Kavajen är från h&m, byxorna är från Åhlens/Wera, resten är second hand. Jag känner mig ovanligt fin idag.
Jag är glad för jag kommer äntligen i mina fina byxor igen, alltså är mina pojkvänskilon borta. Det känns skönt att inte behöva känna sig fet så fort man vill ha sina fina kläder och framförallt att min viktnedgång har uppnåtts genom bra, god mat och träning, inte genom självsvält och konstiga dieter.
Idag kollade jag lite på det svenska ”biggest loser” på webben (hehe, ”webben” är ett så jävla töntigt uttryck). Först trodda jag att konceptet gick ut på att ett gäng bantade i en månad, och att den som gått ner mest vann. Men det är tydligen även så att två personer (dvs ett ”lag”) ska röstas ut varje vecka. Utröstningen sker mellan de par vars gemensamma viktminskning är lägst.
De som förlorade hade gemensamt förlorat 6,3 kilo på en vecka. Det är ca 3 kg per person och vecka. Att förlora mer än så är verkligen inte hälsosamt. Visst, jag fattar att man är ute efter effekt och mest vill att folk ska titta på skiten, men det känns så himla orimligt att någon ska betraktas som sämst när man förlorat mer i vikt än vad de flesta gör när de inte äter alls. Och dessutom försöker de ju få det att framstå som nån jävla hälsogrej. FY!
Jag borde verkligen älska tv-program som handlar om tjockisar, träning och hälsa och sånt då jag är ett jävla hälsofreak som dessutom älskar lyteskomik, men alla såna program handlar om alldeles för tjocka tjockisar för att det ska vara kul. Det är liksom inte skojigt att se en 300 kg tjock kvinna äta, det är så jävla fjärran från min vardag att det bara blir konstigt. Och om det handlar om mindre tjocka tjockisar så är det alltid folk som ska banta och då får man inte se när de äter, vilket ju är hela poängen. Jag vill ha ett program som är typ ”mitt liv som ganska tjock” som handlar om en inte överdrivet tjock tjockis som är lat och äter mat, helst ska personen sura lite också och bråka om den inte får godis. Det skulle vara bra TV.