Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

kommentarer

Kommentarsbeteende.

Idag har jag observerat ett extremt intressant beteende hos en av mina kommentatorer, som jag tycker mig se mycket ofta. Detta är en person som kommenterat innan vars kommentar jag tagit bort, jag minns inte exakt varför. Nå, hur som helst kommenterade personen under mitt inlägg om folk som känner sig censurerade:

Hejsan!
Ville bara säga att min kommentar som du inte publicerade inte var menad att trycka ner på något vis, jag var uppriktigt intresserad av hur du tänkte, och om du verkligen menade vad du skrev. Och angående lagen var jag också ute efter att få veta hur det verkligen var, och om jag hade fel uppfattning då du verkade säker på din sak. Sedan – igen, av intresse, inte för att trycka ner – varför känner du att du måste ha en så hård censurering? Av alla de bloggar jag läst så sticker din ut med den absolut lägsta ”toleransnivån”.

Personen försöker uppenbarligen hålla någon slags ”god ton”, men kan ändå inte hålla sig ifrån att förminska mig och ifrågasätta mitt omdöme samt säga att jag har ”lägst toleransnivå”. Tänker sig denna människa att detta är ett bra upplägg för någon slags meningsfull diskussion? Detta är förvisso en sådan kommentar jag troligen skulle ha släppt igenom, men eftersom jag modererar vissa kommentarer så tar sådant ibland tid, eftersom jag gör annat på dagarna än att kolla mitt kommentarsfält. Detta är dessutom den typen av kommentar som jag vill besvara direkt innan jag publicerar den, och därför tar det extra lång tid. Men så är det, ibland tar det några timmar eller ett dygn innan jag släpper igenom en kommentar.

Men personen som kommenterar tänker inte vänta, utan utgår istället från att hen blivit censurerad och skriver följande:

Vad är du rädd för? Diskussion? Debatt? Mitt förra inlägg följde dina regler, och var inte ens närapå galla, möjligen lite sur uppstötning ;-) .
Jag vet att det här är din blogg osv, men när din policy gällande kommentarer tydligen är värre än valfri nazi-blogg (ja, jag har besökt ett antal såna, ibland är det roligt att bråka med nassar) så borde du kanske tänka efter lite…

Vad är grejen med detta? Varför så paranoid? Varför känner sig personen tvungen att skriva till mig igen? Jag begriper det inte.

Det är en jävligt vanlig inställning att tycka att en på något vis har någon slags ”rätt” att få sin kommentar publicerad om en håller ”god ton” och anstränger sig. När människor tycker sig ha denna rättighet så blir jag jävligt avtänd på att ha något med dem att göra.

Men personen kan liksom inte hålla sig, hen bara måste skriva en kommentar till med en lång och utförlig analys till varför jag inte släpper igenom hen jävla kommentar:

Så, jag har funderat lite på varför rassar låter folk kommentera men inte du, och har kommit fram till några avgörande skillnader:
1) Självsäkerhet. Om det är något nassar och rassar har så är det självsäkerhet. De är säkra på sig själva och på att de har rätt. Om de råkar ut för motgångar (Och det gör de. Oj, vad de gör! :-) ) så stiger de upp, borstar av sig och fortsätter. Du däremot verkar inte vara en stark person. Man får känslan att du inte klarar motgångar speciellt bra.
2) Ideologi. Rassar är ganska säkra på sin ideologi – de vet(!) att de har rätt, och därför är de inte heller rädda att debattera med folk som inte håller med dem (det roliga blir därför att sakta och säkert punktera deras tankebubblor). Du däremot verkar inte vara så säker – varken på kommunismen eller feminismen. Kanske du innerst inne vet att ingendera av dem håller för någon närmare granskning?

Jag tror därför att orsaken till att du inte låter kommentarer (förutom ryggdunkar-skval) få komma fram är en kombination av de två. Å ena sidan vet du att varken feminismen eller kommunismen håller någon som helst närmare granskning utan att sjunka som Titanic. Å andra sidan har du antagligen byggt hela din världsbild på dessa två ideologier – och skulle någon rasera dem har du ingenting kvar, vilket du inte skulle klara av utan att bryta ihop.

Har jag fel? ;-)

Alltså snälla människa, ta dig samman. Hur kan det vara en så jävla big deal för dig att jag inte släpper förbi din jävla kommentar att du sätter dig och författar typ en halv A4 med en redogörelse för min personlighet? Hur kan du tycka att det är ett okej beteende bara för att jag inte publicerat din kommentar? Det är ju helt otroligt.

Allt detta sker alltså inom loppet av en period då jag inte ens tagit ställning till den här personens första kommentar. Det är fan i mig helt otroligt hur mycket vissa människor har taggarna utåt och hur det liksom blir en självuppfyllande jävla profetia eftersom de bara inte kan hålla sig från att klaga på att jag inte släppa igenom deras dynga. Ta ett steg tillbaks bara och chilla lite så kanske det blir enklare.

Kommentarer om Pride.

Har inte pallat skriva något ordentligt om Pride, men har kommenterat saken på lite bloggar.

Lady Dahmer har skrivit om bögfoskuset på Pride och om det här med att det är så satans dyrt. Kommenterade såhär:

För att inte glömma det faktum att de låter till exempel polisen närvara i paraden (alltså inte som polisen alltid närvarar vid större händelser, utan som en del i paraden), det gör ju till exempel att HBTQ-flyktingar kan känna sig osäkra. Har även hört nys om att migrationsverket närvarar. Känns som att Pride väldigt mycket handlar om att olika organisationen, partier, företag och myndigheter ska kunna framställa sig som progressiva i en fråga som är väldigt okontroversiell (t.ex. att de partier som gav med sig för Kd:s krav på att ”utreda” frågan om tvångssteriliseringar ännu mer närvarar, och att Reinfeldt t.o.m. är invigningstalare, är enligt mig en jävla skam). Det är också ett problem att Pride alltmer avpolitiseras. Hu.

Och här, på Sannas inlägg om det här med att många grupper inom Hbtq-rörelsen ignoreras:

Angående bögnormen: det finns ju en idé om att bögar skulle vara mer förtryckta än flator som florerar ganska flitigt och brukar motiveras bland annat med att män ger uttryck för bögskräck och liknande. Till exempel bland män som tycker att det är att ”acceptera” flator att objektifiera dem och göra deras sexualitet till något som finns till för deras egen skull. Nej, det är inte att acceptera någon, det är att objektifiera och exploatera någon. Och när flator markerar emot denna objektifiering så brukar reaktionerna inte vara nådiga.

Zettermark har skrivit om heteropride, och min tankar om detta är som följer (från twitter).

Folk som gnäller över att det ej finns heteropride. Förutom den uppenbara idiotin i detta känner jag ba ”men anordna det då?”. Stör mig så brutalt mkt på människor som tror att den typen av arrangemang bara händer, att typ staten står för det. Inte riktigt va. Snarare är det hundratals människor som jobbar ideellt för att Pride ska bli verklighet. Och grejen är, att ingen skulle engagera sig såhär mycket i heteropride pga DET ÄR INTE RELEVANT och det är det heller ingen som tycker. Tvivlar starkt på att någon av de som klagar skulle ens närvara på heteropride om det anordnades, än mindre engagera sig i det. Så snälla, starta ett jävla heteropride eller sluta gnäll. Tack.

Kanske skriver mer om det här med avpolitiseringen senare.

Tack snälla herrn för alla tips om hur kvinnor bör gå till väga för att du ska sluta förtrycka oss.

Nu har jag läst lite kommentarer under ett av Lady Dahmers inlägg om det här med män som förväntar sig God Ton™ från feminister. Kommentarsfältet var en jävla orgie i ”tips” om hur feminister borde göra för att vinna inflytande, oftast från män som är självutnämnda experter på området ”hur en når politisk förändring”. Jag tänkte att jag skulle posta lite kommentarer och svar på dem.

Jag noterade detta ”webb-omen” när jag vaknade i morse. Man undrar ju vem som har tolkningsföreträde? Vem har ”mest rätt” att känna sig trampad på? Har Amie alltid rätt att avgöra om en blick är äcklande eller inte? Det är är inte illegitima frågor.

I övrigt kan jag väl känna att ”Angelica med dottern Bella”‘s kommentar ändå är rätt sund. Att hålla god ton kan man komma långt på. I övrigt kan jag väl tycka att hela diskussionen verkar löjeväckande, ska det här minska löneskillnader?

Jämställdhetposerande.

Den gamla trevliga om att det där ju inte är det feminister borda kämpa emot egentligen, utan att det bara är poserande. Det är ju såklart upp till olika män att avgöra vad som är feministiskt viktiga frågor, precis som det är upp till män att avgöra precis allt i den här jävla världen.

Mitt svar: Men det är väl klart att det spelar en stor roll i kvinnors liv att de inte anses ha rätten till sina egna kroppar och blir objektifierade hela tiden. Kvinnoförtrycket sträcker så otroligt mycket djupare än löneskillnader, det är liksom mest ett symptom på det faktum att kvinnor anses vara mindre värda än män.

Jag blir seriöst helt galen när män ska berätta för kvinnor vilka frågor som är viktiga feministiska frågor, var kampen ska läggas. Vad fan vet du om hur det är att vara kvinna? Vad vet du om hur det känns att varje dag bli objektifierad? Det är väl fan inte du som ska definiera vad som är en meningsfull feministisk kamp, det är väl ändå kvinnor som själv måste få avgöra vad i det patriarkala förtrycket som de tycker är jobbigt och värt att kämpa emot.

Du skriver att en kan komma långt med God Ton™. Kan du vänligen berätta _en_ kamp som som helhet nått framsteg utan ilska?

Jag förstår att kvinnor har kämpat för sina rättigheter med våld, ilska, slagord och aggressivitet tidigare och att det har gjort mycket för jämställdheten. Men om vi ser till Sverige som exempel så är det ju en stor skillnad när det gäller kvinnors möjlighet att framföra och nå fram med sina argument i dag och för 100 år sedan. Lever man under ett sådant stort förtryck att man inte kan nå fram med sina budskap utan våld och slagord, ja då använder man naturligtvis det i sin kamp, men idag har vi möjligheten att föra fram budskapet på ett helt annat sätt.

Åh, myten om att allting är så himla annorlunda nu och att trots att det historiskt funnits jättemycket förtryck så är det inte alls så nu längre faktiskt.

Mitt svar: Du skriver att det är skillnad på nu och för hundra år sedan. Visst, feminismen har gjort framsteg, kvinnor är inte längre förtryckta formellt juridiskt, men kvinnor är fortfarande förtryckta. God Ton™ kommer inte vara en bättre metod nu är vad det varit innan.

Kvinnor har inte samma yttrandefrihet som män i praktiken. Kvinnor som yttrar sig får i mycket högre grad stå ut med hat och hot, blir skämmande och förnedrade, förminskade och tystade. Även om vi juridiskt har samma rättigheter så är detta en realitet för alla kvinnor.

Jag förstår ärligt talat inte vad det är som förändrats så mycket att kvinnor idag inte skulle behöva vara förbannade.

Jag tycker att det är väldigt sorgligt att se på vilket sätt som kvinnor försöker att få bukt med ett problem. Med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld.

Om nu detta problem är ett seriöst problem, varför inte välja tackla problemet på ett seriöst sätt så att ni blir tagna på det allvar ni faktiskt tycker att ni förtjänar istället för att bevisa motsattsen? Nu kommer jag att kalla er för dumma, för det är precis vad ni är när. Det är inte såhär man löser ett problem, vilket ni förhoppningsvis förstår innerst inne. Det känns mest som några unga och omogna tjejer som ryggdunkar varandra på den ena dumheten efter den andra. Och far med glåpord, versaler, tuffa svärord och hot om våld för att hitta sin plats i flocken.

Fan skärp till er och inse hur man får till en ändring på saker.

Mannen som minsann vet hur en Får Ändring På Saker. Gud vad bra. Vi feminister kanske borde anlita alla dessa män som våra Pr-experter. De har ju så hiiimla mycket vana av att bekämpa förtryck och sådär, så de vet ju precis hur en ska gå tillväga. Och hela den här idén om att vi ska ”förtjäna” något? Det är väl fan en mänsklig rättighet att inte bli förtryckt? Är det något en ska behöva förtjäna i olika mäns ögon nu också?

Mitt svar: Men du, hur tänker du dig att vi ska ”lösa” problemen då? Genom att hålla God Ton™? Tror du att det är så vi har nått de framsteg som kvinnorörelsen gjort historiskt? Tror du helt seriöst att de feminister som kämpade till sig rösträtt, rätt till utbildning osv så vidare gick omkring och var typ snälla?

Din idé om hur en når förändring handlar troligen om att du personligen ska känna dig bekväm med att ta till dig budskapet, och det kommer du tyvärr inte gör eftersom budskapet är att du måste förändra dig själv som man och att du måste tryckas bort från din privilegierade position. Jag förstår att det känns hårt att det finns feminister som säger detta, det är aldrig kul att förlora sina privilegium, men nu är det tyvärr så att det inte är upp till dig att avgöra hus kvinnokampen ska se ut. Hade vi anpassat oss efter vad män tycker är ”konstruktivt” hade vi fortfarande inte haft rösträtt.

Vad ska en säga om sånt här? Tack snälla herrn för att du tipsar kvinnor om hur de ska göra för att du ska sluta förtrycka dem!! Då skulle de allt bli nöjda.

Om Marx.

