Vikten av intolerans.

När en skriver om det här med tolerans mot meningsmotståndare så är det ofta någon som menar på att det som får människor att ändra åsikter inte är att andra är arga utan att de förklarar sina ståndpunkter och så vidare.

Jag har också ändrat åsikter i mitt liv och är medveten om vikten av att människor är inkluderande och villiga att förklara trots att en inte har ett schysst förflutet Alltså som jag skämts för att ha varit med och startat upp ett liberalt ungdomsförbund, men vad glad jag är att jag trots mitt mörka förflutna får vara med i vänstern. Vad jag är glad att det finns människor som är villiga att förklara begrepp och teorier även för mig som är ny och obevandrad.

Vad jag däremot också är medveten om är vikten av att människor faktiskt markerar emot vad de tycker är fel. Jag har mötts både av tolerans och icketolerans, och det har inte varit människorna som ba ”jag förstår din åsikt med tycker lite annorlunda, men du är snäll ändå” som fått mig att ändra mig, utan det har varit de som varit jävligt tydliga med sitt avståndstagande och varför de gör det.

Ofta har det rört sig om människor som jag tycker om och respekterar intellektuellt som visat ogillande på grund av mina åsikter. Detta har helt klart fått mig att tänka över saker. Jag har bland annat insett att jag inte kan ha kakan och äta upp den i fråga om vissa åsikter, det vill säga att jag inte samtidigt kan göra anspråk på att vilja ha jämlikhet, reell frihet etcetera och fortfarande vara för kapitalism. Det funkar inte att göra anspråk på att vara progressiv och samtidigt vara för det ekonomiska system vi har idag. Samma sak med att det inte funkar att vara antirasist utan att vara villig att ifrågasätta sina egna privilegier. Det var helt enkelt inte en rimlig hållning i politiska frågor och att människor tydligt markerade detta hjälpte mig att förstå det.

För ett tag sedan började jag även läsa bloggen Falskheten, en jävligt arg blogg om antirasism, som fick mig att fatta att det inte räcker med att vara ”emot rasism” utan att en även måste aktivt ifrågasätta sina privilegier och praktisera. Det hade jag inte greppat om ingen hade vågat vara lite förbannad. Det är väldigt vanligt att en bemöts av en sjukt överslätande attityd som vit när det ska snackas rasism. Typ: ”rasism finns men så länge du vet om det och är emot Sd och kanske går på en demo så är det okej”. Det är inte konstigt att det är så eftersom samhällsdebatten generellt domineras av vita och då är det det som går hem. Ingen gillar att verkligen behöva ifrågasätta sig själv, det är så mycket enklare att skylla allt på ”de som röstar på Sd” och sen kunna gå omkring som ”antirasist” samtidigt som en bekvämt upprätthåller sina privilegier. Det bästa från två världar! Cruisa runt som överordnad i en rasistisk världsordning samtidigt som du plockar antirasistpoäng.

Min poäng är att det ständigt behövs någon som gör livet lite obekvämt för en så att en inte tillåts fastna i den där bekväma positionen av att ha image som progressiv men fortfarande syssla med fett mycket skit. Så att en inte tillåts samtidigt driva ett liberalt ungdomsförbund. argumentera för kapitalism och gör anspråk på att vara ”progressiv” och så vidare. Om ingen i sådana lägen säger ”jag ser igenom din bluff” så riskerar en att fastna i den.

De människor jag tror kunna komma åt med kompromisslöshet är människor som befinner sig just där. Typ killar som är ”för jämställdhet” men fortfarande inte villiga att släppa på sina manliga privilegium. De behöver höra annat än att de är så jävla grymma som tar hand om barnen eller whatever, de behöver höra att de också är med och upprätthåller patriarkatet och att det inte räcker med att kalla sig feminist.

Jag förväntar mig inte att människor som är övertygade antifeminister ska övertygas av att jag tycker att de är dumma i huvudet, lika lite som jag bryr mig om en liberal tycker att jag är det.Men ärligt talat, dessa personer hade ju knappast övertygats om jag hade haft lite mjuk inställning heller, de hade bara accepterat mig i högre grad eftersom jag inte utmanade deras världsbild lika mycket.

Däremot tror jag att en med ilska kan nå människor som befinner sig i det där gränslandet, i den där bekväma positionen. Många människor vill ju faktiskt vara jämställda, antirasister och så vidare, och att då bli accepterad som detta utan att faktiskt behöva göra upp med en rad grejer vore bara kontraproduktivt. På samma sätt finns det många högermänniskor som fortfarande gör anspråk på att vara ”goda” och typ ha det ”vänsterns människosyn men högerns syn på ekonomi” eller liknande. Jag tycker att det är viktigt att markera att jag inte tycker att en kan göra anspråk på båda delarna. Det går inte att ha ”vänsterns syn på människor” och samtidigt vilja upprätthålla det ekonomiska system vi har idag. Du kan bara inte tycka allting samtidigt, du måste fan välja.

18 reaktioner till “Vikten av intolerans.”

  1. Jag har också ändrat mig i många, många åsikter genom åren. Jag upplever inte att det är ilskan som fått mig att ändra mig.
    Däremot starkt ifrågasättande. När jag haft en åsikt och jag pratat med någon som är av en annan där jag känt mig attackerad av ilska, då blir jag avogt inställd hur rätt den andra än har. Däremot om jag får konstruktivt bemötande med kritik DÅ tar jag åt mig.

  2. Bara att någon överhuvudtaget sätter ner foten har många gånger fått mig att tänka till. Folk (runtomkring mig, i alla fall) gör det alldeles för sällan. Däremot har jag svårt för resonemang som inte håller ihop, som är motsägelsefulla eller för dåligt underbyggda, då avfärdar jag lätt det som sägs. Det är förstås synd ibland för det kan ju vara kloka saker som bara inte presenteras så väl. Du har fått mig att tänka nytt kring ganska många saker, faktiskt.

  3. Jo. Verkligen. Jag kan uppleva att jag själv är i något…bekvämt läge precis som du skriver, och välkomnar att folk ifrågasätter mig. Jag kan liksom inte forma mina åsikter helt isolerad utan behöver människor runt mig/bloggar/debatter o.s.v för att kunna ta mig vidare. Är därför tacksam för typ dig och falskheten t.ex. Jag kan också ibland tycka att det är OK att inte alltid vara glasklar i vad man tycker, i många frågor vet jag faktiskt inte eller tycker flera saker samtidigt ( alltså det slutar ju med att jag tar ställning men det är ju ofta en väg dit if you know what I mean ).

  4. Vänstern har inte monopol på antirasism och feminism.
    Och du snackar om att vara progressiv, hur är det progressivt att utesluta ungefär hälften av befolkningen i landet, och i princip säga att det är omöjligt för dem att ha ”vänsterns syn på människor” (Vad den nu är), när du ska debattera om feminism och rasism?

    1. Jag tror inte att det är förenligt med vänstersyn på människor och högerekonomi, i alla fall inte att leva ut båda. Hur skulle det gå ihop menar du? Har ingenstans sagt att vänstern skulle ha patent på antirasism och feminism. Vad får du det ifrån?

      1. ”Det går inte att ha ”vänsterns syn på människor” och samtidigt vilja upprätthålla det ekonomiska system vi har idag.”
        Och hela sista stycket.

        1. Inkluderar du antirasism och feminism enbart i ”vänsterns människosyn”? Det gör iaf inte jag.

  5. I think you are partly right. From what I’ve experienced, different people are motivated in different ways. Some respond to a forceful hand while others work better through calm reason.

    In my opinion, the important thing in this post is the correct realization that many people, particularly those that are politically interested, do in fact need to be pushed quite aggressively in order for them to be motivated to change the things that they do.

  6. Bra tanke där. Det finns alldeles för mycket tolerans mot idiotideologier och hur folk beter sig.
    Jag ska från och med nu ha noll acceptens mot allt som inte är liberalt.
    Kommunism, socialism, feminism och alla annan jävelskap tänker jag fullständigt ignorera och jag tänker aldrig ge dessa dårar som företräder något sådant möjlighet att få yttra sig.

    1. Okej. Jag applåderar detta då jag tycker det är bra med tydliga konfliktlinjer. Vänstern måste sluta eftersträva samförstånd med högern och köra sitt eget race.

  7. Du är så himlans bra, Fanny!! Dina åsikter, hur du skriver ner dem och hur du får mig att tänka till. Tack!

  8. Fast, på vilket sätt strävar vänstern efter samförstånd med högern? Det tyckte jag lät konstigt. Nog för att borgerligheten håller på att normaliseras eftersom fokus ofta läggs på SD som ”ondingarna” (V i min stad bytte tex förra 1 maj ut mot sverigedemokraterna i Afzelius Mörkermännen…), men samförstånd med högern känner jag inte igen.

    1. Tänker att det går att se tydligt om man kollar dels på vänsterdebattörer som ofta ska vara så jeflarns trevliga, på hur olika vänsterröster ganska mycket släpper klassanalysen och talar om trevlighet istället (de senaste månadernas diskussioner kring ”näthat” är ju ett tydligt exempel) och framförallt på hur S har gått och blivit höger, hur V fortfarande är intresserade av att samarbeta med S osv…

    2. Vänsterpartiet gör kanske inte det men t.ex. Socialdemokraterna gör ju det i hög grad när de väljer att närma sig högern och deras förslag. Den svenska modellen, men förhandlingar mellan fack och arbetsköpare, bygger ju också till stor del på samförstånd. Även i politiska debatter där folk tycker olika så anses det ofta viktigt med ”god ton” och liknande, dvs att en ska respektera sina meningsmotståndare och deras åsikter. Människor som går ifrån samförståndet som har en mer arg retorik blir ofta förkastade som extremister. Samförstånd betyder inte att en tycker lika om allt, men att en respekterar sina fiender och liksom ”spelar enligt reglerna”. Förstår du hur jag menar?

  9. Jag avfärdar inte dina iakttagelser, men jag skulle nog vilja ha något mer specifikt än ”vänsterdebattörer som ägnar sig åt trevlighet”, och jag kan heller inte riktigt se var den sortens vinkeln förekom i näthatdebatten. Jag tycker tvärtom att klassperspektivet ofta fanns där och den som påtalade det med störst emfas var väl Andrea Edwards. Eller så har jag missat något. Och så undrar jag om du menar vänsterpartister eller bara vänstermänniskor i allmänhet, som huserar i kultureliten, sociala medier osv? Om du menar det senare tycker jag nog att det är lite felaktigt att hålla enskilda röststarka ansvariga för en hel ideologis eventuella omdanande. Alla politiska ideologier har sina åsiktsmässiga ”avarter” och mischmasch-tyckare. Om du främst syftar på vänsterpartister i debatten blir läget genast allvarligare. Själv vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att Jonas Sjöstedt så sent som igår i skitprogrammet Debatt menade att en marknad är tipptopp när det gäller varor eller byggnadskonstruktion, men inte människor osv osv. Alltså man uppfattar något som känns som lite ambivalens här. Marknad? Inte marknad? Samtidigt innehåller vänsterpartiets partiprogram ibland ett visst mått av självmotsägelse.

    Ja vojne vojne, det är knepiga tider och det är inte konstigt att såväl postpolitik som politisk depression utbreder sig.

  10. Fanny: Jag förstår hur du menar! Samtidigt tror jag kanske att det i praktiken hade blivit svårt att få någonting (vettigt) gjort och utfört om man inte förhandlade om saker. I debatter och informella samtal är jag dock helt med dig – Våga vara arg.

Lämna ett svar till Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *