antifeminister – Fanny Åström

Män som vill ”nyansera bilden” av andra mäns våld är precis lika mycket en del av våldskulturen.

Och givetvis så kommer de där männen som liksom ska ursäkta detta vidriga beteende. Som liksom tycker att det är ”förståeligt” att Lady Dahmer får utstå dessa hot eftersom hon ”provocerar”.

Till exempel att kalla upprepade hot för ”mothugg”… bra jobbat med att förminska mäns våld mot kvinnor!

Det finns två schysst positioner en som man kan inta om en vill normalisera mäns våld:

Utöva våld och/eller hot om våld.
Ursäkta de mäns som utövar våld och/eller hot om våld.

Att utöva våld är väl ”värre” än att ursäkta våld men båda beteendena ingår i den patriarkala våldskulturen. Tänker på en gång nr jag twittrade om mordhot jag fick utstå och antifeministen Henrik Sundholm som har lagt oerhört mycket tid på att ”kritisera” mig på internet skrev såhär:

Sundholm tycker alltså att det är på sin plats att ”förklara” varför jag får utstå sådana hot. Han tyckte att det var en viktig strid att ta, att ”förklara” vad jag hade gjort för fel som fick den här personen att upprepade gånger mordhota mig. Sundholm valde helt enkelt att lägga sin begränsade energi på att ”förklara” ett mordhot som riktades mot mig för att jag uttrycker mina åsikter. Detta är alltså samma person som en gång skrev ett lååångt gnälligt inlägg om att det var ett hot mot demokratin att jag bad honom sluta med sina trakasserier, allt i yttrandefrihetens namn. Är inte det ganska uppseendeväckande, att samma person som tycker det är ett hot mot demokratin att jag BER honom sluta med sina trakasserier tycker att det är läge att ”förklara” varför de personer som mordhotar mig gör det.

En kan ju tänka sig att han hade kunnat använda samma ”förklaring” när det kommer till feministers manshat, nämligen att vissa feminister hatar män helt enkelt eftersom män som grupp utsätter dem för förtryck, våld och hot om våld. Men Sundholm är av någon KONSTIG anledning bara intresserad av att ”förklara” när män utsätter feminister för direkta hot. HUR kan det nu komma sig att ha resonerar så? KAN det har något att göra med att Sundholm själv är ett patriarkalt as som helt enkelt tycker att det är helt okej att kvinnor som kämpar mot förtryck utsätts för hot?

Jag är ingen idiot, jag förstår såklart varför män hotar och hatar mig, det handlar om att jag utgör ett hot med deras patriarkala makt. Jag förstår detta, men jag accepterar det inte. När en person som Sundholm kliver in för att ”förklara” detta fullständigt oacceptabla beteende så ursäktar han det samtidigt.

Detta känns igen. Till exempel: en av de vanligaste ursäkterna män har till att de slagit sina flickvänner/fruar är att dessa har ”provocerat” dem. Det är också vanligt att män som begått sexuella övergrepp förklarar detta med att kvinnan ”provocerat” dem genom till exempel sin klädsel. Om en man blir ”provocerad” är det helt okej att använda våld eller hot om våld, får vi lära oss. Kvinnor får ta ansvaret för att inte ”provocera” män, istället för att män tar ansvar för att inte bli våldsamma så fort de blir ”provocerade”. Män går omkring som stora barn i en värld där folk tar ansvar för deras känslor eftersom de kan bli så jävla farliga när de blir ”provocerade”.

Sedan finns alla dessa män som ägnar sig åt att ursäkta detta beteende genom att ”förklara” det. Visst, det finns alltid en ”förklaring” till att någon valde att använda våld just då, mot just den personen, men att stirra sig blind på det istället för att ta sig an det uppenbara faktum att män lär sig att våld eller hot om våld är ett okej sätt att hantera problem är fan ett jävligt skevt perspektiv. Hur kommer det sig att det är män som använder våld och hot om våld och inte kvinnor? Det kan ju inte handla om att kvinnor aldrig blir ”provocerade”? Uppenbarligen är det en fråga om att män lär sig att använda våld, till skillnad från kvinnor. Det är ju fan i mig fullständigt orimligt att kvinnor ska gå omkring och ständigt anpassa sig efter att män kan blir ”provocerade” av deras beteende, ändå så är detta något som många män accepterar och rentav försvarar trots att de tycker sig vara ”snälla killar”. Sorry, men ni är precis lika mycket en del av patriarkatet som de män som slår och våldtar, för det är ni som med era ursäkter upprätthåller detta beteende.

Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb.

Ibland talas det om så kallad internkritik bland feminister och hur himla viktigt och bra det är. Det är såklart sant, alla rörelser behöver någon form av internkritik och desto mer så en rörelse som i någon mån säger sig företräda kvinnor som grupp eller i alla fall kvinnors intressen. Jag kan dock ofta uppleva att det finns feminister som sätter prestige i att ”kritisera” andra feminister. Dessa personer brukar också tala om att det är viktigt att andra feminister ska ”ta till sig” av deras kritik.

