Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Mitt liv har varit en kamp, en kamp mot mig själv. En kamp för att undertrycka, anpassa mig till patriarkatet. Jag har slitits mellan olika ideal som varit omöjliga att sammanfoga, jag har haft sex fast jag inte velat, jag har låtit mig domineras och förnedras, jag har levt för män som egentligen inte har givit mig något bara för att jag så gärna velat ha deras bekräftelse, jag har svultit mig, spytt i toaletter, stått i timmar framför spegeln och synat min hy, klämt på mitt fett, hallucinerat mig igenom hundratals nätter för att jag inte ätit ordentligt, gått upp klockan fem på morgonen för att bränna några hundra kalorier innan skolan. Det har varit så mycket lidande, så mycket underkastelse, så mycket ångest och självhat, och allt detta med ursprung i den vidriga struktur som förtrycker mig bara för att jag är född till kvinna. Det är från denna erfarenhet jag hämtar styrka. Jag vill så gärna leva i ett samhälle där ingen kvinna behöver plågas av det patriarkala förtrycket, och jag vill befria mig själv från detsamma. Jag hatar patriarkatet så innerligt, just för att jag vet vad det har gjort med mig. Jag vet hur det har plågat mig, begränsat mig, fått mig att hata mig själv så innerligt.

I mina första, trevande, feministiska steg tog jag mest avstånd från det kvinnliga, från de rosaklädda tjejerna i skolan, från tjejbanden, från glittret och rosetterna, från allt det där som jag kände att jag inte passade in i. Jag ville vara som en man; vara stark och oberoende, rationell och okänslig, obrydd om mitt utseende. Det var ett ideal jag kunde identifiera mig med i högre grad, men jag passade inte in där heller. Jag var för mycket kvinna, för mycket människa, jag var för känslosam och utseendefixerad, jag oroade mig för mycket, jag var för svag och beroende av andra. Skammen blev istället dubbel. Först skammen över att inte vara som en kvinna ska vara, sedan skammen över att jag inte kunde skaka av mig det kravet, att jag inte varit stark nog att bara strunta i det, att jag inte var som en man. Skammen över att de där känslorna satt kvar inne i mig, trots att jag hatade dem så innerligt. Känslan av att bara vilja skära bort och gömma undan den där delen av mig själv, och att den just därför ständigt gjorde sig påmind.

Men ju längre tiden gått, desto mer har jag kunnat acceptera mig själv. Jag har accepterat att jag ibland känner mig ful, att jag ibland inte vill hellre än att gå en bantningskur, baka bullar jag inte äter, ta på mig en blommig klänning och bete mig precis sådär som en kvinna ska göra. Och det är okej. Det är okej, för det är inte mitt fel att jag känner så. Det är inte mitt fel att jag blivit matad med tusentals bilder på perfekta kvinnor, fått tusentals kommentarer om hur jag borde vara, hört män prata om hur andra kvinnor är eller borde vara tusentals gånger. Det är inte mitt fel att jag inte kunnat värja mig för patriarkatet.

Och det är den acceptansen, den insikten, som är det första steget till förändring. När jag kunnat släppa den där jävla skulden, när jag kunnat förstå att det inte är mig det är fel på och istället kunnat se den verkliga orsaken till min ångest, till skulden och skammen, till idealen som ständigt flåsar mig i nacken, har jag kunnat börja slå mig fri, ta de första trevande stegen ut i något nytt; en skuldfri värld. När jag slutat se varje bakslag som ett tecken på min personliga svaghet och ett stort misslyckande har det blivit lättare att acceptera det för vad det är, en kamp. En hård jävla kamp, en kamp mot det patriarkat som internaliserats i mig under hela livet, det patriarkat som har slagit sina järnklor kring mina önskningar, mina ideal, min vilja. En kamp mot det patriarkat som straffar mig för alla överträdelser, alla snedsteg. Det patriarkat som tränger ihop mitt livsrum, bevakar varje steg jag tar, som gör hela livet till en enda lång balansakt för att passa in, inte vara för mycket, men som likförbannat ändå straffar mig för att jag är för beräknande, för ängslig, för undergiven.

Den kampen kan aldrig vinnas med mer självhat, mer skuld. Kampen måste gå genom frihet från skulden, inte genom att lägga ännu ett ok på kvinnors axlar, foga in ännu ett motsägelsefullt ideal till de tusentals vi redan har att förhålla oss till. Inte genom att säga att det förtryck du drabbas av är ditt fel. Det finns så många som beskyllt kvinnor för deras egen underordning, som gjort patriarkatet till en fråga om kvinnors svaghet. Meningen med feminismen är att bryta underordningen, det kan vi inte göra enligt samma patriarkala logik som redan idag lägger skulden på kvinnor.

