Politik – Sida 129 – Fanny Åström

Läsanteckningar, SCUM-manifestet. Del 1.

Jag kommer att lägga upp tankar kring SCUM-manifestet här, detta för att försöka flytta fokus från manshatet som så många stirrar sig blinda på, och istället ta upp vad Solanas har att säga om patriarkatet. I detta inlägg kan ni läsa om vilka problem jag ser i SCUM-manifestet och hur jag tolkar texten. För den som vill finns texten i sin helhet på den här bloggen. Håll till godo!

Inledning

Först kommer en inledning om varför det manliga könet måste förgöras. Som sagt så läser jag detta som den socialt konstruerade manligheten/patriarkatet, mer specifikt de delarna av män som bidrar till förtrycket av kvinnor. Solanas går snabbt vad hen anser om män, och lägger fram sin tes om att mannen är en ofullständig kvinna och att han vill bli kvinna. Sedan kommer hen in på att män är väldigt bra på Pr, och specifikt att de lurat alla att män är kvinnor och kvinnor är män.

Detta genom att påstå att de kvinnliga egenskaperna är hans egna – känslomässig styrka och oberoende, kraft, dynamik, beslutsamhet, lugn, saklighet, bestämdhet, mod, integritet, vitalitet, intensitet, karaktärsstyrka, coolhet, etc – och genom att projicera de manliga egenskaperna på kvinnor – fåfänga, lättsinne, banalitet, svaghet, etc.

Jag vet inte vad jag anser om manliga och kvinnliga egenskaper riktigt. Jag kan hålla med om att i dagens samhälle så har män ofta väldigt många negativa karaktärsdrag, vilket beror på att förtryckarrollen är en ganska sympatisk roll, men jag tror absolut inte att det måste vara så.

Det jag tänker på här är hur män ofta projicerar det ”dåliga” i mänskligheten på kvinnor. Kvinnor är känslosamma och svaga, medan män är starka, rationella etcetera. Mycket av att vara människa är att vara svag och beroende, att ha känslor och styras av dem och så vidare. Denna aspekt av sig själva försöker många människor, men i synnerhet män, att förneka. Istället är det kvinnor allena som bär på dessa ”negativa” egenskaper.

När jag umgicks med så kallade Smarta Killar mycket i högstadiet/gymnasiet så var detta otroligt vanligt. Så fort någon visade upp ett beteende som var ”irrationellt” (gissa vilka som definierade rationell/irrationell…) så var det ”kvinnligt”, oavsett om det var en man eller en kvinna som stod för det. Det var liksom kvinnligt att prata om eller ge uttryck för känslor, det var kvinnligt att vara ”svag” och så vidare. Att vara kvinnlig var självklart något dåligt, men det behöver en väl knappast skriva.

Dessa män hade såklart själva och dessa ”kvinnliga” egenskaper, eftersom det är en del av det mänskliga villkoret, men de dolde dem bakom en fasad av rationalitet. Eftersom de aldrig pratade om sina känslor så kunde de låtsas som om de inte hade några. Det blev istället ofta upp till kvinnorna i sällskapet att anpassa sig efter deras uppenbart känslostyrda beteende. Eftersom männen alltid gick omkring med övertygelsen om att de var ”rationella” och inte styrdes av sina känslor så kunde de såklart inte förstå att de själva också kunde behöva förstå och ifrågasätta sitt eget agerande.

Efter denna inledning kommer vi in på delen ”Mannen är ansvarig för”, som är en lång lista över alla de hemskheter Solanas anser att män har ansvar för. Jag kommer inte beröra alla punkter, utan bara de jag finner mest intressanta.

Artigheter, trevligheter och ”värdighet”.
Överväldigad av en känsla av primitivism och i djup skam över det, och med ett mycket primitivt konstruerat nervsystem som lätt upprörs av den minsta känsla eller sinnesrörelse försöker han – inte för att uttrycka sig utan för att dölja sin totala kroppslighet, sin totala självupptagenhet och det förakt han känner för andra män samt, inför sig själv, dölja det hat och förakt han misstänker att andra män känner för honom – upprätthålla en »social« kod som försäkrar fullständig förbindlighet, renad från alla spår av känslor och upprörande åsikter.

