Under mina år som feministisk bloggare har jag lärt mig att det tydligen är mycket viktigt vilken sexuell läggning jag har och vilka relationer jag ingår i när min trovärdighet ska bedömas. Om jag har en relation med en man är jag en hycklare som inte lever som jag lär, om jag inte har en relation med en man kan jag inte uttala mig eftersom jag inte har någon insikt (som om en slapp undan män bara för att en inte hade relationer med dem, gud vad skönt om det vore så enkelt). Det är också viktigt för vissa att försöka hitta sätt att ge de relationer jag har med män mindre legitimitet genom att komma fram till att de inte är ”riktiga män”, något som bevisas av att de har en relation med mig.
På det store hela verkar det dock som att jag anses ha mer trovärdighet om jag har relationer med män, något som har gjort att jag känt en viss press på att redovisa mina relationer med män. Lite typ ”kolla jag kan också minsann”. Detta har också gjort att jag har typ satt lite extra prestige i att få relationen att fungera, för att liksom bevisa för mig själv och omvärlden att det går att vara feminist OCH har en relation med en man.
Detta är inte bara destruktivt för mig själv utan också för den som läser den här bloggen. Om jag skyltar med att jag har olika manliga partners som om det vore någon slags fördel för mig så blir såklart det subversiva innehållet i min relationskritik mindre slagkraftigt. Jag tycker inte att en måste leva utan att ha relationer med män för att få kritisera heteromonogami, däremot tycker jag inte att en samtidigt kan kritisera heteromonogami OCH lyfta fram sig egen relation som någon slags statussymbol eller som något som ger en trovärdighet i en fråga.
Det vore också beklagligt om folk drog slutsatsen att jag tror mig leva i någon slags ”bra” eller ”jämställd” relation, eftersom det skulle vara ett slags legitimerande av det heteromonogama projektet. Om jag ger sken av att tycka att en jämställd heteromonogam relation är möjlig så vore det ett legitimerande, vilket jag personligen ser som något väldigt kontraproduktivt.
Ibland tycker folk att jag är ”negativ” och ”onyanserad” när jag skriver om relationer eftersom det faktiskt finns bra saker också och så vidare. Vissa undrar varför jag stannat i relationer som har varit så dåliga som jag beskriver dem. Jag fokuserar ju, så att säga, bara på det negativa. Det är en såndär typisk grej att folk tror att bara för att en tar upp problemen som finns i något så är det enda en ser misär, chock och fruktan. Jag har såklart en massa fina minnen från mina relationer men det är ingenting jag skriver om för det intresserar mig inte, jag tycker inte att det är relevant. Även misshandelsrelationer har sina ”fina” stunder, men det är inte dessa som är relevanta när en ska avgöra om relationen är bra eller inte.
Jag tänker generellt att jag inte vill skriva en massa positiva saker om olika relationer med män jag har. Givetvis har det funnits bra bitar i de relationer jag har haft, men det har också funnits problem som går att härleda till patriarkala strukturer. Det som intresserar mig är att skriva om de här problemen, att redogöra för en massa heteromys jag haft med min pojkvän intresserar mig inte och jag tror att det skulle vara väldigt destruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag vet att jag till viss mån gjorde mig skyldig till detta i mina två senaste relationer, och detta är något jag kommer undvika i framtiden. Heteropropaganda finns det gott om i samhället, och folk behöver inte också få den från en feministisk blogg som handlar mycket om att kritisera relationer också.
Det är en mycket relevant fråga du tar upp här.
”Detta är inte bara destruktivt för mig själv utan också för den som läser den här bloggen. Om jag skyltar med att jag har olika manliga partners som om det vore någon slags fördel för mig så blir såklart det subversiva innehållet i min relationskritik mindre slagkraftigt. Jag tycker inte att en måste leva utan att ha relationer med män för att få kritisera heteromonogami, däremot tycker jag inte att en samtidigt kan kritisera heteromonogami OCH lyfta fram sig egen relation som någon slags statussymbol eller som något som ger en trovärdighet i en fråga.”
Dessutom så legitimerar det ju argumentet att folk som inte lever i heteromonogama relationer skulle kunna kritik mot dem. Jag tycker detta argument är ren bullshit och blir faktiskt upprörd över att man på något sätt ska behöva känna sig pressad att behöva leva så bara för att kritisera det. Som du själv påpekar, är det ju inte som att man slipper relationer med män bara för att man inte lever i heteromonogami, och man slipper definitivt inte andras heteromonogama relationer som kan påverka en på ett mycket påtagligt sätt (föräldrarnas relationer med varandra kan till exempel påverka barnen för all framtid), för att inte tala om att man kan ha tidigare erfarenheter, räknas plötsligt inte de längre? Sedan är det också hela den här propagandan för hetero tvåsamhet från media och samhällsstrukturer som naturligtvis påverkar folk som lever utanför den normen minst lika mycket som alla som lever i den.
Jag har upplevt att det ofta är svårt att se förtryck när man lever i det. Jag har träffat män som jag då har tyckt att var väldigt bra på olika sätt, men i efterhand har jag insett hur förtryckande många saker var. Både p.g.a. att jag senare fått mer kunskap men också för att det ju ofta handlar om mönster (t.ex. vem det är som gång på gång får ha ansvar för hushållet eller stå för det emotionella arbetet) vilket är något som man kan ha svårt att se när man är mitt i det.
Jag tror därför inte att det är bra att som feminist propagera för sin ”perfekta jämställda relation”; både för att en sådan är väldigt svår att uppnå (där en stor del av jobbet nog kommer att falla på kvinnan) och därför inget man borde uppmuntra andra till, och för att relationen nog i många fall inte är så jämställd egentligen, trots att man gärna vill tro det.