Initiativmakten och varför kvinnor begränsar sin sexualitet.

Skrev en debattartikel om samtycke och det så kallade ”sexuella spelet” som en kan läsa här. Jag skriver bland annat om hur mäns gränsöverskridande beteende är en viktig del av hur kvinnor och män förhåller sig till varandra som könsvarelser:

På dagis blir flickor blir tillsagda att ha överseende med pojkars gränsöverskridande beteende eftersom de ”är sådana”. De kanske rentav ska bli smickrade över uppmärksamheten. Samma mönster fortsätter sedan under resten av livet. Kvinnor ska ta ansvar för mäns agerande genom att till exempel klä sig och bete sig på ett sätt som inte gör att de blir uppkåtade, kvinnor ska inte sända ut ”fel signaler”, kvinnor ska inte ha för många sexuella erfarenheter för det kan få män att tro att det är fritt fram, kvinnor ska lära sig att säga nej ordentligt om de inte vill så att männen verkligen fattar. Samtidigt ska män ta initiativ, något som kvinnor måste vara ständigt beredda på att förhålla sig till.

När det talas om ”kvinnors sexuella makt” så är det ofta den här grejen att det är män som tar initiativ som det handlar om. Kvinnor har sexuell makt eftersom kvinnor kan tacka ja eller nej till mäns närmanden. Män upplever det som att kvinnor har ”makt” eftersom kvinnor kan avvisa deras närmanden, de upplever det som att kvinnor sitter på en begränsad tillgång till sex som de kan distribuera och att männen sedan sinsemellan måste tävla om denna tillgång.

Men om vi granskar den här situationen lite närmre så kan vi ju i själva verket se att män sitter på den sexuella makten genomgående i hela processen utom möjligtvis när kvinnan väljer att tacka nej. Det är nämligen så att kvinnor inte riktigt får ta initiativ till sex. Det är mannen som definierar situationen och lägger fram ett antal färdiga alternativ för kvinnan som han kan ta ställning till, kvinnan har själv ingen rätt att göra detta. Hon kan bara säga ja eller nej till mannen, och ofta är det även så att ett nej inte respekteras.

Idén om kvinnors sexuella makt bygger på idén om att kvinnor generellt har mindre lust att ha sex och att det därför råder en ojämlikhet i tillgång och efterfrågan. Män måste ”tävla” om kvinnors gunst. Snarare är det så att kvinnor historiskt och idag har varit tvungen att begränsa sin sexualitet eftersom män suttit på den ekonomiska och sociala makten, och ”sex” har varit kvinnors handelsvara i patriarkatet. Med ”sex” menar jag inte bara själva sexet, utan allt det som kommer med detta paket i ett patriarkalt samhälle, det vill säga känslomässigt engagemang, reproduktion och så vidare.

Som kvinna i patriarkatet har en inte makt över sin sexualitet, en har inget utrymme att leva ut sin sexualitet på sina egna villkor, utan en måste ständigt använda sin sexualitet för att få olika fördelar gentemot män. Vi tyglar helt enkelt vår sexualitet för att ha något att säga till om i patriarkatet. Vi använder vår sexualitet för att få patriarkal bekräftelse, trygghet och social status. I den utsträckning en kan tala om ”kvinnors sexuella makt” så är det alltså ett direkt resultat av mäns sociala och ekonomiska maktposition i patriarkatet. I själva verket handlar det om mäns makt att definiera oss som sexuella objekt till för deras njutning, och skapa en situation där allt vi har att förhandla med att ”sex”.

wpid-img_20140606_141449.jpg

Jag vill inte att min sexualitet ska vara en handelsvara, jag vill inte behöva tygla den, men i patriarkatet är det ofta nödvändigt. Dels för att det är en handelsvara, men också för att män ofta tar sig väldigt mycket rättigheter över kvinnor som är eller har varit sexuellt tillgängliga för dem. Till exempel män som behandlar kvinnor de har haft sex med illa efteråt, eller män som tar tillfället i akt att överträda kvinnans sexuella gränser och begå olika former av övergrepp. Vi har dessutom den sociala bestraffning som väntar kvinnor som har ”fel” sexualitet. Givetvis är det i en sådan kontext viktigt att som kvinna kontrollera sitt sexuella beteende, eftersom varje utsvävning kan leda till vidriga konsekvenser i form av att bli utsatt för övergrepp, bli vidrigt behandlad eller socialt bestraffad. Vidare så är det ofta helt enkelt inte särskilt trevligt att ha sex med män som kvinna eftersom många män har dåliga kunskaper om kvinnors njutning, saknar förmåga till inkännande och är gränsöverskridande. De finns helt enkelt mycket goda skäl att som kvinna inte ligga särskilt mycket med män. De män som tycker att kvinnor ska sluta begränsa sin sexualitet kan först och främst börja behandla kvinnor med respekt och kämpa för patriarkatets upphävande.