Detta är något jag själv känner igen i oerhört hög utsträckning. Jag har aldrig varit en artig människa. När jag skaffade min första partner så tyckte han att min oartighet var ett stort problem, och ville ”lära mig” att bete mig bättre. Ett bra beteende sammanföll ofta i hans ögon med att inte skapa ”dålig stämning” när folk kläckte ur sig sexistisk skit och liknande, att inte göra folk obekväma genom att tala om vissa ämnen som var ”privata”.

Det är klart att han hade poänger i det han sade, men det var också så att det ofta handlade om just att upprätthålla en social kod bara för att inte skapa situationer som kunde upplevas som obehagliga eller upprörande. Mycket av det här med att upprätthålla god stämning handlar om att människor med makt ska kunna gå på med sin sexism, rasism och så vidare utan att bli konfronterade av de människor det drabbar.

Solanas fortsätter på detta spår senare i boken, när hen diskuterar faderskap. Jag tar upp det här eftersom jag tycker att det är relevant för att förklara hur jag ser på saken:

Ogillandet av känslosamma »scener« leder till rädsla för starka känslor, rädslor för vrede och hat, rädsla för att konfrontera verkligheten, eftersom en konfrontation med verkligheten till en början alltid leder till vrede och hat. Rädsla för vrede och hat, i kombination med en brist på självförtroende när det gäller att hantera och förändra världen och när det gäller att på det allra minsta sätt påverka sitt öde, leder till en oreflekterad tro på att världen och de flesta människor i den är trevliga, och att de mest banala triviala förströelser är jätteskojiga och djupt tillfredsställande.

Detta handlar om uppfostran, och mer specifikt (som jag tolkar det) att lära någon just ”artighet”. Artighet handlar om att undvika obehagliga situationer, vilket ofta är detsamma som känslomässiga ”scener”. Eftersom en konfrontation med verkligheten oundvikligen blir känslomässig på det obehagliga sättet så skapar detta behov av artighet en ständig falskhet i vår kommunikation, ett ständigt döljande och överslätande, som tvingar människor att ljuga och hindrar dem från att se ”sanningen”, alltså komma i kontakt med sina sanna känslor kring saker och ting.

Jag tycker att det ligger väldigt mycket i detta. Jag tror att det finns en allmän rädsla för att orsaka obehagliga scener, vilket effektivt hindrar kampen emot förtryck eftersom det alltid är otrevligt att upptäcka och konfrontera förtryck. Och eftersom det är jävligt jobbigt att inte agera på insikter en skaffat sig så slår människor ifrån sin insikterna till att börja med. Jag tycker att en ofta ser detta hos kvinnor som klagar på sin livssituation men som inte klarar av att politisera det, helt enkelt eftersom det är smärtsamt att inse att en är förtryckt, speciellt i ett samhälle där en kan förlora mycket på att agera på denna insikt. Det är helt enkelt bekvämare att ”lyckligt” ovetande foga sig under samhällets förtryck.

Det var allt för nu. Skriva gärna era egna tankar kring texten.

SCUM.

Verkar finnas intresse för SCUM-cirkeln! Jag vill först och främst säga att det finns delar i SCUM som jag anser problematiska, bland annat den otroligt biologistiska syn Solanas har på män och kvinnor. Hen beskriver mäns problem som främst biologiska, något jag såklart inte ställer upp på eftersom jag anser att kön främst konstrueras socialt.

Boken innehåller också en hel del transfobi, något som i hög grad följer från just biologismen.

Sedan brukar ju folk tycka att en ska ”ta ställning” till att Solanas vill förstöra det manliga könet. Jag tycker att manssamhället och den patriarkalt konstruerade manligheten ska utrotas, jag tror däremot inte att det är nödvändigt att döda alla individuella män för den sakens skull. Jag läser Solanas text som en uppgörelse med patriarkatet, inte med alla individuella män, och läst som så tycker jag att den har mycket att säga om verkligheten. Om du inte tolkar det så, visst, men jag är inte intresserad av din klagosång över att det är så taskigt och våldsamt skrivet.

