själv inte hade haft någon längre parrelation med en man. Jag funderar också på hur jag lyfter fram min egen erfarenhet, jag kommer ofta på mig själv med att vilja trycka på det för att framstå som mer trovärdig.

Rörande den känslomässiga berg-och-dalbanan: jag har många gånger längtat efter just denna eftersom det tar mig ur vardagens tristess. För att frigöra mig har det varit fundamentalt att fylla ut detta med något nytt. Jag har sökt mycket lindring i kreativitet och i vänskapsrelationer. Det är väldigt lätt att slukas upp i det där om en väl råkar hamna i det tyvärr.

Kände igen mig väldigt mycket i s kommentar så blev glad över att du tog upp detta. Att av olika skäl alltid ha saknat ett stabilt ”kontaktnät” har påverkat mig enormt då jag ofta blivit väldigt beroende av en person i taget för att över huvud taget komma ut, vilket är en väldigt utsatt position och lätt leder till ett sorts ömsesidigt utnyttjande. Svårt att förklara varför men ibland har parrelationer känts enklare, typ som att det är enda sättet att känna sig som ett ”vi”. Men vet inte hur bra det är egentligen..

Jag tror att just det här ”vi” är grundläggande för parrelationens lockelse. Eftersom existensen är meningslös så vill en gärna fly detta genom att leva för och genom någon annan. Tänker mig att detta drabbar kvinnor hårdare eftersom vi i lägre grad får lära oss att leva för t.ex. intressen.

Men du har ju det senaste skrivit att du blivit kär, och visst var du hetero? Hur gör du då för att inte göra känslorna till den mannen så viktiga? Om du förstår vad jag menar, eller ser du på det som att även om du är kär i någon är det inte värt att lägga energin?

Jag definierar mig inte som ”hetero” längre, däremot har jag levt heterosexuellt, det vill säga haft relationer med män, haft sex med män, enbart erkänt mitt begär till män och så vidare, tidigare. Skrev lite om just detta med att patriarkatet gärna får oss att tro att vi är heterosexuella här:

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare.

Men för att svara på frågan; en kan ju organisera även en heterosexuell relation så att den blir mindre signifikant. Jag tänker att det handlar om att inte planera sitt liv runt den personen så mycket. Alltså inte lägga upp en gemensam framtidsplan, vara noggrann med att upprätthålla såväl sitt sociala som sitt ekonomiska oberoende och så vidare. Detta tänker jag gäller oavsett könet på den en har en relation med.

Mina regler för relationer:

Flytta inte ihop med din partner. Fullständigt grundläggande för att lätt kunna lämna relationen.
Upprätthåll separata umgängeskretsar. Givetvis kan det vara okej att träffa varandra vänner och så vidare, men försök att undvika att integrera varandra i varandras sociala liv i alltför hög grad.
Hantera inte eventuella psykiska problem inom relationen. Att få stöd någon gång ibland är en sak, att förlita sig på sin partner en annan. Det blir väldigt lätt passiviserande.

Detta är nog olika för folk, men det ovan är vad som funkar bra för mig.

Har dina killar varit s.k. good guys som ändå på grund av patriarkala strukturer betett sig som rötägg eller är dina ex riktiga svin? Jag undrar därför att jag tycker att det är intressant om dessa killar är medvetna om sitt beteende, vet de själva om att de utnyttjat dig och behandlat dig illa? (Inte för at det på något sätt berättigar sånt beteende, det är nästan värre att bli utsatt av människor som utger sig för att vara ”goda män” och älska en).

Det är ju olika, men den som skadat mig mest ville mig absolut inte illa och var även feministiskt medveten på en ganska hög nivå för att vara man. I mina ögon handlar det inte bara om deras agerande utan också saker jag själv har internaliserat, något jag ofta återkommer till i mina texter. Jag tror liksom inte att det går att undkomma inom ramarna för patriarkatet.

Har själv varit i relationer med män där det tydligt funnits en skillnad i hur en ser på att jobba på problem när de uppstår. Ofta blir det jag som får ställa frågor om hur det känns och hur vi ska kunna komma fram till en lösning, speciellt om det är ett problem som pågår under en längre tid.
Ofta frågar jag mycket hur det känns för den andra parten, hur tankarna går, har nästan aldrig fått den frågan tillbaka och då blir det ändå jag som sitter och ”självlöser” problemet då det från andra parten kanske inte kommuniceras så mycket. Detta blir problematiskt på många sätt, beroende på problem och om jag varit den enda som kommunicerat/ställer frågor, kan stunderna då en tar upp det liknas vid ”korsförhör”, för att det endast blir en röst som hörs och den andra rösten kanske mest säger ”jag vet inte” eller ”men det är jobbigt att prata om, jag vill bara glömma det”.

Just den här ”korsförhörssituationen” är så oerhört jobbig! Har själv varit i sådana situationer där en helt enkelt måste fråga ut dem för att kunna få något slags svar. Det är ju en sjukt jobbig grej att göra, eftersom det inte är särskilt respektfullt att förhöra någon, men vad fan ska en ta sig till när en inte får några som helst svar annars?

Jag har nog många gånger pressat män väldigt mycket att svara på saker som är obekväma för dem helt enkelt eftersom jag inte sett någon annan lösning. Det hade varit lättare om en faktiskt kunde lita på att de själva gav en den information som är relevant, istället för att behöva gissa sig till saker och ting. Gissande blir nämligen nästan alltid inkorrekt, vilket kan leda till att den andra parten blir sårad.

Så som jag ser på kommunikation nu efter dåliga erfarenheter av detta är att jag skiljer på information om ens ”inre” och det som är relevant för relationen. Innan så har jag blandat ihop dessa och sökt efter lösningar i det ”inre” när själva problemet egentligen varit att personen ifråga hanterat det på ett dåligt sätt. Jag har tänkt att det är min uppgift att hjälpa mannen att nå ”kärnan” i problemen. Numera tänker jag att det viktiga är att han hanterar dessa problem på ett sätt som fungerar, typ att kommunicera ”nu mår jag kasst, jag behöver vara ifred”, så att jag slipper gå omkring och undra.

Kommentarer.

Har fått in lite nya fina kommentarer!
Ja, det finns ju risk att jag sprider idéer som gör att män inte kommer lika lätt undan med sina övergrepp. Hemska tanke! Måste nu ”ta mitt ansvar” och sluta få folk att tro att det är ett övergrepp att ha sex med någon trots att denna inte vill.

Gillar verkligen den här kommentaren. Så jävla desperat! Så himla jobbigt det är för denna person att jag inte fattat hur det hänger ihop än och kommit till insikt om att Den Sanna Liberalismen är det enda rätta.

Vet inte hur det är med ”normala karlar” men vet att det finns en del män som gillar den här bloggen. Jag har en vag känsla av att det finns något slags cirkelresonemang här, som gör att en man direkt diskvalificerar sig från att vara en ”normal karl” om han nu skulle gilla min blogg. Sedan tycker jag också att det är intressant att folk får för sig att jag riktar mig till män sådär i allmänhet.

Älskar förolämpningen ”befriad från stil och hövlighet”! Vet inte varför jag får utrymme, gissningsvis tycker folk i allmänhet att ”stil och hövlighet” inte är avgörande för huruvida de tar till sig av texter eller inte.

Tråkigt nog så har en tyvärr ofta samröre med män fast en inte har sex med dem.

Tre orimliga kommentarer.

Får ju en massa kommentarer som jag inte släpper igenom, tänkte att jag skulle bjuda på några favoriter:
”Hur ska en kunna relatera till kvinnor som annat än horor eller madonnor? Om jag varken får sätta en kvinna på piedestal eller förnedra henne inför publik, hur ska jag då göra??? Svara??”. Detta är en oerhört vanlig kategori kommentarer, män som liksom inte kan fatta att de kan relatera till kvinnor som något annat än objekt till för deras skull, även kallat som människor. Detta är helt obegripligt för vissa män.

Helt korrekt ”Tyra”, att jag inte vill legitimera liberaler i deras åsikter handlar såklart om att jag vill döda dem allihop. Den här tendensen att dra helt absurda slutsatser utifrån det en skriver är vanlig. En person frågade bland annat på min ask.fm om det var så att jag tyckte pedofili, det vill säga övergrepp, var okej eftersom jag inte ville döma kvinnor som håller på med bdsm. Rimligt.

