Kampen mot depressionen.

Kände depressionen komma tidigare idag. Alltså den sedvanliga vinterdepressionen som jag drabbats av de senaste åren. Det var som om min hjärna togs över av ett regnmoln som föranledde en fundamental oförmåga att fungera. Och så tänkte jag: ”nej, det här året ska den fan inte få vinna över mig” och snörde på mig mina joggingskor. Orkade visserligen bara springa en kvart, men mitt huvud känns fan 100 gånger lättare nu. Jag hoppas att det ska räcka att börja träna för jag orkar fan inte en till vinterdvala. Kampen mot depressionen har börjat.

Dödsstöten.

Det är sällan jag klagar på kyla, för jag hatar fan när det är varmt. Äckligt som fan.

Men den senaste veckan har jag mått så dåligt. Gråtit en massa och haft mig. Jag antar att det är vinterdepressionen som kommer, precis som förra året.

Och då, när man redan mår dåligt, är det så hemskt när man måste ta på sig tre olika tröjor, sin fulaste jacka och sina fulaste skor varje gång man ska sticka huvudet utanför dörren. Jag hatar att bylsa på mig en massa och att vara tung, att flåsa när man gått upp för en trappa och att behöva kolla efter var man sätter fötterna för att inte halka.

Det är viktigt för mig att känna mig snygg åtminstone ibland, men jag orkar inte när jag ändå måste täcka mig med oändligt många lager kläder. Jag hatar att känna att det är ett jävla projekt att gå ut, när man inte orkar åka in till stan två gånger på en dag för att kollektivtrafiken vägrar funka.

Och så spås den här vintern att bli lika illa som förre. Jag hatar fan livet.

Inte för att det är bättre för nån annan här i Sverige. Men ibland måste man få klaga lite.