Etikett: cissi wallin

Vad manshat tjänar till.

Min favoritperson att gå i polemik mot, Wallin, har twittrat om feminism igen!

Tänkte ge lite tankar kring hur jag som feminist ser på saken: förstår att vissa kvinnor kan känna ett irrationellt hat mot män som grupp. Irrationellt = det är ju aldrig rationellt att dra halva jordens bef över en kam pga enskilda händelser man råkat ut för. Men kan ändå förstå varför man som kvinna tillslut får ett genomgående agg mot män i stort. Pga x antal kräkningar och härskanden av patriarkat. MEN. Jag tror inte på en såpass svartvit och radikal retorik för att krossa just patriarkala strukturer. Även om man irrationellt känner’t.

Först och främst, vad innebär ens ”irrationellt” i sammanhanget? Jag tänker att manshat är rationellt eftersom män som grupp uppvisar en massa beteenden som är jävligt vidriga och skadar många kvinnor. Sedan kanske inte alla män gör detta, men många gör det och då är det rationellt att undvika män som grupp.

Ok, jag tänker väl att folk får välja vilka strategier de nu vill. Däremot tror jag att manshat är en jävligt bra strategi i vissa fall. Manshat har till exempel fått mig och många andra ickemän att inse att skulden inte ligger på en själv, utan att det handlar om att vara förtryckt i patriarkatet. Sedan ställer jag mig också emot kravet på att ”feminismen” ska vara en enhetlig rörelse som liksom tänker strategiskt i varje drag. En massa saker gör vi ju för vår egen skull, för vår egen personliga frigörelse, och det är också viktigt ur ett feministiskt perspektiv. Kanske är det inte ”strategiskt”, jag vet inte, men jag tror inte att vi kan vara ”strategiska” hela tiden.

Ska jag vara helt ärlig (inväntar shitstorm…) så har iaf jag nog känt mig MER förtryckt av andra kvinnor än män, generellt so far. Inte att det är en ehm tävling, men att kritisera andra kvinnor som kvinna kan inte bli fridlyst pga ett rådande patriarkat.

Många kvinnor känner att de blivit mer förtryckta av andra kvinnor, och det är också ett känt fenomen inom feministisk teori att 1. kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer 2. kvinnor bär på internaliserat kvinnohat. Jag har också varit med om att kvinnor mycket aggressivt försvarat patriarkala strukturer (till exempel Wallin). MEN jag drar inte utifrån detta slutsatsen att det är kvinnorna som är problemet i patriarkatet, utan jag tänker att det snarare är fråga om att kvinnor behöver hävda sig inför män för att bli mer populära i patriarkatet. Män sitter ju som känt på den sociala och ekonomiska makten och därför finns det för många kvinnor mycket goda skäl att ta avstånd från feminismen och alliera sig med patriarkatet.

Vad ska jag göra med ett ständigt agg mot män som grupp? Hur ska det få mig att bli stark i min kamp för jämställdhet?

Jag vet inte vad som funkar och inte funkar för Wallin, och grejen är ju att ingen avkräver henne att hon ska hata män som grupp heller. Alla gör väl fan som de själva vill, vissa behöver manshat och andra inte. Wallin behövde uppenbarligen själv manshat under en period. Behovet av manshat växlar även för mig, när jag precis gjort slut med mitt ex så behövde jag mängder av det för att frigöra mig, nu inte så mycket. Detta gör inte att jag tror att manshat är dåligt bara för att jag personligen slutat med det, utan jag ser att det handlar om vilken kontext en befinner sig i. Som feminist borde en visa respekt inför att olika ickemän befinner sig i olika situationer där de behöver olika saker för sin frigörelse.

En lågutbildad vit svensk man som ev står utan jobb i mindre ort har nog svårt att förlika sig med att vara i ”toppen” av hierarkin/förtryck. Vet många män som trots vita och hetero lever med allt annat än status och makt. Tycker inte synd om, bara nyanserar.

Tja, det här är ju ba… ja Wallin, vi lever i ett klassamhälle. Bra observation! De flesta så kallad manshatare är medvetna om detta och skriver ofta om det. Jag kan tycka att det är en aning ironiskt att en av oerhört få gånger Wallin skriver om klass är när hon använder det som slagträ mot feminismen. Jag bara tänker på hur ofta jag själv skriver om klassrelaterade frågor, och då är jag ändå en av dessa manshatare som Wallin vänder sig emot.

