Etikett: styrka

Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

En grej som män älskar att påminna feminister om är att MÄN FAKTISKT ÄR STARKARE ÄN KVINNOR. Utifrån detta dras sedan en massa spännande slutsatser, till exempel att denna fysiska styrka skulle vara skälet till att kvinnor är förtryckta och att det kanske rentav skulle berättiga det (!).

Det finns en mängd olika problem med det här argumentet. Det första är: vad är ”styrka”? Det kan vara så oerhört många olika saker. Den styrka som brukar åsyftas i dessa sammanhang är ofta förknippad med muskelmassa (det är det som brukar användas för att ”bevisa” denna utsaga). Men för det mesta är det inte bara ren muskelstyrka som avgöra utan även till stora delar teknik, detta gäller även då det ”bara” handlar om att lyfta något, rätt upp och ner. Jag tänker mig också att egenskaper som till exempel uthållighet, smärttålighet och så vidare är något som gör att en i mycket högre grad för att utnyttja den styrka en har. Speciellt när det kommer till att slåss så är ”råstyrka” inte i närheten av så viktigt som bra reaktionsförmåga, smärttålighet, teknik och så vidare. Det finns också sammanhang där en stor muskelmassa kan vara problematisk, till exempel kräver det mycket mer energi att underhålla en sådan vilket såklart kan vara en stor nackdel, speciellt med tanke på att ciskvinnor också har mer kroppsfett. Det går alltså inte att säga säkert att stor muskelmassa är eller har varit en generell fördel.

Vidare är det ganska ovanligt att en ställs inför situationer där en måste utnyttja hela sin styrka idag, och jag tänker mig att det inte var såpass vanligt tidigare som många vill påskina heller. Den här idén om att människor ”förr i tiden” mest ägnade sig åt att typ lyfta grejer och döda olika djur med sina bara händer är nog ganska tveksam.

Vidare så finns det många kvinnor som är starkare än vad män i allmänhet är. Visst, anlag spelar roll, men det som främst skapar styrka är att en använder sina muskler. De flesta nu levande män har nog inte ens en bråkdel av den styrka som de skulle kunna ha, helt enkelt eftersom musklerna sällan används. Detta går ju uppenbarligen alldeles utmärkt. Det är väldigt märkligt att använda mäns större muskelstyrka som ett argument för att män är bättre i ett samhälle där vi snarare har problemet att folk använder sina muskler för lite.

Ibland tas sport upp som ett exempel. Män är mycket bättre på olika sporter, därför är de fysiskt överlägsna. För det första finns ju problemet med vilka sporter som anses viktiga här, även detta utgår ju såklart ifrån mannen som norm. Kvinnodominerade sporter lyfts dels inte fram särskilt mycket, dels så uppmuntras inte kvinnor till att utöva sport på samma sätt som män och de kvinnor som utöver sport får mycket sämre förutsättningar, blir utsatta för trakasserier och så vidare. Därför är det inte konstigt att vår tids stora idrottare är just män. Men framförallt så tänker jag att just sport är ett slags bevis på att ”manlig råstyrka” faktiskt inte är så jävla viktigt som många vill påskina, vi behöver ju liksom hitta på en massa olika tävlingar för att folk ska få tillfälle att använda den. De flesta idrottare ställs nog sällan inför en situation där de behöver använda hela sin fysiska förmåga utanför idrottssammanhang.

Det talas också ofta som om denna manliga råstyrka är något vi liksom behöver, något vi inte kan vara utan. Att lyfta tunga grejer anses ofta vara oerhört centralt i projektet mänsklighetens överlevnad. Men allt detta som kvinnor traditionellt utför då: vård, omsorg, känslomässigt arbete och, inte minst, barnafödande. Detta är oerhört centrala uppgifter för mänsklighetens överlevnad som i regel faller på kvinnor att utföra. Kvinnor arbetar också betydligt mycket mer än vad män gör, och för sämre eller i många fall ingen betalning. Kvinnor har fött mänskligheten och burit den i sina armar, och män tycker att vi ska beundra dem för att de kan lyfta tunga saker.

