Etikett: äganderätt

Äganderätt.

Ibland blir jag så trött på mänskligheten (eller ja, typ hela tiden). Alltså, jag ska inte komma och säga något om jakt i sig för jag äter själv kött då och då, och tycker väl överlag att det är ett vettigare sätt att skaffa fram det på än djurhållning som den ser ut idag. Däremot så undrar jag hur en är funtad när en berättigar det hela med att älgarna har ätit av ens skog. Som om hen hade haft mer rätt till skogen än älgarna i någon egentlig mening. Som om det vore ekvivalent att äta av ”någons skog” och att döda. Oavsett så är det ett jävligt märkligt perspektiv på äganderätt vissa har.

Äganderätt.

Vissa tycker att ”är skatt stöld” är en fullt rimligt frågeställning. Nåja, det tyckte jag också en gång i tiden så jag ska inte raljera, däremot så vill jag dela med mig om mina tankar kring ämnet. För det första så finns det en mängd praktiska komplikationer med att betrakta skatt som stöld, det är helt enkelt sjukt svårt att bygga ett rimligt samhälle utifrån den premissen. Detta var det argument jag alltid tog till när jag övergav nyliberalismen, man jag tyckte fortfarande att det var ett rimligt argument rent filosofiskt.

Såhär tänker de flesta nyliberaler jag diskuterat äganderätt med: äganderätten är oinskränkbar eftersom den kommer från ditt arbete, och du har själv rätt att förfoga över frukterna av din kropp, alltså ditt arbete. Även vid arv är äganderätten oinskränkbar eftersom det då handlar om den du ärver avs rätt att göra som hen vill med sin egendom och så vidare.

Men för typ fyra månader sedan så fattade jag hur det inte går ihop ens filosofiskt, eller snarare hur jag kan försvara min ståndpunkt filosofiskt. Nämligen såhär: nästan alla rikedomar härstammar på ett eller annat sätt ur naturen. Eller inte nästan alla, alla. Kan faktiskt inte komma på ett enda exempel där det inte kan härledas. Till exempel om din släkt blivit rik som fan på att den lyckades exploatera den bästa marken eller lagt beslag på naturresurser och om du sedan använt dessa pengar för att skaffa dig en utbildning så att du nu kan tjäna pengar enbart på intellektuell egendom så härstammar den ställningen fortfarande från naturresurser. Vidare så förstör många företag miljön vilket också är ett slags exploaterande av naturen.

Det finns absolut inget sätt att filosofiskt försvara oinskränkbar rätt till jorden. Äganderätten är i detta avseende väldigt praktisk, men denna ide om att den skulle vara oinskränkbar köper jag inte. Jag tycker absolut att människor ska ha rätt till frukterna av sitt arbete, men sällan handlar det om frukterna av endast arbete utan även om rikedomar som funnits i samhället eller i familjen som stammar från naturen.

Sedan kan man diskutera vad som ska beskattas, i vilken grad och vad skatten ska användas till. Jag tycker att man ska beskatta exploatering av naturresurser bra mycket mer och lönearbete mindre. Ju mindre förfining och arbete det ligger bakom en produkt desto mer av dess värde ligger i det som tagits direkt från naturen, och desto mer av vinsten ska tillfalla det allmänna. Om man förgiftar miljön med sin produktion så tycker jag att även det ska beskattas. Däremot produkter vars värde framförallt kommer från arbetet bakom, såsom en bok där en väldigt liten del är materialvärdet och en stor del är det värde som författare, designer och så vidare har tillfört tycker jag ska beskattas mindre.

Det var väldigt skönt när jag kom fram till det här för det betyder att jag helt kan lämna nyliberalismen bakom mig. Den oinskränkbara äganderätten håller helt enkelt inte som resonemang för mig, och nu vet jag varför.

Andra människors pengar.

I och med hela occupy wallstreet-grejen så har jag läst en grej många många gånger, och det är att man inte ska anse sig har rätten till andra människors pengar. Detta beror på att jag har väldigt många liberterianer som vänner på facebook. Libertarianer som tycker att skatt är stöld och som ser egendom som en förlängning av människan.

Äganderätten alltså. Det är nog mest den som gör att jag inte kallar mig liberal längre. Visst tycker jag att man ska få äga saker men då framförallt av praktiska skäl snarare än för att det är en oinskränkbar rättighet. Innan så såg jag det som en självklarhet men nu kan jag för mitt liv inte förstå hur man kan tycka att rätten till ägande är så otroligt viktig.

Äganderätten härleds generellt ur att man ska få lov att skörda frukten av sitt eget arbete. Om man har tjänat pengar så ska man också få behålla dem. Jag är ledsen, men världen är inte så enkel. Anledningen till att man överhuvudtaget kan tjäna pengar är ofta antingen att du har fått saker från samhället, såsom utbildning eller för att du är född priviligerad. Sen finns det ju dem som verkligen har jobbat sig upp från ingenting men i merparten av alla fall är det inte så.

Om man har kunnat bli rik på grund av att samhälle bidragit så borde man ju såklart också betala tillbaks, det är det inget konstigt med. Om man kunnat lyckas på grund av att man är priviligerad borde man kanske börja tänka på varifrån dessa privilegier kommer och om de är rättfärdiga.

Det finns absolut ingen självklarhet i att vissa människor har fått lov att äga vissa landområden och inte andra. Marken är inte en produkt av någons arbete, den bara finns där. Många människors välstånd är härledbart ur att någon har lagt beslag på naturresurser, antingen att ens land har skott sig på andra länders naturtillgångar eller att ens släkt har lagt beslag på mark.

Därför tycker jag att det är jävligt rimligt med skatt. Inte bara för att jag tror samhället funkar bäst rent praktiskt om man har skatt, utan också för att jag inser att man omöjligt kan göra om fördelningen av resurser så den blir helt rättvis och därför anser att kollektivet ska kunna ta, eller återta, det som är nödvändigt för dem som inget har. Det handlar inte om att tycka sig har rätt till ”andra människors pengar”, det handlar om att ”andra människors pengar” inte alls behöver vara ”deras” rättmätigt ur något slags filosofiskt perspektiv.

Tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma ska man fan inte få göra det.

Det har ju varit en del skriverier om förslaget att förändra regelverket kring barn som får psykiatrisk vård. Idag så måste båda vårdnadshavarna vara med på det för att det ska gå, vilket ofta leder till att en av parterna sätter sig på tvären i infekterade relationer. Man har tänkt ändra detta till att barnets bästa alltid ska sättas före och att man då inte alltid behöver båda föräldrarnas godkännande.

”Detta fråntar föräldrar rätten att vara föräldrar” säger många. Rätten att vara förälder borda man förlora när man inte sätter sitt barn bästa framför konflikter med den andra föräldern. Överlag tycker jag att föräldrars rättigheter borde inskränkas. Om man är en bra och kärleksfull förälder som sätter ditt barn i första rummet så kommer man att ha en bra relation till ungen oavsett lagen kring det. Det som framförallt avgör hur familjen fungerar är inte lagar, utan alla inblandades personliga insatser.

Att föräldrar snackar om sig rätt att bestämma över barnet tycker jag är obehagligt. Vad handlar föräldraskap om? Att uppfostra sina barn till lydiga accessoarer? Lagen ska givetvis alltid skydda barnet, någon annan ordning vore orimlig.

Det rådande förslaget är alltså att det ska vara okej om bara ena föräldern godkänner det. En förändring jag verkligen skulle vilja se är att barn ska kunna uppsöka vård utan att någon av föräldrarna får veta. Det kan man visserligen göra på en ungdomsmottagning men vad jag vet så måste föräldrarna bli kontaktade så fort man börjar komma i kontakt med BUP om det inte råder sjukt speciella omständigheter (typ att man kommer dit med sin pappas sperma i fittan).

Synen på barn som föräldrars egendom måste upphöra. Speciellt med den barndefinition vi har nu: under 18. Jag vet inte hur det är med er men jag kände mig vuxen nog att själv ta ett beslut huruvida jag behövde psykisk vård innan jag uppnådde den heliga myndighetsåldern.

Om känsliga beslut alltid måste fattas med båda vårnadshavarnas samtycka så kommer det att tvinga fram fler rättsprocesser kring vårdnaden. De förälder som faktiskt har barnets bästa för ögonen kommer förr eller senare bli tvingad att försöka få vårdnaden ensam. Mycket bättre då att man slipper avsäga någon föräldrarätten totalt för att den tar ett opassande beslut och istället låta barnets bästa gå före i alla situationer.

Man kan vara förälder utan att ha suverän bestämmanderätt över sina barn. Att vara förälder handlar om så mycket mer. Och tycker man att föräldraskapets kärna är att bestämma, då ska man fan inte ha nån rätt att göra det.