Döden som politiskt problem.

IMG_20130209_151404

I en tid där ”jobben” är den viktigaste politisk frågan och allting som inte rör sig om skattesatser ses som utopism så kan det vara jävligt upplyftande att läsa om politiska teoretiker som varit mer utopiska i sitt tänkande. Till exempel upplysningsfilosofen Godwin som menade att även döden var ett politiskt problem som skulle lösas. Tänk om vi kunde se lite mer sånt i politiken idag!

Jag blir fan deprimerad av denna totala brist på idéer om samhället. Det finns fan ingen som snackar om hur mycket fetare vi skulle kunna ha det.

Detta är en kritik jag riktar även till vänstern. Jag tycker verkligen att det är tråkigt att det finns så lite fokus på positiva framtidsvisioner. De flesta som är vänster är väl det för att de tror att det skulle göra samhället mycket fetare. Jag är till exempel helt övertygad om det. Men ändå är det nästan aldrig detta som förmedlas.

Jag vet att jag själv knappast står oskyldig i detta eftersom jag är sån mästare på att gnälla, så jag menar inte att komma och knäppa nån på näsan. Jag tycker bara att det är tråkigt att det sällan finns plats för tal om var en vill med samhället, eftersom all energi går till att försöka undvika att borgarna gör det ännu värre.

Den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Jag hade en vän en gång som mådde dåligt. Jag har haft många sådana vänner, men den här var något utöver det vanliga. Ungefär en gång i veckan skulle hen ta livet av sig och var inte sen att meddela detta till sina vänner. Detta resulterade i idel oro, många förstörda kvällar och mycket gråt. Allt på oss vänners bekostnad.

När man är i den situationen måste man förr eller senare ta ett beslut. Välja att offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga och obetalda självmordsjour. Eller ta beslutet att stänga av mobilen när man har bestämt sig för att ha trevligt, förklara att man inte orkar mer, att man inte vill vara någons ständigt tillgängliga öra att skrika sina rop på hjälp i. Jag väljer det senare.

Och visst tänker man: tänk om det skulle bli på allvar nu. Tänk om jag stänger av mobilen för att sedan upptäcka att hen bad om hjälp och att hen faktiskt tog steget den här gången. Vad dåligt samvete man skulle få, för då skulle det vara mitt fel! Speciellt minns jag när jag övertalade en annan vän att släppa taget, hur mycket jag tänkte på detta: tänk om hen gör det och då är det mitt fel att alla vänt henom ryggen.

Att skälla ut en människa för att hen mår dåligt och vill ha uppmärksamhet och bekräftelse är svårt men nödvändigt. För om det är något jag har lärt mig under mitt liv är det att man inte kan offra sitt eget välmående för att vara någons ständiga axel att gråta mot. Att ställa upp för sina vänner är en sak men det ska aldrig vara ett krav utan ett ömsesidigt utbyte. Jag har vänner som jag verkligen litar på och som ställer upp för mig men jag skulle också alltid ställa upp för dem om det krävdes. Jag frågar dessa vänner hur de mår när vi träffas och om nån mår dåligt kan de ringa vilket jag hoppas och antar att de vet. Jag kan träffa dem och ta en fika och prata om livet, sitta upp hela natten eller supa järnet och det nu är vad som behövs. Jag håller gärna mina vänner i handen när de går till psykologen, letar upp ställen där de kan få gratis hjälp eller åker med dem och hämtar sina mediciner. Om någon visar vilja att må bättre så hjälper jag gärna till.

Vad jag däremot inte accepterar är att folk skickar sms om att de ska ta livet av sig. Jag vägrar ägna mig åt att ringa upp, ringa polisen, oroa mig, ringa vänner och leta på stan efter en människa som inte kan be mig om hjälp på ett vettigt sätt. Om det händer en gång, okej, då kan jag väl göra allt det där, men om det ständigt upprepas så ställer jag inte upp. Och det är inget jag drar mig för att säga.

Jag vet ingenting om hur den här människan som meddelat på facebook att hon ska ta sitt liv agerat innan, men om det är så att hon ofta gör sådana utspel så kan jag ärligt säga att jag förstår dem. Själv hade jag troligen ringt polisen eller åtminstone någon närstående till henne och sedan släppt det hela där. Om man mår dåligt så finns det hjälp att få, ofta från vänner och närstående men också från staten. Och nej, psykvården fungerar inte perfekt men man måste försöka.

Det blir för svårt att känna ett ansvar över människor som inte ens vill ta hand om sig själva, man orkar liksom inte bära den bördan. Det är dessutom förbannat otacksamt att rädda en människa som ständigt försöker igen. Jag tror att många, precis som jag, har haft vänner som egentligen inte velat ta emot hjälp utan egentligen bara velat ha någon slags bekräftelse på att de är omtyckta.

Alla behöver hjälp ibland och det är klart man ställer upp för sina vänner, men det finns gränser för allt. Jag accepterar inte längre människor som försöker lägga ansvaret över sitt eget mående på mig eller på någon annan. Om de nu mår så dåligt så får de försöka förbättra sin situation, något jag gärna hjälper till med. Men det finns en gräns på hur mycket konstgjord andning man orkar ge folk, på hur mycket man orkar prata om hur meningsfullt livet är och på hur många rop på hjälp-självmord man orkar avstyra för en person som inte ens försöker själv. Om någon vill ha stöd i att försöka förbättra sitt liv är jag där för dem, men den som bara söker bekräftelse och uppmärksamhet göre sig icke besvär.

Dödsstöten.

Det är sällan jag klagar på kyla, för jag hatar fan när det är varmt. Äckligt som fan.

Men den senaste veckan har jag mått så dåligt. Gråtit en massa och haft mig. Jag antar att det är vinterdepressionen som kommer, precis som förra året.

Och då, när man redan mår dåligt, är det så hemskt när man måste ta på sig tre olika tröjor, sin fulaste jacka och sina fulaste skor varje gång man ska sticka huvudet utanför dörren. Jag hatar att bylsa på mig en massa och att vara tung, att flåsa när man gått upp för en trappa och att behöva kolla efter var man sätter fötterna för att inte halka.

Det är viktigt för mig att känna mig snygg åtminstone ibland, men jag orkar inte när jag ändå måste täcka mig med oändligt många lager kläder. Jag hatar att känna att det är ett jävla projekt att gå ut, när man inte orkar åka in till stan två gånger på en dag för att kollektivtrafiken vägrar funka.

Och så spås den här vintern att bli lika illa som förre. Jag hatar fan livet.

Inte för att det är bättre för nån annan här i Sverige. Men ibland måste man få klaga lite.