Tycker ni ska läsa min diskussion med ”Eva” här för ett skolboksexempel på hur folk som tror att de vet något om Marxism men egentligen inte har någon koll kan låta. Personen menar bland annat att Marx hänvisade till Lenin, som alltså var 13 år då Marx dog.

Överlag är det intressant när folk kritiserar Marx, för de ställer så sjukt höga krav. Det kan låta typ ”Marx är helt värdelös eftersom det inte har blivit kommunism än/eftersom vi har bytt ut arbetsvärdelära mot marginalnytteteori/pga TILLGÅNG OCH EFTERFRÅGAN”. Ungefär som om dessa krav ställdes på någon annan teoretiker.

Jag säger såklart inte att Marx har rätt i allt, det är det väl ingen som tycker om någon som levde för flera sekel sedan. Däremot säger jag att hens teorier och vidareutvecklingarna av dem har något relevant att säga oss även idag, och att de åtminstone bör behandlas som en del av vår idéhistoria. En nej, det skyfflas undan och göms i någon vrå, behandlas ibland som en kuriositet men alltid med brasklappen ”men vi vet ju alla hur det blev i Sovjet”, utan att ens försöka förstå Marx kritik av samhället.

Nej, jag har inte glömt ett skit.

Ett av de mest störiga kommentarsfältsbeteendena är människor som skriver typ ”bra skrivet, men du har glömt några grejer” och sedan skriver lite strunt om hur saker och ting ”är” som de tycker att jag borde lägga till i min text. Fan vad irriterande de är. Nej, jag har inte ”glömt” ett skit utan skriver precis det jag vill skriva, och utelämnar de saker jag vill.

Vad detta handlar om är att på ett väldigt ”artigt” sätt ta tolkningsföreträde. Att utgå från att skälet till att jag inte skriver något inte är att jag inte vill, utan att jag helt enkelt inte var tillräckligt smart för att klura ut det, är att göra anspråk på att sitta inne med sanningen, och att alla som inte håller med bara har ”glömt” saker.

Det är så otroligt förminskande och ignorant att kommentera på en text med en utredning av till exempel hur kapitalismen fungerar och skriva ”du har glömt x” och sedan bara mangla på med sitt eget perspektiv, som om jag inte hade tänkt igenom mitt perspektiv noga, som om jag inte var medveten om hur jag formar mina idéer.

Ibland har folk helt enkelt olika åsikter och uppfattningar om saker, det är en fråga om ideologi. Jag är väldigt medveten om att jag baserar mina åsikter på min ideologi, men vissa verkar tro att de själva är ”objektiva” och att alla som inte håller med dem rakt upp och ner har fel, har ”missat” saker. Bara inse att dina åsikter inte är så jävla intressanta att enda skälet till att folk kan utesluta dem är att de har missat dem, det kan faktiskt handla om att människor bara tycker det är helt jävla irrelevant.

Kommentarsregler uppe!

074

Nu har jag äntligen skrivit ihop lite kommentarsregler som jag tycker en ska läsa igenom och följa. De flesta som skriver här kommer inte att beröras av mer än första punkten, eftersom ni redan beter er så exemplariskt. Jag vill understryka att kommentarsreglerna är riktlinjer och inget typ juridiskt dokument, och att jag alltså förbehåller mig rätten att tillämpa dem på ett sätt jag uppfattar som lämpligt eller skippa att tillämpa dem i vissa fall.

Kämpa!

Läser ett inlägg hos Lemoine om vissa personers beteenden i kommentarsfält. Tycker själv att det hen beskriver är ett konstigt fenomen. Det vill säga personer (oftast män, ibland kvinnor) som aktivt söker upp bloggar, twitterkonton och så vidare med folk de inte håller med och går in för att ”kritisera” (aka spy en ordspya över). Detta beteende är så fascinerande, varför ägna sig åt detta trams?

När en går in här borde det var ganska uppenbart att det är en blogg som är såväl feministisk som vänster. Hur kan människor som går in här tycka att det är en bra kanal för att föra ut sina, ofta helt motsatta, åsikter? Vad driver en person till att gå in på en uttalat feministisk blogg och ba: ”patriarkatet finns inte”? Tror de att jag kommer ändra mig för att de kommer hit och ”säger sanningen”?

Med detta inte sagt att en inte får vara kritisk. Det finns en massa personer här inne som inte delar min värderingar eller är kritiska av andra skäl, men det som förenar dem är att de vet var de är inne och behandlar forumet med respekt, istället för att tro att de ska kunna komma här och måla över allt med sina egna värderingar och ta någon slags tolkningsföreträde kring vad kommunism eller feminism är. Alla är inte övertygade, men det de har gemensamt är att de intresserar sig för mina perspektiv och för verklig diskussion, inte bara att komma och spy sin verbala galla över allt.