Jag anser att boken bjuder på bra insikter om manssamhället och den socialt konstruerade manligheten. Den är befriande att läsa eftersom den är så arg och kompromisslös och uteslutande vänder sig till kvinnor, betraktar kvinnor som starka och kapabla att förändra sina liv. Det märks verkligen att den är skriven med glödande ilska mot patriarkatet, en ilska en också kan känna och sympatisera med när en läser. Jag tycker också om hur den uteslutande riktar in sig på de privilegierade skikten i samhället, alltså medelklassen, och beskriver patriarkatet som väldigt mycket en produkt från detta. Detta är för det första en beskrivning jag håller med om, för det andra är det en kul kontrast eftersom det är så vanligt att det är fattigare människor, icke-vita och så vidare som får stå modell för det ”riktiga” kvinnoförtrycket.

Jag lägger upp första delen av läsanteckningarna senare idag. Den som vill läsa boken kan kolla på den här bloggen där den finns, det finns också ett långt förord skrivet av översättaren Stridsberg som jag rekommenderar er att läsa.

Kvinnor måste alltid finnas till för män.

Det är fascinerande att se hur en som kvinna om en öppnar käften genast ska utvärderas utifrån sin förmåga att behaga en man. Även om jag uttalat inte bryr mig om sådant så ska det ändå diskuteras. Jag får olika välmenande råd om hur jag ska göra för att attrahera män, även om jag aldrig någonsin bett om dem. Jag ska gå ner i vikt och jag ska raka mig och jag ska piffa till mig och gud vet allt. Att det kan vara så att jag faktiskt är nöjd med min situation som den ser ut idag är helt enkelt inte ett alternativ. Nej, jag ska desperat ”hjälpas” till att uppnå det alla kvinnor har som mål i livet; att bli attraktiv nog för att olika cismän ska vilja stoppa sina könsorgan i mig, alldeles oavsett om jag har ett intresse av det eller inte.

Det är uppenbarligen oerhört provocerande med en kvinna som har andra mål i livet än att attrahera män. Hon kan såklart inte lämnas ifred med sina intressen, utan måste tvingas in på rätt bana igen. Genom ”råd”, genom trakasserier, genom kultur och ideal och så vidare. Det är en omfattande ideologisk bearbetning som sker av kvinnor och som tvingar in dem i att ständigt anpassa sin tillvaro för att behaga män.

Ibland råder människor mig att sluta ha samröre med män, om de nu är så hemska. Jotack, detta är en metod jag tillämpar i hög utsträckning. Problemet är liksom att kvinnor som inte är tillgängliga för män desperat måste tvingas in i att bli det, genom att människor gång på gång förklarar att det är det som är meningen med alltsammans.

Kvinnor ska även visa tacksamhet inför de män som förärar dem uppmärksamhet. Eftersom kvinnors mening här i livet är att skaffa en man så ska vi såklart vara evigt tacksamma emot de män som ödmjukt låter oss uppfylla denna uppdrag. Dessa män som offrar sig för att leva tillsammans med oss, så att vi får någon mening i våra fjuttiga små liv.

Jag minns hur jag som liten drömde om att ha en pojkvän. Det spelade liksom ingen roll vad det var för en person, jag ville bara ha en man som kunde bekräfta mig. Jag minns till och med ett tillfälle då jag tydligt tänkte att den här eventuella pojkvännen kunde vara vem som helst, men undantag från en som mobbade mig. Det är så himla himla sjukt att en tänker sådana tankar på lågstadiet. Jag minns hur jag sedan desperat sökte bekräftelse av män som jag egentligen inte hade ett skit gemensamt med, just för att det var så jävla viktigt att behaga män. Vilka män det var eller varför de uppskattade mig spelade liksom ingen roll.

Och när jag väl skaffade en pojkvän så var ju det fint och så, men idén om kärleken liksom översteg själva kärleken. Det blev viktigare att ha honom kvar för kärlekens skull än för att jag älskade honom, för att jag mådde bra med honom. Relationsformen blev ett självändamål, innehållet var sekundärt. Och det ledde till att jag plågade mig igenom många månader där jag egentligen bara mådde dåligt av vårt förhållande, det ledde till en avgrundsdjup ångest är han lämnade mig. För det handlade inte om honom, det handlade om idén om honom. Om den patriarkala bekräftelsen. Om att vara en kvinna, en könsvarelse, och därför också en människa.