Men om vi nu, för argumentets skull, utgår från att det faktiskt stämmer att män på grund av sin större muskelmassa är och har varit bättre lämpade för livet i allmänhet så kommer vi till frågan; vad innebär detta? Kanske innebär det att män har kunnat hålla kvinnor på plats eftersom de kunnat hota med våld? Nja, våld är visserligen en viktig del i upprätthållandet av patriarkatet men en majoritet av alla män använder inte våld mot kvinnor. Det är inte fysiskt våld som får kvinnor att foga sig under förtrycket, utan det är snarare ideologiskt förtryck. Det handlar om vem som anses ha rätt att slå, om vem som har närmast till våld, och här är den manliga våldskulturen en mer viktig faktor än den manliga styrkan. Även män som är fysiskt underlägsna sina kvinnliga partners utövar våld mot dem.

Men framförallt undrar jag varför mäns fysiska överlägsenhet skulle berättiga något av det som män utsätter kvinnor för i patriarkatet. Få skulle tycka att en starkare man har rätt att använda våld mot och exploatera en svagare, varför skulle mäns fysiska överläge ge dem rätt att använda våld mot och exploatera kvinnor? Detta är ett väldigt cyniskt sätt att se på världen, det handlar liksom bara om den starkes rätt.

Det är klart att det finns någon slags förklaring till kvinnoförtrycket, manlig ”råstyrka” kanske är en möjlig sådan, själv är jag mer inne på reproduktionen. Oavsett hur det är med den saken så är det kanske inte så oerhört relevant att diskutera varför välden ser ut på ett visst sätt, det viktiga är ju att förändra den till det bättre. Det finns förklaringar till alla förhållanden i samhället, men att något är möjligt att förklara gör inte att det är eftersträvansvärt. Med en sådan inställning kan en ju lägga allt det här med politik på hyllan och bara nöja sig med att saker kommer vara precis som de är nu för all framtid eftersom det finns en förklaring till det. Ett vara är inte ett böra, och det är väldigt viktigt att förstå om en ska begripa någon form av politik.

Kvinnoseparatismen behövs för att orka kämpa.

Gud jag är så trött på den här grejen med att feminister aldrig någonsin får lägga tid på varandra utan ska hålla på och utbilda ointresserade män dagarna i ändå. Som när folk kritiserar kvinnoseparatism för att män faktiskt behöver få lära sig mer om feminism eller whatever.

De kivnnoseparatistiska sammanhang jag befinner mig i fyller en otroligt viktigt funktion, dels för att det är en effektiv kampmetod men också för att det ger mig energi och styrka att orka vara feminist. Jag är alltid glad när jag har hängt med tjejjouren eller kvinnojouren. Och grejen är att det faktiskt är jävligt viktigt, mina behov är jävligt viktiga för att jag ska orka driva feministisk kamp och (bland annat) utbilda män. Jag hade aldrig orkat skriva så mycket och framförallt inte pedagogiska texter riktade till män om det inte var för att systraskapet gav mig så jävla mycket styrka.

Vi kan liksom inte återigen lägga all energi på männen, vi måste fan tänka på oss själva också, vi måste ta hand om oss själva för att orka. Jag hade aldrig orkat bemöta stödsökande tjejer om det hade suttit några jävla män på våra möten och bresat och tagit tolkningsföreträde, om jag hade behövt förhålla mig till mäns makt även där.

Vi kvinnor är inga ändlösa jävla behållare av ork att förklara saker för män, vi behöver också vila upp oss och i detta har kvinnoseparatismen en oerhört viktig roll. Det är där vi hämtar kraft och styrka, det är där vi känner att vi får vara som vi är och tala ostört, utan att bli ifrågasatta. I alla fall är det så det ska vara. Den styrka en hämtar där, det är en styrka en behöver för att orka kämpa.

Äkta styrka är att våga vara svag.

När en utsätts för hat så är det många som har åsikter om hur det ska hanteras. Jag har fått en massa råd om att jag inte ska läsa, om att jag inte ska ta det personligt eller ”med en nypa salt”. Och jag blir så jävla irriterad. För grejen är den att de flesta som ger de här råden aldrig varit med om något liknande själva, aldrig behövt hantera det själva. Det är lätt som fan att snacka om självbehärskning och att inte ta det så hårt när en inte har suttit där och läst sådant om sig själv.