Läsarfråga om revolutionen.

Fick denna fråga om revolutionen och lite sådär:

Jag sitter just och pluggar inför en filosofitenta, där det ingår en del Marx, och tänkte fråga dig hur du ser på revolutionen. Enligt vissa delar av marxismen skulle kapitalismen av sig själv ta slut på grund av dess oundvikliga kriser, medans andra trycker på proletariates viktiga aktiva politiska roll, att revolution är nödvändigt för att ändra system (till exempel Gramsci sa väl det). Och så har vi Frankfurtskolan som trodde att i den avancerade kapitalismen så har proletariatet förlorat sin revolutionerande kraft, på grund av kulturalindustrin. Hur ser du på saken? Tror du att vi kan få se en revolution från arbetarnas sida? Om inte, hur ska det då bli kommunism? Jag tänker att kapitalismen är ganska duktig på att passivisera konfliktiva tendenser. Kollar man på Sverige idag så tjänar ju till exempel arbetare, jag vill inte säga ”bra”, men i alla fall tillräckligt för att inte påbörja revolutionen nu på en gång liksom. Tyvärr har jag ganska svårt att se hur en kommunistisk revolution skulle vara aktuell idag…

Det finns en ganska vanlig idé om att det liksom måste bli riktigt pissigt för arbetarna innan de gör revolution, och i mina ögon är det ett ganska konstigt sätt att se på saken. Jag tänker mig att revolutionen inte behöver innebära att en massa arga människor typ övertar saten, utan det scenario som jag ser som realistiskt är snarare en revolution som kommer ”underifrån”, i ett successivt övertagande av produktionsmedlen och utbyggandet av nya ”samhällen i samhället”, eller gemenskaper, utifrån vilket en sedan kan ”fasa ut” det befintliga. Alltså minska kapitalismens makt genom att skapa rum som inte präglas av kapitalism, genom att leva utanför systemet samtidigt som en befinner sig i det.

Jag tror inte att människor måste leva i misär för att vara benägna till detta utan det räcker med att en ser vad en skulle kunna tjäna på det, i termer av mer självbestämmande, större trygghet och så vidare. Misär tror jag snarare leder till fascism, så jag tror att det är dumt att vänta på att människor ska ha det ”illa nog” för att göra en revolution, snarare måste en alltid bygga den basen.

Sedan så får ju arbetare det sämre och sämre överallt, det finns en stor grupp människor som lever extremt osäkert, de sociala försäkringssystemen fungerar allt sämre och så vidare. Jag tänker att detta dels leder till en ökad individualism, men att det också finns en potential för gemenskap i det. Ju mer människor inser att de inte kan lita på samhället desto mer benägna tror jag de blir att hitta alternativa källor till trygghet och gemenskap. Jag tänker mig att dessa alternativa källor både kan vara bra och dåliga, och för mig är det viktigt att vänstern erbjuder sådana alternativa trygghetskällor som kan vara positiva och verka som grund för politisk kamp. Till exempel A-kassa har ju historiskt varit ett exempel på detta, idag tycker jag att Planka.nu utgör ett bra, men småskaligt, exempel. Jag tänker att det också kan vara i form av ett socialt skyddsnät inom politiska organisationer, något jag tycker att kvinnojourer är ett bra exempel på, även om det såklart främst är feministiskt.

Det finns såklart en massa arbetare som tjänar bra också, och det är inte därifrån jag tänker mig att initiativet till någon slags samhällsförändring ska komma. Men även de privilegierade arbetarna får det sämre och sämre, löneutvecklingen är sämre, arbetstempot höjs, socialförsäkringarna vattnas ur. Det talas till exempel om en proletarisering av tjänstemän. Detta gäller i än högre grad unga; vi har en växande utbildningsbubbla och en massa högutbildade människor som riskerar att bli arbetslösa eller få jobba med okvalificerade yrken. Dessa människor tror jag kan komma att ha en betydande roll.

Det stämmer att kapitalismen är duktig på att passivisera, och det är såklart något vi alltid måste kämpa emot, men jag hyser ju ändå något slags hopp om förändring. Jag tror inte att det funkar att gå omkring och vänta på något slags ”historiskt ögonblick” när arbetarklassen ska resa sig, utan det måste vara resultatet av målmedvetet och aktivt politiskt arbete. Det måste helt enkelt finnas en stark vänsterrörelse som kan fånga upp tillfällen med någon slags revolutionär potential och göra det till en del i kampen, och detta kan en engagera sig i även idag. Jag tror absolut att revolutionen kan komma och att det kommer finnas tillfällen som är mer lämpliga än andra, men jag tror inte på passiv väntan, då låter vi dessa tillfällen glida oss ur händerna.