Tvåsamhetens fasor.

Ibland använder jag begreppet tvåsamhetens fasor. Vissa kan tycka att detta låter överdrivet, men jag tycker verkligen att det är viktigt att prata om detta, och att använda den typen av termer. Extremt mycket förtryck äger rum i relationer, och det är liksom ingen liten skitsak utan något som verkligen verkligen påverkar kvinnors liv.

Såhär: från en väldigt väldigt låg ålder får kvinnor lära sig att tvåsamhet, det är grejen det. Det är det en ska sträva efter. En ska vara söt och snäll, en ska vara attraktiv för män, en ska inte tänka så mycket på intressen och så utan först och främst se till att en behagar. Detta begränsar kvinnor från en mycket mycket låg ålder. Kvinnor hindras från att utveckla sina intressen och förmågor eftersom deras förmåga att attrahera en man ständigt sätts i fokus och att de ständigt objektifieras och fråntas agens, ständigt reduceras till att sitta och le som idioter eller kanske ”konversera” lite artigt. Livet handlar om att vara en bra kvinna, inte om att utveckla sig själv som människa.

I så många filmer, böcker och tv-serier är det tvåsamhetens norm som propageras. Det är det en får lära sig från väldigt liten ålder, och kvinnorna mer än männen. För män finns det även annat, för kvinnor nästan uteslutande romantik. Män har en mängd olika roller de kan identifiera sig med, ha som förebild, för kvinnor finns nästan bara den behagfulla kvinnan, den som en man vill ha. Den stora vinsten i livets lotteri är jämt och ständigt att en man vill ha en, oavsett om en själv är intresserad av den mannen eller inte. Att vara attraktiv är det viktigaste, och kvinnor förväntas från barndomen att reagera på alla olika former av uttryck för intresse, som att bli dragen i håret, positivt eftersom det är en form av ”uppskattning”.

Sedan blir barnen större och hela den där kärleksgrejen, som tjejerna redan förberetts på så länge, sätter igång. Plötsligt blir det allvar. Någon kanske skaffar en pojkvän och göra honom sällskap när han utövar sina intressen, sitter och kollar på fotbollsträningen eller stöttar honom i hans skapande. Den egna förmågan, det egna skapandet, nedvärderas ständigt, ses inte som lika viktigt. Åh, alla dessa stöttande flickvänner, alla dessa kvinnor som gör det till sitt livs mål och mening att bekräfta och stötta en man i hans skapande eller utövande av något jävla intresse.

I relationer sker förtryck. Kvinnors agerande nedvärderas, deras kunskaper ogiltigförklaras, deras berättelser misstros, deras arbete ignoreras och så vidare. Män suger ut kvinnor på kärlekskraft, vilket gör att de får styrka av relationen, något som kvinnor får i betydligt lägre grad, de förlorar snarare kraft. Detta är ingen småsak utan en väldigt stor del av livet, och något som kringskär kvinnors möjligheter otroligt mycket.

Jag tycker att det är viktigt att prata om problemen med tvåsamhet, speciellt för kvinnor. Det handlar liksom inte bara om att hitta en ”snäll” kille. Det finns gott om snälla killar som fortfarande ägnar sig åt patriarkalt förtryck och utsugning, inte för att de är elaka utan för att det är så relationer ser ut i dagens samhälle. Tvåsamheten är helt enkelt patriarkal, och det är väldigt svårt att ta sig ur detta. Det finns så jävla mycket idéer om hur relationer ska vara, om hur män och kvinnor är, så mycket könsliga tolkningsramar och så mycket internaliserat förtryck att det är en lång lång jävla uppförsbacke.

När en lever för att leva ut sig själv som könsvarelse i en monogam relation så blir det så. Eftersom kvinnor får lära sig att meningen i deras liv är att hitta en man de kan älska och tillfredsställa och så småningom avla barn med så blir tvåsamhetens fälla stark. Det är ingenting abstrakt, utan något som de allra flesta kvinnor ständigt förhåller sig till. Det blir även naturligt att i en sådan situation offra allt för att bibehålla ett förhållande en egentligen mår dåligt av. Kvinnor socialiseras in i en ständig självuppoffran, ett ständigt ignorerande av de egna behoven, till förmån för att inom tvåsamhetens ramar tillfredsställa män.

