Etikett: kvinnoseparatism

Kvinnoseparatismen behövs för att orka kämpa.

Gud jag är så trött på den här grejen med att feminister aldrig någonsin får lägga tid på varandra utan ska hålla på och utbilda ointresserade män dagarna i ändå. Som när folk kritiserar kvinnoseparatism för att män faktiskt behöver få lära sig mer om feminism eller whatever.

De kivnnoseparatistiska sammanhang jag befinner mig i fyller en otroligt viktigt funktion, dels för att det är en effektiv kampmetod men också för att det ger mig energi och styrka att orka vara feminist. Jag är alltid glad när jag har hängt med tjejjouren eller kvinnojouren. Och grejen är att det faktiskt är jävligt viktigt, mina behov är jävligt viktiga för att jag ska orka driva feministisk kamp och (bland annat) utbilda män. Jag hade aldrig orkat skriva så mycket och framförallt inte pedagogiska texter riktade till män om det inte var för att systraskapet gav mig så jävla mycket styrka.

Vi kan liksom inte återigen lägga all energi på männen, vi måste fan tänka på oss själva också, vi måste ta hand om oss själva för att orka. Jag hade aldrig orkat bemöta stödsökande tjejer om det hade suttit några jävla män på våra möten och bresat och tagit tolkningsföreträde, om jag hade behövt förhålla mig till mäns makt även där.

Vi kvinnor är inga ändlösa jävla behållare av ork att förklara saker för män, vi behöver också vila upp oss och i detta har kvinnoseparatismen en oerhört viktig roll. Det är där vi hämtar kraft och styrka, det är där vi känner att vi får vara som vi är och tala ostört, utan att bli ifrågasatta. I alla fall är det så det ska vara. Den styrka en hämtar där, det är en styrka en behöver för att orka kämpa.

Om kvinnlig och manlig separatism.

Frågan har dykt upp om det är okej med mansseparatism, när det uppenbarligen är okej och rentav hyllat med kvinnoseparatism. Mitt svar är ja. Mansseparatism kan, liksom kvinnoseparatism, vara ett kraftfullt verktyg för att kunna diskutera kring könsroller och liknande, vilket såklart är fantastiskt oavsett vilket kön det är. Ett vanligt exempel på könsseparatism är när en delar upp sig i kvinnor och män i en könsblandad förening och diskuterar olika problem. Ofta är det kvinnor som är drivande i detta, vilket såklart beror på att det generellt är kvinnor som förlorar på att befinnas sig i könsblandade grupper, eftersom de får mindre utrymme till männens fördel. Däremot finns det absolut inga hinder för män att göra detsamma, och jag tycker inte heller att det är principiellt fel. Det viktiga är vad som sker inom dessa grupper.

Grejen är att det finns en massa organisationer och föreningar som i praktiken är mansseparatistiska utan att för den sakens skull problematisera kring mansrollen, tala om kön och könsnormer och så vidare, utan snarare ägnar sig åt att reproducera den typen av ideal. Jag tänker bland annat på sportvärlden som i mångt och mycket är könsseparatistisk, inom vilken det verkar reproduceras en hel del maskulinitet, helt utan ifrågasättande av dessa könsnormer. Sådant tycker jag såklart är tråkigt.

Ett än större problem är alla de maktcentrum i världen som är i praktiken mansseparatistiska, såväl inom politiken som företagsvärlden. I många av dessa sammanhang finns det inga eller försvinnande få kvinnor. Även om dessa sammanslutningar såklart inte är uttalat mansseparatistiska så är de de i praktiken.

När jag talar nedsättande om mansklubbar och liknande så syftar jag inte på uttalat mansseparatistiska sammanslutningar som finns på samma premisser som kvinnoseparatistiska: det vill säga för att kunna ha ett forum för att tala fritt om saker som pressar utifrån ens könstillhörighet. Det är en utmärkt arbetsmetod.

Givetvis finns även kvinnoseparatistiska sammanslutningar som reproducerar könsroller. Ett bra exempel är väl gymmet Rosa skrot. Ett gym endast för tjejer tycker jag i sig inte är en dålig idé eftersom det nog kan finnas många kvinnor som känner sig hotade i mäns sällskap. Dock säljs Rosa skrot in med stereotypt kvinnliga saker, såsom läppstift och höga klackar. detta är inte en form av kvinnoseparatism jag stödjer, utan jag ser egentligen bara hur den ytterligare förstärker en av patriarkatets primära mekanismer, nämligen isärhållandet. Alltså idén om att det finns vissa grejer som endast passar för ett av könen.

Bilden är tagen från Genusfotgrafen.

Lucka tre: umgås kvinnoseparatistiskt.

Det är ju en vanlig uppfattning att kvinnor inte kan umgås i grupp eftersom det blir så mycket skitsnack, och det verkar också vara så att många kvinnor har sitt huvudsakliga umgänge med andra kvinnor i grupper om två. Inte så att det skulle vara något fel med det, inte alls. Men det är också viktigt att bygga systraskap i större grupper.

Jag vet inte hur era umgängesformer ser ut generellt. Ni kanske umgås i något större kompisgäng eller engagerar er i någon aktivitet. Oavsett så tror jag att det kan vara en bra idé att försöka umgås mer kvinnoseparatistiskt. Kvinnoseparatism har flera fördelar. Dels så slipper en hamna i könsroller på samma sätt när det inte finns män i sammanhanget, eftersom det då inte finns någon som en kan definiera sin kvinnlighet utifrån på samma sätt. En annan fördel är att kvinnorna slippa serva männen med socialt arbete. I könsblandade grupper så uppstår ofta situationen att kvinnorna ombesörjer trevnaden, kommer på nya samtalsämnen om det blir tyst, tonar ner konflikter och så vidare. En tredje fördel är att det finns grund för att kollektivt diskutera erfarenheter av sexism och könsbundet förtryck.

Om det nu är så att ni redan umgås mycket i tjejgäng så tycker jag att ni ska betänka följande:

  • Vad gör ni när ni umgås? Det är absolut inget fel på att snacka om relationsproblem och liknande, det stödjer jag fullhjärtat. Däremot tror jag att det är viktigt att också fokusera på saker som inte rör sig om män. Försök att umgås ett större tjejgäng ett tag utan att snacka om män en enda gång.
  • När ni umgås, hur framställer ni det för varandra och för andra? Jag tänker att det är vanligt att det framställs som om en ägnar sig åt ”tjejgrejer” som män av olika anledningar mår bäst av att slippa. Alltså att en umgås med ”tjejerna” för att en ska kunna släppa fram sin kvinnliga sida. Om så är fallet: försök att tänka och tala annorlunda om det hela. Jag tror inte att det är positivt för jämställdheten att framställa kvinnors intressen som något män mår bäst av att hållas borta ifrån, däremot tror jag att det kan vara vettigt att belysa just detta med hur umgänge med enbart kvinnor kan vara frigörande från könsroller och känslomässigt arbete.

Jag tänker att det är viktigt inte bara att umgås med kvinnor, utan också att göra det på ett medvetet sätt. Att prata om saker och ting som relaterar till kvinnoförtryck, att stötta varandra och komma med råd och så vidare, inte bara i egenskap av att vara varandras vänner utan också i egenskap att som kvinnor kunna förstå många av de erfarenheter en får just genom att vara kvinna.