Det är viktigt att kunna ta kritik, men all kritik är inte legitim. Mycket av den kritik jag stöter på är saker som jag inte har någon lust att ta hänsyn till av det enkla skäl att jag tycker att den saknar legitimitet. Det kan vara kritik som går ut på att feminister inte håller god ton, att vi exkluderar män och så vidare. Såsom jag ser på den här typen av kritik är det ingenting som hjälper feminismen som rörelse framåt, utan det handlar om att avväpna feminismen. Jag har givetvis inte något som helst intresse av att ”ta till mig” av kritik som jag uppfattar som illegitim eller rentav skadlig för det feministiska projektet.

Internkritik i mina ögon är kritik som utgår från att det finns ett gemensamt projekt, i feminismens fall att störta patriarkatet, och att försöka hitta vägar för att nå fram till detta mål. Att kritisera de grundläggande utgångspunkterna för projektet, alltså typ att diskutera om det verkligen är så himla viktigt att störta patriarkatet eller om patriarkatet verkligen finns, är INTE internkritik, även om personen som gör det kallar sig feminist. Internkritik är alltså inte en fråga bara om varifrån något kommer utan också karaktären på det som sägs.

Oerhört mycket internkritik är väldigt väldigt viktig för feminismen. Jag tänker främst på kritik som kommit från trans*personer, från rasifierade feminister och feminister med arbetarklassbakgrund, som mycket handlat om hur många feminister med sin normativa syn på världen inte har förmått ha en analys som inkluderar deras verklighet. Denna kritik är väldigt viktig för feminismen som rörelse, ty om vi utgår från en normativ kvinna i våra analyser så kommer vi inte att komma hela vägen fram i vårt projekt.

Om ditt problem med feminismen är att feminister pratar för mycket om att kvinnor blir förtryckta eller liknande så kanske det inte är internkritik du sysslar med, det rör sig snarare om att de generellt ställer dig emot feminism. Det kan en såklart göra, men då har en inte riktigt samma position att kräva att ens kritik ska tas på allvar som feministisk internkritik, utan då är en snarare en ideologisk motståndare till feministiska idéer. Är en det så kan en såklart inte förvänta sig att feminister ska tacka och ta emot när de möts av din kritik.

Ibland känns det som att det i detta debattsamhälle är någon slags helig position att kritisera någonting. Om en kritiserar så är en liksom onåbar, och vi som blir kritiserade kan bara sitta och tacka och ta emot och ta till oss av det som sägs utan att kunna tycka att det faktiskt är jävligt orimligt. Det spelar ingen roll hur kritiken ser ut, det viktiga är att det är kritik och att folk måste kunna ”ta kritik”.

Det känns också som att det i mångt och mycket är patriarkala ideal som styr vilken feministisk internkritik som anses viktig att ta på allvar. När antifeminister börjar snacka om att feminister måste kunna ta kritik från andra feminister, och bara lyfter fram de feminister som driver saker som gynnar deras egen agenda, då borde en kanske fundera på vad det är som är i görningen. Vill dessa personer ha en livskraftig feminism? Har de som mål att störta patriarkatet? Skulle inte tro det. Snarare är de ute efter att försvaga feminismen som rörelse. Frågan kokar ner till vem feminismen är till för. Ska det vara för dessa personer som ständigt sätter igång nya ”debatter” om våra ideologiska utgångspunkter, eller ska det vara för dem som faktiskt vill störta patriarkatet men inte känner sig hemma i den feministiska analys som på flera håll varit dominerande. Vilken kritik är det vi ska lyssna på?

Vi måste ha ett öppet internt debattklimat, men det innebär inte att vi ska göra oss till måltavla för precis all kritik som levereras mot oss. Det finns inget egenvärde i att lyssna på alla röster som har åsikter om oss, och det finns också en stor risk i att vi, om vi gör det, kommer att lyssna mer på de röster som inte delar våra slutmål. För att viss kritik ska kunna tas på allvar och införlivas i den feministiska rörelsen så måste annan kritik stryka på foten. Syftet med internkritik är inte att ha någon debatt för sakens skull, det är att kunna skapa en bättre rörelse. Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb, någon anslagstavla där vem som helst kan komma och klottra sina jävla åsikter om oss. Ingen, förutom patriarkatet, tjänar på detta.

Alla kvinnor blir utsatta för patriarkalt förtryck.

Ett sånt där jävligt oklart ”argument” som ofta kommer från antifeminister är att de spekulerar i det patriarkala förtryck en blivit utsatt för och vända det emot en. Till exempel: feminister antas ha haft dåliga relationer med sina fäder, blivit våldtagna, blivit illa behandlade av manliga partners eller bara i största allmänhet haft dåliga relationer med män.