Vi behöver inte höra att vi måste förändra oss en gång till, det är samhället som ska förändras. Att vi sedan måste vara ett vapen i den kampen, använda och omforma våra kroppar, vårt arbete, våra känslor och relationer för att uppnå detta är något annat. Förändrandet av kvinnorna är inte målet, utan ett medel för att ändra samhället. Utan att ständigt påminna oss om var skulden ska läggas, om varför vi förändrar oss, så kommer det bara bli ännu en uppfostringsanstalt för att forma bra kvinnor. Men det handlar inte om att feminismen ska forma kvinnor, det handlar om att kvinnorna ska forma samhället. Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.

Feminismen kan inte komma någonstans med skuld och skam. Det är aldrig aldrig ditt fel att du fötts in i ett patriarkalt system, att du blivit förtryckt, att du blivit överhopad med värderingar omöjliga att sammanföra. Det är inte ditt fel att du känner skuld för din kvinnlighet samtidigt som du gör allt för att upprätthålla den. Det är inte ditt fel att du mår dåligt över hur du ser ut, att du ingår i förtryckande relationer, att du har sex fast du egentligen inte vill, att du får lägre lön, att du underkastar dig. Det är inte dig det är fel på, det är patriarkatet. Feminismen måste ha plats för även de kvinnor som inte kan eller vill göra upp med alla ideal, för de är lika mycket offer för patriarkatet som oss andra. De har också rätt att leva i frihet från förtryck, rätt att definiera kampen. Feminismen måste omfatta alla kvinnor, inte bara de som redan kommit tillräckligt långt i sin frigörelse, eller de som frigör sig på rätt sätt.

Det måste handla om att omfamna alla dessa kvinnor och säga ”det är inte ditt fel” så många gånger att det till slut går in, och att sedan ständigt påminna och pränta in denna sanning. Det kan inte handla om att en ska klara något inträdesprov, sluta raka benen, sluta sminka sig eller sluta blir förtryckt. Feminismen ska finnas för alla kvinnor, hur de än lever. För att alla kvinnor behöver feminism, för att alla är utsatta för förtrycket. Det är det som är systerskap. Att inte bara vara en i raden av alla som förtrycker, säger åt kvinnor hur de ska vara. Att säga; kom hit, du duger. Skulden är inte din.

73 reaktioner till “Vi har kämpat mot oss själva så länge, nu ska vi bekämpa patriarkatet.”

  1. Tack Fanny! Du fick mig att gråta av rörelse här sittande på tunnelbanan. Är snart 50 och så där har jag känt hela livet. Skuld. Först för att inte duga, vara tillräckligt mycket kvinna. Sen för att inte klara av att sluta raka benen och vilja ha manlig uppskattning. Ska inte känna skuld mer! Tack igen!

  2. Väldigt bra och fint skrivet! Det är så peppande att läsa din blogg och få lite variation från åsikter och perspektiv som jag hör varje dag.

    1. Kan ju inte hymla med att det var vår lilla konversation som inspirerade mig.

  3. Säger som ovan, glad att jag fick börja dagen med att läsa det här inlägget! Tack Fanny för att du skriver så fint.

  4. Precis så! Har aldrig läst något så välformulerat gällande feminism, och ja, jag blev tårögd och fick lite gåshud.

  5. Tack Fanny för att du peppar oss och sätter ord på våra känslor. Den här bloggen är underbar att få läsa, den ger mig hopp. Tack!

  6. Jag håller såklart inte allit med i allt det du skriver. Men det här fick mig att börja stortjuta. Så klokt, smart, trösterikt. Det är så här det är! Tack!

  7. Åh vilken fin text! Det är ju fantastiskt att du kan sätta fingret på saker man tänkt på genom året men aldrig riktigt kunna beskriva. Sluta aldrig! 🙂

  8. Tack! Nu stärkte du mig ytterligare i att det inte finns en enda riktig mall över hur en feminist ska vara, handla och se ut.

  9. <#3: hjärta som går sönder med för mycket skit i, men du får det för att allt e sant. kram

  10. Jag är kille och har haft samma tankar som du skrev om, undrade alltid varför jag inte dög som jag var för kvinnor, la tusenlappar på kläder varje månad, lika mycket tid på grooming som kvinnor på smink, svultit mig, spytt, tränat två gånger om dagen och använt anabola som skadat min kropp, pluss en del otrevligheter, får jag också lägga all skuld och ansvar på nån annan?

