Etikett: realtioner

Om kommunikation och ritualiserande av relationssamtal.

Det finns en sån där kliché som förekommer i relationsspalter och det är att det är viktigt att ha ”bra kommunikation” i en relation. Detta kan såklart de flesta skriva under på, men jag tror att människor har väldigt olika uppfattningar om vad ”kommunikation” betyder.

Jag har försökt få till ”bra kommunikation” i en mängd olika relationer, med varierande resultat.

Ett vanligt problem är att en visserligen ”pratar” om problem, men att det en kommer fram till inte tillämpas eller att en inte når fram till varandra. En jättevanlig grej jag har haft i relationer med män är att de säger typ ”okej jag förstår”, men de försöker inte sammanfoga det n säger till en större bild utan det blir mer ”just den här enskilda grejen ska jag inte göra”. De gör inget eget tankearbete för att förstå en som människa, utan lägger snarare en mängd olika saker på minnet för att en påpekat just precis dem.

Jag tänker att bra kommunikation först och främst bygger på att en är i kontakt med sig själv och sina behov. När jag inte varit det så har jag liksom inte kunnat kommunicera, hur mycket jag än försökt. Det har bara gått i cirklar. I vissa lägen i livet eller i en relation går det helt enkelt inte.

Det finns också en risk att en skapar en slags ritual kring ”kommunikation”, det vill säga att en känner att en har uträttat något när en sätter sig ner och ”pratar” om saker och ting, alldeles oavsett vad en kommer fram till. Att kommunicera om sin relation är ju ett arbete som måste utföra i relationen, så det handlar inte bara om att ha någon slags kommunikation utan också om att den ska vara effektiv. Jag har varit med om många gånger att relationer börjat handla om att prata om relationen, att en klamrar sig fast vid detta imaginära förbättringsarbete för att det är det enda som finns kvar att stråla samman om.

Ofta är retoriken väldigt mycket att det finns ett egenvärde i att få en relation att ”fungera”. Istället för att uppmana folk till att fundera över om det verkligen är en bra grej att ha en relation, så ska alla ”relationsproblem” lösas. Men grejen är att det är inte alltid de kan ”lösas”. De kan döljas till att bli mindre uppenbara, men grundproblematik kvarstår ofta. Vissa problem går helt enkelt inte att komma runt. Om problemet är att den ena parten inte utför relationsarbete, då går det inte att ”lösa” genom att den andra utför mer relationsarbete eller gör det på ett annat sätt. Om den ena parten helt enkelt inte har någon lust att anstränga sig spelar det ingen roll. Och detta handlar i grund och botten om makt. Män har helt enkelt utrymme att anstränga sig mindre och bry sig mindre eftersom de inte är lika beroende av relationen, och för att det inte anses vara deras ansvar primärt.

Jag upplever att ”kommunikation” är väldigt mycket enklare när en är relativt jämlika i relationen, alltså har det underlättat för mig att ha relationer med kvinnor. Detta gör såklart inte att det flyter på friktionsfritt, men det är ändå en stor ojämlikhet som försvinner. Det finns inte samma självklara förväntan på att jag ska dra hela lasset.

Att ta känslomässigt ansvar och att gömma sig bakom sin passivitet.

IMG_20140730_131835En kommentar jag har fått många gånger när jag skrivit om känslomässigt arbete är att mannen ju inte ville att den andra parten skulle göra mer känslomässigt arbete så därför har han inget ansvar för att det blev så. Den andra personen bara gjorde en massa arbete utan att han bad om det. Stackars mannen!

Denna inställning tyder på brutalt bristande insikt i hur relationer fungerar. För att en relation ska fungera så krävs det att visst arbete utförs, och om inte båda tar ansvar för att detta arbete utförs så kommer den som tar mer ansvar också att utföra mer arbete.

Jämför med två människor som delar hushåll. Den ena är helt passiv inför hushållsarbetet och den andra tar initiativ. Detta leder såklart till att den som tar mer initiativ också gör mer. Även om själva arbetsuppgifterna delas helt lika så är det den som tar initiativ som tar ansvar, det vill säga ser till att det händer. Men troligen delar inte uppgifterna helt lika, utan den som tar ansvar kommer troligen att göra mer eftersom det är så satans jobbigt att alltid tjata på någon annan om att göra det ena och det andra.

Givetvis kan den som inte tar ansvar hävda att den minsann inte alls har tvingat den andra att göra det, och det är förvisso sant, men en sådan inställning hjälper föga mot att den verkliga arbetsfördelningen ser ut som så att en person gör betydligt mycket mer av det gemensamma nödvändiga arbetet.

Detta hänger också ihop med den rättegångsmentalitet många män har, det vill säga att göra alla frågor till en fråga om att bevisa någons skuld eller oskuld. ”Eftersom jag inte hade något uppsåt att det skulle bli på det här sättet/eftersom jag inte tvingade någon att göra min del av det känslomässiga arbetet så saknar jag skuld i frågan”, tänker mannen, och pustar sedan ut. Han är ju trots allt en rimlig person! Gud vad skönt!

Om en har en relation med en annan människa så borde en vara intresserad av att behandla denna väl, och i detta ingår att ta ansvar för det arbete som måste utföras i en relation. Är en inte beredd att göra detta borde en inte ingå i en relation. Att ignorera det faktum att det behöver utföras arbete i en relation och därmed låta den andra parten ta hand om allt är att lassa över ansvar. Det ansvar en själv inte tar kommer någon annan att behöva ta, eller så kommer det leda till att relationen inte fungerar.

Män gömmer sig gärna bakom sin passivitet. De kan gå omkring och vara bekvämt omedvetna om det arbete som utförs i relationen, eftersom någon annan gör det åt dem. Men att inte ta sitt ansvar för relationer är att tvinga in någon annan i att göra det åt en, och jag förstår inte varför en skulle vilja behandla någon en säger sig tycka om på det viset.