Jag har mått mycket dåligt till och från i mitt liv, haft mycket ångest och stressproblematik och så vidare. Båda tillfällena jag gått in i väggen och mina djupa depressioner har emellertid infallit i under perioder jag har varit i relationer med män. Kanske är det inte tillräckligt mycket material för att skapa någon slags säkerhet utifrån, men jag har i alla fall en teori.
Det finns en sak som heteromonogama relationer i det här samhället framförallt symboliserar, och det är trygghet. Trygghet i att vara ”älskad” av någon, att planera sitt liv tillsammans med någon, att ha någon att söka tröst hos och så vidare. För kvinnor så innebär det också tryggheten i att vara bekräftad av en man, något som är centralt i kvinnors existens i patriarkatet.
När jag har varit i heterorelationer så har jag liksom släppt taget om mitt eget liv. Jag har struntat i att göra saker och ting för mitt eget välmående och går istället upp i relationen, leder för den jag har en relation med. Jag antar att det handlar om att det framstår som en enkel källa till bekräftelse. Det är skönt att slippa tänka så mycket på sig själv och sin egen existens och istället försöka förutse någon annans behov. Jag släpper taget och låter mig själv ingå i ett patriarkalt exploateringsförhållande där jag dräneras på kraft och energi.
Detta är såklart en fråga om hur jag fungerar, men det är också en fråga om roller i relationer och hänger ihop med kön. Jag antar att många har hört det där snacket om att kvinnor är ”relationsinriktade” medan män är inriktade på… sig själva typ? Nåja, i vilket fall som helst ligger det en del sanning i det. Alla kvinnor är inte relationsinriktade MEN i det här samhället så anses det vara en slags skyldighet en har som kvinna att vara just relationsinriktad. Att ha relationer med män, att ta hand om män, att reproducera sig inom ramarna för dessa relationer och så vidare. Det är helt enkelt fortfarande kvinnans främst uppgift i samhället, att vara flickvän, maka, mor.
Detta är såklart helt absurt och över huvud taget inte konstruktivt, men jag kan ändå sakna just den där grejen att slippa fundera på vad en vill göra av sitt liv. Slippa fundera på vad en ska ta sig för med sin existens. På samma sätt kan jag längta efter barn mest för att kunna känna att det finns något annat att leva för, någon annans behov att tillfredsställa som är viktigare än mina.
Och det har såklart att göra med hur jag lärt mig att se på mig själv. Jag har lärt mig att se på mig själv som ett potentiellt bihang till en man snarare än en egen individ. När jag är singel är detta inte så mycket av ett problem i mitt liv, men när jag har en partner så kan jag förverkliga denna roll fullt ut. Jag får plötsligt mitt värde via honom. Detta gör i in tur att jag, när jag inte får den bekräftelse jag behöver, blir desperat och kräver honom på den istället för att försöka hitta mitt värde i mig själv. Jag blir fast i en ond cirkel där jag ”går med på” att bli vidrigt behandlad av män bara för att jag inte vet vad jag ska ta mig till annars. Jag blir osjälvständig, för min skära självkänsla bryts ner. Det är så lätt att hitta värde i att bli bekräftad av andra, det är svårt att hitta värde i sig själv. Men det är ju det en måste göra för att slippa ingå i pissiga relationer som bryter ner en igen och igen.
Jag tänker mig att jag skulle kunna känna samma sak i en relation med en ickeman som följde tvåsamhetsnormen, det vill säga att vi var ”kära”, planerade vårt liv ihop och så vidare. Det handlar om att hänga upp sin existens på andra människor, på ett relationsprojekt, snarare än könet på de som ingår. Men relationsprojektet som sådant ser jag som en patriarkal konstruktion, eftersom patriarkatet konstruerat själva ”kärleken”; hur den ska se ut och fungera.
Riktigt bra.