Vi måste ta ifrån tvåsamheten dess romantiska slöja och se den för vad den är; ett sätt att utöva förtryck över kvinnor, kanske rentav det mest grundläggande sättet att göra det på. Det är därför vi måste tala om tvåsamhetens fasor, och se tvåsamheten som inte bara en arena inom vilken förtryck kan pågå, utan snarare en arena som är utformad av och för ett förtryckande system, som ständigt reproducerar förtryck.

33 reaktioner till “Tvåsamhetens fasor.”

  1. Jag känner igen mig i det du skriver. När jag växte upp, fram till jag var kanske 9 år, hade jag massor av intressen. Allt från hästar, trädklätring till att rita och måla. Var helt ointresserad av fina kläder och tt kamma håret. Minns att mamma och fröknarna var arga på mig för detta. Mitt toviga hår och mina träskor. Vägrade som sagt gulliga klänningar, håruppsättningar mm.
    Sen började jag mellanstadiet och då var det en helt annan mentalitet. Vi tjejer bedömdes efter utseende och jag hamnade längst ner på killarnas lista. Om man var populär hos killarna var man även populär hos tjejerna. Jag fick med andra ord väldigt få vänner. På den tiden var jag inte typiskt söt. Hade sneda tänder och råttfärgat, kort hår. Allt detta gjorde mig ledsen och jag blev helt besatt av mitt utseende. Slutade med ridningen, slutade utveckla mina intressen. All tid gick åt att bli så snygg och smal som möjligt. Alla mina pengar gick till kläder och smink. Sorgligt! Minns att jag föraktades mycket för detta, att jag var så besatt. Särskilt av syskon och föräldrar. ”Har du doppat huvudet i färgburken” och liknande fick jag höra. Min mamma tyckte jag var pinsam som gjorde mig till och piffade upp mig. Samma mamma som då samtidigt hela tiden kommenterade olika kvinnors utseende och som jämförde mig och min syster hela tiden.
    Nåväl,.. Detta blev långt.
    Tack för att du uppmärksammade detta, jag sliter fortfande med att försöka strunta i uppmärksamhet för mitt utseende från män och kvinnor. Tänk vad mycket pengar jag lagt ned på allt från smink till hårförlängningar. Och vad mycket jag missar i form av tid.

    Det är först nu jag ser problemet i ett större sammanhang. Har alltid trott att det var bara mig det var fel på. Tack Fanny!

  2. Hmm… Jag känner jättemånga kvinnor som lever enligt könsstereotypa normer som har extremt många intressen. Dessa bedrivs med stort allvar tills det där händer som med ett enda stort svep förpassar dem till stenåldern (fast utan mor- och farmödrar): de blir mammor…

  3. Jag har en fråga; I ett tidigare inlägg skrev du i förbifarten att du berättade för din lillasyster om just tvåsamhetens fasor. Jag undrar hur du närmar dig ett sådant ämne med en så pass yngre person? Vore väldigt intressant att veta.

  4. har inget med just det här inlägget att göra, men ville bara säga att jag har läst din blogg ett tag och du är så himla bra. håller inte med dig om riktigt allt men du får mig alltid att tänka till och flera gånger omvärdera vad jag tycker. och vi verkar även ha gjort ganska liknande resor, jag har gått från liberal till anarkist och det var så skönt att läsa om hur du gick från liberal till kommunist för det satte verkligen ord på hur jag känner. så tack för en fett bra blogg och fortsätt!!!

  5. Åh jag hatar tvåsamhetsnormen! Tycker det är enormt tröttsamt att hela tiden ta hänsyn till någon annan och behöva anpassa sig, känner mig sjukt begränsad av förhållanden, likt förbaskat blir jag ihop med folk ändå för samhället säger åt mig att det är vägen till Lyckan. Hah. Tror jag bäst skulle trivas om jag bodde ensam på landet.

  6. Ja, det är ju en ganska dyster bild, men det är något som man alltid måste vara medveten om. Till en början brukar inte problemet finnas utan snarare krypa på med tiden i och med att en orättvis dynamik cementeras.

    Trots det så tycker jag att rätt många nuförtiden lyckas ganska bra med att ha jämställda relationer, i alla fall upp till den punkt då barn kommer in i bilden.