    1. Så tråkigt för dig. Män kan såklart också utsättas för utseendehets, men på ett samhälleligt plan är det inte ett lika utbrett fenomen som det kvinnor utsätts för. Jag skulle nog inte hävda att orsaken bara ligger hos dig själv heller, jag tror inte på individuella förklaringar.

      1. Det stämmer nog – det finns nog mer utseendehets för män än vad vi tror, men inte pa langt när lika mycket som för kvinnor. Mäns hets ligger pa andra omraden. Var stark. Var nyttig. Klaga inte. Försvara dig. Beskydda. Jobba hart och latsas inte om det. Muskler är pa sin höjd ett av manga tecken pa att man är bra pa denna snäva roll.

    2. givetvis får du det, eller tycker du inte själv att du själv är en produkt av din omgivning? hade du gjort allt detta om du inte kände dig tvungen till det?

      ett visst mått av ansvar bör man förstås lägga på sig själv, men skulden tycker jag inte att du ska ha.

  11. jättefint… men tänk pa att det är lika svart för män ocksa, bara att vi lär oss att det inte far synas… sa de starka oberoende män du ser är oftast bara fasader som har lärt sig att gömma sina känslor och likställa sitt eget värde enbart med den funktion de fyller i samhället…

    1. Det är ju dock inte sant eftersom män inte är strukturellt förtryckta.

      1. Det stämmer inte alls med mina egna erfarenheter. Inte alls. Men för att formulera det lite snällare: hur skall vi kunne veta det när vi aldrig tittat pa den manliga könsrollen pa allvar och när det är kärnan i den manliga könsrollen att latsas som om man är fri, självständig, och kaxig? Skulle jag skriva lika öppenhjärtat som du skulle jag utsättas för han och hat fran manga sidor i samhället, traditionalister som jämställdhetsförkämpare. Samtidigt borde ju mäns frigörelse vara en del av feminismen… det kanske kommer, men det är svart om vi stöter mot en mur av övertygelse att vi är fria och inte har nagot att klaga pa.

        1. Så här, självklart påverkar patriarkatet oss alla, det är en tydlig maktordning där könens isärhållande är viktigt för förtryckets fortsatta upprätthållande.

          Men, när det kommer till struktur handlar förtrycket om massor av saker utöver utseendehets, det är också ekonomiskt, personligt, psykisk, fysiskt m.m.

          Men jag tror att den stora skillnaden på dig (kille) och mig (tjej) är följande:
          Hur vi ska se ut och samhällets förväntningar på oss slår hårt, dock är det bevisat att en större mängd tjejer idag mår psykiskt dåligt över sitt utseende i så pass stora drag att vi pratar om självmordstankar, självsvält och liknande (i generella och inte individuella drag).

          Men, det jag vill komma till, den stora skillnaden på dig och mig är att din kropp alltid har varit din egen, visst killar modifierar sina kroppar för att passa in i könsrollen och det är INTE enkelt. Men, min kropp har aldrig varit min egen, den har aldrig tillhört mig. Det har jag vetat ända sedan killarna i 1:an tog på mina bröst för att känna om dom börjat växa, ända sedan jag träffade en äcklig gubbe på stan som tog mig mellan benen, när den största diskussionen under sexualundervisningen i 7:an handlade om att jag inte börjat raka benen än. Min kropp tillhörde alla andra förutom mig.

          Och jag vet att när jag skriver ett inlägg på nätet, typ i en blogg kommer jag med största sannolikhet möta hot mot min kropp, mord, våldtäkt, ”tvångssex”, men du kommer möta elakheter, kränkande kommentarer, men inget som handlar om att din kropp är alla andras.

          Att tillhöra den privilegierade delen av ett förtryck innebär inte att man på alla punkter kommer vara den med privilegierna, men om du och jag skulle söka samma jobb skulle du antagligen få det, antagligen få högre lön än mig och antagligen också högre pension. Det är en del i en struktur och det bästa sättet att göra något åt en struktur är att erkänna den.

          1. Visst, jag förstar och haller med dig i stort sett – om det inte vore för det lite irriterande ordet ”priviligerad”. Jag har länge beskrivit mig som feminist och har läst hyllmetrar om dessa fragor, men jag har aldrig varit övertygad om att vi kan kalla mäns könsroll som priviligerad. Som vit är jag priviligerad, absolut. Som svensk – definitivt. För att jag har ett nagorlunda bra utseende – ingen tvekan. Men som man?