Håller med. och kan tillägga att jag efter en rad sådana förhållanden gått in i följande förhållande med ett sådant behov av att få slippa den traditionella flickvänsrollen, så att jag istället blivit den s.k. ”mannen i förhållandet” utifrån den här aspekten (missförstånd mig rätt). Värnat min individualitet, inte kunnat ge löften osv
…att det ska va så svårt att hitta en balans byggt på ömsesidig respekt och jämlikhet.
Jag tänker att relationprojektet till stor del är ett kontrakt, ”vi två hjälper varandra att finnas, vi ser varandra”. Vi människor blir till genom varandra, en har svårt att existera bara av egen kraft. I den bästa av världar skulle vi inte behöva ha dessa kontrakt, utan bekräftelsen skulle kunna komma från vilket håll som helst, genom alla möjliga relationer. Men där är vi inte. Inte än.
Kan tvåsamhetsgrejen fungera? Jag tror det. Men det kräver ett otroligt arbete. Det funkar aldrig av sig självt. Båda måste tillföra lika mycket, måste rannsaka sina roller, måste kommunicera! Kontraktet ska vara tydligt uttalat, inte underförstått. Och män måste fan skärpa till sig och ta sitt ansvar om de ska gå att ha relationer med.
Förstår jag dig rätt om att själva relationsprojektet, oavsett kön, är dåligt/en fälla eftersom det ger bekräftelse och värde från någon annan istället för från en själv? Men hur kan man gå vidare, vart leder det att inte se relationer som ens huvudprojekt?
Jag har upptäckt något irriterande. Är i en ny relation nu, efter två år som nöjd singel, med en kille som är helt olik de jag varit med tidigare. En betydligt mer rimlig och bra människa på alla sätt, och jag har aldrig känt mig så bekväm i en relation förr. Det är bara det att jag kommer på mig själv med att återupprepa gamla patriarkala beteenden med honom, utan anledning. Jag tar upplevelser och känslor jag haft i tidigare sårande förhållanden och blandar in dem i det nuvarande, vilket är helt idiotiskt. Jag kommer på mig själv med att göra mig underlägsen för att få uppmärksamhet och ömhet (behövs inte, får detta hela tiden ändå) och på andra sätt liksom ”göra kvinna” när jag är med honom. Det är väldigt svårt att låta bli, för jag har alltid behövt göra såhär, och det känns som att det finns en bild av att man ”ska” det.
Det jag ville säga var egentligen att jag har insett hur inlärt det beteendet är, och att jag är glad att jag kommer på mig själv med att göra det, så att jag kan undvika det och istället mötas som människor och bästa kompisar, och försöka undvika hela den här kärleksparsnormen, även om vi är kära i varandra. Sen får vi se hur detta förhållande går i övrigt, men just att jag omedvetet ”gör kvinna” med honom om jag inte passar mig är extremt irriterande och skadar mest mig själv.
Fortsätt skriva om relationer (om du vill och kan), det äger verkligen. Medvetenhet kring hur vi gör relationer med varandra gör att jag kan upptäcka sånt här, det kanske jag inte hade gjort annars! (Kanske inte passar in perfekt i temat på det här inlägget, men jag ville skriva detta och tyckte att det ungefär passade, hehe.)
jag känner igen mig jättemycket i detta. och även om jag medvetet strävat efter att det inte ska bli så, har det blivit så ändå. det gör ju tyvärr också att man blir väldigt sårbar för olika typer av misshandel och ja, allmän brist på respekt från sin partner.
Åh jag känner också igen mig supermycket. Så himla tråkigt att det måste bli så, när en är en självständig och stark människa i övrigt och sen bara blir helt needy i förhållanden. Någon som har tips på hur en kommer ifrån detta? För min del tror jag det handlar om mycket att inte blivit sedd/bekräftad/prioriterad i tidigare förhållanden. Blir typ borderline av att vara i förhållanden och nu har jag träffat en så bra man som jag verkligen vill att det ska fungera med. Happily är han av den bra sorten som förstår och då borde det väl funka.