    Det här kanske låter elakt men jag tycker att män som inte har något intresse av att ta ansvar för familj och osjälvständiga kvinnor utan förankring på arbetsmarknaden bör avstå helt från att skaffa barn.

    1. Problemet med ett sånt resonemang är att samhället ändå behöver barn. Bättre vore att skapa möjligheter för alla att kunna ta hand om sina barn.

      1. Det skulle jag också vilja,

        Det är ett rätt vansinnigt samhälle nu där många som egentligen vill ändå avstår från att ha barn då det är tydligt hur totalt utsorterad man kan bli om man inte tillhör medel-.eller överklass.

        Det enda som borde vara relevant är hur mycket en eller flera personer är beredda på att satsa för att barnet ska ha det bra.

  7. Karl-Johan, jag tycker inte det är elakt alls. Är man inte villig att dela ansvar och ställa upp ska man inte ha barn. Barn är är ett heltidsarbete, inte en hobbyverksamhet.

  8. Håller med dig till 100%. Har sett min mamma utplåna sig själv och göra som min pappa ville hela livet, aldrig fick hon välja vad hon ville göra. Tycker att äktenskapet är en patriarkal instituation och en KATASTROF för alla självständiga och tänkande kvinnor. För att inte tala om hur det blir då barnen kommer. Mina vänner som nu har stora barn och är separerade, verkar värna om sin frihet. Klokt säger jag.

  9. Bra skrivet, och fint provocerande att använda ordet ”fasor”.

    Sedan ver jag inte om jag håller med om att samhället behöver barn producerade i Sverige, jorden är överbefolkad.
    Blir det brist på människor här kommer samhället att bli mer välkomnande mot folk från andra länder.

  10. Det där stämer inte in alls på min erfarenhet av mina och mina vänners relationer. Snarare har det slagit över och det är kvinnorna som dominerar. Hur ofta hör man inte ”Skall bara fråga regeringen först” innan männen får lov att göra något. Tycker att det känns som om ni feminister lever kvar i föregående sekel.

  11. Detta var verkligen något helt nytt för mig. Och jag är ändå en person som reflekterar mycket och inte blundar för saker. Men det enda orättvisa jag har tänkt på rörande relationer med killar är att de (medvetet eller omedvetet) kan tappa respekt för en om man vill ligga tidigt. Märker jag nåt sånt är jag jävligt tydlig med att han kunde sagt nej och så hade vi väntat….. Men sånt som du skriver, om att inte utveckla sina intressen och finnas för att behaga män och vara en ”fin flicka” typ… nej. Har alltid sett mig själv som ganska ”tjejig” men det är verkligen inget jag känner igen varken hos mig själv eller någon i min närhet (utom mormor men det är två generationer tillbaka och du skriver om nutid). Så nu är det snarare du som får mig att tänka på om det är nåt konstigt med mig som aldrig har känt såhär.. Som feminist bör man ju såklart tycka det är sjukt bra att det är så men ibland känns det lite som att folk bara vill att man ska dela deras ilska mot något och det kan jag ”tyvärr” inte göra nu för jag upplever inte världen så.

  12. Riktigt bra skrivet! Tack för att du delar med dig.

    Har länge funderat på just den här problematiken när en får kommentarer som
    ”Ja, men ni umgås mycket va?”
    Mitt svar; ”Ja..?”
    ”Och ni ligger regulbundet?”
    Mitt svar; ”Ja, var vill du komma?”
    ”Ja men du är ju hen din pojkvän/flickvän!”

    Och jag står och svarar nej samt försöker förklara varför jag får en stor klump i magen när jag tänker kring hur jag mådde förra gången jag hade en ”pojkvän” och kände att jag ständigt nerprioriterade mig själv men inte riktigt kunde förstå varför.
    Varför kunde jag inte bryta ner det mönstret när jag konstant mådde ganska dåligt?
    Kunde till slut knappt nästan vara själv.

    Nu lever jag poly och mår bättre än på mycket mycket länge, det fungerar bra för mig. Ger mig agens och tvingar mig och mina förhållanden till att vara mer öppna och jämställda.

    Lite tankar från mig, ha en fin dag!
    Sophia

  13. Normer kring att man bör leva på ett visst sätt är så klart dåligt, men här gör du en Malin Wollin och avfärdar tvåsamhet som något per definition förtryckande och oönskvärt. Jag fattar vart du vill komma, men som varande monogam i en social kontext där många jag känner är poly eller relationsanarkister så börjar jag vara omåttligt trött på att få pikar om att mitt levnadssätt är det sämre valet, då kompisar till och med har dragit det så långt att de berättat för mig att de minsann är rätt att predika för mig, trots att jag säger ifrån, om att jag borde vara poly eftersom monogami är en destruktiv praktik jämförbar med drogmissbruk. Ifrågasätt gärna normer som gör människor ofria i sina livsval, men att kalla den livsstil jag och många med mig aktivt valt och mår bra av ett förtryck per definition är något helt annat. Låt mig upprepa vad jag skrev i mitt blogginlägg om Wollinkrönikan – människor är olika, och att tro att en relationsform passar för alla är både verklighetsfrånvänt och normpådyvlande.

    1. Alltså, nja. Det är inte som att jag sitter och raljerar på samma sätt som Wollin gjorde, eller säger att monogami är otänkbart. Däremot menar jag att det är behäftat med vissa problem, och att vi måste tala om dessa problem och sluta hypa tvåsamhet på det sätt som görs i vår kultur.

  14. Intressanta tankar och en välförklarande utläggning, men jobbet är halvfärdigt. Att erkänna att det finns ett problem må vara det första steget men en hel del återstår.

    Kort sagt, jag känner igen mig i vissa av sakerna du säger (oftast från en utomstående observatörs synpunkt) men undrar vad du skulle anse vara bra sätt att motverka detta förtryck på, Fanny. Från allas synpunkter; observatör, utövare (omedveten och medveten), och offer.

    1. Men hördudu, läs resten av mina texter istället för att klaga på att jag gör ett ”halvfärdigt” jobb. Du kan ju inte seriöst förvänta dig att jag ska gå igenom allt i ett enda inlägg. Någon måtta får det vara.

      1. Då jag i skrivande stund fick veta att denna blog existerade för blott en timme sedan har jag inte hunnit läsa någon av dina andra texter ännu (förutom den gällande ”den äkta högern”, en träffande text i min mening).

        Det verkar helt enkelt som om du skriver för de som redan är någolunda invigda i ditt tankesätt. Eller för att klargöra; det jag saknar i den här texten är endast hänvisningar till tidigare texter där dessa saker besvaras eller till källor för ideérna. Du skriver på ett övertygande sätt men jag vill gärna sätta det i relation till de influenser som hjälpt dig skriva detta.

        Men det är väl filosofen i mig som vill att om man ska diskutera något så gör man det ordentligt med antagandet att man beskriver sin idé för en oinvigd, från erkännandet av problemets existens till en möjlig lösning. Nu är det ju självklart att vissa problem inte har kompletta lösningar, men att sätta ett riktmärke, en idé om ett möjligt första steg bortom erkännandet, att säga ”jag tycker att vi bör röra oss den här vägen för att nå målet” ger mer insikt och möjliggör högre grader av förståelse.

        Hmm, av någon anledning känns det konstigt att avsluta där, så jag hoppas att jag lyckats framföra mitt budskap.

        1. Tja, det är liksom en blogg och inte en akademisk avhandling, det funkar inte att dra allting från början varje gång jag skriver. Däremot har jag lite stöd till nya läsare i länkarna uppe i menyn, och håller även på att sätta ihop en Faq (finsn halvdärdig där upp också) samt ska troligen omarbeta feministfaq:n. Anledningen till att dessa frågor upplevs som irriterande är att de är extremt frekvent förekommande och att det ofta handlar om att folk är för slöa för att kolla upp saker själva.

        2. Jag förstår vad du menar, men upplever ändå att Eriksson är genuint intresserad av ämnet 🙂 Hoppas och tror att hen vill läsa vidare.

    2. Jag är smått förbryllad över din starka reaktion på ett inlägg med det uppenbara syftet att skapa någon sorts dialog med Fanny gällande ämnet. Måhända kan inläggets ton ha varit kallare eller råare än jag menat och jag ber i så fall om ursäkt för det. Men det är inte det som stör mig mest med ditt svar.