            Däremot förstar jag att det ser ut sa. Vi ser stora, starka män med makt och muskler, men vi ser inte svaga män, annorlunda män, eller ens vad de stora starka männen verkligen känner inuti. Ty deras makt är intimt förknippad med deras funktionalitet, och att visa känslor och svaghet undergräver makten totalt. Det finns knappast nagon mer maktlös grupp i samhället än svaga män.

            För mig är istället valfrihet ett privileg. Jag skall kunna vara svag om jag vill och fa skydd. Stark om jag vill. Feminin om jag vill. Maskulin om jag vill. Jag skall kunna ta hand om barnen om jag vill, eller bli ingenjör om jag vill. Och vad jag än väljer (inom vissa ramar, förstas) förtjänar jag grundläggande respekt fran omvärlden.

            Den valfriheten har kvinnor kämpat för och i stora delar vunnit. Män ligger langt efter. Och för all den makt som män har (eller atminstone de stora starka), är det en kamp vi är mycket daligt utrustade för.

            Nagot annat privileg vill jag inte ha.

              1. Interessant artikel, men det är en kvinnlig feminists perspektiv. Jag, med ett mycket kritiskt mansperspektiv, anser till och med att män har mer att vinna pa att avskaffa traditionella könsroller än kvinnor. Jag vill inte upprepa allt här, men i grunden bygger det pa att det finns mycket underbart med kvinnlighet som män inte far upptäcka eftersom de förväntas vara starka och nyttiga och knyter sitt människovärde enbart till det det astadkommer. Det är inskränkande för män, men ocksa en del av förklaringen till varför män gör de val som far dem att tjäna mer och sträva efter makt.

                Du haller säkert inte med, men egentligen spelar det väl ingen roll. Vi vill samma sak. Och att avvecklingen av könsroller är lika viktig för män gör ju bara projektet dubbelt sa viktigt. Jag tror bade män och kvinnor, feminister och andra, kommer att vara mycket förvanade över det män berättar när de tillater sig samma öppenhet som skribenten ovan.

                Men, men. Det är en lang debatt. Jag ville bara försöka komplettera din syn med en mans perspektiv; jag är homosexuell och har kanske just därför en självinsikt om mit könsroll som manga män saknar just pa grund av den press deras könsroll utövar. Om det är nagot jag vill astadkomma i feminismen sa är det att öka förstaendet för den andra sidan. Jag hoppas jag har gjort det, lite grann i alla fall.

                Trevlig helg

                1. Jag tycker att det är bra att män kämpar emot mansrollen, men jag tycker att en måste se att det råder obalans mellan kvinnor och män och att män vinner en hel del på patriarkatet också.

    1. Det kan bli svårt eftersom ni inte är lika ofria till att börja med.

  12. Att läsa det här inlägget var lite som balsam på själen idag. Så mycket förvirring och motstridiga tankar som jag har och hela tiden en känsla av att aldrig riktigt höra till, vara för feministisk för att duga som en ”okomplicerad schysst tjej” och ändå aldrig riktigt feministisk nog för att känna mig helt delaktig i någon feministisk elit. Men idag kände jag mig delaktig, du inkluderar mig. Tack!

  13. Det är inte lätt att vara avundsjuk. Då är det lätt att skylla alla sina misslyckanden på nån annan.

    1. Gullig människosyn att kalla någons ätstörningar och liknande för ”misslyckanden”. Jag vet inte riktigt vad du menar med avundsjuk, men jag antar att du syftar på dina egna känslor efter att ha läst alla positiva kommentarer Fanny har fått. Elaka troll brukar inte få så mycket uppskattning och då är det ju helt förståeligt att bli lite avundsjuk.

  14. Såå fin och stark text. Tack Fanny för att du kämpar på och fortsätter skriva så viktiga inlägg. Kram

  15. jag tror lilla rödluvan mena vad jag tror många som läser dig gör. Du är ju en människa som uppenbarligen lidit och hittat en väg ut ur det, det är skitbra. Men varför har du bytt ut ordet självkänsla mot patriarkat? För någon som studerat lite psykologi och även läst genus känns det uppenbart, det är ingen annan en dig själv som gett dig problemen du upplevt, självklart är det svårt att veta sånt som liten men det har aldrig funnits nåt patriarkat utan bara en trasig självkänsla, ska inte klaga iofs men begränsa inte tjejer.

    1. Ojojoj, i framtiden kanske du inte ska träna på att förstå skillnaden på att studera/läsa samt att förstå. Det verkar som att du har haft lite svårt att faktiskt förstå allt det där du, enligt egen utsago, ska ha läst.

Lämna ett svar till Anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *