Etikett: tid

Det är slöseri med min dyrbara tid och intellektuella förmåga att diskutera med människor som tror att jag inte tänker.

Något av de absolut störigaste jag vet är när folk ”kritiserar” mig som om de kom med något nytt. Typ ”men hallå har du tänkt på att manshat faktiskt e dumt och dåligt??”. Ja, jag har tänkt på det. Om jag fick en krona för varje gång något berättade det och så vidare… Det är inte som att jag har levt i en bubbla och är helt obekant med denna ”kritik” av feminismen.

Det är inte som att jag föddes till manshatare. Jag har, precis som de flesta i detta samhälle, lär mig att beundra män, se upp till män, blir kär i män och så vidare i all oändlighet. Jag har själv kommit i kontakt med och sökt upp feministisk teori för att den intresserade mig, för att den talade till min verklighet. Jag har själv läst mig in på feministisk teori för att jag tyckte det var relevant för att beskriva min situation.

Jag har skrivit väldigt mycket om manshat som feministisk praktik, vilka problem som det är förenat med och vilka fördelar som finns med det. Jag har verkligen tänkt på denna fråga, många många gånger, och jag har kommit fram till den position jag har, det vill säga att manshat är försvarbart både som känsla och som en del i en feministisk praktik. Jag redogör för hur jag kommit fram till detta i många inlägg (finns en sökruta på bloggen, där kan en söka på ord som t.ex. ”manshat”, vilket är adekvat om en har lust att förstå hur jag resonerar).

Givetvis kan det hända att jag har fel, jag har ändrat mig förr om många saker, men du kommer inte få mig att ändra på mig genom att bara säga din åsikt till mig en massa gånger, din ide är ingen spik som du kan slå på om och om igen med en hammare och hoppas på att det går in. Om du tycker jag ska ändra min strategi får du helt enkelt sätta dig ner och förstå mitt tankesätt och bemöta mig utifrån det. Om du kommer med samma argument som jag redan hört en miljon jävla gånger så kommer jag inte att lyssna. Jag lyssnar inte mer på samma svada bara för att en framförs en gång till, speciellt inte om jag har bemött den flera gånger.

Det hela är såklart en fråga om hur kvinnor nedvärderas som tänkande varelser; eftersom jag är kvinna och dessutom feminist så antas jag inte kunna komma fram till saker på rimliga grunder, speciellt inte om det jag kommer fram till motsätter sig gängse patriarkala normer. Jag förutsätts vara irrationell, jag förutsätts inte ha tänkt efter ordentligt, så fort jag kommer fram till något som män i allmänhet inte kan acceptera. Jag betackar mig för att diskutera med den som har den här synen på min intellektuella förmåga, jag diskuterar inte med någon som inte bemöter mig som en tänkande människa eftersom jag tycker att det suger att bli behandlad som ett barn (barn ska givetvis inte heller behandlas såhär). Det är förminskande och jag har ingen lust att nedvärdera mig själv genom att syssla med detta TRAMS. Jag anser det vara slöseri med min dyrbara tid och min intellektuella förmåga att diskutera med människor som inte fattar att jag har tänkt efter. Jag har insett att mäns åsikter om mig inte är så jävla viktiga, att de inte är de som bestämmer vad som är rätt och fel, och utifrån detta har jag också dragit slutsatsen att det finns noll egenvärde i att ingå i diskussioner som inte ger mig något.

Den som läser den här bloggen bör förstå att jag är en tänkande människa. En kan såklart tycka att jag har helt och hållet fel om allt, men det framgår tydligt att jag inte bara tycker saker på slump. Jag resonerar, jag har en tydlig röd tråd och jag försvarar mina ståndpunkter, ofta upprepade gånger. Den som inte ser detta och bemöter mig utifrån det kan inte förvänta sig att jag ska lyssna på den. Jag kan tänka, och vi kanske inte tänker likadant men det betyder inte att jag är ogenomtänkt. Det betyder bara att vi tänker annorlunda. Om en accepterar detta så kanske vi kan ha något slags utbyte, men så länge den grundläggande respekten i en diskussion saknas så är det ett lönlöst projekt. Det handlar då bara om att ”vinna” över den andra, och sådana retoriska lekar betackar jag mig för.

Twitter 8/5. Att låta saker ta tid.

Innan tyckte jag att ”passion” var fint, när någon ville ha en jättemycket precis nu. Nu tycker jag det är fint när relationer får ta tid.

Att låta saker ta tid är att förmedla ”jag tycker om dig och värderar dig så mycket att jag är villig att vänta”. Det handlar om att se någon som människa och värdera hen även om en inte får ut precis det en vill ha precis då. Att inte ha några högre förväntningar än att få vara tillsammans med och utvecklas med en människa en tycker om. Att inte behöva placera in relationen i ett fack, inte låta den definieras av något som skulle kunna ske i framtiden.

Det handlar om att inte vilja äga en annan människa, att inte placera in hen i ett givet fack som ”partner” med allt vad det innebär. Det är en slags objektifiering att göra det, att säga att en människa primärt är en funktion i ens liv, i andra hand en person. Det leder oundvikligen till en massa förväntningar som är extremt svåra att hantera.

Tänker att i det här samhället så får relationer med andra människor sällan ta den tid som faktiskt krävs. Något av det viktigaste i livet, andra människor, trycks ständigt bort till förmån för annat. Vi orkar inte odla relationer. Sorgligaste jag vet är när människor inte kan ta hand om varandra pga har fullt upp med att överleva.

Om sökmotoroptimering och onödigt arbete.

Ibland hävdar människor att det inte finns något onödigt arbete, något som såklart går stick i stäv med min personliga uppfattning. En kan såklart tänka sig tusentals produkter som världen verkligen skulle kunna klara sig utan, för att inte tala om all reklam som görs för dessa produkter. Jag menar, bara förekomsten av reklam som fenomen bevisar ju på något vis att det finns onödiga produkter: produkter som det inte finns någon naturlig marknad för utan där en sådan måste tvingas fram genom aggressiv marknadsföring som tvingas på oss.

Men för att ändå förklara vad jag menar så ska jag ta ett exempel på onödigt arbete, nämligen en viss form av sökmotoroptimering som förekommer i ganska stor utsträckning. Såhär fungerar det: sökmotorer som Google avgör olika sidors relevans efter hur länkade de är av andra sidor. Om du till exempel söker på ”feminism” och en sida har blivit länkad i samband med ordet feminism av många olika sidor så bedöms den som relevant och hamnar längre upp bland resultaten.

Detta är såklart av stort värde att manipulera för företag som säljer grejer på internet, eller som av andra skäl har ett intresse i att få många klick. För det mesta när en söker på saker så kollar en kanske de tre första träffar, om ens det. Sällan bläddrar en bak flera sidor i resultaten. Därför är det sjukt relevant för företag att hamna bland de här första träffarna, allra helst den översta. Till detta använder en sökmotoroptimering. Det finns en massa sätt att göra detta på, men de som jag tyckte fokusera på är sökmotoroptimering som bygger på att andra sidor ska omnämna ens produkter i rätt sammanhang.

Till exempel såhär: om någon har ett företag som säljer viagra så vill hen att hens hemsida ska hamna så högt som möjligt när folk söker på ordet ”viagra”. Därför vill personen att hens hemsida ska bli länkad i samband med ”viagra”. Det den personen då kan göra är att sätta upp en massa olika hemsidor som alla har texter som nämner ”viagra” och länkar till huvudhemsidan. Det måste vara flera olika hemsidor för att väga tungt. Grejen är att det inte går att göra detta automatiserat, en kan till exempel inte ha samma text och lägga ut på en massa olika sidor, för detta genomskådas direkt av till exempel Google. Texten måste vidare vara skriven av en människa eftersom det också känns igen om det bara är en massa trams, och sorteras bort. Därför finns det företag som enbart sysslar med att producera text med vissa nyckelord i, till exempel ”viagra”, lägga ut på olika hemsidor och länka till uppdragsgivarens hemsida, så att hen ska rankas högt på olika sökmotorer, så att hen ska kunna sälja sin jävla viagra. Texterna som skriva håller såklart inte någon hög kvalitet, de är bara precis så ”bra” att de inte blir fångade i olika sökmotorers filter för vad som är relevanta länkar.

Det finns alltså en massa människor som sitter och skriver denna text för hand. En massa massa människor sitter och producerar helt menlös text som absolut ingen kommer att ha behållning av att läsa, för att kunna länka till en hemsida så att den hemsidan ska komma högt upp i en jävla sökmotor, så att någon ska kunna sälja en produkt som tusentals andra redan säljer.

Producerar dessa människor något av värde? Nå, det beror väl på vad en menar med ”värde”. En kan tänka att ”värde” uppstår automatiskt då någon bidrar till att saker och ting blir sålda, så att kapitalismen går runt, men detta tycker jag är en ganska orimlig definition. För mig handlar värdeskapande om att själva aktiviteten en utför faktiskt tillför någonting till världen, eller för en själv. Jag kan verkligen tänka mig en massa olika saker dessa personer skulle kunna göra istället som skulle vara mer värdefullt, till exempel hänga med sin familj eller sina barn, engagera sig i något ideellt projekt, läsa en bok eller vad fan som helst. Jag får ångest av tanken på att människor sitter och ägnar hela arbetsdagar åt att producera denna menlösa text när de skulle kunna göra något trevligt istället.

Jag menar inte att skuldbelägga den som gör detta, det är väl ett arbete som vilket som helst och en behöver såklart få in pengar som alla andra. Däremot så tycker jag att vi måste ifrågasätta systemet som driver fram denna utveckling. Detta är alltså en verksamhet som kapitalismen driver fram, som är rimlig att driva inom systemet, och detta tycker jag är absurt. Jag förstår inte hur någon kan tycka att det är bra att ha ett samhälle där människor ägnar tid åt den här typen av sysslor, för jag vägrar verkligen tro att de som gör det tycker det är en värdare grej att ägna sig åt än att var ledig. Alla dessa timmar, allt detta människoliv, som går åt till att skapa saker och ting helt utan värde.

Tid.

IMG_20130113_190833

Att ha tid är en av de största statusmarkörerna i vårt samhälle. Alla vill ha tid. Att människor inte har så mycket tid som de skulle vilja noteras ofta som ett problem i vårt samhälle, men problemet individualiseras och görs om till en fråga om livsstil. En ska downshifta och ”klara livspusslet” och gud vet allt.

Det är klart vi har svårt att få ihop vardagen när drygt 9-10 timmar av dagen ägnas åt arbete hos många av oss. Arbetet tar upp närmare en tredjedel av vår vakna tid. Den som inte arbetar ska ägna lika mycket tid åt att söka jobb som inte finns. Vidare så leder diverse ”effektivisering” av arbetsplatser till att arbetet blir mer och mer slitsamt, och att mer och mer av fritiden därför måste ägnas åt vila. Saker och ting som innan varit delar av fritiden görs om till arbete, såsom hushållsarbete, barnpassning och läxhjälp. Allt fogas in under arbetets logik!

Den som söker en stressfri vardag borde främst jobba politiskt för en sänkning av arbetstiden, det skulle nämligen leda till en reell minskning av stressen som dessutom skulle gälla för alla, inte bara för den privilegierade medelklassen. Att vi inte har tid för det vi vill göra med våra liv är främst ett politiskt problem, och inte en fråga om individuella människors livspussel.

Varför städhjälp är mindre okej än hantverkare.

Folk undrar ibland varför det är ett sånt jävla tjat om rutavdraget men inte om rotavdraget och härleder detta till att det i Sverige skulle råda någon slags feministdiskurs som gör att man bara blir arg när det är kvinnor som drabbas. Jag tycker att både Rut- och Rotavdraget är dåliga eftersom jag inte tycker att man ska ha rabatt på olika typer av arbete, däremot tycker jag att städhjälp som fenomen är mer problematiskt än hantverkare, och nu ska jag förklara varför.

Städhjälp är typ definitionen av okvalificerat arbete. Visst kan man vara mer eller mindre duktig, men alla kan städa. Att dra elledningar, kakla ett badrum eller måla är däremot mycket mer av ett hantverk. Det kräver ofta utbildning och får därför ofta lön och respekt därefter. Man låter i regel någon annan göra det för att man själv inte kan, men hyr in en annan person för dess kunskaper och yrkesskicklighet, inte för att man anser ens egen tid vara för värdefull för att spendera på dessa sysslor. Städning däremot är inte samma sak. Alla kan städa, vissa har bara inte lust att göra det. Sedan finns det ju såklart dem som faktiskt inte har tid också, men min uppskattning är att det rör sig om ett fåtal.

Klass handlar väldigt mycket om tid. Människor med pengar kan köpa andra människors tid för att utföra sysslor de själva inte vill utföra, även om de strängt taget hade kunnat. Detta är inte ett ömsesidigt utbyte av tjänster och pengar, där personen som utför tjänsten har en efterfrågad kompetens som den andra saknar och därför han utföra arbetet bättre eller effektivare. Det är en ren transaktion av pengar mot tid.

Jag menar att denna typ av arbete är en värre exploatering än arbete som bygger på att en person faktiskt innehar specialkunskaper. En person med specialkunskaper kan ställa krav eftersom hen är mindre utbytbar, men en person vars enda tillgång är hens kropp och tid har betydligt mycket mindre att säga till om. När kroppen blir utsliten har en sån här person inga större erfarenheter att stoltsera med, i alla fall inga som kompenserar för minskad fysisk prestationsförmåga.

Att man i högre grad specialiserar sig tycker jag är rimligt. Att människor som kan sina grejer hyrs in för att göra det åt någon som saknar kunskap tycker jag är rakt igenom rimligt. Men att människor köper andra människors arbete utan att det tillkommer någon effektivisering eller kvalitetsförbättring utan bara är en ren transaktion av tid från fattiga till rika tycker jag är en annan sak.

Jag tycker att an ska se denna typ av hushållsnära tjänster för vad det är: en transaktion av tid. Rika människor köper fattiga människors tid, varken mer eller mindre. Och ja, jag förstår ju såklart varför eftersom det är tråkigt att städa, men det är icke desto mindre sant att den som köper städhjälp gör det för att hen värderar sin egen tid högre, inte för att hen inte kan städa eller för att de tå något sätt skulle vara en effektiva lösning att ett ”proffs” gör det.

Dessa personer förtjänar inte min repekt eller tid.

Det är klart att de som säger sig ingå i en rörelse också till viss del står som symbol och representant för denna rörelse. Du kan inte bara kalla dig feminist utan att det betyder något, och även om folk har olika åsikter inom rörelsen så binds vi såklart samman av likheter. Vem som helst kan inte erkännas som feminist, det är mer än ett ord. Det är även så att medlemmar i en rörelse måste ta ett visst ansvar för rörelsens historia. Om något inte fungerat eller gått fel så bör man ta ställning till detta. Man kan inte bara svära sig fri, ty man ingår av egen vilja i ett kollektiv som står för en massa olika saker.

Jag har absolut inget emot iden om ett kollektivt ansvar inom olika rörelser. Jag anser själv att man om man kallar sig främlingsfientlig, kristen eller mansrättsaktivist får ett automatiskt ansvar att ta avstånd från de inom gruppen florerande idéer som man inte sympatiserar med alternativt stå till svars för dem. Man kan inte bara säga ”men det sa inte jag” om det finns visst tankegods som är vanligt förekommande, ty i så fall så låter man ändå dessa åsikter florera, även om man inte personligen uttrycker dem. Det är dock ett tydligt sätt att ta ställning för vissa idéer att varken ta avstånd från dem men fortfarande betrakta sig som en del av rörelsen eller lämna rörelsen.

Däremot blir det tröttsamt när man åläggs att göra avbön varje gång man öppnar munnen för att tala om feminism, speciellt då man ska göra avbön för åsikter inte ens hälften av alla feminister står för. Det är inget anat än en halmgubbe, något som tas upp igen och igen och som feminister förväntas ta ställning emot fast det liksom aldrig har varit allmänna åsikter bland feminister och absolut inte är det idag.

Jag kan tänka mig att ta avstånd från vanligt förekommande feministiska uttalanden och idéer jag inte ställer mig bakom, vilket jag också gör. Jag brukar även förtydliga att jag inte tycker saker som det annars ligger nära till hands att tro att jag tycker. Däremot orkar jag inte ta avstånd från något som inte är en stor del i rörelsen och som jag aldrig gjort sken av att hålla med om. Konfrontera mig med vad jag säger istället, de resonemang jag faktiskt för. Och om du undrar var jag står i vissa frågor; fråga trevligt. Attackera mig inte med ”men ni feminister tycker ju såhär” utan att varken ha belägg för saken i sig eller ha anledning att tro att jag håller med.

Ett grundläggande krav på att jag ska bevärdiga mig med att ta någons argument på allvar är att hen har gjort i alla fall ett litet försök till att sätta sig in i ämnet i fråga. En person som anklagar mig för att hata män, tycka att män är djur och att vi ska ha mansskatt har uppenbarligen ingen koll på varken den feministiska diskursen i stort eller på mig som person, och detta trots att denna information är mycket lättillgänglig. En person som inte tar en argumentation med mig på tillräckligt stort allvar för att göra en snabb sökning men fortfarande vill spy ut sina åsikter, uppfattningar och ”argument” förtjänar inte min respekt eller tid, så enkelt är det.

Tid som den nya statusmarkören.

UnderbaraClara har skrivit om hennes livsstilsval, att hon har beslutat sig för att, som det heter lite käckt idag, ”downshifta” (detta med att hitta på en massa nya namn för väldigt gamla företeelser är så fånigt tycker jag, men jaja). Att ”downshifta” är alltså att fokusera på att varva ner, konsumera mindre och jobba mindre istället för att ständigt sträva efter en högre levnadsstandard. Jag personligen lockas av detta ideal och försöker dra ner min konsumtion så mycket jag kan. Jag tycker absolut att det är sunt att tendensen att ständigt jobba mer och mer för att köpa mer och mer ifrågasätts, speciellt som de materiella tillgångarna man har är väldigt lätta att jämföra vilket leder till att andra, mindre bemedlade, personer tar lån för att kunna finansiera ett liknande konsumtionsmönster.

Katta Kvack har svarat på Claras inlägg och skriver om att tid har kommit att bli en statusmarkör idag. Det håller jag verkligen med om, om det finns något som medelklassen markerar sig själv med är det att de har tid för en massa saker. Antingen tid som köps genom matkasseleveranser till dörren, bostad nära jobbet, hushållsnära tjänster och så vidare eller tid som frigörs genom att man kan gå ner i arbetstid, något som ofta möjliggörs av en relativt hög lön och ett fritt arbete. För Clara är det ju särdeles enkelt att downshifta eftersom hon är egenföretagare och kan prioritera sina sysslor hej vilt, för en undersköterska är det kanske inte lika enkelt.

Jag tror absolut att tid har blivit en klassfråga. Eller, jag tror alltid att tid har varit en klassfråga en jag tror att det blivit mer tydligt idag när tid är något som värderas väldigt högt i och med att det i högre grad upplevs som en bristvara.

Men att möjligheten att downshifta är en klassfråga gör det inte till något dåligt, vilket Katta verkar tycka. Över- och medelklass är generellt du grupper som sätter trenderna i samhället och jag tror att det är positivt att fokuset ändras från ökad konsumtion till mer tid. Dels är det positivt ur en miljöaspekt men också samhällsekonomiskt, eftersom det kommer göra drivkraften för att låna sig till konsumtion mindre. Jag tror också att det är bra för privatpersoner eftersom tid är en tillgång som till sin natur är mer jämlik. Den är mer jämlikt fördelad än pengarna (även om arbetarklassen lever kortare så är det rent procentuellt inte alls på samma nivå som snedfördelningarna i inkomst) vilket gör klyftorna mindre.

Jag tror även att det skänker med långsiktig livstillfredsställelse att ha tid för intressen, vänner och familj än att konsumera. Dessutom så är frigörelsen av tid i ditt liv något som framförallt du själv tjänar på, till skillnad från ökat arbete och ökad konsumtion som till stor del gagnar företag. Dessutom så gör frigörelse av tid att man i högre utsträckning kan organisera sig politisk och engagera sig för att uppnå förändring, till skillnad från ökad konsumtion som endast spär på kapitalismen.

Jag tror alltid att människor kommer se upp till folk som har det bättre, men jag tror det är mycket mer hälsosamt att se upp till UnderbaraClara än BlondinBella. Det är både ideal, men det ena idealet är enligt mig långt mycket mer eftersträvansvärt att bygga ett samhälle kring.

Dessutom finns det människor som ägnar sig åt att söka maximera sin fritid alldeles utan att ha någon trygg medelklassbakgrund. Människor som bor i ockuperade hus och letar mat i containrar. Det är visserligen få, men ändock en växande rörelse.

Jag tycker att personer som UnderbaraClara som talar sig varma för downshifting ska ha i åtanke att det inte är ett alternativ för alla människor, annars riskerar det att bara bli ytterligare ett sätt för medelklassen att visa sina överlägsna smak och sinne för prioriteringar. Samtidigt så tror jag att det är ett alternativ för många som bara inte riktigt har upptäckt det än. Jag tror att väldigt många personer faktiskt skulle kunna välja att jobba mindre om de slutade köpa saker de inte behövde, och jag tror att det är väldigt positivt att dessa personer ställs inför det alternativet.

Oceaner av tid.

Det fanns en tid när jag varken tyckte att kroppsbehåring eller bantning var viktiga feministiska frågor. När jag tyckte att det är klart man ska respektera folks val att inte raka sig eller banta men alla ska få göra som dem vill. Men detta var innan jag själv slutade banta och slutade raka mig, innan jag själv visste vilka otroliga livsvinster det kan leda till att inte ägna sig åt sådant.

Framförallt bantningen är jag glad att jag hamnade ur klorna på och det skedde ändå relativt tidigt för mig om man jämför med många andra kvinnor som håller på och tampas med den där skiten fan för evigt. Jag kommer troligen aldrig hamna där igen, jag är för medveten för att återigen börja räkna kalorier och dra i fettet, även om man såklart aldrig står säker.

Jag har insett nu hur viktiga dessa frågor är, för det handlar om tid. Tid är typ det absolut viktigaste vi människor har i våra liv och väldigt väldigt mycket av kvinnors tid ägnas åt att klämma, raka, sminka, borsta och banta. Etter värre blir det när utseendefixeringen leder till kirurgiska ingrepp som i många fall är kostsamma och potentiellt skadliga. Utöver den faktiska tid alla dessa saker tar så ägnar vi tid åt att prata om det, att tänka på det och att läsa om det. Vi ägnar dessutom känslomässig energi åt att på olika sätt känna ångest över att vi inte har ägnat tid nog åt dessa saker. Om man dessutom tänker på alla de kostnader som detta medför och alla de arbetstimmar som krävs för att täcka dessa kostnader samt all tid som läggs på att köpa de nödvändiga produkterna så blir det hisnande mycket tid.

Just bantning påverkar livet än djupare så genom att dränera en på energi och utsätta en för hälsofaror. Jag talar alltså här inte om bantning i form av hälsosammare livsstil och motion för att man är överviktig utan om alla dessa ansträngningar och extrema dieter som görs för att nå den ”perfekta” vikten även om det kanske inte är den som är naturlig för ens kropp. Överdriven fixering vid kost och träning kan också vara ett hinder i vägen för att vara på riktigt hälsosam, som jag skrev om här.

Jag menar inte att skuldbelägga er som bantar, opererat er, rakar er och så vidare, jag har gjort allt detta själv och gör det fortfarande i viss utsträckning. Jag tycker dock att det är värt att fundera på hur mycket mer tid den kvinnliga delen av befolkningen i lägger på detta än den manliga delen och vad det innebär för jämställdheten. Jag tror att det blir åtskilliga timmar om vi räknar ihop allt, även om det såklart kan bli svårt med tanke på att många av dessa saker tar tid även på ett mer subtilt sätt än att man faktiskt genomför praktiska handlingar.

Detta handlar alltså inte bara om att ”alla ska få göra som de vill” utan är en betydligt mycket viktigare och mer djupgående fråga än så. Därför är det viktigt att inte låta det stanna vid sådana plattityder bara för att man inte vill stöta sig med människor som ser det som ett personligt påhopp när deras skönhetsvanor kritiseras. Istället bör vi trycka på om det här med att skönhetshetsen tar enorma mängder tid och energi samt ofta även livsglädje och hälsa i anspråk från jordens kvinnor och att detta faktiskt är dåligt, inte bara något som borde vara ”frivilligt”. Jag menar: dessa oceaner av tid enbart för att ha ett behagfullt utseende. Det är sanslöst.

Vi har faktiskt förmåga till förändring också.

Att twittra om notoriskt försenade personer väckte visst känslor, mer än jag förväntade mig. En person jämförde det med att vara deprimerad eller beroende. Twitter är ju inte det bästa stället för debatt och många nyanser försvinner såklart. Men ändå. Låt oss reda ut saker här: det kan absolut vara så att en person har ett oöverstigligt problem, att det faktiskt är omöjligt att passa tiden. Jag köper det.

Däremot vågar jag verkligen hävda att det i majoriteten av fall inte rör sig om att det inte går utan om att man inte vill. Om att man prioriterar en kvart extra framför datorn framför att komma i tid till ett möte man har bestämt. Vissa har väl svårare att uppskatta tid än andra, men de flesta borde ju ändå kunna komma i tid om de lägger lite ansträngning på det.

Det stör mig att man inte kan kritisera ett beteende utan att folk ska komma och mena på att man inte tar hänsyn alls till eventuella problem som ligger bakom det. Herregud. Man måste väl ändå kunna ställa krav på människor i ens omgivning.

Om det nu är så att man verkligen inte kan passa tider hur mycket man än försöker, låt gå. Men då kan man faktiskt strunta i att sätta exakta klockslag. Istället kan man säga att man ses på ett café eller höra av sig när man är  på väg eller vad fan som helst.

På samma sätt är det ju med alla handikapp människor har. Antingen försöker man åtgärda med någon metod. Om det inte går att åtgärda så får man väl ta och organisera sitt liv så att man går runt problemet. Det är så de flesta gör för att lösa svårigheter, som ju faktiskt alla stöter på någon gång i livet.

Jag har absolut inget emot människor med problem och jag kan verkligen se att människor kan vara offer, att de kan ha problem som är extremt svåra att göra något åt och att man kan behöva hjälp. Herregud, ni som läser den här bloggen vet ju det. Men jag blir otroligt trött på människor som alltid måste ta upp alla möjliga eventualiteter så fort man uttrycker irritation över ett agerande. Visst kan det vara så att det absolut inte går, men i majoriteten av alla fall har människor delvis makt över sitt eget agerande. Vi är delvis offer för vår biologi, våra hormoner och våra impulser, men vi har också förmågan att förändra oss.

Man kan inte förvänta sig att folk ska stå ut med allt bara för att man har problem med det.

Uttryckte min irritation över människor som kommer sent precis hela tiden på twitter. Skrev att det är respektlöst och att det ju inte kan vara så svårt att helt enkelt börja lämna hemmet tidigare. Fick som svar att det inte är så ”bara” att lämna hemmet tidigare om det är just i det som problemet ligger. Samma person skrev också att hen håller med om att det kan vara irriterande, men att hen förstår.

Jag kan greppa det här med att människor har problem med vissa saker och att vissa människor helt enkelt har svårt att planera sin tid. Jag har alltid haft skitlätt för att planera tid och kommer nästan aldrig sent. Men även om man har ett handikapp så måste man kunna hantera det och utveckla metoder för att gå runt det. Om man notoriskt kommer sent så anser jag verkligen att man ska ta och fixa till det, oavsett vad orsakerna är. Om det nu är så att det inte går att ordna, hur nu det skulle vara möjligt, så få man väl helt enkelt organisera sina möten på ett annat sätt än att bestämma en tid, typ istället låta personen komma hem till en.

Nu är ju det här med förseningar inte en skitstor grej i sig, min poäng i inlägget var mer det här med att göra en avgränsning mellan vad som kan vara ursäktbart med att man har ett handikapp (diagnostiserat eller inte). Jag kan bli sjukt irriterad på människor som inte tycker att sjukdom eller handikapp kan vara ett förmildrande drag utan alltid säger att människor ska ”ta sig i kragen” eller liknande.

Samtidigt kan jag tycka att det är illa att ha såndär oändlig respekt för alla handikapp en person kan tänkas ha. Vi lever i en värld med människor som inte är helt likriktade och det som känns enkelt för en person kan såklart vara svårt för en annan men vissa saker tycker jag helt enkelt att man ska kunna kräva av sina medmänniskor, som att de dyker upp på bestämd plats på bestämd tid om inget exceptionellt har inträffat.

Om man har problem med detta så tycker jag att man ska åtgärda det, inte kräva av andra människor att de ska ha ständigt överseende. Det finns en massa saker man kan göra, som att alltid planera en kvart i förväg, ställa klockan tidigare eller helt enkelt klocka vad olika sträckor kan tänkas ta. Det är inget fel på att ha problem, men det är fel att inte försöka göra något för att åtgärda dem. Det är helt enkelt väldigt respektlöst att låta andra människor vänta på en jämt och ständigt.

Så jag tycker helt enkelt att man ibland får ta och lyfta på rumpan och lämna huset en kvart tidigare oavsett vilka metoder man måste ta till för att komma dit. Och om det verkligen är så att det absolut inte går att göra det, då får man väl hitta ett annat sätt att leva på. På samma sätt som man inte kan förvänta sig att andra människor ska tolerera att man är elak, socialt inkompetent eller inte kan hålla hemligheter bara för att det råkar vara en del av ens personlighet som är svår att förändra, då får man helt enkelt bita ihop och göra något åt det eller acceptera att man inte kan leva samma liv som andra som saknar de svagheterna. Och det är faktiskt inte sådär jättekonstigt egentligen.