Etikett: svartvitt

Att vara onyanserad, ogenomtänkt eller ha ett svartvitt tänkande.

Ibland kallas jag ”ogenomtänkt”/”onyanserad” eller anklagas för att ha ett ”svartvitt” tänkande. Nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på detta.

Det finns en slags idé om att en måste ta in ”alla sidor” om en ska föra en debatt eller driva ett resonemang. Problemet är att se sidor som ingår i ”alla sidor” för det mesta är de som tar mest plats i samhället. Om en till exempel ska diskutera invandring så måste en ta med den rasistiska sidan, eftersom detta samhälle är rasistiskt. Det ställs inte på samma sätt krav på att de som förespråkar den rasistiska sidan ska vara ”nyanserade” och ta hänsyn till den antirasistiska sidan. Det är vi som står i underläge som måste ta hänsyn till rasismens hegemoniska position i det här samhället.

När jag skriver om feminism så anses jag vara ansvarig för att vara ”nyanserad” och inte ”svartvit” i mitt tänkande. Att vara ”nyanserad” i det här fallet handlar inte om att jag ska väga in olika aspekter eller liknande, utan det handlar om att jag ska ha åsikter som står nära hegemonin. Alltså: jag ska inte skriva att alla män förtrycker alla kvinnor, utan att vissa män kanske förtrycker kvinnor litegrann men att män också kan bli förtryckta faktiskt. Om jag skriver så anses jag vara ”nyanserad”. Det har ingenting att göra med hur väl jag underbygger mina argument eller liknande, det har att göra med att jag ska ha åsikter som accepteras i patriarkatet.

Det finns också ett krav på någon slags ödmjukhet, som ska uppnås genom att ”erkänna att en kan ha fel”. Jag ser det som en självklarhet att jag kan ha fel, men jag jag inga skäl till att hävda att jag kan ha fel hela tiden. Människor med makt avkrävs sällan sådana bekännelser, utan det är något en avkrävs när en har perspektiv som ligger långt ifrån vad som anses ”rätt” i detta samhälle. Jag är bara en helt vanlig person, jag har haft fel många gånger och kommer ha det många gånger igen. Jag har flertalet gånger erkänt mina fel. Jag känner inte att jag behöver säga det hela tiden.

Ett argument blir inte bättre för att en lägger in en massa ”men jag kan ju ha fel” eller ”en kan se saker från det här perspektivet också” i det. Det blir bara slafsigt och jobbigt att läsa. Dessutom så tycker jag inte att det är min skyldighet att redogöra för några andra åsikter än mina egna, jag tycker rentav att det kan vara ganska konstigt och omoraliskt att göra det. Varför ge en massa legitimitet till saker en inte står för?

Jag tycker att det är oerhört oansvarigt att typ snacka om att rasister/jämställdister/liberaler eller whatever har ”poänger” för att framstå som ”nyanserad”. Det en gör när en gör så är att stärka det samhällssystem vi lever i idag. Om en ger till exempel rasism en uns av legitimitet genom att erkänna att det finns ”poänger” i rasistiskt tänkande så stödjer en en rasistisk världsordning. Det har jag ingen lust att syssla med.

Jag ser inga skäl till att vara ”nyanserad” om det innebär att jag ska gå omkring och erkänna legitimiteten i perspektiv som jag genuint tror skadar andra människor. Jag skulle tycka att det var väldigt oansvarigt och det är ett beteende jag inte kan försvara moraliskt. För mig är det viktigt att jag företräder de åsikter jag tror på och inte något annat blaj bara för att en ”ska” göra det för att anses ”nyanserad”. Jag företräder åsikter för att jag står för dem och kan försvara dem, inte för att jag är någon slags kanal för en massa olika ståndpunkter en kan inneha. Jag har ingen skyldighet att företräda någon annan än mig själv och lägga fram något annat perspektiv än mitt eget. ”Nyanserna” kan ju inte härbärgeras av en enda person, utan det är något som uppstår när människor med olika åsikter diskuterar med varandra. Det ska till en person med jävligt mycket hybris för att tro att hen ska kunna företräda hela spektrat av åsikter en kan ha i en fråga.

Jag har givetvis övervägt de flesta av de ståndpunkter som jag idag vänder mig emot. Det har till och med varit ståndpunkter jag argumenterat varmt för. För mig har det varit en lång process att komma till de ståndpunkter jag har idag, och det är långt ifrån ”ogenomtänkt”. Sedan kan en såklart tycka annorlunda än vad jag gör, men det innebär inte att jag har tänkt för lite på något, bara att vi tänker annorlunda. Jag kommer inte att redogöra för hela den process jag tagit mig igenom för att komma fram till en ståndpunkt så fort jag skriver om den, jag har svårt att se något syfte med det. För det mesta så har jag tänkt igenom de invändningar och perspektiv personen ”bidrar” med, men jag har av olika skäl kommit fram till att jag inte instämmer eller att jag uppfattar dem som irrelevanta. Det är oerhört ovanligt att en person som inleder såhär kommer med ett perspektiv som faktiskt är nytt för mig, utan det brukar vara samma svada som jag fått upptryckt i fejset under flera års tid. Ganska ofta är det också så att personen skriver att det finns andra perspektiv men inte riktigt redogör för vilka dessa skulle vara, utan mest bara talar om för mig att jag har fel.

När en människa kallar mig ”onyanserad”, ”svartvit” eller ”ogenomtänkt” så gör hen anspråk på att sitta inne på Sanningen om hur det ligger till med saker och ting. Anledningen till att vi tycker olika är enligt den här människan att jag har kommit mindre långt i min process, tänkt på färre olika infallsvinklar och så vidare. I mina ögon är detta ett sätt att ta tolkningsföreträde och recensera mina åsikter och min tankeprocess snarare än att argumentera emot dem. Om du inte håller med mig får du gärna skriva varför och argumentera, men att komma med något generellt omdöme om att jag är ”ogenomtänkt” eller ”onyanserad” är en härskarteknik som jag uppfattar som oerhört osympatisk.

Att visa intellektuell respekt för andra människor handlar om att ta deras intellektuella förmåga på allvar. Detta görs inte genom att antyda att de bara inte tänkt tillräckligt länge på något, utan det görs genom att bemöta argument. Jag har full förståelse för att en inte vill syssla med detta utan bara tycker jag är dum i huvudet, så känner jag inför väldigt många personer. Men låtsas då för guds skull inte att det handlar om något annat än just det. Det är helt okej att bara säga vad en menar; du har fel.

Fota i svartvitt.

Ett tag så hade jag tröttnat riktigt rejält på min kamera. Det kändes bara så jävla tråkigt att fotografera, helt enkelt. Det är tråkigt när det blir så med ett intresse som ligger en varmt om hjärtat. Innan när jag tröttnat har jag uppdaterat min kameraväska, men nu hade jag varken pengar eller något speciellt objektiv som jag kollat in, så det gick inte.

För att ta mig ur den här gången så prövade jag att fotografera med svartvitt direkt i kameran, och det funkade verkligen! Många tycker att det låter dumt att ta bilderna i svartvitt direkt istället för att fixa det i datorn i efterhand, men det finns många fördelar. Till exempel slipper man ägna sig åt tråkig efterbehandling. Ibland kan efterbehandling vara skitkul, men att bara göra en färgad bild svartvit känns sjukt tråkigt och tidsödande. Man slipper också hålla på med vitbalans som jag tycker kan vara skitjobbigt när man fotar på ställen där det är mörkt, då bilderna lätt blir extremt missfärgade.

Men framförallt så blir man mycket duktigare på att avgöra lämplig exponering av en bild när man fotar i svartvitt direkt. Det blir väldigt mycket lättare att se om en bild är för mörk eller för ljus. Detta har jag också kunnat dra nytta av när jag fotar med färg, för jag tycker själv att jag har blivit duktigare på att exponera sedan jag började fota svartvitt. Det kan säkert vara bra att fota svartvitt om man är nybörjare och vill lära sig att exponera ordentligt. En annan kul grej är att man lär sig att se motiv på nya sätt när färgerna blir mindre viktiga. Du tänker mer på skuggor, djup och former.

För att fota svartvitt med canon går man i alla fall in på menyn, sedan väljer man ”bildstil”. Där kan man dels välja en massa förgjorda bildstilar men man kan också skapa sina egna. Jag har skapat min egen, vilket man gör genom att gå in på någon av de som heter ”egen” och sedan ställa in de olika variablerna. För att få svartvitt väljer man ”monokrom”. Utöver det kan man välja skärpa, jag har skärpan på 5. Man kan även välja kontrast, som jag har på högsta möjliga i mitt svartvita läge. Utöver det kan man välja filtereffekter och toning, där har jag ingenting alls. Om man vill kan man ha till exempel sepia, grönt eller gult filter över bilden.