Det är så mycket smärta förknippat med allt det här. Så mycket smärta som kommer sig av just detta, att en som kvinna ska ha män som sitt största mål i livet. Tänk att leva i en värld där en som kvinna kan få vara kreativ, arg, intelligent, ha intressen, utan att det genast ska sättas i relation till i vilken grad det tillfredsställer en man.

Men vad som är värre än trakasserandet för att inte vara attraktiv nog är de män som skriver till mig att det är sexigt att jag är intelligent, stark, feminist och så vidare och så vidare. Som ger mig patriarkal bekräftelse för att jag utmanar patriarkatet. Det är värre, ty det är så oerhört förrädiskt. Det är lätt att bli smickrad, ty den patriarkala bekräftelsen är så viktig, och sen står en där och har återigen blivit ett offer för mäns blickar och omdömen. Tänk bara på alla dessa texter ni läst där män ”bekänner” att de gillar starka kvinnor, alla dessa modereportage där den starka kvinnan hyllas, alla dessa bilder med oerhört sexiga och lättklädda men ”farliga” kvinnor. Alla dessa gånger då idén om den sexiga, starka, självständiga kvinnan reproduceras.

Det är så jävla typiskt att så fort en kvinna är självständig eller stark så måste hon oskadliggöras genom att det görs till något sexigt, något som är till för att behaga män. En kvinna kan aldrig vara för sin egen skull, och detta märks extra tydligt i hur den starka kvinnor höjs till skyarna av män. Den starka och självständiga kvinnan måste objektifieras till det yttersta så att ingen får för sig att hon finns till för sin egen skull. Hon måste ständigt återskapas som ideal av och för män, allt för att hindra att hon tar makten över sig själv och faktiskt blir självständig och stark på riktigt.

Alla kvinnor görs till manliga fantasier, alla kvinnor objektifieras och idealiseras för mäns skull, för den manliga blicken. Aldrig får kvinnor bara vara, bara finnas till för sin egen skull. De måste ständigt dras in i denna helvetesspiral av patriarkal bekräftelse.

Solanas om barnafödande.

Jag deltar för närvarande i en kvinnoseparatistisk SCUM-cirkel, vilket är fantastiskt på många vis (tänkte återkomma till detta ämne sedan). Jag gillar verkligen det här stycket om barnafödande. Och ja, jag håller med. Jag tror verkligen att den ideologi som omgärdar barnproduktionen ofta kastar kvinnor tillbaks till något slags primitivt stadie, helt enkelt för att det är vad som uppmuntras.

Grejer folk säger till vänstermänniskor.

Här kommer min topplista över störiga grejer folk säger till vänstermänniskor:

