Kategori: Politik

Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Det finns en grej som vissa kvinnor gör, som är att beklaga sig över att män numera inte är några ”riktiga män” som tar dem med storm sexuellt och så vidare utan är mesiga och alldeles för snälla. De skriver kanske om att många kvinnor faktiskt vill ha lite ”hårda tag” och gud vet allt. Jag tänker bland annat på Janouchs inlägg om saken för ett tag sedan:

Ett stort antal damer beklagar sig (i smyg! eftersom det inte är politiskt korrekt att vädra denna önskan högljutt) över en bristvara: En ”riktig” man. Sexuellt sett, alltså. Jag vill direkt poängtera att detta inte handlar om män som slänger upp en kvinna över axeln, som sätter på urskillningslöst, som behandlar kvinnor som skit (att jag ens ska behöva förtydliga? Det borde vara självklart) – utan bara män som bejakar sin manlighet i sexuella sammanhang.

Sedan följer en lång klagosång om att män minsann inte är män längre. Om att det inte går att få en ”gullig kille” och en patriarkal manlighet i samma person. Problembeskrivningen är liksom att män inte får vara män längre, att de är så rädda för att göra fel och vara sexister att de bara blir ängsliga istället.

Detta är problematiskt på så många sätt. Först och främst handlar det om att befästa en väldigt sexistisk syn på kvinnor och män och samspelet dem emellan, vilket såklart är otroligt problematiskt ur ett feministisk perspektiv. Måste en man ”bejaka sin manlighet” i sexuella sammanhang? Hur ska han kunna göra detta utan att i övrigt ingå i en patriarkal manlighet? Ska han vara jämställd i övrigt men typ lajva ”riktig man” när det vankas sex? Nej, det funkar inte så. Sprider vi ett sexuellt ideal så kommer det att smitta av sig på resten av alla föreställningar om hur män och kvinnor bör vara.

Vissa menar kanske att kvinnor också ska få ha preferenser. Visst, men lika lite som män har rätt att bräka om hur de vill att kvinnor ska vara för attrahera dem så ska kvinnor göra ett stort nummer av att män ska vara på ett givet sätt för att attrahera dem. De flesta män har nog andra syften i livet än att tillfredsställa Janouchs läsares behov av att leva ut i en patriarkalt konstruerad roll vid samlag.

Hur kan en tycka att det ska vara mäns uppgift att agera på ett visst sätt så att du får leva ut i din könsroll, känna dig som en ”riktig kvinna”? Ja, det kan såklart vara bekvämt att ha det så. Många kvinnor har lärt sig att sex ska vara på det sättet, att en ska bli ”tagen med storm” och inte behöva göra något själv, ta egna initiativ. Men om en vill ha jämställdhet så får en helt enkelt ge upp vissa sådana anspråk. Det går inte att vilja ha jämställdhet på enbart sina egna villkor, utan att ifrågasätta sina egna preferenser och krav på hur män ska vara.

Tala gärna om förtryckande män och om hur även ”jämställda” män upprätthåller förtryck utan att vara klassiskt manliga, men att förvänta sig att kunna välja och vraka på olika mansroller i olika sammanhang och tycka att män ska vara jämställda på precis det sätt, på precis de ställen, som råkar passa en själv, är inte långt ifrån de män som tycker att kvinnor ska utföra en ständig balansakt för att vara ”lagom” kvinnlig. Detta ska inte krävas av kvinnor, och det ska inte heller krävas av män. Alla har rätt att frigöra sig från patriarkala normer utan att bli skämmad för det av någon jävla ”relationsexpert”.

Bloggutmaning. Ämne ett – fittan i fokus.

Jag och Schmenus har bestämt oss för att göra en bloggutmaning tillsammans, en om sex. Syftet är att försöka lyfta fram sex som feministisk fråga och att få fler att tänka kring vad sex är och kan vara, hur det ser ut och varför det ser ut som det gör.

Vi har tänkt såhär: varje vecka presenterar vi ett nytt ämne på temat sex. Alla som vill inbjuds att delta, men det är framförallt tänkt att det ska vara en feministisk vinkel på det hela (vilket borde vara ganska lätt att uppnå då vi har feministiska bloggar och således förhoppningsvis mestadels feministiska läsare). Sedan skriver alla som vill ett inlägg innan veckans slut, och i slutet av veckan så kommer vi att länka till de som skrivit inlägg.

