Biggest loser och bättre tjockistv.

Idag kollade jag lite på det svenska ”biggest loser” på webben (hehe, ”webben” är ett så jävla töntigt uttryck). Först trodda jag att konceptet gick ut på att ett gäng bantade i en månad, och att den som gått ner mest vann. Men det är tydligen även så att två personer (dvs ett ”lag”) ska röstas ut varje vecka. Utröstningen sker mellan de par vars gemensamma viktminskning är lägst.

De som förlorade hade gemensamt förlorat 6,3 kilo på en vecka. Det är ca 3 kg per person och vecka. Att förlora mer än så är verkligen inte hälsosamt. Visst, jag fattar att man är ute efter effekt och mest vill att folk ska titta på skiten, men det känns så himla orimligt att någon ska betraktas som sämst när man förlorat mer i vikt än vad de flesta gör när de inte äter alls. Och dessutom försöker de ju få det att framstå som nån jävla hälsogrej. FY!

Jag borde verkligen älska tv-program som handlar om tjockisar, träning och hälsa och sånt då jag är ett jävla hälsofreak som dessutom älskar lyteskomik, men alla såna program handlar om alldeles för tjocka tjockisar för att det ska vara kul. Det är liksom inte skojigt att se en 300 kg tjock kvinna äta, det är så jävla fjärran från min vardag att det bara blir konstigt. Och om det handlar om mindre tjocka tjockisar så är det alltid folk som ska banta och då får man inte se när de äter, vilket ju är hela poängen. Jag vill ha ett program som är typ ”mitt liv som ganska tjock” som handlar om en inte överdrivet tjock tjockis som är lat och äter mat, helst ska personen sura lite också och bråka om den inte får godis. Det skulle vara bra TV.

Gamla människor i allmänhet och min mormor i synnerhet.

Min mormor är ett kapitel för sig, jag tror dels det har att gör med hennes ålder (gamla människor blir fan otrevligare) och dels med hennes grundläggande person. Detta var en kommentar hon skrev på min kusins facebookbild, på vilken hos poserar med en snubbe som räcker ut tungan och gör en ful grimasch.

En annan historia: en gång i början av sommaren var jag på stan med min pappa och Clinton, vi stötte på mormor när vi skulle ta en fika. När vi sitter på cafét så går en sk ”vän” förbi och jag och Clinton gömmer oss, sen pratar vi skit om vår ”vän” och hennes väl tilltagna kurvor. Då säger min mormor: ”ja, det kommer ju ut nu, tjockisarna”.

Jag och Clinton ba: ”!!!!!!!!!!”.