Innan tyckte jag att ”passion” var fint, när någon ville ha en jättemycket precis nu. Nu tycker jag det är fint när relationer får ta tid.
Att låta saker ta tid är att förmedla ”jag tycker om dig och värderar dig så mycket att jag är villig att vänta”. Det handlar om att se någon som människa och värdera hen även om en inte får ut precis det en vill ha precis då. Att inte ha några högre förväntningar än att få vara tillsammans med och utvecklas med en människa en tycker om. Att inte behöva placera in relationen i ett fack, inte låta den definieras av något som skulle kunna ske i framtiden.
Det handlar om att inte vilja äga en annan människa, att inte placera in hen i ett givet fack som ”partner” med allt vad det innebär. Det är en slags objektifiering att göra det, att säga att en människa primärt är en funktion i ens liv, i andra hand en person. Det leder oundvikligen till en massa förväntningar som är extremt svåra att hantera.
Tänker att i det här samhället så får relationer med andra människor sällan ta den tid som faktiskt krävs. Något av det viktigaste i livet, andra människor, trycks ständigt bort till förmån för annat. Vi orkar inte odla relationer. Sorgligaste jag vet är när människor inte kan ta hand om varandra pga har fullt upp med att överleva.
Ja, det börjar redan med ”chans”.
Egentligen ärligare – har jag en chans hos dig? Skall börja fråga chans igen.
Sant, det är faktiskt ganska fint.
Fint skrivet. Känner likadant, sen en ganska kort tid tillbaks..:)
Tack. Tänkvärt.
TACK. tack tack tack tack. älskar långsamma relationer.
Alltså, precis så! Någon som ser mig som människa och orkar ta sig tiden att lära känna mig är verkligen precis vad jag önskar mig just nu. Inte ”passion” och ytlighet. Passion kan vara fint också, men ofta låtsas folk att det är något det inte är (kärlek) vilket bara leder till sårade känslor i slutändan.
Och det här med att låta chansen, eller bristen på chans, till en framtida kärleksrelation störa vad som händer just nu… Det känns så ledsamt att det bara är det som räknas. Det är en fixering vid en viss ”funktion” precis som du skriver, det är att ha baktankar och alltid vara ute efter någonting i sina relationer med andra. Och får man inte det man är ute efter så har den människan inget värde.