Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Vad manshat tjänar till.

Min favoritperson att gå i polemik mot, Wallin, har twittrat om feminism igen!

Tänkte ge lite tankar kring hur jag som feminist ser på saken: förstår att vissa kvinnor kan känna ett irrationellt hat mot män som grupp. Irrationellt = det är ju aldrig rationellt att dra halva jordens bef över en kam pga enskilda händelser man råkat ut för. Men kan ändå förstå varför man som kvinna tillslut får ett genomgående agg mot män i stort. Pga x antal kräkningar och härskanden av patriarkat. MEN. Jag tror inte på en såpass svartvit och radikal retorik för att krossa just patriarkala strukturer. Även om man irrationellt känner’t.

Först och främst, vad innebär ens ”irrationellt” i sammanhanget? Jag tänker att manshat är rationellt eftersom män som grupp uppvisar en massa beteenden som är jävligt vidriga och skadar många kvinnor. Sedan kanske inte alla män gör detta, men många gör det och då är det rationellt att undvika män som grupp.

Ok, jag tänker väl att folk får välja vilka strategier de nu vill. Däremot tror jag att manshat är en jävligt bra strategi i vissa fall. Manshat har till exempel fått mig och många andra ickemän att inse att skulden inte ligger på en själv, utan att det handlar om att vara förtryckt i patriarkatet. Sedan ställer jag mig också emot kravet på att ”feminismen” ska vara en enhetlig rörelse som liksom tänker strategiskt i varje drag. En massa saker gör vi ju för vår egen skull, för vår egen personliga frigörelse, och det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv. Kanske är det inte ”strategiskt”, jag vet inte, men jag tror inte att vi kan vara ”strategiska” hela tiden.

Ska jag vara helt ärlig (inväntar shitstorm…) så har iaf jag nog känt mig MER förtryckt av andra kvinnor än män, generellt so far. Inte att det är en ehm tävling, men att kritisera andra kvinnor som kvinna kan inte bli fridlyst pga ett rådande patriarkat.

Många kvinnor känner att de blivit mer förtryckta av andra kvinnor, och det är också ett känt fenomen inom feministisk teori att 1. kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer 2. kvinnor bär på internaliserat kvinnohat. Jag har också varit med om att kvinnor mycket aggressivt försvarat patriarkala strukturer (till exempel Wallin). MEN jag drar inte utifrån detta slutsatsen att det är kvinnorna som är problemet i patriarkatet, utan jag tänker att det snarare är fråga om att kvinnor behöver hävda sig inför män för att bli mer populära i patriarkatet. Män sitter ju som känt på den sociala och ekonomiska makten och därför finns det för många kvinnor mycket goda skäl att ta avstånd från feminismen och alliera sig med patriarkatet.

Vad ska jag göra med ett ständigt agg mot män som grupp? Hur ska det få mig att bli stark i min kamp för jämställdhet?

Jag vet inte vad som funkar och inte funkar för Wallin, och grejen är ju att ingen avkräver henne att hon ska hata män som grupp heller. Alla gör väl fan som de själva vill, vissa behöver manshat och andra inte. Wallin behövde uppenbarligen själv manshat under en period. Behovet av manshat växlar även för mig, när jag precis gjort slut med mitt ex så behövde jag mängder av det för att frigöra mig, nu inte så mycket. Detta gör inte att jag tror att manshat är dåligt bara för att jag personligen slutat med det, utan jag ser att det handlar om vilken kontext en befinner sig i. Som feminist borde en visa respekt inför att olika ickemän befinner sig i olika situationer där de behöver olika saker för sin frigörelse.

En lågutbildad vit svensk man som ev står utan jobb i mindre ort har nog svårt att förlika sig med att vara i ”toppen” av hierarkin/förtryck. Vet många män som trots vita och hetero lever med allt annat än status och makt. Tycker inte synd om, bara nyanserar.

Tja, det här är ju ba… ja Wallin, vi lever i ett klassamhälle. Bra observation! De flesta så kallad manshatare är medvetna om detta och skriver ofta om det. Jag kan tycka att det är en aning ironiskt att en av oerhört få gånger Wallin skriver om klass är när hon använder det som slagträ mot feminismen. Jag bara tänker på hur ofta jag själv skriver om klassrelaterade frågor, och då är jag ändå en av dessa manshatare som Wallin vänder sig emot.

Wallin återkommer ofta till frågan ”vad ska manshat tjäna till”. Som ”manshatare” så kan jag berätta lite vad jag upplever att manshat ”tjänar till”:

Jag skriver mycket om hur män beter sig mot kvinnor i relationer. Jag får dagligen kommentarer från personer som säger att jag hjälpt dem att förstå saker och ting, att de i och med mina texter känner sig stärkta och kan släppa skulden. Jag vet att många, både män och kvinnor, använder mina texter som underlag för diskussion kring till exempel hur en ska kunna förtrycka mindre som man eller hur en ska kunna ha en mer jämställd relation. Det är faktiskt många män som hör av sig till mig och tackar för att mina texter får dem att bättre förstå och ta tag i sitt eget förtryck. Helt enkelt; många säger till mig att mina texter, mina arga och manshatiska texter, förbättrar deras liv. För mig är detta något väldigt betydelsefullt.

Jag har också upprepade gånger själv känt denna känsla, när jag till exempel läst böcker som pekat på dessa strukturer. Det är så oerhört skönt och befriande och har varit en oerhört viktig del i min frigörelse. Utan detta hade jag aldrig varit så säker i mig själv och min analys som jag är idag, jag hade aldrig kunnat ge systraskap som jag kan idag, jag hade aldrig kunnat kämpa som jag gör idag. Detta kanske inte funkar för alla, men det funkar för mig och många med mig. Detta tycker jag är jävligt viktigt.

Jag vill också passa på att ställa en motfråga till Wallin: var tänker du dig att det ska leda att gång på gång gå i polemik mot ”manshatare”? Hur för det den feministiska kampen framåt? Vore det inte bättre att fokusera på patriarkatet?

14 kommentarer till Vad manshat tjänar till.

    • Tycker det är lite nedlåtande mot Fannys text. Oavsett vad Wallin har för avsikter tar Fanny upp ett viktigt ämne som ofta debatteras både feminister emellan och mellan deras kritiker. Fanny använder Wallins text som utgångspunkt för att få fram viktiga poänger. Det är ganska ointressant vad Wallin ville med sin text, sett ur detta perspektivet.

  • Chiaki skriver:

    Det manshat jag ibland känner tycker jag inte alls är destruktivt utan snarare tvärtom.
    Det handlar oftast om när jag av nån orsak tvingas träffa män som får mig att känna mig väldigt underlägsen. Det handlar oftast om vita, framgångsrika män som har mycket makt i det sociala sammanhang vi befinner oss i. Jag känner mig som sagt ofta underlägsen här, och tidigare har jag mest hackat på mig själv, tyckt att jag borde bli bättre på det ena eller andra och ofta försökt anamma mer ”manliga” egenskaper. Det har varit destruktivt och enbart fått mig att må dåligt över den jag är.
    Nu kan jag istället fnysa åt den där manligheten dessa män utövar, och tänka att det är rätt dåligt av dessa män att använda sin makt på ett sånt sätt att jag känner mig underlägsen och osäker. Kanske hade jag på nåt sätt kunnat ”jobba med min självkänsla” eller liknande men eftersom patriarkatet fortfarande finns tror jag inte att det har så stor effekt. Det här manshatet är alltså på inget sätt skadligt för männen ifråga, och enbart upplyftande för mig (eftersom det också gör att jag på nåt sätt kan vara ”stolt” i min roll som kvinna). Om jag skulle inleda nån närmare relation med dessa män är det klart att jag får se till att mitt hat inte riktas mot dem på ett sätt som kan vara destruktivt för dem. Men ja.. många verkar ha en väldigt skev och överdriven bild av vad manshat är så det här är då ett (ganska vanligt, tror jag(?)) exempel på hur det kan se ut i praktiken.

  • Freja skriver:

    Bra genomgång av manshat och vilken nytta det kan göra. Vi som lever i samhället i dag är ju alla fostrade av patriarkatet. Oavsett om vi vill eller inte så har även jag som kvinna fått lära mig, på tusen olika sätt, att det är bättre att vara man än att vara kvinna. Så att kvinnor ibland inte ser att de går patriarkatets ärenden är inte så konstigt, de agerar bara efter beteende som de lärt sig från barnsben. Jag kan även förstå att vissa kvinnor väljer den strategin för att ta sig fram och överleva i patriarketet, deras liv blir lättare för stunden, det blir betydligt lättare än mitt. Tyvärr förändrar en sådan strategi ingenting, för när det kommer till kritan kommer patriarkatet ändå att välja en man före även den mest lojala kvinnan…

    Sen borde Wallin fundera lite på intersektionalitet tänker jag. ”En lågutbildad vit svensk man som ev står utan jobb i mindre ort har nog svårt att förlika sig med att vara i ”toppen” av hierarkin/förtryck.” Jämfört med en lågutbildad vit svensk kvinna utan jobb har även den mannen makt…

  • Veronica skriver:

    Att själv vilja bli sedd och respekterad som individ för att sedan måla upp en grupp (läs män) som en homogen massa begriper jag inte. Det är ju inte männen man ogillar, utan maktstrukturerna – det som har byggt upp patriarkatet, där vi samtliga är delaktiga. Jag tror inte att män har något essentiellt ont i sig själva. Vi är alla ”offer” för manskulturen.

    Kul att du lyfter frågan.

    • Fanny skriver:

      Mjo, fast män som grupp beter sig ju såhär. Träffar väldigt sällan män som inte beter sig så. Därför är det rimligt att vara skeptisk emot dem.

    • Ida skriver:

      https://medium.com/human-parts/a-gentlemens-guide-to-rape-culture-7fc86c50dc4c

      Väldigt bra inlägg skrivet från en mans perspektiv.

      Män som grupp utgör ett hot mot mig och jag måste tyvärr skydda mig från ”gruppen” eftersom jag inte kan avgöra vem som kommer att ex utöva sin fysiska makt mot mig. Därför är det viktigt att måla upp en tydlig bild av hur gruppen är och beter sig. Som skydd och för att göra något åt saken. Det kan ju omöjligt vara ett individuellt problem när det så tydligt skiljer sig i beteenden som är skadliga för andra mellan kvinnor och män. Vi måste ju generalisera för att förstå.
      Jag kan inte låtsas att män inte tar sig fysiska rättigheter gentemot kvinnors kroppar och att jag som kvinna riskerar detsamma. (eller andra rättigheter för den delen)

    • Ludvig Boman skriver:

      Utöver Fannys kommentar: Inte bara ”män SOM grupp” i allmänhet utan särskilt ”män I grupp” är problematiska. För det är liksom lite överflödigt att som feminist måla upp män som en homogen massa när så oerhört många män gärna gör detta själva, helt frivilligt, genom att bygga upp och stödja sig på homosociala nätverk, där alla stylar sig likadant, luktar likadant (t.ex. mörkblå Nivéa-deo), höhö:ar åt varandras skämt och gemensamt samlar makt/resurser som vore de ett jävla termitsamhälle (fallisk arkitektur inkluderad).

      Plus att mäns homosociala nätverkande är en hörnsten för de där maktstrukturerna som gör ”alla” till offer. Visst, makten jävlas med oss alla på olika sätt, men makten har ett manligt ansikte, och upprätthålls högst avsiktligt av män.

      (obs ensamma icke-mansnätverkande manspersoner är inte automatiskt oskyldiga, jag försöker inte smita undan här nu, lovar)

  • Veronica skriver:

    Det är ju skillnad på att vara emot män som natur, och att vara emot män som något som är konstruerat. Syftar på mansfenomenet. Samtidigt som kvinnor begränsas till könsroller, begränsas män likaså. Jag ser det som att vi måste angripa könsmaktordningen, vilket vi inte gör om vi ser män och kvinnor som naturliga fenomen. Jag kanske missförstår dig.

    • Fanny skriver:

      Mjo, jag har liksom inte snackat om manlighet som ngt essentiellt. Jag tror öht inte på uppdelningen män/kvinnor som ngt biologiskt givet, utan talar om det i kontexten av att vi lever i ett patriarkat och inget annat. Har skrivit om detta en del innan också.

  • ines skriver:

    Är liberalfeminist så det finns mycket vi inte håller med varandra om. Men tycker att du gör himla många bra poänger och knivskarpa analyser. Tack för en fin blogg!

  • Ida skriver:

    Jag har aldrig sett mig som en ”manshatare” men nog fan hatar jag män som grupp ganska ofta ändå. Det detta hat som blossar i mig ibland har hjälpt mig med är att det har förbättrat min relation med min sambo. Jag tror att han faktiskt är jävligt mycket lyckligare nu när han inser sin position i vår familj och i samhället. (dock inte sagt att the work is done)
    Och även jag gör ett ypperligt jobb att upprätthålla strukturen; när hans mamma sa till mig att ”men du är ju så duuuktig och ansvarsfull” blev jag tokförbannad. ”Inte konstigt att han är som han är när hans mamma har uppfostrat honom så” tänkte jag. Och lämnade den stackars arme fadren helt utan skuld eller ansvar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Arkiv