Mogi ställer sig den mycket intressanta frågan om man som läkare skulle hjälpa en person som kommer in på ens mottagning och behöver akut hjälp, även om personen ifråga har våldtagit folk och mördat. Mogi säger att hon nog inte skulle göra det.
Då har jag en följdfråga.
Tänk dig att du jobbar som läkare och det kommer in någon på din mottagning som är akut sjuk, personen ifråga kommer troligen att dö om hen inte får hjälp. Dilemmat är bara att den här personen skattefuskar genom att göra avdrag för sina shoppingturer i Paris och New York eftersom det är så kallade ”tjänsteresor” för bloggen. Den här personen lägger dessutom lika mycket pengar på tunikor på en vecka som det kostar att genomföra operationen. Skulle du hjälpa personen, även om hen har struntat i att betala skatt?
Personligen skulle jag inte ge den personen hjälp eftersom jag tycker att man ska betala skatt om man nu ska kunna förvänta sig hjälp. Dessutom så tycker jag att personen ifråga skulle kunna strunta i en tunika eller två och betala sin egen jävla sjukvård eftersom hen uppenbarligen inte har lust att bidra till andras.
Detta är väl egentligen ingen nyhet för någon, eftersom vi har blivit bombarderade med snarlik information i ca 5 år. Vi överanvänder naturens resurser, det är synd om miljön, jorden går under och så vidare. I ärlighetens namn är jag faktiskt förvånad över att vi ”bara” överskrider våra resurser med 50 %, jag trodde att det var minst det dubbla det rörde sig om.
Vad jag däremot skulle vilja veta är hur mycket av dessa utsläpp som kan kopplas till krigsföring. Då ska man såklart se till hela kedjan: produktion av vapen, återuppbyggnad av infrastruktur, leveranser av SPAM till Amerikanska soldater som inte klarar sig utan det och så vidare. Det är kanske en präktig frågeställning, men jag skulle gärna se krigsföring sättas i ett moraliskt perspektiv utöver det uppenbara: att man dödar folk.
Jag skulle också vilja veta hur stor del som kommer från Mogisshopping.
Igår chillade jag i min favoritaffär, nämligen akademibokhandeln, och letade bra ritblock. Där bland hyllorna stod dessa moleskine-böcker som jag har hört så mycket talas om. Som alla porslinsflickor skriver små fina kärleksförklaringar till. Gu vad fina dessa böcker är!
Sen såg jag priset: det kostar fan drygt 150 spänn för en bok! 150 spänn för en jävla anteckningsbok. Jag frågade min kompis som har en moleskine hon skriver upp sina drömmar i (!) om vad grejen egentligen var och hon ba: det är så himla bra kvalitet på böckerna. Sen när använder man sina anteckningsblock på ett sätt som kräver högsta kvalitet? Det är ungefär som Mogi och hennes tunikor.
På något vis är moleskine så sött: människor köper svindyra anteckningsböcker för att de vill ha en snyggare ram för sina tankar och historier, för att de tror att de ska bli mer kreativa när de sitter där, uppflugna barfota i fönstret med en kopp te bredvid sig, skrivande i sina moleskineböcker.
Det här gör mig faktiskt förbannad. Riktigt jävla skitförbannad.
Mogi, konsumtionshetsens okrönta drottning, har mage att moralisera över folk som shoppar på Ullared ”bara för att”.
Men sen så har vi den enorma skaran som åker dit med anledningen att det är billigt, de åker dit för att “hamstra”. De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det.
Alltid när du handlar dyra saker så har du en ursäkt, du kanske tycker att man aldrig kan ha för många baslinnen, att den där tunikan var den vackraste du sett och att du aldrig skulle klara dig utan den, att chanelväskan var en investering, att det var rea eller att det var så satans bra kvalitet på det där ribbstickade linnet för 600 spänn att det kommer hålla lääänge. Klart som fan det kommer hålla länge eftersom du har fler kläder än du kan använda, eftersom du shoppar tunikor som du inte bär mer än en gång. Kvalitetsargumentet funkar bara om man handlar sällan.
Enligt bloggkommentatorerna så handlade du den här månaden för 39 140 spänn. Om man handlar genomtänkt så handlar man helt enkelt inte så mycket, det är en totalt orimlig summa pengar att lägga på kläder.