Att anklaga mig för att vara ”mentalt efterblivet” måste ju anses vara ett mycket stabilt argument. Gillar den här grejen med att helt skita i att formulera något slags argument över huvud taget utan bara dra till med en så grov förolämpning som möjligt.

Kommentarsbeteende.

Idag har jag observerat ett extremt intressant beteende hos en av mina kommentatorer, som jag tycker mig se mycket ofta. Detta är en person som kommenterat innan vars kommentar jag tagit bort, jag minns inte exakt varför. Nå, hur som helst kommenterade personen under mitt inlägg om folk som känner sig censurerade:

Hejsan!
Ville bara säga att min kommentar som du inte publicerade inte var menad att trycka ner på något vis, jag var uppriktigt intresserad av hur du tänkte, och om du verkligen menade vad du skrev. Och angående lagen var jag också ute efter att få veta hur det verkligen var, och om jag hade fel uppfattning då du verkade säker på din sak. Sedan – igen, av intresse, inte för att trycka ner – varför känner du att du måste ha en så hård censurering? Av alla de bloggar jag läst så sticker din ut med den absolut lägsta ”toleransnivån”.

Personen försöker uppenbarligen hålla någon slags ”god ton”, men kan ändå inte hålla sig ifrån att förminska mig och ifrågasätta mitt omdöme samt säga att jag har ”lägst toleransnivå”. Tänker sig denna människa att detta är ett bra upplägg för någon slags meningsfull diskussion? Detta är förvisso en sådan kommentar jag troligen skulle ha släppt igenom, men eftersom jag modererar vissa kommentarer så tar sådant ibland tid, eftersom jag gör annat på dagarna än att kolla mitt kommentarsfält. Detta är dessutom den typen av kommentar som jag vill besvara direkt innan jag publicerar den, och därför tar det extra lång tid. Men så är det, ibland tar det några timmar eller ett dygn innan jag släpper igenom en kommentar.

Men personen som kommenterar tänker inte vänta, utan utgår istället från att hen blivit censurerad och skriver följande:

Vad är du rädd för? Diskussion? Debatt? Mitt förra inlägg följde dina regler, och var inte ens närapå galla, möjligen lite sur uppstötning .
Jag vet att det här är din blogg osv, men när din policy gällande kommentarer tydligen är värre än valfri nazi-blogg (ja, jag har besökt ett antal såna, ibland är det roligt att bråka med nassar) så borde du kanske tänka efter lite…

Vad är grejen med detta? Varför så paranoid? Varför känner sig personen tvungen att skriva till mig igen? Jag begriper det inte.

Det är en jävligt vanlig inställning att tycka att en på något vis har någon slags ”rätt” att få sin kommentar publicerad om en håller ”god ton” och anstränger sig. När människor tycker sig ha denna rättighet så blir jag jävligt avtänd på att ha något med dem att göra.

Men personen kan liksom inte hålla sig, hen bara måste skriva en kommentar till med en lång och utförlig analys till varför jag inte släpper igenom hen jävla kommentar:

Så, jag har funderat lite på varför rassar låter folk kommentera men inte du, och har kommit fram till några avgörande skillnader:
1) Självsäkerhet. Om det är något nassar och rassar har så är det självsäkerhet. De är säkra på sig själva och på att de har rätt. Om de råkar ut för motgångar (Och det gör de. Oj, vad de gör! ) så stiger de upp, borstar av sig och fortsätter. Du däremot verkar inte vara en stark person. Man får känslan att du inte klarar motgångar speciellt bra.
2) Ideologi. Rassar är ganska säkra på sin ideologi – de vet(!) att de har rätt, och därför är de inte heller rädda att debattera med folk som inte håller med dem (det roliga blir därför att sakta och säkert punktera deras tankebubblor). Du däremot verkar inte vara så säker – varken på kommunismen eller feminismen. Kanske du innerst inne vet att ingendera av dem håller för någon närmare granskning?
Jag tror därför att orsaken till att du inte låter kommentarer (förutom ryggdunkar-skval) få komma fram är en kombination av de två. Å ena sidan vet du att varken feminismen eller kommunismen håller någon som helst närmare granskning utan att sjunka som Titanic. Å andra sidan har du antagligen byggt hela din världsbild på dessa två ideologier – och skulle någon rasera dem har du ingenting kvar, vilket du inte skulle klara av utan att bryta ihop.
Har jag fel?

Alltså snälla människa, ta dig samman. Hur kan det vara en så jävla big deal för dig att jag inte släpper förbi din jävla kommentar att du sätter dig och författar typ en halv A4 med en redogörelse för min personlighet? Hur kan du tycka att det är ett okej beteende bara för att jag inte publicerat din kommentar? Det är ju helt otroligt.

Allt detta sker alltså inom loppet av en period då jag inte ens tagit ställning till den här personens första kommentar. Det är fan i mig helt otroligt hur mycket vissa människor har taggarna utåt och hur det liksom blir en självuppfyllande jävla profetia eftersom de bara inte kan hålla sig från att klaga på att jag inte släppa igenom deras dynga. Ta ett steg tillbaks bara och chilla lite så kanske det blir enklare.

Kommentarer om Pride.

Har inte pallat skriva något ordentligt om Pride, men har kommenterat saken på lite bloggar.

Lady Dahmer har skrivit om bögfoskuset på Pride och om det här med att det är så satans dyrt. Kommenterade såhär:

För att inte glömma det faktum att de låter till exempel polisen närvara i paraden (alltså inte som polisen alltid närvarar vid större händelser, utan som en del i paraden), det gör ju till exempel att HBTQ-flyktingar kan känna sig osäkra. Har även hört nys om att migrationsverket närvarar. Känns som att Pride väldigt mycket handlar om att olika organisationen, partier, företag och myndigheter ska kunna framställa sig som progressiva i en fråga som är väldigt okontroversiell (t.ex. att de partier som gav med sig för Kd:s krav på att ”utreda” frågan om tvångssteriliseringar ännu mer närvarar, och att Reinfeldt t.o.m. är invigningstalare, är enligt mig en jävla skam). Det är också ett problem att Pride alltmer avpolitiseras. Hu.

Och här, på Sannas inlägg om det här med att många grupper inom Hbtq-rörelsen ignoreras:

Angående bögnormen: det finns ju en idé om att bögar skulle vara mer förtryckta än flator som florerar ganska flitigt och brukar motiveras bland annat med att män ger uttryck för bögskräck och liknande. Till exempel bland män som tycker att det är att ”acceptera” flator att objektifiera dem och göra deras sexualitet till något som finns till för deras egen skull. Nej, det är inte att acceptera någon, det är att objektifiera och exploatera någon. Och när flator markerar emot denna objektifiering så brukar reaktionerna inte vara nådiga.

Zettermark har skrivit om heteropride, och min tankar om detta är som följer (från twitter).

Folk som gnäller över att det ej finns heteropride. Förutom den uppenbara idiotin i detta känner jag ba ”men anordna det då?”. Stör mig så brutalt mkt på människor som tror att den typen av arrangemang bara händer, att typ staten står för det. Inte riktigt va. Snarare är det hundratals människor som jobbar ideellt för att Pride ska bli verklighet. Och grejen är, att ingen skulle engagera sig såhär mycket i heteropride pga DET ÄR INTE RELEVANT och det är det heller ingen som tycker. Tvivlar starkt på att någon av de som klagar skulle ens närvara på heteropride om det anordnades, än mindre engagera sig i det. Så snälla, starta ett jävla heteropride eller sluta gnäll. Tack.

Kanske skriver mer om det här med avpolitiseringen senare.

Tack snälla herrn för alla tips om hur kvinnor bör gå till väga för att du ska sluta förtrycka oss.

Nu har jag läst lite kommentarer under ett av Lady Dahmers inlägg om det här med män som förväntar sig God Ton™ från feminister. Kommentarsfältet var en jävla orgie i ”tips” om hur feminister borde göra för att vinna inflytande, oftast från män som är självutnämnda experter på området ”hur en når politisk förändring”. Jag tänkte att jag skulle posta lite kommentarer och svar på dem.

Jag noterade detta ”webb-omen” när jag vaknade i morse. Man undrar ju vem som har tolkningsföreträde? Vem har ”mest rätt” att känna sig trampad på? Har Amie alltid rätt att avgöra om en blick är äcklande eller inte? Det är är inte illegitima frågor.
I övrigt kan jag väl känna att ”Angelica med dottern Bella”‘s kommentar ändå är rätt sund. Att hålla god ton kan man komma långt på. I övrigt kan jag väl tycka att hela diskussionen verkar löjeväckande, ska det här minska löneskillnader?
Jämställdhetposerande.

Den gamla trevliga om att det där ju inte är det feminister borda kämpa emot egentligen, utan att det bara är poserande. Det är ju såklart upp till olika män att avgöra vad som är feministiskt viktiga frågor, precis som det är upp till män att avgöra precis allt i den här jävla världen.

Mitt svar: Men det är väl klart att det spelar en stor roll i kvinnors liv att de inte anses ha rätten till sina egna kroppar och blir objektifierade hela tiden. Kvinnoförtrycket sträcker så otroligt mycket djupare än löneskillnader, det är liksom mest ett symptom på det faktum att kvinnor anses vara mindre värda än män.

Jag blir seriöst helt galen när män ska berätta för kvinnor vilka frågor som är viktiga feministiska frågor, var kampen ska läggas. Vad fan vet du om hur det är att vara kvinna? Vad vet du om hur det känns att varje dag bli objektifierad? Det är väl fan inte du som ska definiera vad som är en meningsfull feministisk kamp, det är väl ändå kvinnor som själv måste få avgöra vad i det patriarkala förtrycket som de tycker är jobbigt och värt att kämpa emot.

Du skriver att en kan komma långt med God Ton™. Kan du vänligen berätta _en_ kamp som som helhet nått framsteg utan ilska?

Jag förstår att kvinnor har kämpat för sina rättigheter med våld, ilska, slagord och aggressivitet tidigare och att det har gjort mycket för jämställdheten. Men om vi ser till Sverige som exempel så är det ju en stor skillnad när det gäller kvinnors möjlighet att framföra och nå fram med sina argument i dag och för 100 år sedan. Lever man under ett sådant stort förtryck att man inte kan nå fram med sina budskap utan våld och slagord, ja då använder man naturligtvis det i sin kamp, men idag har vi möjligheten att föra fram budskapet på ett helt annat sätt.

Åh, myten om att allting är så himla annorlunda nu och att trots att det historiskt funnits jättemycket förtryck så är det inte alls så nu längre faktiskt.

Mitt svar: Du skriver att det är skillnad på nu och för hundra år sedan. Visst, feminismen har gjort framsteg, kvinnor är inte längre förtryckta formellt juridiskt, men kvinnor är fortfarande förtryckta. God Ton™ kommer inte vara en bättre metod nu är vad det varit innan.

Kvinnor har inte samma yttrandefrihet som män i praktiken. Kvinnor som yttrar sig får i mycket högre grad stå ut med hat och hot, blir skämmande och förnedrade, förminskade och tystade. Även om vi juridiskt har samma rättigheter så är detta en realitet för alla kvinnor.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är som förändrats så mycket att kvinnor idag inte skulle behöva vara förbannade.

Jag tycker att det är väldigt sorgligt att se på vilket sätt som kvinnor försöker att få bukt med ett problem. Med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld.
Om nu detta problem är ett seriöst problem, varför inte välja tackla problemet på ett seriöst sätt så att ni blir tagna på det allvar ni faktiskt tycker att ni förtjänar istället för att bevisa motsattsen? Nu kommer jag att kalla er för dumma, för det är precis vad ni är när. Det är inte såhär man löser ett problem, vilket ni förhoppningsvis förstår innerst inne. Det känns mest som några unga och omogna tjejer som ryggdunkar varandra på den ena dumheten efter den andra. Och far med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld för att hitta sin plats i flocken.
Fan skärp till er och inse hur man får till en ändring på saker.

Mannen som minsann vet hur en Får Ändring På Saker. Gud vad bra. Vi feminister kanske borde anlita alla dessa män som våra Pr-experter. De har ju så hiiimla mycket vana av att bekämpa förtryck och sådär, så de vet ju precis hur en ska gå tillväga. Och hela den här idén om att vi ska ”förtjäna” något? Det är väl fan en mänsklig rättighet att inte bli förtryckt? Är det något en ska behöva förtjäna i olika mäns ögon nu också?

Mitt svar: Men du, hur tänker du dig att vi ska ”lösa” problemen då? Genom att hålla God Ton™? Tror du att det är så vi har nått de framsteg som kvinnorörelsen gjort historiskt? Tror du helt seriöst att de feminister som kämpade till sig rösträtt, rätt till utbildning osv så vidare gick omkring och var typ snälla?