Jag kan avslöja en sak; jag har blivit utsatt för mycket av detta. De allra flesta feminister har troligen blivit utsatta för något av detta, eftersom de allra flesta feminister är kvinnor och de flesta kvinnor har blivit utsatt för något av detta. Det är liksom därför folk ens är feminister, för att kvinnoförtryck är en realitet och för att det gör livet betydligt mindre soft att leva för de flesta kvinnor.

Jag har såklart också fått ta del av min beskärda del av kvinnoförtryck, däremot skulle jag tro att jag blivit utsatt för mindre än många andra, något jag är glad för. Jag har också bevittnat mycket kvinnoförtryck under mitt liv. Det är viktigt för mig att kämpa emot det här inte bara för min egen skull utan för att jag tycker att ingen mänsklig varelse ska behöva leva under de förhållanden som kvinnor tvingas leva under idag.

Att jag har personliga erfarenheter a förtryck borde väl inte göra mig mindre trovärdig? Det är ju liksom så det är att vara kvinna i ett patriarkat, och det är inga konstigheter med det. Poängen med feminism är att det inte ska behöva vara så. Men vissa tycker uppenbarligen att det är viktigare att vända dessa erfarenheter av förtryck emot oss än att försöka förstå dessa erfarenheter, sätta dem i kontext och bekämpa dem. Och ja, det är väl inte så konstigt, de ger oss precis vad patriarkatet alltid gett oss; ännu mer förtryck.

Antifeministerna borde skaffa lite stil.

Vissa kommentarer en får alltså. Jag blir fascinerad över hur fruktansvärt dåliga vissa personer är på att provocera även när de går in stenhårt för det. Som denna kommentar jag fick på inlägget om högerfeminister:

samma korkade idiot som upprepar samma korkade floskler om patriarkatet. Fanny häng med lite, du är nog den ända idag som fortfarande tror på ett patriarkat. Och ja jag vet redan att du inte klarar av att argumentera för det…. fortfarande, så ta inte i så du skiter på dig nu.

Denna mening: ”du är nog den ända idag som fortfarande tror på ett patriarkat”. Alltså hhahahahaha. Okej. Jag har full förståelse för att det kan vara en härskarteknik att få någon att känna sig ensam och isolerad, men tror personen att jag på allvar ska ta intryck av att jag nog är den ”ända” som tror på patriarkatet? Vore det så så har alla fejkfeminister gjort ett sjukt bra jobb genom att lura mig, och en tycker ju att det är en jävla apparat som satts igång till endast min ära. Nog för att jag kan ta mig själv på för stort allvar, men inte fan tror jag att hela det feministiska samhället är en stor fejk som icensatts bara för att lura mig.

En annan rolig hatkommentar kom här, på luckan och att umgås kvinnoseparatistiskt.

Tycker det är skitbra om tjejer umgås mindre med killar. Grymt skönt att slippa en massa tjattrande. Just att tjejer aldrig kan låta det vara tyst ett tag är skitjobbigt. Har tjejer inget självförtroende eller vad är det som gör att de jämnt måste tjattra om nått nytt när det blir tyst en stund.

Och man ba: okej, men umgås inte med tjejer då? Jag tvivlar på att du blir tvingad till det.

Alltså det är seriöst något jag verkligen undrar över. Alla män som föraktar kvinnor, varför umgås ni med kvinnor? Jag har för vana att undvika umgänge med människor jag föraktar i så hög utsträckning som möjligt.

En annan rolig respons fick jag på twitter. Jag hade skrivit något om jämställda förhållanden och en person ba: ”jag vill ah en kvinnlig kvinna som är undergiven och står vid spisen” (minns ej exakt citat, men andemeningen var denna) och en ba: ”men okej, lycka till?”. Alltså, män får väl vilja ha ojämställda förhållanden om de vill men jag kommer göra vad som står i min makt för att kvinnor ska inse sina intressen och inte vara ihop med sådana fullblodsidioter, och jag kommer aldrig någonsin att inleda ett förhållande med ett sånt jävla mähä, inte ens i hopp om att ”förändra” honom.

Det är klart det finns många män som vill ha en liten nickedocka som passar upp på dem, det är ju bekvämt som fan. Lösningen ligger i att kvinnor ska sluta ställa upp på denna skit. Dessa män måste sluta tro att det är dem jag vädjar till när jag skriver om jämställdhet i relationer. Jämställdheten hänger inte på att några manliga antifeminister blir övertygade, utan på att kvinnor i regel börjar ställa krav på ett värdigt liv.

Nå. Kontentan av detta inlägg är att antifeministtroll är brutalt dåliga på att provocera. Skärp er, fan.