Mogi skriver i sitt kommentarsfält
Det hade varit en sak om jag köpte på mig 10 Chanelväskor, det hade varit totalt onödigt, men nej, jag köper 1 då det är tom en bra investering att köpa vintage chanel, jag kan sälja den för 50 000 kr i London, köpte den för 25 000 kr. Rätt nice investering.Tårtfatet de köpte på Ullared fördubblar knappast priset på 1 år. Då kan de istället skänka de tusenlapparna de lägger på onödiga ting till välgörenhet. Jag har budgeten att köpa kvalitetsplagg samtidigt som jag stödjer välgörenhet. Men det jag stör mig på är folk som säger att de inte har råd att skänka till välgörenhet, sedan lägger de några tusen på transport till Ullared för att köpa lite klädnypor exempelvis.
Jag köper billiga väskor. Visserligen håller de sämre men i den takt jag spenderar pengar på väskor nu så kommer jag inte lyckas spendera 25 000 på väskor under hela mitt liv. Och även om just chanel stiger i värde så tror jag knappast alla dina skor, smycken och tunikor gör det.
Hon ondgör sig också över att folk åker med bil för att handla.
Men du har ju en bra anledning att åka dit, du köper ju saker som du verkligen behöver vilket är jätte smart då det är så bra priser. Det jag blir lite upprörd över är de som lägger sjuka summor som över 50 000 kr där varje sommar, på VADÅ? är min fråga, och hon som spiller ut massa bensin för att åka 500 mil fram och tillbaka till Ullared, SÅ ONÖDIGT! Kram!
Om du flyger till Paris för att shoppa (vilket ju var i princip det enda som hände som jag förstod det) så släpper du också ut massa bensin. Du släpper faktiskt ut mer bensin. Visserligen är ett besök i ett främmande land (förhoppningsvis) mer än shopping, men det kan det faktiskt vara att åka till Ullared också. De campar ju där, träffar andra familjer, får semester och käkar säkert ute och har det mysigt. Visserligen kanske inte så fint som Paris, men fortfarande en kulturell upplevelse. Man ska inte dissa folks nöjen för att de är mindre ”fina”.
detta tyckte jag var en otroligt intressant kommentar. Det är lustigt det där hur folk resonerar. Så fort en person tjänar mer än vanligt så förväntas det helt plötsligt en massa saker från den personen. Den de genast börja skatta mycket mer till staten, den förvntas vetvis skänka pengar till välgörenhet med jämna mellanrum. Om personen i fråga lägger pengar på sigsjälv så får den skit.Som att “Em” gav mig skit i en kommentar att jag lägger stora summor på en Chanel väska, armband från Hermes, och andra vackra plagg, väskor, resor osv. Om jag nu jobbat mig upp till en högre lön, då får jag skit om jag unnar mig vackra ting. Det förväntas att jag ska skänka bort halva min lön till välgörenhet varje månad för att det borde jag ju göra om jag nu tjänat så bra.
Näe, jag blir ta mig katten besviken. Alla vill väl bidra till välgörenhet i den mån de kan?
Anledningen till att folk blir sura är ju att du själv ska komma och moralisera kring välgörenhet.
De behöver inga av de prylarna de köper men då det är ett billigt pris så köper dom det. Varför inte skippa det och lägga undan de små onödiga 30 kr beloppen som efter 1 år säkerligen blir några tusenlappar, och lägga det på välgörenhet?
Om du tjatar om att mindre välbeställda ska lägga pengar på välgörenhet istället för att shoppa så borde du faktiskt kunna ta att någon tycker detsamma om dina konsumtionsvanor. Det är dessutom ett jävla faktum att man som rik har mer pengar över att lägga på förlustelser eller, som du tycker, välgörenhet. Om man nu tycker att alla ska bidra är det väl bara rimligt att de som kan bidra mer gör det?
Och sist men inte minst:
Jag hade aldrig köpt såhär mycket kläder om det inte vore att jag hade en modeblogg. Jag har kännt press de senaste 1.5 åren att hela tiden måste köpa nytt för att kunna visa er nya outfits osv. Får tom kommentarer som hetsar mig som säger “Nu var det länge sedan du shoppade en massa, dags att göra det? Du har ju knappt visat upp något på senaste”.
