Patriarkatet är bra på att få folk att tro att de är heterosexuella.

Fundera en stund på varför det är så jävla viktigt att allting som rör samlevnad, familjebildning, sex och reproduktion måste vara så jävla naturligt.

Det finns mycket mystik kring alla dessa saker, vi pratar om det som att det liksom är större krafter än oss själva i omlopp. En väljer inte vem en ska bli kär och om en blir kär så är det kraften starkare än ens förnuft; det går inte att göra medvetna val kring samlevnad. Den biologiska klockan tickar och det finns helt enkelt inget du kan göra åt din enorma önskan att skaffa barn. Din ”sexuella läggning” är medfödd och bara finns där och det är ingenting du kan göra något åt och så vidare och så vidare.

wpid-img_20140514_101342.jpgJag tänker att detta är lite av den patriarkala ideologins kärna. Patriarkatet har lyckats sälja in det sätt som vi lever tillsammans, har intimitet på och reproducerar oss på som ”naturligt”. Det är ett resultat av vår biologi och det är omöjligt eller i alla fall både svårt och smärtsamt att ändra på sina ”preferenser”. Sexualiteten liksom bara finns där, den har ingenting med sociala strukturer att göra utan är någonting som vi har inom oss och som vi absolut inte ska försöka ändra på.

Det centrala här är att människor inte ska fundera över hur de lever sina liv. Kvinnor ska inte fundera över om de vill leva med män, om de är lyckliga i sina familjer och så vidare, utan bara acceptera det som en naturlig del av livet som inte går att fly undan även om en nu skulle vilja göra det. En lär sig att det är att göra våld på sig själv att ifrågasätta sina begär och sitt sätt att leva, att det är ”onaturligt”.

Patriarkatet är väldigt bra på att få folk att tro att de är heterosexuella. Det är inte så konstigt i ett samhälle som överöser oss med idel heteropropaganda att folk tror att de hyser begär endast mot det motsatta könet. De flesta väljer helt enkelt att inte utforska andra begär närmare. Jag tänker på en mängd olika relationer med kvinnor jag haft som varit väldigt kärleksfulla och intima, där det förekommit svartsjuka och den där längtan att bara vara med den personen. Varför tolkade varken jag eller någon annan i min omgivning detta som romantiskt över huvud taget? Det rör sig om starka känslor som ofta kommer tillsammans med pussar, kramar, att ligga nära varandra och så vidare. Jag har begärt mina väninnors närhet, ändå har jag alltid uppfattat mig själv som heterosexuell. Det handlar såklart om att det normativt antas att människor i det här samhället är heterosexuella, tills motsatsen bevisas. De tecken som finns på kärlek i relationer mellan kvinnor syns helt enkelt inte, för att vi är så inkörda i att tänka på oss själva och alla andra som heterosexuella. Även kvinnor som känner sexuell dragning till andra kvinnor väljer ofta att i slutänden ändå leva tillsammans med män.

Många kvinnor pratar om att de skulle vilja ”vara” lesbiska, att det verkar bättre. Så varför blir de inte det? När det kommer till heterosexualitet så finns det ramar, det finns ett sätt att vara på som en känner till. Även om en inte känner sig lycklig med detta så kan det vara enkelt och bekvämt att falla in i, även om det är något som skaver så finns det en trygghet i det faktum att en känner igen det, inte bara från sitt eget liv utan från alla jävla filmer, reklamer, böcker, sånger och så vidare som sjunger heterosexualitetens lov. En vet vad en har men inte vad en får, därför är det inte konstigt att många inte vågar ta steget ut ur heterosexualiteten.

Och när någon börjar prata om att det kanske inte är så, att det kanske går att välja, då kommer snacket om naturlighet mycket väl till pass. Då är det plötsligt oerhört viktigt att bara följa strömmen, det vill säga normen i samhället, utan att reflektera så jävla mycket kring det hela. Detta är ju oerhört märkligt med tanke på att dessa val, det vill säga vem du lever med, hur du bildar familj och så vidare, är bland de absolut viktigaste valen i hela livet. Varför ska vi vara omedvetna i den beslutsprocessen? Troligen för att det som stipuleras i patriarkatet inte är så jävla fett egentligen, så då är det angeläget att inbilla folk att det istället är ”naturligt”. Det verkar ju ärligt talat hela osannolikt att så många skulle syssla med det annars.

Problemet är inte att Rfsu pratar utan alla andra som inte gör det.

Läser denna text om Rfsu:s monopol på sexualundervisning i den svenska skolan. I sak kan jag hålla med om att det finns ett problem i att en intresseorganisation, vilket Rfsu faktiskt är, får så mycket inflytande över den svenska skolans sexualundervisning. Jag vet flera som knappt haft någon mer sexualundervisning än den som Rfsu bjöd på, vilket såklart blir otillräckligt eftersom Rfsu för det mesta bara besöker en klass under några timmar. Det är rent tidsmässigt alldeles för lite.

Men när man läser vad Alf Svensson vill att sexualundervisningen ska inkludera istället så börjar jag undra. Han skriver nämligen såhär:

Samtidigt utelämnar man en mängd viktig kunskap som att sex ihop med kärlek ger mer tillfredställelse än om man bara är ”knullkompisar”. Eleverna får inte heller veta att ju fler de har sex med desto mindre får de ut av det. Läraren får inte säga som det är – att tjejer nästan aldrig frivilligt ställer upp på gruppsex. Då begränsar de våra barns frihet att själva fritt utforska det sexuella landskapet. Män åtalade för gruppvåldtäkter kommer därför även i framtiden försöka hävda att kvinnan var med på det.

Hans idé om vad som är ”fakta” är ju extremt påverkad av heteronormativitet. Även om han inte säger rakt ut att det ska röra sig om heterosexuella par så är det uppenbart att han tycker att det rätta att lära ut är monogami, tvåsamhet och så vidare.

I det han säger senare så tycker jag dock att han har en poäng.

I varje klass finns emellertid också elever som ser sex som något exklusivt. De vill vänta med sex tills de hittat någon som de vill dela sitt liv med. Att också inkludera och uppmuntra dessa elever är emellertid inget man lyfter fram.

Eller… poäng och poäng. Det är klart att man i sexualundervisningen ska diskutera olika perspektiv på sex och känslor/relationer, när man känner sig bekväm med att ha sex och så vidare. Men grejen är att man i alla fall i min skola tog upp perspektiv som rörde just detta. Jag vet inte om det var Rfsu som gjorde det eller någon annan, men det diskuterades helt klart, och det ordentligt. Det kanske inte göra på alla skolor, sexualundervisningen ser väldigt annorlunda ut, men frågan är om det verkligen är Rfsu:s fel.

Problemet som jag ser det är inte att Rfsu får komma och föreläsa om de frågor som de faktiskt är jävligt grymma på det vill säga det som rör öppenhet, tolerans och hbtq. Om man tycker att deras perspektiv är otillräckligt bör det istället kompletteras med andra lektioner också. Problemet med sexualundervisningen är inte att det finns en grym organisation som får föreläsa, utan att det finns en massa fega och okunniga lärare som inte vågar fylla in.

Låt Rfsu komma och föreläsa om det de är bra på, för de är jävligt duktiga. Det vore bara korkat att låta all den kunskapen gå till spillo. Misstaget många skolor gör är att tycka att man efter det liksom har gjort sitt, att man kan bocka av sexualundervisning i läroplanen. Det är däri problemet ligger. Om vi vill ha en sexualundervisning som tar upp så många alternativ och diskussioner kring sex och samlevnad som möjligt så måste den också ges mer tid och högre prioritet. Kanske skulle alla skolor kunna öra som min, och dedikera en eller två hela veckor till enbart sex och samlevnad. Problemet är inte att Rfsu pratar om det de kan, problemet är alla andra som inte gör det.