Klaga inte, det finns de som har det värre. Tja, jag klagar liksom inte främst för egen del. Det är så jävla märkligt att anta att människor aldrig kan ha åsikter för andras skull än sin egen. Jag skriver om rasism fast jag inte drabbas av det utan snarare tjänar på det, för att jag tycker att det är viktigt. På samma sätt kan jag skriva om de negativa effekterna av kapitalism utan att själv vara den som drabbas av just de effekterna. Däremot vill jag påpeka att jag faktiskt också tillhör arbetarklassen i en strikt marxistisk mening, det vill säga att jag är en person som måste sälja min arbetskraft. Jag gör det inte just nu, men jag kommer att behöva göra det och jag studerar för att bli anställningsbar. Jag lider också av ofriheten i ett kapitalistiskt samhälle, jag kommer också att bli exploaterad. En måste liksom inte ligga i rännstenen och kräla för att kunna ha ett intresse i en samhällsomvandling.
Pröva att arbeta/ha ett ”riktigt jobb” (oftast åsyftas här slitiga yrken) i ett år så får du se hur det känns!! Detta är en så jävla märklig grej att säga till en person som faktiskt kritiserar arbete. Jag antar att syftet är att påpeka att jag är bortskämd och att det är därför jag kan hålla mig med att formulera politiska tankar och visioner bortom ”hur ska jag skaffa mat idag”. Men grejen är, att jag är jävligt medveten om det privilegium jag har i att kunna välja bort arbete. Det finns liksom ett skäl till att jag undviker arbete, och det är för att min erfarenhet (ja, tro de eller ej, jag har arbetat) och mina observationer av verkligheten säger mig att det suger. Grejen är att min reaktion på detta inte är att tänka ”jag passar inte för lönearbete” utan att istället tänka ”lönearbete är en ganska sjuk grej i samhället”, och sedan göra vad jag kan för att ingen ska behöva drabbas av detta. Egentligen borde det ju vara människor som tycker att andra ska tvingas in i arbete för att det är det fetaste en kan syssla med som borde skaffa sig lite mer egen erfarenhet.
Men folk har faktiskt fått det mycket bättre i och med kapitalismen!! Vill du ha det som i feodalsamhället eller? En viktig regel för alla diskussion är ”bara för att det finns/fanns sämre blir inte dåligt bra”. Bara för att kapitalismen har fört med sig bra saker betyder inte det att den inte också innehåller dåliga grejer. En måste väl fan kunna kritisera detta utan att bli anklagad för att vilja ha typ slaveri?
Men kan du säga ett land utan kapitalism där det är bättre? Nej, det kan jag inte. Det beror på att typ alla länder i världen är kapitalistiska och att de som inte är det antingen är fast i ännu mer efterblivna produktionsformer eller kraftigt motarbetas. Till exempel Kuba blir ju knappast neutralt behandlat av omvärlden, utan motarbetas ständigt. Inte konstigt att det går dåligt då. Med detta inte sagt att det inte också finns andra problem i Kuba, bara att det kanske inte bara handlar om att kapitalismen är så jävla perfekt utan typ också om att det är det dominerande samhällssystemet och att det upprätthålls med våld och andra repressalier. Det råder knappast någon ”fri marknad” när det kommer till samhällssystem så att säga. Få kommunister tror att en kommer kunna uppnå kommunism i ett enskilt land, utan ser det som en process som måste vara mycket mer omfattande. Men det viktigaste är att samhällsutveckling generellt inte går till som så att vi har en massa olika länder med olika system och att en sedan kollar vilket som funkar bäst. Det var ju inte så att kapitalismens framväxt kom sig av att ett land hade fullt utvecklad kapitalism och sedan bestämde alla andra länder att ”det där ser bra ut, det inför vi”. Att tro att vi har kommit till slutpunkten i historien, där alla tänkbara samhällssystem redan uppdagat sig och att vi nu bara har att välja på vilket som är bäst, är ganska naivt.
Men vi har faktiskt röstat om detta! Alltså nja, den liberala demokratin är ju i stor utsträckning utformad för att gynna kapitalismens intressen och har uppkommit tillsammans med kapitalismen (rekommenderar bland annat Övervakning och straff av Foucault rörande detta, finns säkert bättre böcker så kom gärna med förslag om du har en). Olika krafter som kämpar emot kapitalismen blir motverkade på brutala sätt, det är tydligt att en av statens främsta uppgifter är att säkra äganderätten, människor tvingas dagligen underkasta sig kapitalismen för att kunna överleva vilket effektivt försvårar kamp och så vidare. Jag har helt enkelt lite svårt att respektera denna så kallade demokrati som sant demokratisk. Men om vi nu lägger allt det åt sidan så undrar jag exakt vad det är som är märkligt med att jag, inom ramarna för den så kallade ”demokratin”, kritiserar nuvarande samhällsordning? Det är väl helt enligt demokratins så kallade spelregler att jag också presenterar mitt perspektiv på samhället och låter folk ta ställning? Jag förstår faktiskt inte problemet.
Men du använder ju produkter som kapitalistiska företag har gjort (otroligt ofta exemplifierat med smartphones av någon konstig anledning)!! Ja, så är det. Det beror på att det i princip inte finns några andra möjligheter att leva i det här samhället. Dessutom är det klart att kapitalismen ger upphov till en massa bra grejer, det är bara det att jag tror dessa grejer hade varit fetare utan kapitalism. Jag tror att utan kapitalism hade vi haft en jävligt mycket coolare smartphone än de vi har idag, vi hade haft ett facebook fast utan jobbig reklam och övervakning och så vidare. Tyvärr finns inte dessa saker idag, och det är tråkigt, det betyder emellertid inte att jag inte kan använda grejer som är kapitalistiskt producerade. Det är ett ganska konstigt krav att ställa, ety vi lever i ett kapitalistiskt samhälle där i princip allt produceras kapitalistiskt. Ni kan ju inte seriöst tycka att en måste bo under en jävla sten för att kunna vara trovärdig i sin samhällskritik.

Nå, detta om detta. Fyll gärna på med era egna grejer.

MVH patriarkatet.

Om skillnaden mellan förtryck och ofrihet.

Apropå min post om kapitalisters ofrihet så tänkte jag att jag skulle förklara hur jag ser på det här med mansförtryck och feminism.

Som jag sagt tidigare så anser jag inte att det existerar något fristående mansförtryck, alltså inget fristående förtryck av män som män. Däremot finns det förtryck av barn, av arbetare, av icke-vita och så vidare som såklart även drabbar män, men det är inget mansförtryck. Det finns också allmän jävlighet som människor ägnar sig åt, som kan drabba vem som helst, men inte heller det är mansförtryck, för det riktar sig inte specifikt mot män. Det är viktigt att särskilja de här olika sakerna.

Jag anser att det finns en hel del saker i patriarkatet som drabbar män. Precis som kapitalisten är även mannen låst i sin roll som förtryckare, vilket per definition innebär en ofrihet. Män måste göra en massa olika saker, vara på ett visst sätt, för att upprätthålla den patriarkala makten. Detta är såklart något som män socialiseras in i, på samma sätt som kvinnor socialiseras in i att vara undergivna. Jag ser detta som en stor ofrihet som drabbar män. Denna ofrihet är såklart smärtsam för den den drabbar, och den smärtan är värd att ta på allvar.

Men, och här kommer det viktiga, jag tycker inte att det är förtryck. Förtryck i mina ögon är när en person eller grupp trycker ner en annan och drar fördel av den. Så gör män med kvinnor, men kvinnor gör inte detsamma med män. Den ofrihet som drabbar män kommer ofta från manligt håll, och har som syfte att upprätthålla kvinnoförtrycket. Till exempel genom att upprätthålla genusordningen som är fundamental för att kvinnoförtrycket ska fungera. Ett slags förtryck som män drabbas av och som är nödvändigt för att upprätthålla kvinnoförtrycket, och det är förtrycket av barn. När barn uppfostras och socialiseras in i sina roller sker detta genom ett förtryck från vuxenvärldens sida. En kan alltså säga att patriarkatet har sitt ursprung i ett förtryck av barn, som drabbar såväl män som kvinnor.

Min poäng är att det finns en rad olika smärtsamma upplevelser och ofrihet en kan känna som inte är förtryck. Förtryck är liksom inte bara smärta och ofrihet, utan det handlar om underordning och exploatering. Vi kan ta den ofrihet män känner i patriarkatet på allvar utan att säga att de är förtryckta på samma sätt som kvinnor är förtryckta. Sedan om en kallar det förtryck eller vad en nu gör kvittar väl egentligen mig, jag använder orden på mitt sätt och andra får väl använda dem på sitt eget, poängen är att det inte är samma sak.

Anledningen till att jag talar om förtryck på det här sättet är för att jag tycker att det är analytiskt relevant. Det är viktigt att inte blanda ihop olika normer och ofrihet med förtryck. Förtryck är för mig något mer än att bara bli begränsad. På samma sätt som kapitalisten är begränsad i sin position som kapitalist är mannen begränsad i sin position som man, men dessa positioner är inte förtryckta utan förtryckande. Att vara en förtryckare är också begränsande. Om förtryck är detsamma som begränsning är alla alltid förtryckta, i alla maktordningar. Både vita och icke-vita förtrycks av rasismen, män och kvinnor av patriarkatet, kapitalisten och arbetaren av kapitalismen, eftersom alla måste begränsas i sina roller för att upprätthålla maktdynamiken. En sådan definition gör det ganska meningslöst att tala om förtryck över huvud taget.

Det är så att män i högre grad tjänar på patriarkatet. Även om det säkert finns en massa män som lider av patriarkatet så ger även patriarkatet dem en makt. Att som man förneka detta, att förneka de privilegier en åtnjuter i ett patriarkalt samhälle, är mycket problematiskt om en har någon slags idé om att få slut på det patriarkala förtrycket. Män vinner på patriarkatet. Ja, de förlorar också saker som genuin kommunikation, mänsklig samvaro, kärlek och så vidare, men de vinner makt.

Att säga typ ”men jag vill inte ha makt”, vilket många män gör, är också att skjuta ifrån sig ansvaret. Det är mycket möjligt att du inte vill ha makt, men faktum är att du har den och då måste du ta ansvar för den. Det går inte att bara skjuta ifrån sig ansvaret över din maktposition. Jag vet, det är jättetråkigt att vi inte bara kan bestämma att vi ska sluta förtrycka, men det är liksom så det funkar. Det handlar inte om vad en vill, det handlar om en position och att ens personlighet har blivit formad in i en överordnad position, en position som är till för att utöva makt. För att sluta utöva makt så måste en helt enkelt se och dekonstruera detta, inte bara skjuta det ifrån sig med ett ”det är inte mitt fel”.

Ibland känns det som att människor ignorerar maktaspekten för att istället tala om ”normer” och liknande. Det är viktigt att tala om normer, men om en inte knyter ihop dem med makt så blir det ganska tomt och meningslöst snabbt. Då blir det bara en massa påbud som flyger omkring, utan mål och mening, och det är svårt att angripa. Därför tycker jag att all kamp mot patriarkala normer måste innefatta insikten om könsmaktsordningen, om att män är överordnade och kvinnor underordnade (notera att detta inte behöver innebära att en som jag anser att alla män förtrycker alla kvinnor). Annars blir det lätt bara en massa relativistiskt trams.

Om en kvinnofrigörelse bortom karriär eller förhållande.

Läser en ”antingen/eller” lista som Kissie har gjort på sin blogg. Sista punkten lyder såhär:

KARRIÄR / FÖRHÅLLANDE

Och jag tänker att detta säger så mycket om dagens kvinna. Kvinnan som slits mellan dessa två ”motpoler”, förhållande eller karriär. Som har att välja på att vara slav under patriarkatet eller kapitalismen (även om kapitalismen såklart är patriarkal, men ni fattar grejen).

Karriärkvinnan framställs inte sällan som ett feministiskt ideal. Kvinnan som inte lever för förhållanden med män utan istället för att göra karriär, tjäna pengar och så vidare. Vi har att välja mellan att ingå i heterosexuella monogama relationer eller total cynism när det kommer till andra människor, aldrig att vi kan prata om att leva i samvaro med andra människor på andra villkor. Antingen är det förhållanden eller total egoism, att gå upp i sig själv och endast sig själv, och då såklart även ”karriären”.

Det är såklart relevant för jämlikheten att kvinnor har samma möjligheter till ekonomisk självständighet som män. Problemet med karriärkvinnan som feministisk figur är att det inte fokuserar på frågor som lika lön för alla kvinnor, utan handlar om enskilda kvinnors möjlighet att göra karriär inom ett kapitalistiskt system som fortfarande domineras av män och där kvinnor på de allra flesta ställen tjänar slavlöner.

Sedan är det såklart problematiskt att kvinnor uppmanas till att välja mellan dessa tu, förhållande eller karriär. Män behöver inte välja, de kan fortfarande utan problem ha båda delarna. Kvinnor däremot måste obönhörligen offra det ena.

Jag drömmer om en kvinnofrigörelse som innebär en verklig autonomi, där vi slipper vara slavar. Där vi slipper välja mellan att vara självständiga som karriärkvinna eller får kärlek i förhållanden. Där vi kan utveckla oss själva och våra relationer i frihet, utan att behöva sälja oss. Där vi inte behöver välja mellan karriär och förhållande, utan istället kan ägna våra liv åt betydligt mer meningsfulla saker än båda delarna.

Hijabuppropet.

Det har dragits igång något som kallas hijabuppropet som en reaktion på det faktum att muslimska kvinnor ofta blir trakasserade för sin slöja. Poängen är att en ska bära hijab i en vecka, för att visa sin solidaritet och rätten att få bära vilka kläder en vill. Jag vet själv inte om jag kommer att delta än, men oavsett tycker jag att det är ett bra initiativ.

Det är tydligt hur det sagda värnandet om muslimska kvinnors rättigheter i själva verket ofta tar sig uttryck i mer kvinnohat och trakasserier. När muslimska kvinnor får sin slöja avryckt eller blir misshandlade för att de har slöja på sig är det knappaste en fråga om att värna deras rättigheter, utan om kvinnohat.

Att tvingas täcka sitt hår är givetvis förtryck och fel, men att tvingas till att sluta bära sina religiösa symboler är lika illa. Muslimska kvinnor kan såklart också fatta beslut om vilka religiösa och kulturella uttryck de vill bära lika bra som någon annan kvinna. Om en vill bekämpa det kvinnoförtryck som finns inom Islam gör en inte bäst i att förbjuda slöja eller trakassera kvinnor med slöja, utan genom att jobba för att kvinnor ska kunna ha autonomi och för att myndigheter, feministiska grupperingar etcetera ska kunna jobba bra intersektionellt.

Men det är såklart inte en kamp mot kvinnoförtryck det handlar om egentligen, utan rasism. Och det är såklart jävligt bekvämt för många att låtsas att deras egen kultur inte har något kvinnoförtryck, utan att det riktiga förtrycket finns någon annanstans, utövas av och drabbar någon annan. De som tycker att kvinnor ska sluta bära slöja för att slöjan är en symbol för förtryck är inte intresserade av att kvinnor själva ska få välja sin klädsel, snarare handlar det om att kvinnor ska se ut på ett sätt som behagar dem, som gör att de kan passa in i idén om hur en ickeförtryckt kvinna ska se ut.

För den som inte har slöja till vardags men väljer att delta i slöjuppropet vill jag bara påminna om att din känsla av att bära slöja en vecka inte gör att du får insikt i hur det är att som muslimsk kvinna bära slöja dagligen. Som jag ser det är det en solidaritetshandling, inte ett sätt att känna hur det är att vara utsatt för den rasism och det hat som muslimska kvinnor blir utsatta för.

Valtvånget.

Det här med val är intressant. Det talas om valfrihet som något positivt. Problemet är att de flesta av oss väljer mellan saker som vi inte vet någonting om egentligen. Till exempel tandkräm och schampo. Hur mycket vet du egentligen om den tandkräm du väljer? Troligen inte ett skit. Ändå förväntas vi kunna göra ett upplyst val som konsumenter.

Sedan börjas det med ”konkurrens” inom välfärden så att en kan välja som konsument. Som skola. De allra flesta har ingen aning om vilken pedagogik som är bra, vilka skolor som kan tillgodose elevers behov etcetera. Då kan de hända saker som att tusentals elever väljer att gå i skolor som liksom bara råkar gå i konkurs. Hur löser vi det här problemet? Enligt skolverket genom att föräldrar blir mer ”aktiva konsumenter” och läser på mer om skolan.

På Skolinspektionen menar man att föräldrar i dag behöver vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Föräldrar bör undersöka skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag, men gärna även ekonomiska resultat.
– Ja, det tycker jag att man kan göra. Ett bokslut är till exempel något man kan titta på. För många föräldrar är det här förstås komplicerade frågor att sätta sig in i, medan det är enklare för andra, säger Ann-Marie Begler, generaldirektör på Skolinspektionen.

Att välja är ett arbete. Att sätta sig in i olika alternativ, väga för och nackdelar, är ett arbete. Alla är inte kapabla att göra detta arbete, och även om människor vore det så skulle det fortfarande ta deras tid i anspråk. Det är ganska tydligt hur många människor inte fokuserar så mycket på en bra utbildning utan mer på om det är lätt att få bra betyg på skolan (min gymnasieskola hade till exempel det ryktet), om det är en ”soft” skola och om en får en dator/surfplatta.

En annan lösning vore ju såklart att det fanns rimliga regler kring etablering och upphandling så att detta inte inträffar, så att en som förälder inte behöver lägga mer tid och energi på att välja en bra skola utan att det istället var så att en kunde lita på att skolor faktiskt var bra, på att ens barn faktiskt fick den utbildning de är berättigade till.

Och det blir så tydligt hur valfrihet egentligen handlar om tvång. Vi är tvingade att välja mellan saker vi antingen inte vet ett piss om, eller så måste vi lägga vår tid och energi på att göra ”medvetna” val. Och om vi väljer ”fel” så kan vi bara skylla oss själva, detta trots att skolgång faktiskt är en rättighet. Men för att kunna bruka denna rättighet så måste vi ta oss igenom en hinderbana, vi måste göra en massa efterforskningar för att kunna göra ett upplyst val, och sedan måste ungen också komma in på den aktuella skolan. Annars blir det tyvärr svårt att få sina rättigheter tillgodosedda.