Etikett: personligt

Lucka tjugofyra: politisera allt.

En viktigt fråga för feminismen har varit, och är fortfarande, vad som betraktas som politik. Många feministiska kärnfrågor bortförklaras som opolitiska. Exempel på detta är när kvinnolöner diskuteras och människor förklarar kvinnors lägre löner med att ”löner bestäms av tillgång och efterfrågan” och vägrar se att det kan finnas andra förklaringar, som till exempel att kvinnors arbete har varit lägre värderat otroligt länge och att detta kanske kanske kan ha påverkat lönerna även idag. Det finns många exempel på när människor tar enskilda statistiska uppgifter som tyder på kvinnoförtryck och försöker hitta alternativa förklaringar. Kanske kan de lägre lönerna bero på lägre produktivitet? Kanske kan glastaket bero på kvinnors lägre kompetens? De missar (eller undviker) helt att foga samman de olika uppgifterna till en sammanhängande bild: den bild som visar hur kvinnor på område efter område har mindre makt över sina egna liv och i offentligheten än män. Den bild som visar patriarkatet.

Mest tydligt blir dock detta när det kommer till relationer, familjeliv, intressen, skönhetsvanor och liknande som anses höra privatlivet till. När dessa mönster kritiseras så får en ofta höra att en inte ska ”lägga sig i” hur andra människor sköter sina liv eftersom det rör sig om ”privata val”. Människor lär sig också att uppfatta och beskriva sina egna livsval som avskilda från politiken i stort. Det är till exempel inte helt ovanligt att folk gör uttalanden i stil med att de är för jämställd fördelning av föräldraledigheten eller hushållsarbetet men att det helt enkelt inte passar för just dem på grund av olika omständigheter.

Konstruktionen av ”privatlivet” är såklart i sig djupt politisk. Att få kvinnor att uppleva erfarenheter som drabbar dem just på grund av sitt kön som slumpmässiga personliga erfarenheter, frikopplade från samhället i stort, och dessutom uppmuntras till att hålla tyst om dessa erfarenheter är en effektiv strategi för att reproducera patriarkala strukturer. Vad som anses vara privat, och därmed inte något som ska hanteras politiskt, styr vilka beslut kring detta som blir möjliga att fatta.

Ofta så försöker människor att framställa den privata sfären som något självklart, något naturligt. Det kan till exempel låta som så att det är ”osunt” att staten ”går in i våra sovrum/relationer” när lagar som berör sex och relationer diskuteras. För många faller dessa resonemang intuitivt i god jord, just för att vi lärt oss att betrakta våra relationer som något opolitiskt, detta trots att det är en av de absoluta grundstenarna i hur vi organiserar samhället. Själv konstruktionen av mellanmänskliga relationer är i sig politisk, till exempel så har vi en massa lagstiftning som premierar människor som väljer att leva i just kärnfamiljer.

Det finns ingen naturlig ordning som säger att något särskilt ska vara bortom politikens kontroll. Om det är i den så kallade privata sfären som stora delar av kvinnoförtrycket sker, vilket ser ut att vara fallet, så måste givetvis dessa zoner också styras politiskt för att ett jämställt samhälle ska kunna uppnås. Som feminist så går det helt enkelt inte att stanna vid privatlivets gränser, eftersom kvinnoförtrycket sker även inom dessa gränser och vi aldrig kommer kunna uppnå ett jämställt samhället om den privata sfären får kvarstå som den ser ut idag.

Kvinnor som delar med sig av sina erfarenheter får dock ofta utså skuld och skam. De blir kallade gränslösa, och det får en såklart absolut inte vara som kvinna. Att berätta om barn, relationer, arbetsdelning i hemmet och ideal är absolut inte okomplicerat. Ofta får en höra från diverse förstå sig påare att detta minsann inte alls har något med politik att göra, utan bara handlar om ens personliga tillkortakommanden, att en visst har ett fritt val och så vidare. Och många kvinnor accepterar nog denna uppfattning, för den står väldigt väldigt stark i vårt samhälle.

Därför är det ett viktigt uppdrag för feminismen att foga samman erfarenheter av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkat för att sedan, utifrån detta, kunna ställa gemensamma krav på förändring. Det är viktigt att bryta ner idén om privatlivets helgd. Det är viktigt att länka samman ditt eget liv, dina egna problem, med det kvinnoförtryck som är universellt. Det är viktigt att förstå att det personliga är politiskt. Att alltid vrida och vända, att alltid tänka ett eller flera extra varv innan en accepterar att något skulle vara uttryck för slumpen, eller för kvinnors helt och hållet biologiska skillnad från männen.