Jag hatar den här idén om att en ska visa sig stark. Dels för att det är något som alltid trycks på förtryckta, den här jävla idén om att en inte ska låta mobbaren ”vinna” genom att visa att en blir ledsen. Det är såklart ett jävligt effektivt sätt att täppa till alla former av kritik. Idén om att en ska vara så jävla självbehärskande och stark, om att en ska hålla huvudet högt och liksom inte låta dem nå en, att det är ens personliga ansvar att inte ta åt sig, att sätta gränser, och inte förövarens ansvar att lägga ner.

Men framförallt så tycker jag att det är ett problem när det liksom krävs att en ska vara stark och oberörd för att kunna vara feminist i offentligheten. För mig handlar feminism mycket om att kunna vara en människa, om att kunna vara svag, utan att det för den sakens skull ska göra att en betraktas som mindre värd eller duglig.

Det är ju just svaghet och känslighet som kvinnor så ofta blir anklagade och skämmade för. Vi uppmanas till att ta saken ”som en man” istället för att gå omkring och bli ledsna och sårade. Det är problematiskt om feminister också börjar lägga det kravet på sig själva och varandra. Om feminister uppmanar andra feminister till att spela oberörd när en egentligen bara vill gråta och lägga allt på hyllan, raka benen och gå ut och hitta någon man som kan ge en lite patriarkal bekräftelse.

Feminismen måste få vara en frizon, en plats i vilken en kan vila och låta sig själv känna, en plats i vilken en får vara svag. För att svaghet är något mänskligt, för att det är jävligt patriarkalt att tvingas trycka bort och förneka sin mänsklighet. Feminismen måste vara en plats i vilken en blir accepterad även om en inte pallar upprätthålla den hårda fasaden som ständigt avkrävs kvinnor i resten av samhället.

Jag försöker hantera det genom att sluta vara rädd för min egen mänsklighet, genom att erkänna att det är jobbigt. Jag vill inte säga att det rinner av mig, för det gör det inte. Jag vill inte säga att jag inte bryr mig om att människor skriver att jag är äcklig och ful, att jag är galen och att allting bara handlar om mina personliga misslyckanden, för jag bryr mig. Jag blir illa berörd, jag tänker i mina svaga stunder att det kanske kanske ligger något i allt detta. Om jag låtsas som om jag vore oberörd så skulle jag förmedla en bild av att jag är så jävla stark, och i förläningen bygga på den här idén om att en måste vara stark som feminist.

Jag vill att feminismen ska finnas till för alla kvinnor, även de som oroar sig för sin vikt eller som rakar benen fast de egentligen inte vill, för att de känner att de måste. Och om det ska vara så så måste jag också våga visa mig svag, jag måste våga skriva om mitt självhat och mina kroppskomplex, om mina misslyckade relationer och alla de gånger jag sviker min övertygelse. Jag måste våga skriva om att det många gånger helt enkelt är jävligt jobbigt att bryta mot patriarkala strukturer.

Vi måste kunna prata om detta, om att det är en kamp. Vi måste kunna prata om alla de gånger en känns tvivel, om alla de gånger en hatar sig själv och bara vill ge efter för allt. Om alla de gånger vi känner oss svaga, om alla de gånger vi inte orkar stå upp för våra ideal, alla de gånger vi inte orkar ifrågasätta vårt agerande utan bara jamsar med i det där vi egentligen vet är fel.

För grejen är att jag är en människa, en människa som levt och fostrats in i ett patriarkat, med alla värderingar och all ångest det innebär. Hur mycket feministisk analys jag än har i bagaget, hur många gånger jag än insett att det hat som riktas emot feminister är en del av det patriarkala förtrycket, så är det fortfarande jobbigt att möta det. Det är jobbigt att möta det för att det sitter så satans djupt i mig; allt detta självhat, alla dessa komplex, allt detta tvivel som jag fostrats in i. Det går liksom inte att bara kasta av sig, och det är därför feminismen behövs. Just för att patriarkatet sitter så djupt i oss att vi ständigt måste avslöja dess myter, ständigt måste se oss själva och världen omkring oss med nya ögon, ständigt måste påminna oss om gamla insikter.

I den här texten har jag använt stark som det brukar användas, som det har definierats utifrån det patriarkala samhället där mannens sagda okänslighet och hårda fasad har betraktats som styrka och där kvinnans sagda känslighet har betraktats som svaghet. Men jag önskar att vi kunde använda det på ett annat vis, att vi kunde släppa det här idealet med den oberörda människan. Att våga kännas vid och stå för sin egen svaghet är i sig en styrka. Det handlar om att sluta förneka sig själv, sluta förneka sin mänsklighet. För mig är det något av det modigaste en kan göra. Att erkänna: jag är bara en människa. Äkta styrka är att våga vara svag.

Objektifiering banar vägen för våld.

Intressant det här, hur ett inlägg om att kvinnor ständigt utsätt för objektifiering kan urarta i en diskussion kring huruvida kvinnliga politiker är snygga eller ej. Jag har aldrig hävdat att kvinnor inte kan komma någonvart utan att vara snygga, däremot att en som kvinna ständigt utsätts för recensioner av ens utseende, oavsett om de är positiva eller negativa. Poängen är inte att det är synd om fula kvinnor för att de har lägre status utan att alla kvinnor ständigt får lära sig att det är deras utseende som räknas främst och främst och att det leder till sjukt mycket ångest hos alla kvinnor, inte bara ”fula” kvinnor.

Det finns vissa idéer om att män har andra faktorer som de bedöms efter, ofta beskrivna såsom ”makt”. Skillnaden är dels att makt kan uppnås på många olika sätt, inom många olika områden, medan snygghet bara handlar om en grej. Om en manlig politiker intervjuas om sin makt kan en till exempel tänka sig att det faktiskt är relevant i sammanhanget, medan en kvinnlig politikers kläder eller utseende inte riktigt är det. Män får liksom vara bra på sin grej utan att också deras ”makt” ska diskuteras, eftersom makten för det mesta är tätt sammankopplat med vad de är bra på. En kan såklart tänka sig att dessa ideal är negativa för många män, vilket jag också tror, men det är inte en fråga om objektifiering. Mannen finns fortfarande för sin egen skull, bedöms efter vad han gör. I den mån han bedöms efter vad han har, i termer av makt eller pengar, så är detta ett resultat av vad han har åstadkommit (eller beskrivs i alla fall så). Detta är liksom motsatsen till objektifiering, detta är att på ett mycket tydligt vis beskriva någon som ett subjekt.

Vissa snackar om att kvinnor i dejtingsammanhang bryr sig om mäns utseende. Det är ju inte så märkligt, eftersom det faktiskt är en relevant faktor då. Män bryr sig givetvis även om kvinnors utseende i sådana sammanhang vilket är helt rimligt. Däremot uppfattar jag det absolut som att kvinnor oftare lägger fokus på en mans personlighet, det är sällan jag hör kvinnor tala om mäns utseende på samma sätt som jag ofta hör män tala om kvinnors. Jag tycker överlag att det är en bra grej att kvinnor i lägre grad objektifierar män, och vänder mig emot feministiska projekt som går ut på att kvinnor ska objektifiera män mer. Det handlar liksom inte om att nå någon rättvisa utan om att vi ska kunna mötas som människor av kött och blod utan att bli avhumaniserade.

När en talar om en kvinna endast som en kropp så är det att avhumanisera och objektifiera. Detta är i sin tur något som öppnar för olika former av våld, avhumanisering är liksom en grundfaktor i alla våld. Denna typ av objektifiering kan drabba alla, men sättet den drabbar kvinnor på är genomgående i hela samhället och en stark del i vår kultur. Kvinnor porträtteras ständigt som objekt. Detta leder givetvis till att många tycker att kvinnor inte finns till för sin egen skull, utan främst ska tillfredsställa män. Detta är i sin tur en anledning till att kvinnor blir utsatta för såpass mycket våld som handlar om att exploatera dem som kvinnor, det vill säga våldtäkter, sexuella trakasserier och så vidare. Det sker helt enkelt en ständig avhumanisering av kvinnor som skapar ett ideologiskt utrymme för att utöva förtryck och våld. Därför är objektifiering en viktig grej att tala om.

Sedan finns det en massa grejer vi också måste diskutera, olika normer och ideal som är pressande och skadliga. Men objektifiering handlar om mer än så, det handlar om att skapa en grogrund för våld mot olika grupper, och i det här fallet kvinnor.