      Det som stör mig mest är att mötas med en sådan ilska och omedelbara anklagelser om höga hästar. Fanny’s könsliga identitet har ingenting med min kommentar att göra. Jag såg vad jag anser vara en brist i argumentationen och önskade endast ett svar på den. Jag skulle ha svarat på exakt samma vis oavsett vem som var ansvarig för texten.

      Men när jag läste ditt svar, Maria… Den bittra känslan och det totala obehaget i insikten att jag på något sätt jag inte förstår nu hatas av en annan människa, varför utsätta någon för det?

      För det är väl inte för att jag delvis identifierar mig själv med det könsorgan jag har som du skriver som du gör? Jag hoppas att det inte är så men jag kan inte se någon annan anledning :/

      1. Ett kort P.S.
        Det råkar också vara så att jag vill ha något att medföra, gärna något av betydelse då jämnstäldhet är en självklar rättighet för alla.

      2. Jag tycker nog att en kan begripa reaktionen, du går in och talar om för mig hur jag borde skriva mina texter när du inte ens läst bloggen särskilt länge, och hanterar det som om det var jag som var ”ofärdig”. Men jag hoppas att du tar dig an att läsa igenom texterna istället. Du kan t.ex. börja under fliken ”för jämställda relationer” för en mängd konkreta tips kring hur en kan göra.

        1. Texten, stående för sig sjäv, ÄR ofärdig. Det är vad allt jag lärt mig om filosofi gällande jämnställdhet säger mig. Då ni säger att den kompletteras i andra texter ska jag bege mig till dem och läsa. Ska jag samla mina tankar här eller hålla dem till varje enskild text? Jag skulle föredra det första alternativet då det ger både mig och andra en bättre helhetsbild.

          1. Ytterligare ett kort P.S.

            Att en text är ofärdig gällande ett ämne betyder det inte att du inte är ofärdig gällande sagda ämne. Det ena implicerar inte det andra, om ni förstår vad jag menar?

          2. Håll dem till varje enskild text. Men du måste förstå att detta inte är en filosofisk text utan en helt vanlig blogg.

  15. Nej, jag vet inte hur många kommentarer såsom min du läst i de sammanhangen, inte heller vet jag hur ovanlig den kvinnliga användingen är. Jag har svårt att förstå varför det är relevant. Vad jag vet är att du antar det värsta om mig, eller, det verkar i alla fall så.

    Jag är tränad att angripa ett filosofiskt argument på ett visst sätt och följde nämnda generella formel. Och självklart är det relevant! Om ett argumet har brister bör de pekas ut, hur annars kan bristerna åtgärdas och argumentet förbättras? John Stuart Mill (den yngre) skrev i On Liberty om ideérnas evolution och hur kritik är nödvändigt för att avancera en idé, ett argument, allt närmare sanningen. Jag tillskriver mycket vikt på den punkten. Om du är av en annan åsikt av hur ett argument kan utvecklas vill jag väldigt gärna läsa den, om det är möjligt? Jag vill förstå.

    Jag anklagar dig inte för att vara bitter eller hatande, jag beskrev endast hur jag kände mig när jag läste din kommentar. Jag kan inte förstå varför en använder en aggresiv ton under argumentation när detta ger upphov till obehag hos personen du argumenterar med.

    Och jag tänker inte heller acceptera känslan av obehag av den enkla anledningen att ingen ska behöva göra det. Grundläggande rättigheter gäller för alla och om ett argument inte ska undermineras använder en inte liknande skrämsel- och förtryckar-/översittarargumentation som de ens meningsmotståndare gör. Det är inte schysst spel, tillför ingenting till diskussionen och det gör motparten mindre benägen att förstå ens synpunkter.

    Secundum quid
    Ad hominem

    Jag medger att jag missade på ”Filosofens Artighet” (bästa översättningen jag kunde komma på), att alltid se ett annat arguments starkaste form, i tidigare kommentarer. Jag skall ändra på det.

    1. Det kan vara möjligt att jag just nu tummar på några regler gällande kommentarer. Om så är fallet ber jag om ursäkt och önskar veta vilka och hur så att jag kan jobba på att bätra mig i framtiden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *