Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.
”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.
Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.
Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).
Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.
Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.
Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.
För mig som socionom så är det ett sjukt efterlängtat lagförslag eftersom det gör mitt arbete med att hjälpa barn väldigt mycket enklare, och överhuvudtaget tycker jag att föräldrars rätt till sina barn är någonting som måste diskuteras. Har man rätt till sina barn? Och när har den rätten i såna fall förverkats? För som det är nu så tvingas barn som är rädda för sina föräldrar och uttryckligen ber om att få slippa att träffa dem ändå, ofta med argumentet att det är barnets bästa.
(Jag har några synpunkter på ditt resonemang kring att barn borde kunna söka vård utan att föräldrarna får reda på det, men behöver dubbelkolla några grejer som jag inte hinner just nu. Om jag har någonting att komma med så återkommer jag lite senare.)
Många hyser ju föreställningen att man måste växa upp med en mor och en far för att bli en harmonisk människa. Fräscha familjenormer indeed!
Det kan säkert vara så att jag har fel i faktauppgifter. Rättelser välkomnas i sådana fall. Jag älskar när kompetenta människor läser min blogg.
Fast vadå, vi lever ju i ett mångkulturellt samhälle? Allt är relativt, men jag menar att mycket av den narcissistiska och egoistiska känslokyla som råder hänger ihop med att alla gamla feodala samhällsstrukturer upplösts, patriarkatet, gudstron, kroppsarbetet, osv. Denna vägen kommer att leda in i en grotesk återvändsgränd, det är jag helt övertygad om. Staten kommer att bli som en stor supermorsa som också kan få PMS och bli ond.
Jag tror verkligen att samhället kommer att gå åt helvete. Och individen med det. Det är lite samma tendenser du uttrycker, att folk ”inte skall få göra det” (om jag inte misstolkar) som den totalitäre fadern som gjuter in sin älskade lilla dotter i ett betonghus med tusen meter tjocka väggar (typiskt förekommande inom medeltidslitteraturen), inte sant. Hellre en stor hårig farsa som bestämmer allting, än en ond hysteriskt ilsken kärring, liksom.
Men det finns knappast så mycket hopp på den punkten. Svenska ”män” är just inte längre några riktiga män, utan ledsna spinkiga feminina krumelurer som sitter och ser ledsna och svåra ut. Patetiskt. Eller så blir de istället nervösa och skiter tarmarna ur sig på ett gym. Manligheten befinner sig i kris, det är bara så. Detta är lite OT här, men samtidigt måste man se allting i ett sammanhang.
Manligheten befinner sig onekligen i en kris. Dock tycker jag att man skulle kunna hitta en manlighet som exkluderar att bestämma över och trycka ner kvinnor. Om det är så du definierar manlighet så kan jag omöjligt anse att du är inne på rätt spår.
Allvarligt nu: jag älskar manliga män. Men jag älskar inte förtryck. Manlighet behöver inte vara något patriarkalt, män kan få vara män oavsett kvinnors ställning.
Och om vi nu ska vara sådana: jag förstår att du som man lägntar tillbaka till en världsordning där du har makten över din fru och dina barn. I egenskap av kvinna tycker jag däremot att jämställdhet är något mycket bra. Om jag ska relatera vår tids känslokyla till något så är det inte förlusten av patriarkatet jag ser som den stora boven.
Alla tolkar vi sammanhangen på olika sätt, du som rödstrumpa och jag som reaktionär patriark. Manlighet hänger ändå ihop med att dominera, trots allt. Hur man än vrider och vänder på det kommer vi inte från detta grundläggande faktum. För övrigt kommer ändå vår ras att dö ut, den är inte levnadsduglig. Ingen kommer att sakna oss, som sagt. 🙂
Att du ”gillar manliga män” tar jag nog med en nypa salt.
Jag vet bara att jag hellre dör än att bli pussy-whipped.
”Längtar tillbaka”, ungefär som att jag sitter och drömskt trånande ligger och fantiserar om något ouppnåeligt, som nån jävla kärring. Försök inte nu, jag pratar allvar här! 🙂
Förresten märker jag att du konstant kniper näbb om detta med mångkulturen! Nå, hur skall du ha det? tänk om du måste välja mångkultur ELLER fruntimmersvälde (d.v.s. ”jämställdhet”). Hur blir det då? Men alla liberaler tror givetvis att allting underbart och paradisiskt i svennemellanmjölkland skall ramla ut som ett brev på posten, och att vi kan plocka ut allt ”mysigt”, ”intressant” och ”spännande” från smörgåsbordet! ”ÅÅååhhh, vacker musik! Språk! Kläder! Intressanta maträtter och vilka kryddor! Färger! ÅÅåhhhhh!!!! Men ush, inte hederskultur och förtryck! Fy fy, den lämnar vi kvar, det slänger vi i skasken och diskar bort! Så så, på med rengöringsmedlet, bara! Bara välja ut godbitarna! Åh, vad härligt!”
Så etableras och reproduceras vansinnet. Det hänger givetvis starkt ihop med en kärringmentalitet och alltsammans bör analyseras ur ett längre historiskt perspektiv, vilket random medeklassvenne givetvis är oförmögen att göra! Är det nu någon som har några frågor på detta? 🙂
Klart det uppstår ”problem” när olika kulturer blandas. Det är alltid jobbigt när människor måsta omvärdera sina åsikter.
Jag tror inte att man bara kan ta det mysiga i andra kulturer, kulturutbyte måste alltid handla om ett givande och ett tagande. Jag är dock tolerant och förstående mot dem som uppvisar detsamma gentemot mig.
Om jag skulle analysera begreppet mångkultur ur ett historiskt perspektiv så skulle jag t.ex.kunna säga att det första var när vi började handla med andra länder som ekonomin kom igång på allvar och mänskliga rättigheter och annat jag tycker är bra utvecklades. Man kan säkert hitta ngt dåligt somkom samtidigt också, men min uppfattning är att det mesta har blivit bättre med tidens gång.
Det beror väl på vad man lägger i ”manlighet”. Manlighet för mig är självsäkerhet och jag vet massor avmän som har denna egenskap utan att behöva trycka ner mig för det.
Ja, det är ju också en form av historisk mångkultur, när den kan syftas på i positiv mening, men samtidigt är det så jävla typiskt PK-koftor att börja gny om att ”vi handlade hit och dit på järnåldern” och ”valonerna jobbade här och gjorde entreprenörsmässiga insatser på 1600-talet”. Det duger inte, att massimportera kaozmänniskor från jordens alla tänkbara avskrädeshögar…nej nej, så lätt går det inte. Det är ett dödsdömtprojekt som kommer att dra oss i fördärvet, sanna mina ord. ”handel” är inte detsamma som raskaos.
Vi måste ändå snäva in oss lite här, det handlar om ett efterkrigstida fenomen, närmare bestämt postmodernt och postmarxistiskt. Kan vara värt att grotta ner sig lite i t.ex. Frankfurtskolans ”kritiska teori”.
Precis, ”givande och tagande”, vi måste kanske ”ta” och lära oss lite sharia? 😀 Det hade minsann varit något, särskilt för er feministkjolar!
Ja, det kan vara manlighet, fast samtidigt gör du det för enkelt för dig och slingrar dig undan. Så kan man nämligen definiera kvinnlighet också, nämligen! Eller mänsklighet i största allmänhet. Så lätt går det alltså inte! 🙂
Du skulle väl kunna definiera kvinnlighet som ”att bestämma också”. Kan inte alla bara få ha sin egen personlighet?
Nej, tyvärr kan nog inte alla det, är jag rädd. :'( Det är inte riktigt så enkelt.
Vad gäller ”utvecklingsspiralen” så är det den objektivt existerande fattigdom eller avsaknad av ljus, ande, mänsklighet som jag saknar, ja. Kopplingen till de gamla organiska livsformerna kan man givetvis peka på, men samtidigt är det en lång paralell att dra, som kräver mycket tankemöda. Jag syftar mer på massinvandringen samt den demografiska undergång som västerlandet står inför, i synnerhet svenneland.
Helt rätt i det du säger, men jag känner ändå att även om man ser till barnens bästa så kan det bli fel, vi ser ju alltid saker utifrån våra egna erfarenheter och våra tolkningar. Det som är fel för en förälder kan verka rätt för den andra och oavsett vad som är bäst för barnet så tycker ju föräldrarna förmodligen att dom vet bäst för h*n. Och barn är inte alltid själva lämpade att ta sina egna beslut om såpass stora saker och då kan det bli riktigt fel. Men ja, det finns många håll vi kan ta det åt och det kommer nog aldrig bli helt och hållet rätt men det här verkar vara ett steg i rätt riktning iallafall.
Man måste respektera att uppfostran är något subjektiv och givetvis ska staten inte detaljstyra barnens uppväxt. Men om barnet är rädd för sin förälder eller uppenbart far illa så ska barnet ställas i första rummet.
Det är en ganska sympatisk grundinställning, kan jag också tycka. Men frågan är ju VEM som skall bedöma de faktorer du ställde upp, och HUR bedömningen skall gå till. I praktiken är allting mycket svårare, verkligheten slår oss alltid på fingrarna. ”Fakta sparkar”, som han sa en gång i tiden, den gode Gunnar Myrdal för fyrtio år sen.
Problemet med vem som ska bestämma vad som ska mätas finns ju oavsett världsordning, så det argumentet går lika bra för mig att använda mot dig.
Ja, det är ju just därför vi riktiga karlar måste visa vart skåpet ska stå. 🙂
Ja om det är så att barnet far illa så absolut, då krävs det att någon utifrån tar över. Hoppas bara att detta kommer användas vettigt.
Bättre detta än att man måste gå in i vårdnadstvister så fort föräldrarna tycker olika. Jag tror inte det kommer missbrukas.
Patria: Fanny har så vitt jag vet ingen skyldighet alls att prata ”mångkultur” med dig, eller med någon annan för den delen. Heller ingen skyldighet att svara på dina kommentarer. Det hela påminner mest om folk som talar in i en vägg – a dead end. (Respekt till det, själv hade jag inte orkat). Om du så gärna vill dö framför att bli pussywhipped så finns det väl väldigt lite som stoppar dig? Lycka till med manligheten, och med att hitta en fin liten kvinna att trycka ned! Om samhället ändå går åt helvete kan du ju alltid skynda på det hela lite.
Vem har sagt att någon här har någon ”skyldighet” till någonting? För vi inte en dialog? 🙁
Jag vill inte ”trycka ner” tjejer, som sagt. jag vill ju vända den negativa utvecklingsspiralen, och vi ser redan tendenser på ifrågasättanden, till viss del.
Vilken negativ utvecklingsspiral? Den om samhällets känslokyla som beror på patirarkatets upplösande?
Jag tycker att det här är bra skrivet & tänker, tråkigt nog, inte säga så mycket mer om det. 🙂