Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

egendom

Patriarkatet.

IMG_20140122_093106Detta är alltså siffror från Fn. Visserligen har de några år på nacken, men det är ju inte som att de skett någon feministisk revolution på sista tiden. Detta är alltså snedfördelningen i fråga om arbete och resurser mellan könen. Kvinnor utför två tredjedelar av världen arbete, vilket alltså är dubbelt så mycket arbete som män som kollektiv.

Jag tycker att egendomsförhållandet är intressant (jag har för övrigt hört siffror på att kvinnor äger en tiondel numer, vilket är ganska mycket mer men fortfarande brutalt lite i förhållande till män). När en pratar om kvinnor och pengar pratar en ofta om lika lön, och även om det är en viktig fråga när det kommer till verkliga kvinnors konkreta frihet så skulle lika lön inte nödvändigtvis ändra så mycket utav egendomsförhållandena, de lär ju bero mer på att det i regel är män som äger företag.

Detta hänger ju ihop med kapitalismen, det skulle inte gå att ha en såhär ojämlik fördelning av resurser om det inte var för att vi hade ett samhälle som bygger på privategendom. Vidare så verkar många anse att det är helt okej att fördelningen av privategendom är så ojämlik, eftersom rätten att bestämma över sin egendom värderas högre än jämställdhet. Det är såklart inte särskilt konstigt egentligen, och jag tror inte på någon reformism inom kapitalismen, jag tror bara att det är viktigt att se hur ojämlik fördelning av egendom tillåter män att makt över kvinnor.

Spridning.

När man talar om klassklyftor så är det vanligt att människor på högerkanten invänder med att ”inkomstspridning” egentligen inte är något dåligt. Vad man menar med ”spridning” är mig en gåta, för ordet får i alla fall mig att tänka på spridning över olika grupper och inte mer till samma. Det kan vara förrädiskt enkelt att köpa detta snack om att det inte kan eller bör vara ”lika för alla”, de flesta ogillar väl likriktning. Sedan ser man bilder som dessa på hur extremt ojämnt fördelat tillgångarna är enbart i Sverige, som ska vara ett av världens mest jämlika länder. Detta handlar inte om att människor har olika lön utan om förmögenheter och tillgångar. Jag antar att det inte bar inkluderar de pengar man har på banken eller i fonder utan även markegendom, produktionsmedel och så vidare. Av bilden kan utläsas att de tio rikaste procenten äger drygt 2-3 gånger så mycket som resterande 90 %.

Är det någon som på allvar tror att denna ”spridning” beror på att vissa har jobbat hårdare än andra? Det faller ju på sin egen orimlighet. Är det någon som tror att denna ”spridning” inte leder till några djupare konsekvenser i samhället, utan att det bara är så att vissa har mer och andra mindre och att det liksom inte spelar någon roll?

Att alliansen har avskaffat möjligheten för att mäta förmögenheter hos personer är skrämmande. Jag kan bara se en anledning till ett sådant förfarande, och det är att man vet att människor i stort inte ställer sig bakom denna ojämlika uppdelning av rikedom. Det bästa är då såklart att dölja att dessa ojämlikheter finns, så kan man fortsätta låtsas att det bara rör sig om lite ”spridning”. Några hundralappar mer i plånboken till de som arbetar hårdare. I själva verket rör det sig om att en merpart av den svenska rikedomen, och därmed även makten, ligger i händerna hos väldigt få personer. Personer som garanterat kommer att använda sitt kapital för att säkra sin plats om de känner sig hotade.

Tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma ska man fan inte få göra det.

Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.

”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.

Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.

Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).

Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.

Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.

Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.

Ge mig pengar!
Arkiv