Angående det jag skrev om igår så fick jag de här kommentaren och tänkte lite på det här med rädsla och föräldraskap. Vad är det som gör en människa orädd? Jag tänker mig att det inte handlar om att utsätta sig för olika saker en inte har någon lust med, utan snarare att känna trygghet och få göra saker i sin egen takt. Helt enkelt få möjlighet att utveckla tilltro till sig själv och sin egen förmåga.
Men det finns en syn på att framförallt barn ska tvingas till att göra saker de inte vill för att de ska bli ”orädda”. Jag har verkligen svårt att förstå hur en tänker sig att detta ska fungera. Jag undrar om de själva tror att de skulle känna sig mer trygga med en situation om någon hetsade dem till att göra något de inte vill. Det är ju knappast så det fungerar för vuxna, så varför skulle det vara annorlunda för barn?
Jag tänker på när Löwengrip skrev om att hennes pappa lämnat henne gråtandes i huset på kvällen för att hon skulle ”lära sig” att vara ensam, som om det gjorde en orädd att gång på gång tvingas in i oerhört obehagliga situationer. Snarare gör det en avtrubbad, vilket förvisso i vissa människors ögon uppfattas som ”mod”. En lär sig att det en tänker och känner inte kommer att respekteras och därför slutar en kanske uttrycka det, vilket ju är bekvämt för den förälder som inte har någon lust att ta hänsyn till sitt barns vilja.
Idén om hur en ska gå till väga för att ”lära” barn saker är på det stora hela intressant. Om en vill ”lära” ett barn att göra eller känna något så säger en helt enkelt åt barnet att göra/känna det. Som om en kunde beordra fram sådant. ”Var inte en fegis” gormar pappan till sonen som av rädsla för honom blir mindre om mindre.
Sedan också hela grejen med att tvinga folk att göra saker som en faktiskt inte behöver göra. En kan leva ett helt jävla liv utan att hoppa i vattnet från olika saker, det är ju något en gör för att det är roligt så varför ska en hetsas till det? Vad en däremot har reell nytta av i livet i förmågan att sätta sina gränser och stå upp för sig själv, något en inte direkt lär barnet om en hetsar det.
Överlag synen på barn som bygger på att de skulle behöva bli tillsagda vad de ska göra i minsta detalj i livet är så obegriplig. En kan ju själv avgöra om det är en bra grej för en att hoppa eller gå i vattnet, att en är liten gör inte att en saknar förmåga att fatta beslut. Många föräldrar vill dock gärna inbilla sig att de vet bäst om allt som rör deras barn, att de vet att barnet ”egentligen” kommer gilla eller må bra av det ena och det andra. Jag har en känsla av att barn, precis som andra människor, mår bäst av att bli respekterade och få bestämma själva kring sitt liv.
”Överlag synen på barn som bygger på att de skulle behöva bli tillsagda vad de ska göra i minsta detalj i livet är så obegriplig. ”, åh snälla, skriv fler inlägg och spinn vidare på detta. Så himla intressant att läsa
Föräldrar som hetsar sina barn under de tidiga åren för att de tror att det stärker dem, och sedan inte kan förstå hur detta barn in tonåren ”låtit” sig hetsats till att bruka ex. droger eller alkohol. Om inte de som ska ta hand om barnet och älska det, lär det att sätta gränser och stå upp för sig själv, utan snarare förminskar barnets ställningstagande, så känns det ju inte särskilt konstigt att ett barn i tonåren sedan har problem med just detta. Jäkla dubbelmoral av föräldrar och grymt inlägg av dig!
Men alltså gud, det går ju att uppmana barn att våga saker utan att skambelägga dem. Tänker att det är ett så tydligt sätt att skapa maskulinitet genom att skambelägga män/pojkar som inte handlar tillräckligt maskulint genom att kalla dem för diverse nedsättande ord.
Jag tänker att man blir orädd genom att få prova saker under trygga former och på så sätt lära sig att a) det oftast går bra och inte händer något farligt när man testar på ovana grejor och b) det inte händer något dramatiskt om man misslyckas (dramatiskt som i socialt dramatiskt, d.v.s. att ens föräldrar inte blir arga, ens lärare inte blir arga, ens kompisar inte mobbar ut en osv.). Det skulle i det här fallet kunna betyda att man blir orädd i vattnet genom att få börja bada tillsammans med pappa och sedan få testa på alltmer själv, eftersom man vågar. UTAN att någon kallar en fegis om man backar.
Man måste skilja mellan äkta oräddhet och den resignation (inlärd hjälplöshet tror jag att det kallas på psykologspråk) som leder till att man inte försöker fly eftersom man lärt sig att det inte hjälper, det går åt helvete ändå.
Det bör ju också tilläggas att oräddhet inte är detsamma som dumdristighet. Att inte ha något begrepp om konsekvenser är inte mod, det är dumhet. Det vill man INTE lära sina barn.
Jag hatar fan föräldrar som kallar sina barn för fegis. De respekterar inte barnens känslor. Vi behöver fostra fler människor som har kontakt med sitt känsloliv och inte tvärtom. Femminutersmetoden bygger på samma princip. Blää. Bra skriver förresten och en jäkligt viktig diskussion.