Första ämnet är ”fittan i fokus”. Tanken är att vi ska vrida och vända på det fittan, samhälleligt eller fysiskt, båda delarna eller något helt annat. Om vad som gör en tillfredsställd och hur en upptäckte det, om ens kunskaper om ens fitta eller hur en hanterar den, om sjukdomar och fittvård. Ja, ni fattar.

Det vore väldigt kul att se någon man skriva på detta ämne. Och observera att när jag säger att jag bryr mig om mäns åsikter om saker så är det stort.

Jag kommer att skriva om min egen relation till min fitta och vad jag tror har format den, om kåthet och lust och hur svårt det kan vara att finna den i ett samhälle där kvinnor inte hjälps med att få kontakt och kunskap om sina kroppar.

Om att övertolka.

Jag minns en gång när jag var på g med en man under en sommar. Vi sågs så gott som dagligen, sov tillsammans, hånglade och hade sex. Ni vet, som en ofta gör när en håller på att inleda en relation. Människor i vår omgivning såg oss som ett potentiellt par, och ganska ofta även som ett etablerat par, om än inte uttalat. Det fanns helt enkelt goda skäl att tro att han hade ett romantiskt intresse i mig. Det var också tydligt att jag hade ett romantiskt intresse i honom.

Efter ett tag så började det rinna ut i sanden. Jag blev såklart ledsen, eftersom jag ville ha en relation, och försökte få det att funka igen. Han var inte intresserad vilket en såklart ska förstå och acceptera. Känslor kan svalna och så vidare.

Men problemet i det hela var hur han, när jag sökte kontakt i slutet av vår relation, behandlade det hela som att det var konstigt att jag gjorde det. Som om jag inte hade några skäl att tro att det fanns något mellan oss. Som om jag bara var någon jobbig efterhängsen brud som hade fått för mig något, helt i min fantasi diktat upp något som inte fanns där över huvud taget.

Jag talade om detta med en av hans vänner, som menade att hela situationen var mitt fel eftersom jag hade misstolkat hans beteende som att han visade ett romantiskt intresse. Det var jag som hade ”övertolkat” situationen. Jag satte mig såklart emot den här beskrivningen av det hela, för det var verkligen så att han hade visat alla möjliga tecken på att ha ett romantiskt intresse i mig.

Men det är ju så med patriarkatet, att en som kvinna så lätt börjar tro att det är en själv som gör fel och männen som är ”objektiva” och tolkar saker rätt, utan att låta en massa kvinnliga känslor komma i vägen för Den Stora Sanningen. Så jag började tro att det var jag som hade gjort fel och tolkat honom fel, att det enbart var mitt fel att jag hade haft felaktiga förväntningar. Att hand beteende inte hade något med saken att göra, att han var objektiv och rationell och inte alls känslostyrd och att jag bara var kvinnlig och irrationell och gud vet allt.

Jag menar inte att en har någon slags plikt att inleda en relation med någon bara för att en har varit på g eller liknande, däremot tycker jag verkligen illa om människor som inte tar ansvar för vilka signaler de sänder ut. Om jag märker att någon har ett romantiskt intresse i mig som inte är besvarat så försöker jag att ta upp det, eller undviker i alla fall att sända ut dubbla signaler. Och om det nu skulle bli fel skulle jag liksom inte hävda att det bara handlade om den personens skeva föreställningsvärld.

Jag upplever att det är ganska vanligt att män vägrar ta ansvar för hur deras agerande uppfattas, att det alltid är kvinnor som tolkar fel och är irrationella och känslosamma. Och hur en som kvinna lätt anammar denna bild av situationen, lätt accepterar att det är en själv det är fel på, att det bara handlar om hur en ”tolkar” saker. Aldrig aldrig om att en man faktiskt signalerar något han inte är helt medveten om, aldrig aldrig om att en man faktiskt borde kunna rannsaka och ta ansvar för sig själv.

Därför bör du läsa SCUM.

Lady Dahmer lade upp en twitterkonversation där jag förespråkar läsning av SCUM-manifestet för att få ro i själen på sin blogg. Under inlägget frågar en person om en som feminist bör läsa SCUM. Här är mitt svar:

Jag tycker att en bör läsa SCUM, och gärna ett gäng gånger. Detta för att det är en väldigt intressant text på många sätt.

Det första intressanta är textupplägget. Det är en text som talar till kvinnor, om män. Det är en text som ser kvinnor som starka, kapabla och intelligenta. Detta är något väldigt ovanligt och det märker en när en läser texten. Att som kvinna bli tilltalad på det sättet upplevde jag som väldigt stärkande och befriande. Att liksom vara ett subjekt på ett väldigt tydligt sätt.

Sedan är manshatet intressant, det är nämligen på många sätt befogat. Patriarkatet ställer till med så jävla mycket elände i kvinnors liv, och jag tycker att det är jävligt rimligt att vara arg. Det betyder inte att jag instämmer med Solanas om allt hen säger, verkligen inte. Däremot tycker jag att det är skönt med en feministisk text som inte ber om ursäkt för sig, som inte kompromissar. Det är nämligen väldigt ovanligt.

Jag läser texten som en uppgörelse med patriarkatet, och läser ”män” som ”manligheten”. Ur det perspektivet tycker jag att den har mycket relevanta saker att säga om samhället vi lever i. När jag läser boken känner jag igen många av beskrivningarna av den patriarkala manligheten, även om jag inte håller med Solanas om att ursprunget till detta är att mannen rent biologiskt är en ofullständig kvinna.

Jag tycker att det är dumt att stirra sig blind på de problematiska delarna i texten och därför bli oförmögen att ta in det som faktiskt säger oss någonting. Jag tycker att det är mycket det som är själva vitsen med texten, just att den tillåter sig att vara problematisk, orimlig, kompromisslös och hatisk.

Och ja, det är väl typ därför jag tycker att en ska läsa SCUM. Andra delen av mina läsanteckningar kommer imorgon.

Sorry killar, men så jävla fantastiskt är det inte att ha sex med er.

Har en favoritkategori på kommentarer som dyker upp ibland, nämligen den som går ut på att det där med kvinnoförtyck inte är en så big deal eftersom *trumvirvel* KVINNOR HAR LÄTTARE ATT ”FÅ” SEX (något som inte är helt sant, tänkte ta tag i detta ämne senare idag).

Alltså, jag undrar verkligen vad som pågår i dessa mäns huvuden. Vad fan har de för självbild om de tror att deras sexuella prestationer är så jävla fantastiska att de kompenserar för allt det förtryck som kvinnor utsätts för. Jag undrar verkligen. De måste ju tro att deras kukar (för ja, det är ju inte direkt så att det är några andra män än cismän som säger detta) typ sprutar regnbågar och juveler, att en orgasm för en kvinna är som att uppleva himmelriket, att det är det mest fantastiska en kvinna kan uppleva.

Jag idkar regelbundet heterosex och jag tycker för det mesta att det är skönt, men jag skulle inte tveka en sekund inför att byta ut alla orgasmer och annan sexuell njutning jag någonsin haft mot ett postpatriarkalt samhälle. Jag skulle hellre dö som oskuld i ett ickepatriarkalt samhälle än att knulla mig till döds i detta. Och ja, detta menar jag verkligen.

Sorry killar, men så jävla fantastiskt är det liksom inte att ha sex med er, att det är värt tusentals år av brutalt förtryck.

Vem jag tar debatten med.

Så ofta det händer, att olika personer bli förbannade för att jag inte vill ”ta debatten” med dem. De diktar upp någon jävla historia om att jag inte släpper igenom några kritiska kommentarer och gud vet allt. Detta är såklart lögn, jag har många människor här som kommenterar kritiskt och som jag svarar på. Gemensamt för alla dessa är dock två saker:

  1. De behandlar mig inte som en idiot. Detta är verkligen asviktigt för att jag ska orka snacka med någon. Jag blir så jävla trött på människor som går in med ingångspunkten att jag typ har ”missförstått” något eller att jag helt enkelt bara är korkad. Det är klart att jag inte vill diskutera på de premisserna, vem vill det?
  2. De tar sig tid för att förstår mina utgångspunkter, mina åsikter och resonemang. Det är fan omöjligt att diskutera med folk som går in med en speciell tanke om vad jag tycker och sedan vägrar släppa den. Gemensamt för dessa är att de brukar anklaga mig för olika saker. Jag fattar inte hur en kan tro att jag skulle vilja ”diskutera” med någon som bara spottar ur sig massa anklagelser.

Jag tycker att det är väldigt konstigt att människor förväntar sig att de ska kunna bete sig hur som helst och ändå bli väl bemötta. Jag är ledsen, men det funkar inte så. Jag kan tycka att det är uppfriskande med diskussioner och olika perspektiv, men jag tycker inte att det är ”uppfriskande” att bli knäppt på nosen eller mästrad, vilket jag inte tycker borde vara någon större överraskning för någon. Vem vill ha det så?

Om galna kvinnor.

Twittrade ”de så kallade ”galna exen” är alltid de vettigaste kvinnorna” och fick en länk till följande inlägg, med ett helt fantastiskt citat:

What men mean when they talk about their “crazy” ex-girlfriend is often that she was someone who cried a lot, or texted too often, or had an eating disorder, or wanted too much/too little sex, or generally felt anything beyond the realm of emotionally undemanding agreement. That does not make these women crazy. That makes those women human beings, who have flaws, and emotional weak spots. However, deciding that any behavior that he does not like must be insane– well, that does make a man a jerk.

And when men do this on a regular basis, remember that, if you are a woman, you are not the exception. You are not so cool and fabulous and levelheaded that they will totally get where you are coming from when you show emotions other than “pleasant agreement.”

When men say “most women are crazy, but not you, you’re so cool” the subtext is not, “I love you, be the mother to my children.” The subtext is “do not step out of line, here.” If you get close enough to the men who say things like this, eventually, you will do something that they do not find pleasant. They will decide you are crazy, because this is something they have already decided about women in general.

(citatet följs sedan av bloggarens egna erfarenheter av att vara ”galen” som jag också rekommenderar er att läsa)

Det ligger så mycket i detta, framförallt kring kvinnors strävan efter att vara undantaget. Det är ett väldigt tydligt sätt på vilket män håller kvinnor på plats, genom att hylla dem för att inte vara som andra kvinnor. Genom att säga att de är ”speciella” och ”inte som andra kvinnor” så ger de bekräftelse, men endast på villkoret att kvinnan ska fortsätta att vara ”inte som andra kvinnor”, vilket i princip alltid är liktydigt med att de ska lägga band på sig, hålla inne med sina känslor och så vidare.

Tidigare så blev jag smickrad när någon sade att jag inte var som andra kvinnor, vilket oftast hade att göra med att jag framstod som orädd, intelligent, frispråkig och liknande. Idag blir jag bara förbannad över liknande ”komplimanger”. Jag behöver inte att män ska komplimera mig genom att nedvärdera mitt kön. Det gör mig bara rädd för att kliva utanför ramen, för att reduceras till att bli som alla andra ”galna” kvinnor är. För grejen är, att det klivet är så himla lätt att göra. Så fort du råkar göra eller säga fel så kommer du också att reduceras till att bli den galna kvinnan, för det är helt enkelt så dessa män ser på kvinnor; de kvinnor som inte lever upp till deras högst egoistiska krav på känslomässig ”stabilitet” (undertryckande), de kvinnor som inte till varje pris försöker undertrycka sina känslor och impulser för att män ska kunna vara fortsatt bekväma, de kvinnorna kommer oundvikligen att bli den ”galna kvinnan”.

Detta relaterar också till det jag skrivit om Vettiga Feminister™, nämligen hur många män ger bekräftelse till feminister som är villkorad med att de inte ska vara så ovettiga som andra feminister. Det är ett sätt att få folk att hålla sig på linan, att balansera för att inte ramla över den där kanten då en genast klassas som ”ovettig” eller ”galen”. Livet börjar handla om att inte bli sådär dålig som andra kvinnor eller andra feminister är.

Hantera sexistiska skämt.

Jag har fått frågan ett gäng gånger om hur en kan hantera sexistiska skämt. Detta är ju ett ständigt aber som feminist, och som kvinna i största allmänhet, speciellt då folk gärna bli lite extra jobbiga om de märker att en blir provocerad eftersom de tycker det är så himla ”kul”.

Först och främst vill jag säga att jag verkligen tycker att det är en bra idé att, om möjligt, sortera bort sexistiska människor ur sitt umgänge. Många har en idé om att en inte ska låta ”åsikter” komma i vägen för umgänge, men det handlar liksom inte om åsikter utan om grundläggande respekt för människorna i ens närhet. Människor som inte kan respektera dig och undvika att dra ”skämt” som gör dig obekväm är helt enkelt inte värda din tid.

Sedan finns det såklart en mängd situationer då en inte har möjligheten att slippa undan, eller där en värderar umgänget såpass högt att en inte vill lämna det. I sådana situationer tror jag att det kan vara effektivt att applicera följande.

Först och främst måste en släppa idén om att en ska uppfattas som en ”skön tjej”. Det handlar liksom om att en måste våga vara obekväm och skapa dålig stämning. Tyvärr så är det ofta så att det inte finns något annat sätt att göra detta på än att vara obekväm, så det är en fråga om avvägningar. Jag vet, det är lättare sagt än gjort, men jag kan säga att det är mycket av en övningsfråga. Ofta är det väldigt jobbigt att stå på sig, men det är inte sällan extremt befriande efteråt. Jag har verkligen fått så himla mycket högre självrespekt sedan jag började våga säga ifrån. Om du inte vågar säga ifrån; skratta inte med. Var likgiltig. Sådant kan många gånger vara väldigt effektivt, speciellt i mindre grupper.

En första grej en kan göra är att söka allianser. Oavsett om det är i klassen, på arbetsplatsen eller i släkten så finns det troligen vissa vettiga människor i sammanhanget som inte heller tycker det är kul med sexism, eller som i alla fall är mer mottagliga för kritiken av den. Med sådana kan en försöka prata kring de situationer en upplever som problematiska. Det finns flera olika poänger i detta. För det första kan det vara skönt att dela erfarenheter och tankar och känna att en inte är ensam, och det kan också bädda för att fler reagerar på sexismen, och säger till eller i alla fall inte skrattar med. Sexistiska skämt och liknande existerar alltid i ett sammanhang, och om den som skämtar inte får någon positiv respons så är det troligt att hen inte känner sig så peppad på att fortsätta, oavsett var hen själv står i frågan.

Om en är ensam i sina uppfattningar så tror jag att det ofta funkar bra att sansat förklara hur olika skämt är problematiska. Försök att lägga fokus på strukturen och inte individen. Till exempel ett våldtäktsskämt är till stor del problematiskt för att kvinnor lever under våldtäktshot. Lyft fram det, lyft fram kvinnors sociala verklighet och i vilken kontext skämtet verkar istället för att fokusera på skämtet som sådant. Jag tror i och för sig att personliga attacker kan vara effektiva, men det beror mycket på sammanhang och vad en själv känner att en vågar.

Det kan också vara effektivt att fråga ”hur menar du nu?/vad är det som är roligt?” eller liknande. Ofta inser folk hur idiotiskt de beter sig när det tvingas förklara det, och om de inte själva göra det så kanske andra i sammanhanget tänker till. Det kan även vara effektivt att efter en konfrontation ta upp diskussionen med andra i sammanhanget utanför, just för att väcka tankar och kanske på sikt kunna skapa allianser. Ofta är det nog så att den som drar själva skämten inte är beredd att ändra åsikt, men att andra runtomkring kan vara det.

Det är också viktigt att visa stöd och få stöd. Om en är flera som upplever sexismen som problematisk i ett sammanhang så kan en komma överens om att stötta varandra när någon säger till. Om en är flera så blir det enklare att säga ifrån och den enskilda individen tvingas inte stå för allt. Det är viktigt att tänka på att stötta andra kvinnor och feminister i deras upplevelser och strider. Även om en inte vågar göra det öppet i den stunden så kan en göra det efteråt, det kan också betyda jättemycket. Jag var till exempel med om en gång när jag sade ifrån när jag blev tafsad på, och en person i sällskapet sedan tog mig åt sidan och sa: ”vad modigt att du sa ifrån”. Även om hen inte sa något i själva stunden jag sa till så betydde hens stöd jättemycket. Så ge stöd till alla andra som säger ifrån, öppet i stunden eller senare privat. Det betyder verkligen skitmycket, kom ihåg det.

Att göra motstånd kan ofta vara ett sätt att ge andra mod till detsamma, och det kan vara stärkande att tänka på när en hamnar i jobbiga situationer på grund av det. Tänk att varje gång du gör motstånd mot sexism i ett sammanhang med andra så hjälper du ett litet litet frö att gro inne i någon. Du visar på andra sätt att se på verkligheten, andra vägar att ta i sitt liv, och det kan vara oerhört viktigt. Varje gång du säger ifrån mot sexism så ställer du dig i ledet av miljontals fantastiska kvinnor som kämpat för sina rättigheter, och du bidrar till att världen ska bli en lite bättre plats. Det brukar jag tänka på när jag förlorar tron och styrkan, och det tycker jag att du också ska göra.

Kämpa!