Så mitt sista tips i denna lite halvdana kalender är helt enkelt: politisera allt!

Bra jobbat.

Jag tvingade mig själv att åka hit för att jag visste att det fanns ett behov. Ett behov av att släppa taget, lämna min trygghet hemma i Sverige. Jag hade redan från början målsättningen att inte återvända någon gång under min tid här.

Innan jag åkte så umgicks jag med en liten skara personer och jag var ofta ensam, sa ofta nej, orkade sällan. När jag åkte fick jag träffa nya människor och testa mina gränser. Det har betytt mycket för mig.

Att resa kanske inte är rätt för alla, men för mig har det verkligen varit nyttigt att komma utomlands. Att komma någonstans där jag inte känner någon och få starta om på nytt. Upptäcka vilka delar av mig som finns där i grunden och vilka som bara är ett resultat av mitt umgänge.

Till min glädje har jag märkt att mitt intresse för att politik och samhällsfrågor finns kvar, fast jag inte har kunnat lufta det på samma sätt så har jag ändå underhållit det. Jag har på ett helt annat sätt lärt mig att se värdet i diskussioner och nya tankar i sig, inte bara som något jag ägnar mig åt för att få status. Jag känner också att jag har blivit bättre på att se andra människor, men framförallt på att se mig själv.

Jag tycker om mig själv nu. Inte på det där hybrisartade sättet som jag kunde gör innan, där jag tyckte att jag var bättre än alla andra samtidigt som jag på ett sätt hatade mig själv. Nu känns det mer balanserat. Jag vet om mina fördelar och nackdelar, jag har aldrig komplex för saker och ting längre, varken min personlighet eller mitt utseende.

Det har varit svårt och jobbigt och jag har saknat mitt hem så mycket, men det har varit värt det. Jag känner mig mycket starkare nu. Jag är stolt för att jag vågade åka trots att jag hade möjligheten att stanna kvar och jobba i Sverige. Jag är stolt för att jag vågade tvinga mig själv till något som jag visste skulle bli svårt och jobbigt. Jag är stolt för att jag inte bangade ur och åkte hem.

Vi kan ha ett strukturellt perspektiv utan att skriva in det i lagboken.

FumikoFem har skrivit ett inlägg om hur det personliga inte alls får vara politiskt när det kommer till sex. Som exempel tar hon upp det mycket omtalade BDSM-fallet. Hur man blir anklagad för att vara moralist när man ifrågasätter det att en vuxen man har haft väldigt grovt BDSM-sex med en mycket yngre och uppenbart självdestruktiv kvinna.

Jag har min inställning i själva rättssaken helt klar: mannen ska inte dömas. Han har inte begått något brott och jag tycker inte heller att det ska vara ett brott att ha sex med en person som samtycker hur grovt detta sex än är.

Huruvida det var moraliskt rätt eller fel av mannen att handla som han gjorde kan man däremot diskutera. Jag kan väl personligen säga att jag inte hade haft den typen av sex med en person som uppvisade självdestruktiva tendenser. Men personer gör ofta saker och ting som kan ifrågasättas moraliskt och det betyder inte att det ska vara brottsligt för det.

När sex diskuteras har folk av någon anledning extremt svårt att särskilja allmän diskussion från lagstiftning. Så fort man ifrågasätter en persons sexuella agerande så antas det genast att man vill lagstifta kring det. Så behöver det inte alls vara, man kan helt enkelt tycka att en person har gjort fel utan att för den sakens skull tycka att det personen har gjort bör vara kriminellt.

Det är väldigt viktigt att strukturer diskuteras och att det finns ett politiskt arbete som syftar till att bryta ner strukturer. Men det finns tusentals olika sätt att göra det på och jag tror inte att lagstiftning är den enda vägen. I fallet med den här kvinnan så tror jag att andra åtgärder, till exempel bättre ungdomspsykiatri, hade varit mycket bättre saker att satsa på.

Men man måste kunna kritisera någons sexuella handlingar utan att det ska skrikas att man är moralist. Det handlar inte om att jag har något emot BDSM eller att jag har något emot att 16-åringar knullar, däremot så har jag något emot att en persons känslomässiga tillstånd utnyttjas. Jag säger inte att det är det som har skett i det här fallet, eftersom jag inte var med när det hände. Däremot tycker jag att man ska få diskutera vad som är rätt att fel att göra (tillsammans?) med en person i ett väldigt kritiskt psykiskt tillstånd utan att bli anklagad för att vara moralist. Det handlar inte om moralism eller om vad som ska stå i lagboken, det handlar om hur man bör behandla andra människor, i sängen och utanför.