Wallin återkommer ofta till frågan ”vad ska manshat tjäna till”. Som ”manshatare” så kan jag berätta lite vad jag upplever att manshat ”tjänar till”:

Jag skriver mycket om hur män beter sig mot kvinnor i relationer. Jag får dagligen kommentarer från personer som säger att jag hjälpt dem att förstå saker och ting, att de i och med mina texter känner sig stärkta och kan släppa skulden. Jag vet att många, både män och kvinnor, använder mina texter som underlag för diskussion kring till exempel hur en ska kunna förtrycka mindre som man eller hur en ska kunna ha en mer jämställd relation. Det är faktiskt många män som hör av sig till mig och tackar för att mina texter får dem att bättre förstå och ta tag i sitt eget förtryck. Helt enkelt; många säger till mig att mina texter, mina arga och manshatiska texter, förbättrar deras liv. För mig är detta något väldigt betydelsefullt.

Jag har också upprepade gånger själv känt denna känsla, när jag till exempel läst böcker som pekat på dessa strukturer. Det är så oerhört skönt och befriande och har varit en oerhört viktig del i min frigörelse. Utan detta hade jag aldrig varit så säker i mig själv och min analys som jag är idag, jag hade aldrig kunnat ge systraskap som jag kan idag, jag hade aldrig kunnat kämpa som jag gör idag. Detta kanske inte funkar för alla, men det funkar för mig och många med mig. Detta tycker jag är jävligt viktigt.

Jag vill också passa på att ställa en motfråga till Wallin: var tänker du dig att det ska leda att gång på gång gå i polemik mot ”manshatare”? Hur för det den feministiska kampen framåt? Vore det inte bättre att fokusera på patriarkatet?

Jag skulle inte vilja avstå alkohol.

Cissi Wallin har skrivit om sin alkoholism och bloggkommentatorerna ställer frågan:

Jag hade gett upp alkohol för resten av mitt liv om alla de som drabbas av alkoholmissbrukets baksidor hade fått slippa. Är ni?

Nej, jag tror faktiskt inte det.

Eller, det är klart jag hade om det verkligen stod sådär mot varandra. Om det verkligen var så att bara jag la av med drickandet så hade alla som lider av alkoholen fått det bra. Men det är ju inte det frågan åsyftar, utan om man skulle kunna tänka sig ett samhälle där alkohol förbjöds. Och då är svaret nej.

Alkohol är en sjukt infekterad fråga. Vi har väldigt många människor som lider av alkoholproblem i Sverige, men det talas sällan högt om det. Många personer blir otroligt upprörda och sarkastiska så fort man tar upp alkoholism, jag har träffat människor som trots att de dricker dagligen inte ser sig som alkoholister. Nejnej, det handlar bara om att det är gott.

Men jag tror samtidigt inte på förbud. Inte alls. För även om alkoholen skadar så leder den också till njutning. Det är gott att dricka, det är skönt att vara full. Och för den som kan hantera det så kan det vara ett värdefullt inslag i tillvaron, en stund där man kan slappna av.

För jag tänker inte förneka att mitt drickande till stor del handlar om verklighetsflykt. Inte så att det är något som smärtar i livet som jag måste bort ifrån, inte så att jag inte kan ha kul utan det, men med alkoholens hjälp är det lättare att slappna av. Det blir lättare att inte oroa sig för allt man borde göra, för framtiden, för hur man framstår. Inte så att man helt släpper kontrollen, men det mjukar liksom upp.

På det sättet betyder alkohol mycket för mig. Jag uppskattar helt enkelt att vara berusad. Och det som är poängen är att man kan uppskatta fyllan, man kan uppskatta verklighetsflykten, utan att det är ett problem. Man behöver inte ”dricka för att det är gott” för att ha en sund relation till alkohol. Ibland är det helt enkelt jävligt skönt att berusa sig, och jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det. Vad som är fel är när alkoholen tar över ens liv, när man inte kan uppskatta livet utan att dricka, när man inte kan vara med vännerna nykter, när man börjar se alkoholen som det centrala istället för umgänget.

Jag tror att vi måste erkänna detta, att det är skönt att vara full. Det är skönt att släppa taget. Jag tror att vi måste sluta linda in oss i att vi dricker enbart för att det är gott. Även om vissa göra det så tror jag att de flesta är ute efter ruset också. Jag tror att vi måste börja definiera för oss själva vad vi uppskattar med alkoholen. Varför det är en så viktig del av mångas liv.

Men framförallt tror jag att vi måste ha respekt för alkohol, och även för andra droger. Respekt för att de förändrar våra sinnen, för att det finns en ganska stor risk att vi inte kan hantera det, att vi råkar illa ut. För det är när vi börjar förneka dessa risker, när vi börjar hyscha kring tal om alkoholism och när vi blir upprörda när folk väljer att avstå från alkoholen som vi ska se upp. För det som ligger en så varmt om hjärtat att man inte ens tål att tala om de negativa sidorna, det är kanske lite för betydelsefullt för att det ska vara nyttigt.

Det är helt okej att du mår dåligt, men missunna inte mig att må bra.

Efter en diskussion på twitter med Cissi Wallin och Orchidpussy så fick jag klarhet i min tankar kring Quetzala Blancos bloggande. Problemet med Quetzala är inte att hon själv mår dåligt och skriver om det, det är såklart helt okej att göra det. Jag tycker även att det kan vara okej att vara romantiserande.

Problemet däremot är hur Quetzala inte ger andra rätten att vara glada, att komma ur sitt mörker. Minns ni #prataomdet? Kampanjen som uppstod i och med våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange där en massa personer skrev texter och spelade in videos om sex och sexuella övergrepp. I samband med det skrev även Cissi Wallin en krönika om att hon blivit våldtagen. Hon nämnde inte av vem.

Quetzala, som är en vän till mannen som Wallin åsyftar som jag förstått det, reagerar genom att skriva på sin blogg om äckliga feministbrudar och undrar varför inga ”mäktiga mediemän” våldtagit henne. Sen, när folk blir arga, skriver hon ett inlägg om det hela där hon insinuerar att hon själv blivit våldtagen och att hon vet hur jobbigt det är och att det gör ont men att hon fortfarande tycker att det är fel att anklaga någon (fortfarande inte namngiven) på det sätt som Wallin har gjort.

Det är otroligt modigt att gå ut och prata om det. Det är inte modigt att gå ut och prata om det och sedan känna sig hånad. Vakna upp för fan. Vad är nästa steg– känna sig kränkt? Men det är väl inte rättvist att bli hånad och kränkt? Nej det är sjukt orättvist. Men så är det.

Och det är det här som jag tycker är så fel. Jag fattar att Quetzala har blivit utsatt och att hon har valt att hantera det genom att skriva om det på det sättet hon gör. Att hon ännu inte har kommit ut ur mörkret efter övergreppet. Det är okej med mig, hon får hantera det hur hon vill och hon får må dåligt om hon vill. Men när man kommer och tycker att andra ska hantera liknande situationer på samma sätt som hon gör; bara genomlida det hela och gå omkring med skulden och skammen utan att någonsin prata om det, då går det för långt.

Och på samma sätt så tycker jag att hennes kritik mot Blondinbella är så fel. För det är inte så att Blondinbella försöker dölja det jobbiga i livet bakom någon slags fasad. Blondinbella skriver om det jobbiga i livet men hon skriver också om vägen ut och om att vilja må bra.

Quetzala tycker att det måste finnas förebilder för tjejer som kanske inte orkar, som kanske inte vill göra karriär eller som inte mår bra. Jag håller med om att det måste finnas utrymme för personer som inte är genomglada och perfekta. Det är klart att Quetzala ska få skriva om hur jobbigt livet är när man är på botten och det är klart att det finns många som kan bli hjälpta av det. Men om hon ska få göra det så måste andra också få skriva om hur man klättrat ut ur kaninhålet utan att hon ska komma och missunna dem det.

Det är en jävla skillnad på att själv må dåligt och skriva om det och att vilja att andra ska göra det. Bara för att Quetzala inte själv förmår hantera det som hänt henne eller komma över sina ätstörningar så betyder inte det att hon ska dra ner alla andra i sitt kaninhål. Jag är helt säker på att både Cissi och Blondinbella tycker att det är helt okej att hon sitter där. Däremot vill de helt enkelt inte sitta där själva. Det måste respekteras på samma sätt som det måste respekteras att Quetzala inte har kommit upp ur kaninhålet än och att hon inte ljuger om det.

Bara för att healing funkar för Cissi Wallin så omvärderar inte jag min syn på det.

Cissi Wallin skrev såhär på twitter apropå att hon gått på healing och fått hjälp med sitt öga, som tydligen ska ha blivit bättre:

Folk måste lära sig skilja på verkligt humbugflum och alternativmedicin som funkar. Som ger verkliga resultat som kan mätas.

Alltså. Grejen med alternativmedicin är jun just att den inte har kunnat bevisas fungera i en vetenskaplig studie. Såhär säger wikipedia om saken:

Väl att märka är detta ett exkluderande begrepp då allt från metoder som ännu inte prövats med vetenskaplig metodik till rena bedrägerier räknas som alternativmedicin.

Sen finns det säkert alternativmedicin som funkar men som bara inte testats ordentligt än. Faktum är dock att inget som i vetenskapliga studier kan beläggas funka räknas som alternativmedicin. I så fall går det över till att bli skolmedicin. Observera att ”beläggas funka” inte innebär att man i en liten studie kan se ett visst korrelation, för att något ska ses som belagt vetenskapligt krävs i regel mer än så. Så att tio personer anser sig må bättre av en viss behandling är inget ”bevis”, det kan lika gärna vara en lycklig slump eller placebo.

Sen kan man kritisera sjukvården för att vara för dålig på att ge plats åt nya metoder. Men jag tycker absolut inte att en grej som healing, som faktiskt inte har bevisad effekt, ska ses på på samma sätt som annan medicin. Det kanske inte är vad Cissi Wallin tycker heller, men jag anar det i hennes meddelande.

Frågan är ju hur ”folk” ska avgöra vad som är humbug och vad som faktiskt ger resultat. Ett sätt kan ju vara att genomföra en studie på det, men då brukar det också leda till att de saker som ger mätbara resultat blir uppvärderade. Annars är det helt omöjligt att dra några slutsatser från enskilda fall. Det finns ju folk som upplever resultat av att få stenar lagda på kroppen eller av homeopati. Placebo kan ge extremt starka effekter.

Sen är det väl skitbra att Cissi Wallin upplever sig hjälpt av det här, och hon får gärna lägga sina pengar på det om det får henne att må bättre. Jag skulle dock avråda från att ta enbart den behandlingen vid ett allvarligt sjukdomstillstånd, som cancer. Men bara för att det funkar för henne av de anledningar de nu gör det så tänker inte jag omvärdera min syn på healing. I mina ögon är det fortfarande humbugflum, för jag har inte sett ett enda bevis för att det skulle vara annorlunda. Och i det här fallet ligger faktiskt bevisbördan hos de som tror på det.

LCHF-sekten.

Det här tyckte jag var roligt. Cissi Wallin har insett varför hon gick upp i vikt när hon käkade enligt LCHF, det berodde på den enorma mängd kalorier hon åt. Det är ju inte så konstigt att man går upp om man svullar i smör, speciellt om man får i sin kolhydrater från t.ex. mjölk, så att svälteffekten uteblir.

LCHF-människor kan ju verkligen vara fullkomligt galna. De tjatar alltid om att det inte spelar någon roll vad vetenskapen säger efter de kör på det som funkar för dem, men att det skulle kunna vara så att LCHF inte fungerar för alla vägrar de ta in. De är lurade av statens och kolhydratindustrins hantlangare livsmedelsverket till att äta en kost som gör dem överviktiga.

Den eviga sanningen inom all bantning, dvs kalorier in-kalorier ut, verkar upphävas i LCHF-metodens förlovade land. Nu väntar jag bara på att LCHF-mobben ska invardera Wallins blogg och berätta att det är livsmedelverket som har manipulerat hennes våg så att hon ska tro att hon väger mer.