Kategori: Politik

Kvinnor borde skita i att raka benen.

Väldigt ofta när den fantastiska benrakningsdebatten dyker upp så pratas det om val. Om att det är ett fritt val och kvinnor ska få välja om de vill raka benen eller inte. Det är såklart helt i sin ordning, i ett postpatriarkalt samhälle kommer det säkert att vara en del kvinnor som väljer att raka sig. Däremot tycker jag att det är ett problem att det bara beskrivs som en fråga om att få välja fritt, och inte om aktiv normkritik. Som om det bara handlade om att en inte ska bli direkt trakasserad för att en har hår (vilket såklart är ett stort problem när det händer).

Såhär: i samhället har vi en massa jävla normer, som ni såklart känner till. Dessa sitter djupt djupt i samhället och det räcker inte med att säga ”alla ska få välja själv” för att det ska släppa. Det måste finnas en motvikt till de normer vi har. En kritik av normen. Idag är normen att en som kvinna rakar sina ben. Om en ska bedriva normkritik så kan en inte bara säga ”jag tycker du ska kunna strunta i att raka dina ben om du vill”, utan en måste säga ”jag tycker du ska strunta i att raka dina ben”. Givetvis utan att tvinga det på någon, men ändå inte det där neutrala ”du får göra som du vill”.

Jag tycker verkligen att kvinnor i högre grad ska skita i att raka sina ben. Jag tycker att det är angeläget för att ta makten över sin egen kropp att inte bara teoretiskt uppleva sig ha möjligheten att strunta i rakning, utan att även låta håret växa, vänja sig vid det, känna hur det känns. För om en är van vid att ständigt raka, och att alla i ens omgivning också rakar, så kommer det inte att vara ett neutralt val att sluta även om en i teorin tycker att alla ska få välja själva. Normens och vanans makt är stor, mycket större än att det kan viftas bort med ett ”alla ska få välja”.

Ibland upplever jag att feminister är så otroligt rädda för att trampa någon på tårna eller uppfattas som moraliserande i idealdebatten att det landar i detta bleka ”alla ska få välja själva”. Ja, det är en jävla självklarhet och det tycker nog de flesta egentligen, även om alla inte praktiserar. Normkritik måste sträcka sig utöver detta, det måste röra sig om att dekonstruera och motverka de normer vi har idag, inte bara att motverka de direkta bestraffningarna av de som rör sig utanför den.

Om vi aldrig uttalar oss emot någonting, utan bara för det ”fria valet” så kommer vi inte komma till ett samhälle där de fria valet i praktiken råder. För att göra det måste vi motverka de normer som finns idag. Vi måste uppmuntra kvinnor till att sluta raka sina ben, inte bara säga att de får göra det. Vi måste kritisera benrakandet som sådant, inte individerna som gör det men de normer som leder till att det görs. Vi kan inte bara fokusera på att det är dåligt med tvingande ideal och normer, vi måste också fokusera på normens innehåll.

Jag tycker faktiskt att alla kvinnor borde sluta raka sig, i alla fall för ett tag. Känna efter. För den som vill så finns min sluta raka benen-guide här.

Löneskillnader.

Ibland talas det om det här med mäns och kvinnors olika löner. Ett vanligt argument för att detta inte är ett problem är att det oförklarade löneglappet, det vill säga det löneglapp som finns mellan män och kvinnor med samma yrke, samma position, samma utbildning, samma erfarenhet och så vidare tydligen är väldigt litet. Det kan säkert stämma, jag vet inte. Grejen är att det här löneglappet över huvud taget inte intresserar mig.

Grejen med löneskillnaden män och kvinnor emellan är liksom inte att enskilda arbetsköpare diskriminerar män och kvinnor med exakt samma post i fråga om hur mycket de får i lön. Grejen är att kvinnor är strukturellt diskriminerade på en mängd olika nivåer i samhället vilket syns i hur stor lön de får i slutänden. Till exempel jobbar kvinnor oftare deltid, är mer hemma med barn och har svårare att klättra i karriären. Vidare finns det som känt ett stort lönegap mellan olika branscher som har mycket att göra med huruvida de är mans- respektive kvinnodominerade. Detta gör att kvinnor i slutänden tjänar mycket mindre pengar än män.

Detta är inte bara en fråga om någon slags tom symbolik, utan om makt och förutsättningar till autonomi. Att kvinnor har lägre lön gör dem mindre förmögna att vara självständiga från en eventuell man, vilket gör dem mer utsatta för förtryck och våld i relationer. Tänk dig själv att lämna en man som slår dig om du inte har tillräckligt med pengar att försörja dig och dina eventuella barn. Det är något som påverkar många kvinnors liv och möjligheter till frihet på ett ytterst konkret sätt, speciellt kvinnor som tillhör arbetarklassen som har lågbetalda jobb redan som det är. Att då dessutom vara kvinna gör dig dubbelt utsatt. Det är såklart ett mindre problem att kvinnor med högbetalda jobb tjänar mindre än sina män, då de troliga ändå har tillräckligt för att kunna försörja sig själva, vilket såklart inte gör det oviktigt på något sätt.