Din idé om hur en når förändring handlar troligen om att du personligen ska känna dig bekväm med att ta till dig budskapet, och det kommer du tyvärr inte gör eftersom budskapet är att du måste förändra dig själv som man och att du måste tryckas bort från din privilegierade position. Jag förstår att det känns hårt att det finns feminister som säger detta, det är aldrig kul att förlora sina privilegium, men nu är det tyvärr så att det inte är upp till dig att avgöra hus kvinnokampen ska se ut. Hade vi anpassat oss efter vad män tycker är ”konstruktivt” hade vi fortfarande inte haft rösträtt.

Vad ska en säga om sånt här? Tack snälla herrn för att du tipsar kvinnor om hur de ska göra för att du ska sluta förtrycka dem!! Då skulle de allt bli nöjda.

Om Marx.

Tycker ni ska läsa min diskussion med ”Eva” här för ett skolboksexempel på hur folk som tror att de vet något om Marxism men egentligen inte har någon koll kan låta. Personen menar bland annat att Marx hänvisade till Lenin, som alltså var 13 år då Marx dog.

Överlag är det intressant när folk kritiserar Marx, för de ställer så sjukt höga krav. Det kan låta typ ”Marx är helt värdelös eftersom det inte har blivit kommunism än/eftersom vi har bytt ut arbetsvärdelära mot marginalnytteteori/pga TILLGÅNG OCH EFTERFRÅGAN”. Ungefär som om dessa krav ställdes på någon annan teoretiker.

Jag säger såklart inte att Marx har rätt i allt, det är det väl ingen som tycker om någon som levde för flera sekel sedan. Däremot säger jag att hens teorier och vidareutvecklingarna av dem har något relevant att säga oss även idag, och att de åtminstone bör behandlas som en del av vår idéhistoria. En nej, det skyfflas undan och göms i någon vrå, behandlas ibland som en kuriositet men alltid med brasklappen ”men vi vet ju alla hur det blev i Sovjet”, utan att ens försöka förstå Marx kritik av samhället.

Nej, jag har inte glömt ett skit.

Ett av de mest störiga kommentarsfältsbeteendena är människor som skriver typ ”bra skrivet, men du har glömt några grejer” och sedan skriver lite strunt om hur saker och ting ”är” som de tycker att jag borde lägga till i min text. Fan vad irriterande de är. Nej, jag har inte ”glömt” ett skit utan skriver precis det jag vill skriva, och utelämnar de saker jag vill.

Vad detta handlar om är att på ett väldigt ”artigt” sätt ta tolkningsföreträde. Att utgå från att skälet till att jag inte skriver något inte är att jag inte vill, utan att jag helt enkelt inte var tillräckligt smart för att klura ut det, är att göra anspråk på att sitta inne med sanningen, och att alla som inte håller med bara har ”glömt” saker.

Det är så otroligt förminskande och ignorant att kommentera på en text med en utredning av till exempel hur kapitalismen fungerar och skriva ”du har glömt x” och sedan bara mangla på med sitt eget perspektiv, som om jag inte hade tänkt igenom mitt perspektiv noga, som om jag inte var medveten om hur jag formar mina idéer.

Ibland har folk helt enkelt olika åsikter och uppfattningar om saker, det är en fråga om ideologi. Jag är väldigt medveten om att jag baserar mina åsikter på min ideologi, men vissa verkar tro att de själva är ”objektiva” och att alla som inte håller med dem rakt upp och ner har fel, har ”missat” saker. Bara inse att dina åsikter inte är så jävla intressanta att enda skälet till att folk kan utesluta dem är att de har missat dem, det kan faktiskt handla om att människor bara tycker det är helt jävla irrelevant.

Kommentarsregler uppe!

Nu har jag äntligen skrivit ihop lite kommentarsregler som jag tycker en ska läsa igenom och följa. De flesta som skriver här kommer inte att beröras av mer än första punkten, eftersom ni redan beter er så exemplariskt. Jag vill understryka att kommentarsreglerna är riktlinjer och inget typ juridiskt dokument, och att jag alltså förbehåller mig rätten att tillämpa dem på ett sätt jag uppfattar som lämpligt eller skippa att tillämpa dem i vissa fall.