Det störigaste när en skriver om saker som att alla män förtrycker alla kvinnor är alla Vettiga Feminister™ som ba måste rycka ut till männens försvar och berätta att såhär är det minsann inte alls och den här sortens feminist är minsann inte jag, hej och hå. Hela dagen har det varit någon slags avståndstagarfest bland mina mentions på twitter.
Sure, ni är feminister och ni håller inte med mig om allt, men är det verkligen så jävla viktigt för er att ta Avstånd™ så fort en säger något som är taskigt mot män? Får ni en medalj av manssamhället nu när ni kritiserar ”extrema feminister” eller vad är grejen? Kan ni inte bara typ chilla med att olika feminister har olika syn på detta utan att känna er tvungna att lyfta fram det i ljuset och högljutt proklamera att ”såhär tycker minsann inte jag”.
Okej om det handlar om typ ordentliga debattinlägg, om ni verkligen läste det jag skrev och besvarade det. Då hade det varit sund inomfeministisk debatt, för feminismens skull, och det gillar jag även om jag inte instämmer i allt som sägs. Detta slentrianmässiga avståndstagande känns däremot bara som en tom gest, en uppvisning inför den patriarkala blicken.
Fundera lite på varför ni känner behovet av att ta Avstånd™. Är det för att lyfta frågan, ha debatt inom feminismen, eller är det för att ni ska betraktas som Vettiga Feminister™ av patriarkatet? Och vems intressen tror ni att det tjänar?
DADDYS GIRLS brukar man väl kalla dem? Alltså de som slickar patriarkatets håriga röv.
Nja, tycker nog det är att gå lite långt här. Daddys girls tänker jag mer är folk som Löwengrip, alltså sådana som verkligen aktivt jobbar för upprätthållandet. Kan ändå förstå att en blir lite nervig inför feministiska perspektiv som upplevs extrema.
Kan det vara så att folk tar avstånd för att de upplever att det du säger just är ”taskigt mot män” snarare än exempelvis träffande? Och jag säger nu alltså inte så för att försöka mucka gräl, utan för att jag uppriktigt tror att det kan vara så. Jag håller exempelvis inte alls med dig i att alla män tjänar på patriarkatet eller att alla män är förtryckare. Jag tycker att det är på tok för generaliserande och därför bara provokativt. Det är i allmänhet just sådana debatter jag försöker hålla mig utanför. Att folk aktivt tar avstånd istället för att bara tyst lägga ner sin röst tycker jag är positivt. Det visar att samtalet lever och att folk är intresserade!
Isf tycker jag att det borde bemöta mig ordenligt istället för att göra det så plakatartat som de gör, vilket jag tydligt beskriver i inlägget du kommenterar. Du är ju för övrigt inte ens feminist så känner väl inte att din utsaga om hur feminister tänker kring detta är det pålitligaste.
Om det framstår som att jag talade för hur feminister tänker var jag säkert otydlig. När jag skrev ”jag” menade jag ”jag”. Men nej, jag är inte feminist så självklart behöver du inte ta något jag säger på allvar.
Du svarade på mitt inlägg som var riktat till just feminister, så antog att du ansåg dina tankar relevanta. Men du ville väl bara komma och bråka i vanlig ordning.
Vet inte vilka avståndstagande dom andra feministerna gjort men för min del handlar det ju om att använda vedertagen terminogi på ett korrekt sätt och inte blanda samman till en enda röra. Då kan det ju bli såna konstigheter som att ”alla män har ansvar för kvinnoförtrycket.” Det är inte ett dugg taskigt mot män utan bara korkat.
Menar du att jag inte använder din definition av förtryck som att det måste vara medvetna handlingar?
Jag menar att du skriver om ansvarstagande och ansvar som om förtrycket vore medvetet samtidigt som du menar att det handlar om nåt slags omedvetet förtryck. Det går liksom inte ihop.
Varför kan en inte vara ansvarig även för saker en är omedveten om?
Det är dåligt att inte ge upp sina privilegier, trots att detta skulle tjäna ett högre syfte i samhället. Men samtidigt är det mänskligt. De flesta människor ger inte upp sina privilegier, oavsett kön.
Kvinnor har ofta ett privilegium när det gäller barnen. Så vitt jag vet är det vanligare att kvinnor får den mesta av vårdnaden vid skilsmässor. Om jag har fattat det rätt så är det ofta inte männen som väljer att ta ut en mindre del av föräldraledigheten, det är kvinnor som väljer att ta en större del. Det jag försöker säga att kvinnor också har privilegier, som vi i allmänhet inte ger upp så lätt.
Män väljer ofta inte att ta makt, de får makt. De har också en snävare könsroll än kvinnor. Att uppfattas som feminina är nästan lika skrämmande som döden för vissa män.
De flesta människor bidrar till att upprätthålla normer, men bara för att man är priviligierad är det inte nödvändigtvis lättare att bryta mönstret.
Jag uppfattar att det inte är typiskt för feminismen att tycka att ”alla män förtrycker alla kvinnor”. Därför skriver jag det. Jag tycker det ligger i allas intresse att folk inte tror att bara för att en feminist skriver något så gäller detta synsätt feminister i allmänhet.
Håller inte med om de här fördelarna gör kvinnor. På vad grundar du att kvinnor väljer att vara hemma? Hur tänker du kring att kvinnor också ”väljer” tex prostitution? På vilket sätt är mäns könsroller mer begränsade?
Jag tror absolut inte att det handlar om fria val när det gäller att vara hemma med barn.
Däremot har jag uppfattningen att det oftare är kvinnan än mannen som fattar beslutet, dvs kvinnan har mer makt i det fallet.
Detta grundar jag på att Ingemar Gens har skrivit det i en av sina böcker (2002) (kan inte svara på vad han grundade detta på) plus att det var min mamma som bestämde i min familjs fall.
Det är alltså inte vetenskapligt utan min uppfattning, det skrev jag också ganska tydligt, tycker jag, att det var min uppfattning.
Och jag tror inte heller att det handlar om fria val när det gäller män och deras privilegier.
Samma åsikt från en man tas på större allvar än samma åsikt från en kvinna, män får högre lön för samma arbete, män är sämre på att upprätthålla relationer, osv. Generellt vill säga.
Samtidigt är det så män är uppfostrade, precis som kvinnor är uppfostrade till att få dåligt samvete om de inte är hemma med sina barn så länge.
Män har större makt men väljer att ”köra på i gamla spår”, dvs de ger aktivt inte ge bort en del av sin makt, pga tryck från omgivningen. På samma sätt som jag uppfattar att kvinnor (generellt) har större makt när det gäller barnen men väljer att ”köra på i gamla spår” pga tryck från omgivningen.
Jag tror inte att kvinnor ”väljer” prostitution. Om du försöker jämföra det med att stanna hemma längre med sina barn så tycker jag att du drar det lite väl långt.
Däremot är jag med på att man påverkas av andra omständigheter än sin egen fria vilja, och att det man uppfattar som sin egna fria vilja kanske inte alltid är det.
Min poäng är som sagt att människor som är priviligierade i allmänhet inte brukar ge upp sina privilegier så lätt. Detta är inget unikt för män om grupp, men det kanske du inte har påstått heller?
Det som uppfattas som ”manligt” är norm i samhället. Därför är det mer provocerande när en man är ”kvinnlig” än när en kvinna är ”manligt”. Därför tycker jag att mannens könsroll är mer begränsad än kvinnans.
Att kvinnor är de som fattar aktiva beslut kring hem o familj betyder inte att de har makt, det handlar ju om att män överlåter ansvar osv för ”tråkiga” grejer på kvinnan. Kvinnor fattar också oftare beslut kring när det ska handlar, lagas mat, städas etc, det gör ju bara att de får mer arbete.
Nej, mäns privilegier är inte deras ”fria val” men de är icke desto mindre skyldiga att ta ansvar för sin position i samhället.
Att få största delen av vårdnaden vid en skilsmässa eller att ha mest tid för sina barn uppfattar inte jag som ”tråkiga grejer” i klass med att handla, laga mat och städa. Men jag tycker att du har en poäng eftersom att stanna hemma med sina barn har lägre status än att ha ett arbete med lön.
Jag tar en annan jämförelse. Jag är född i Sverige. När jag är i en grupp bland människor jag inte känner så väl och de säger fördomsfulla saker om invandrare är det inte alltid jag säger ifrån.
Här har jag ett privilegium och en makt pga min position i samhället som icke-invandrare. Jag bör säga ifrån, man kan säga att det är min skyldighet. Men jag gör inte alltid det eftersom jag är feg. Det innebär att jag är en förtryckare. Precis som säkert de flesta är, för jag är sällan med om att andra säger ifrån heller.
Min poäng är alltså att det är mänskligt att inte ge upp sina privilegier. Det är mänskligt att inte våga trotsa strukturer. Män som grupp är inte sämre än andra grupper, men som sagt ännu en gång, det är kanske inte det du har påstått?
Jag väljer att ta avstånd från påståendet att ”alla män förtrycker alla kvinnor” antagligen för att vi har helt olika definition av förtryck.
Om man resonerar som du resonerar så kan man säga att ”alla vita förtrycker alla svarta”, ”alla högutbildade förtrycker alla lågutbildade”, ”alla med högre klass förtrycker alla med lägre klass” osv. Det kan man säga, men det är inte så vanligt att man stöter på sådana påståenden.
Sandra på Stökboet skriver i sin kommentar: ”Det är inte samma sak som att säga att män är onda, dumma eller medvetet elaka.”
Men det är just så jag tror att många uppfattar påståendet. Och jag tror att risken är stor att många andra också uppfattar det så. Särskilt de som inte läser så mycket mer än några rader.
Alla människor bör ta ansvar för att förbättra samhället. Samtidigt tycker jag det är vanligt inom feminismen att man betonar strukturer snarare än individers ansvar. Att feminister i allmänhet har förståelse för att det inte är så lätt att bryta sig ur strukturer.
Man säger inte ”Det är upp till varje kvinna att skärpa sig, skaffa jobb med högre status, sluta ta så mycket ansvar för hem och barn och begära högre lön.”
Men när det gäller män och deras makt som de har uppfostras till, då tycker du att det är varje mans ansvar att bryta sig ur strukturerna.
Ja, men dåså? Vi verkar ju vara överens tkr jag.
Inte riktigt överens.
1) Jag tar avstånd från sättet att uttrycka sig (”alla män förtrycker alla kvinnor”) eftersom det bäddar för missförstånd.
2) Jag tycker att det är fel att prata om alla individers ansvar när det gäller män, när man inte pratar om alla individers ansvar när det gäller kvinnor.
Okej att alla som tillhör en priviligierad grupp har ansvar att se det privilegiet. Men män är inte bättre rustade att bryta strukturer än kvinnor.
Med makt kommer ansvar men det är ingen makt man har valt själv eller lärt sig att genomskåda eller bryta. (Jag tycker alltså att balansen mellan att ta eget ansvar och vara ett offer för strukturer är samma för både män och kvinnor.)
Men när det gäller vård av barn så handlar det ju mycket om skyldigheter också, att kvinnan förväntas att vara hemma med sitt barn mer än pappan. Det blir till en social skyldighet. Det är svårt att prata om fria val i saker som sitter så socialt inrutade i oss, tror många kvinnor skulle vilja föräldralediga mindre samt att många män skulle vilja vara det mer, men man tänker väl att det inte är ”så det fungerar”. Förstår faktiskt inte vad du har fått din uppfattning om att det oftast är kvinnan som väljer att ta ut mer ledighet? Men du får väldigt gärna förklara.
”Kan ni inte bara typ chilla med att olika feminister har olika syn på detta utan att känna er tvungna att lyfta fram det i ljuset och högljutt proklamera att ”såhär tycker minsann inte jag”
Aah och icke-feminister, kan int NI chilla lite när vi säger vad vi tycker? :):):) och sluta proklamera
Ja men det är självklart så att alla män förtrycker alla kvinnor. De mest vettiga, feministiska, genusmedvetna killarna är ändå med och tar del av det privilegium som det innebär att födas till man i vårt samhälle. Det sitter så fruktansvärt djupt rotat i strukturer, i språket och i vår förståelse av världen. Det är inte samma sak som att säga att män är onda, dumma eller medvetet elaka. När du möter människor på individnivå så finns det alltid skäl till varför man agerar på ett visst sätt. Men det samhälle vi lever i gör att de individuella valen och möjligheterna ser olika ut beroende på om du föds till kvinna eller man. Att vägra se det gör det också omöjligt att förändra. Och visst är det förändring vi strävar efter?
And you to Sandra are an oppressor. Assuming e.g. that you are born Swedish, middle class, average looking, physically normal…. You are an oppressor of all people who aren’t as attractive as you, of all immigrants, of all handicapped people, of all people born into a family of lesser means than the family you grew up in, of all people in poorer countries throughout the world, of all people with lesser intelligence, etc., etc., etc….
Ja men självklart Brad. Du har helt rätt där. Det betyder inte att jag är ond, bara att jag är född in i en massa privilegierade strukturer. Det är något jag aktivt måste kämpa med varje dag. Jag försöker lära mig mer, lyssna på människor som upplever mitt förtryck och sedan försöka förstå och förändra det som går. En människa kan inte förändra allt, men i det lilla kan alla göra något.
Tycker att det finns en extra dimension är mäns förtryck av kvinnor eftersom det ofta sker i relationer, alltså väldigt direkt från person till person, vilket inte till exempel mitt förtryck av de arbetare som sytt mina kläder gör. Men i sak så är det absolut så.
I find your definition of ”förtryck” to be a sweeping generalization that doesn’t bring much value but as long as you apply it consistently then fair enough.
In any case, applying your definition will result in many many situations of direct person to person ”förtryck” that have absolutely zero to do with gender.
Så är det absolut, och det är också så jag ser på saken (åsyftar sista stycket).
Works for me. So then we can also add ”all women oppress women” to the title and it would be just as accurate as ”all men oppress women”.
Awareness of our privileges is critical and from there we can take action.
Maria jag vet inte om du tror att jag bor i Stockholm, twittrar och är ung, för ingen av de sakerna stämmer in på mig 😉
Jag bor i ett litet samhälle i Norrland, fyller snart 40 år och har världens minsta blogg. Twittrar inte heller. Så jag och du har fler likheter än olikheter utifrån din korta beskrivning. Jag tycker att Brad har helt rätt i att jag ingår i många förtryckande strukturer och därför också är en förtryckare. Det gör du också, och Brad. Det betyder inte att vi måste ge upp, det handlar om att vi måste se våra privilegier och sedan vara beredda att kanske ge upp en del av dem. För att kunna förändra.
Ja, detta problem finns och jag försöker motverka det (stämmer ju in på typ alla andra privilegier utom då att jag är kvinna), vilket jag hoppas att jag lyckas med. Om inte får du gärna säga till.
” Fundera lite på varför ni känner behovet av att ta Avstånd™. Är det för att lyfta frågan, ha debatt inom feminismen, eller är det för att ni ska betraktas som Vettiga Feminister™ av patriarkatet? Och vems intressen tror ni att det tjänar?”
Intressant frågeställning. Som du skriver så finns det många sorters feminister och många olika ”sätt att”, och alla behöver inte och kommer inte alltid vara överens. En skiljelinje går till exempel mellan de som i första hand intresserar sig för konsekvens, och de som i första hand intresserar sig för kamp (jfr Sinn Féin vs IRA). Att feminister som lutar mer åt konsekvenshållet tar avstånd från kommentarer av typen ”Alla män är djur/förtryckare/talibaner” beror på att sådana kommentarer uppfattas tjäna anti-feministiska intressen samt fjärmar anhängare (och potentiella anhängare) som inte redan tillhör ”the choir”. Ur konsekvenssynpunkt anses sådana uttalanden vara skadliga för rörelsen, därav avståndstagandet. Åtminstone är det ett möjligt svar på din retoriska fråga.
Tack för en välskriven och intresseväckande blogg!
Vad menar du med ”konsekvens” i sammanhanget?
Konsekvens som i ”Vilken konsekvens får mitt uttalande/handling i ett större perspektiv?” Märk väl att det här inte är någon innehållsmässig kritik. Det är utmärkt med ett brett spektrum, åsiktsmångfald och bra debattklimat, och om du inte fått ordentliga svar av ”avståndstagare” så är det inte bara their loss, utan dåligt för hela rörelsen.
Det som fångade mig var din öppna fråga om vilka intressen som egentligen tjänas. Du skriver att: ”…avståndstagande [från alla män förtrycker alla kvinnor] känns däremot bara som en tom gest, en uppvisning inför den patriarkala blicken.” Alltså: Avståndstagarna tjänar indirekt patriarkatet genom sin undfallenhet – hoppas det en rimlig tolkning av vad du menar.
Jag bidrar med en annan möjlig tolkning: Avståndstaganden kan i vissa fall ses som markörer, ungefär så här: ”Uttalanden av den här sorten riskerar att fjärma många fler från feminismen än vad de drar till sig; de riskerar att stjälpa jämställdhetsarbetet mer än vad de hjälper” (jmf ROKS-backklashen). Det är ett annat sätt att se på saken helt enkelt.
Du borde läsa på om övertalningsteknik. För att vinna över någon på ens sida måste man få personen i fråga att förstå situationen och att se saken från andra perspektiv.
Det kommer du inte göra genom att förolämpa männen, som då direkt blir fientliga mot feminismen. Även andra feminister blir tveksamma om de ens vill kalla sig feminister längre. ”Är det såhär feminister beter sig? Då vill jag inte vara en sådan”
Jag vet, eftersom jag vill kämpa för kvinnors rättigheter men du avskräcker mig.
Om du inte vill kämpa bara för att en enskild feminist är taskig så var du kanske inte så jävla dedikerad från första början