Under årens lopp har jag noterat att de enda som känner sig åsiktsförtryckta är personer som kommer hit med helt motsatta åsikter och bara är ute efter att gräla. De ser varje inlägg som en invitation till en debatt om patriarkatets vara eller icke vara. Jag kan berätta en sak: det är det inte!Jag är inte intresserad av att diskutera om patriarkatet finns eller inte med personer som är helt inställda på att det inte gör det och att de ska ”bevisa” detta. Tyvärr, men det finns liksom ingen grund för ”diskussion” på sådana premisser, det blir bara pajkastning.

Det är inte för er jag skriver min blogg. Jag skriver för de som redan är feminister men vill bredda sitt perspektiv, för de som inte riktigt vet vad feminism är men är nyfikna, för de som är intresserade av feministiska vinklar på saker och så vidare. För den som faktiskt är intresserad av perspektiven som sådana, inte bara för att ha något att spy skit över, helt enkelt. Och det är kanske inte så konstigt när en tänker efter? Klart jag inte har lust att låta min blogg tas över av människor som bara vill bråka, och klart jag inte vill ägna tid åt att besvara dem. Jag är ledsen, men så jävla intressanta och viktiga är ni inte. Om ni vill ”kritisera” mig får ni göra det på era egna plattformar.

Kämpa!

En ursäkt.

IMG_20121202_101451Eftersom de närmaste veckorna har spenderats i ett slags sönderstressat zombieliknande tillstånd (se ovan) så har jag inte orkat engagera mig i att svara på kommentarer. Detta är jättetråkigt och jag ber om ursäkt till alla som ställt frågor och kommit med vettiga invändningar som inte har fått svar ordentligt. Tänkte väl försöka få någon ordning även på detta.

Ni ska dock veta att jag trots detta läser, och uppskattar, alla kommentarer.

Vad som får mig att orka.

Ibland undrar folk hur jag orkar skriva så mycket. Det är ju dels för att jag verkligen verkligen älskar att skriva och helt ärligt har svårt att se hur jag skulle kunna klara mig utan det.

Och så är det läsarna såklart. Ibland får en sådana där kommentarer som gör att det känns så otroligt jävla värt att lägga timmar om dagen på den här bloggen. Som denna (utgår helt sonika från att det är okej om jag publicerar, säg till om du vill att jag tar bort inlägget):

Jag har, sedan jag läste ”omsorg”-inlägget igår, släppt allt. Jag kände igen mig hur mycket som helst i ditt inlägg, när det kommer till hushållsarbete. Känsloarbetet är tack och lov väldigt jämställt. Jag har såklart tagit upp det med min sambo ett par gånger, men han hävdar bestämt att han gör lika mycket som jag. Det har nu gått 24 timmar och hela lägeheten ser ut som ett krigsfält. Framförallt då köket. Åh, han hade nog ”gjort det om jag bad honom” men jag är riktig nyfiken på hur lång tid det tar för honom att inse själv att det behöver göras. Om han förstår att vi måste handla för att det mesta är slut, eller om han har märkt hur äckligt det är i badrummet.
Det är mest för hans skull jag gör det, för att han ska öppna ögonen. När han gör det börjar han förhoppningsvis hjälpa till mer.
Tack för att du skrev ditt inlägg, annars skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken att faktiskt bara släppa ett tag.

Det är verkligen grymt att känna att mina texter har kunnat göra att någon tar steget till att jobba för ett lite mer jämställt förhållande. Sånt gör mig verkligen så peppad på att fortsätta skriva, fortsätta öppna upp och lämna ut mina erfarenheter. Inte bara för att det är terapeutiskt för mig, utan för att det kanske kan hjälpa någon annan också.

Överlag är responsen jag fått på omsorgsinlägget helt fantastisk och intelligent. En massa olika historier och erfarenheter. För den som inte gjort det rekommenderar jag att läsa kommentarerna.

Ok tack för info.

När jag inte orkar svara på någon jävla antifeminist skriver jag för det mesta bara ”okej”/ok tack för info/tack för denna nyttiga information om världen/sakernas tillstånd. Alltså, folk som kommer in och bara presenterar ”fakta” och ba ”ha, där fick du din feminist”… De förtjänar inget annat svar. Jag brukar ändå publicera deras kommentarer för underhållningens skull. Jag undrar verkligen vad de har för självbild. Tror de ärligt talat att de ska kunna övertala mig om något, eller vill de bara bråka och känna sig intelligenta.

Ge mig pengar!
Arkiv