Mogi, din ”modeblogg” är fan keff. Du skriver inte om kläder på ett intressant eller nyanserat sätt, du varierar inte din stil, du rapporterar inte om trender och du lägger inte upp inspirations- eller stylingtips. Om du hade varit en duktig modebloggerska så hade du kunnat klara dig utan att shoppa för närmare 40 000 på en månad. Se bara på Columbine Smille, Elin Kling, Frida Fahrman som alla driver stora modebloggar utan att shoppa för 40 000 i månaden. De shoppar visserligen mycket, men de har också annatmateriali sina bloggar, de är mer nyanserade i var de skriver för deras bloggar handlar faktiskt om MODE och inte om SHOPPING, som din gör.
Att ha en modeblogg handlar fan inte bara om att shoppa mycket, man måste kunna inspirera folk att styla saker annolrunda, öppna ögon för nya märken och trender, ha en vettig rapportering kring vad som händer i modevärlden och kanske föra debatter kring ideal, politik och liknande som relaterar till mode. Mode är mer än bara tunikor och gulliga koftor, fatta det! Dessutom så kan du inte skylla på enstaka läsare som tycker du ska konsumera, det är massa som tycker att du inte ska det också. Så pressen är nog ganska likvärdig från båda håll.
Det finns en diagnos som heter shopaholism. Det är inget skämt, det är en riktig sjukdom. När man har förlorat kontrollen över sin konsumtion, när man är beroende av den lyckokick man får, när man bara tänker på att konsumera, då är man en shopaholic. Det är en beroendesjukdom som är lika allvarlig som ett alkoholberoende, ett träningsberoende eller en ätstörning. Ett typiskt tecken på att man är beroende är att man ständigt rättfärdigar vad man sysslar med, att man alltid kommer på ursäkter och att man säger att man i alla fall inte är lika dåliga som ”de där”.
Jag tror att du ligger i riskzonen.
Jag tror inte bara att du är i riskzonen, jag tror helt enkelt att du är shoppingberoende.
Bland alla shoppinginlägg känner jag mig tvungen att lägga in lite konsumtionskritik. Det finns en blogg som heter Mogis.se, som handlar om en tjej som har absurt mycket pengar och konsumerar sjukt mycket. Hennes favoritprodukt är tunikor, hon köper tunikorför typ3000kronori veckan (notera att alla inlägg är skriva i ett intervall av 12 dagar, och det var inte alla shoppinginlägg under den tiden), det är fan mer pengar än vad jag gör av med på ett år. Det är inte normalt.
Jag bara undrar: hur fan pallar man konsumera så jävla mycket prylar när de dessutom har ett väldigt snarlikt utseende. Om Mogi hittar ett linne för 700 spänn som hon gillar så köper hon två i varje färg, helt normalt, tycker hon.
Utöver det äterhonfan hela tiden eller överskattar i alla fall folks intresse för det, det är helt jävla galet. Jag brukar inte äcklas av mat sådär, men jag undrar om det finns något stopp i människan, eller om hon bara är ett svart hål som slukar tunikor och kanelbullar på löpande band.
Att ha den här relationen till en ugnsvante känns fan inte friskt, det måste vara något fel, tänker jag. Ingen vettig människa ser på en ugnsvante på det viset, en ugnsvante är en praktisk grej som ibland kan vara snygg, men ingen vettig människa letar bland en massa ugnsvantar med samma mönster för att hitta den perfekta passningen av mönsterbitarna. Herregud. Snacka om att skapa sig behov som inte finns.
Det är människor som Mogi som får mig att äcklas av konsumtionssamhället, jag vill bara att hon ska finna ro i sig själv och sluta konsumera upp det enorma hål hon måste ha i själen, helt allvarligt. Visst är shopping roligt, men när man köper mer läder än man rimligtvis kan använda och som dessutom är väldigt lika varandra (orka äga 20 tunikor i genomskinligt linnetyp med spets) så måste det vara något fel, det är liksom inte normalt. När man dessutom tycker att alla tunikor är den ”perfekta” tunikan så känns det som att det är ett ganska stort mått av förnekelse inblandat i det hela.
Bloggkommentatorerna skrev för övrigt kul om henne för ett tag sen när hon tappat bort sin tunika. Hehe. Herregud vilken liten bubbla den människan lever i. Otroligt.
