Läste lite dravel om ”frånvarande pappor” och hur dumt det är av mig att kritisera pappor eftersom vissa minsann inte har någon pappa och så vidare och så vidare, så twittrade om det:
Det finns en idé om att det är fruktansvärt att inte få ha någon kontakt med sin pappa, ungefär som att det alltid var en dröm. Minns en diskussion jag hade med en person som beklagade sig över mammor som inte låter pappan träffa barnen. Säkert kan det vara helt oberättigat, men det kan också finnas en massa faktorer folk inte känner till. Till exempel våld. Skulle ni vilja lämna era barn till någon ni visste var våldsam, psykiskt eller fysiskt?
Klart det är tråkigt för ett barn att inte få träffa sin pappa, men det innebär inte att det är ett dåligt beslut från mammans sida. Och på andra sidan finns det gott om folk som tvingats till umgänge med en misshandlande far. Människor som är traumatiserade för livet eftersom pappan har fått vårdnad om dem trots att han utnyttjat dem sexuellt, misshandlat och så vidare. Eller att pappan ska ha ”umgängesrätt” med det barn som sett honom slå sin fru, som kanske själv blivit utsatt. Detta skadar OCKSÅ människor, så varför detta förbannade fokus på snyfthistorier om ”frånvarande pappor”. För övrigt är de flesta pappor frånvarande för att de själva väljer detta och inte på grund av onda mammor.
Om det nu handlar om ”barns rätt till sina föräldrar”, hur kommer det sig att det är barnet som tvingas träffa pappan, inte tvärtom? Barn kan tydligen tvingas göra lite vad som helst mot sin vilja, vuxna män har inga skyldigheter men däremot en massa rättigheter. Bland dessa rättigheter ingår att få tillgång till en liten människa trots att en utsatt denna för våld eller hot om våld.
Annan kass grej på samma tema: snyfthistorier om folks vars barn blivit omhändertagna av socialen. Socialtjänsten omhändertar om det finns misstanke att barnet far illa. NEJ det är inte rättssäkert för föräldrarna, men säkrare för barnen. Eftersom det finns barn som utsätts för våld i hemmet, och det är viktigt att en kan agera snabbt när detta upptäcks. Det är ju inte som att det är helt godtyckligt heller, det ska fortfarande fattas ett beslut. Och ärligt talat: hur vet vi att det inte förekommer missförhållanden i den familjen som bölar i media?
Men tydligen är det en oerhört stor kränkning när föräldrars rätt till sina barn inskränks. Speciellt om de är vita och rika. Det anses viktigare att en förälder aldrig blir felaktigt misstänkt än att barn ska slippa bli utsatt för våld i sitt hem. Sådana där perfekta kärnfamiljsföräldrar är fan jordens avskum. Så jävla övertygade om att de är så jävla Bra För Barn. Kräks.
Människor säger ofta att barn ska ha rätt till båda sina föräldrar. För det första är det konstigt formulerat eftersom det aldrig handlar om barnets rätt att ställa krav på föräldrarna utan föräldrarnas rätt att umgås med barnet, även om barnet mycket tydligt visar att det inte vill. För det andra utgår resonemanget från att just föräldrarna är de enda vuxna som skulle kunna fylla en viktig roll för barnet. Det har funnits många vuxna i min närhet som varit viktiga för min utveckling, och jag tror att det hade varit att föredra för många att ha fler människor i sitt liv än just sina föräldrar.
För jag är helt med på att en person är för lite för att ta hand om ett barn, jag tycker att två personer också är för lite. Däremot tycker jag att en relativt rimlig person är att föredra framför en sådan och en person som utsätter både den personen och barnet för våld och/eller hot om våld. Jag tror inte att detta samhälle kan erbjuda några barn en särskilt bra uppväxt, men jag tror inte att frånvaron av en pappa är något som kastar ner ett barn i ändlös psykisk misär. Speciellt inte jämfört med vad närvaron av en våldsam pappa gör.