Ibland hör en argument i stil med att det är ”förståeligt” att kvinnor blir diskriminerade i vissa givna situationer. Ett exempel jag hört flera gånger är att det är ”förståeligt” att vissa arbetsköpare väljer bort kvinnor eftersom kvinnor idag är mer benägna att vara föräldralediga, på samma sätt kan en höra att det är ”förståeligt” att kvinnor är mer föräldralediga för att män ofta har högre lön. Detta skapar såklart en ond cirkel som kan vara kostsam att bryta för den enskilda familjen eller arbetsköparen. Jag tycker dock att det är ganska ointressant huruvida varje enskild individs bidragande till strukturen är förståelig eller ej, problemet är strukturen som sådan. Jag är inte intresserad av att identifiera ett enskilt ursprung till kvinnors lägre löner, ett enskilt ställe där en ska”börja” och fixa det hela, helt enkelt för att jag inte tror att en sådan punkt finns. Patriarkala strukturer upprätthålls ju i hög grad av att det faktisk, inom patriarkatet, är rationellt för enskilda individer att agera förtryckande. Lösningen måste därmed vara politisk och inte individuell.

Bara för att en inte kan hitta en enskild källa till förtrycket, en skurk som är skyldig till allt, betyder inte det att vi ska ge upp tanken om förändring. Verkligheten är komplex, och så är också lösningen. Men att komma och hävda att kvinnors lägre löner inte skulle ha något med förtryck att göra bara för att det inte är särskilt stor skillnad på kvinnor och män med samma yrke, samma arbetslivserfarenhet och så vidare, det är verkligen inget annat än rent skitsnack.

Hantera sexism i släkten.

Jag har fått den kniviga frågan om hur en ska hantera sexism i släkten. Jag har haft det här problemet i ganska liten utsträckning, inte för att jag inte har stött på sexism i släkten utan för att jag alltid har varit en person som älskar att diskutera/bråka och därför för det mesta typ tröttat ut folk så till den grad att de inte pallar vara sexistiska med risk för att få mig på sig. Vidare så har jag ofta fått uppmuntran när jag tagit den här typen av diskussioner. Jag förstår dock att det kan vara otroligt jobbigt att hantera sånt när det dyker upp i sammanhang som en inte kan undvika, såsom släkt.

Mitt tips är att fokusera på känsloargumenten. Försök inte ”vinna” över folk på din sida rent ideologisk, för det kommer troligen att leda till ännu mer ifrågasättande och som värst att folk kör med ännu mer sexism mot dig, och det är ingenting en ska dra igång om en inte pallar med det. Säg istället: ”jag blir illa till mods när du säger/gör sådär, jag skulle uppskatta att du slutade med det i min närhet”. Det är såklart inte garanterat att detta fungerar heller, och kan även det leda till obehagliga situationer, men min erfarenhet är ändå att folk oftare lägger ner om en framställer det som en personlig fråga och inte som något politiskt. Jag brukar dra till med den här taktiken när jag inte är upplagd för den tunga politiska diskussionen, och det fungerar ofta bra, speciellt om det görs inför andra så att den tilltalade personen känner att det är pinsamt att inte visa respekt.

Detta kan såklart också leda till andra trixiga situationer. Bland annat att folk ska hålla på och ursäkta sig i en helt orimlig omfattning och typ förklara sig med att de har en vän/syster/whatever som tycker att det är ”okej” med sådana skämt. Jag vet inte om det handlar om att de förväntar sig att en ska säga att en tycker att det är ”okej” eller vad som är grejen. Jag brukar oftast hantera detta genom att säga typ ”ok, men jag tycker inte det” och lägga till något om att det är lugnt bara hen inte gör om det. Absolut inte säga ”men det är lugnt/inte så farligt” för detta kommer enbart tas som en bekräftelse på att personen kan fortsätta.

Jag kan också tycka att det kan vara okej att dra vita lögner för att slippa. Ett exempel som tyvärr inte relaterar till sexism var när jag var på någon slags tillställning där några personer sysslade med otroligt mycket alkoholromantik, varpå jag sa typ ”jag skulle uppskatta om ni lade ner för jag har problem med alkoholism i släkten och tycker att det är obehagligt”. Det blev lite jobbig stämning och så vidare, men det fungerade! Jag tänker mig att en skulle kunna köra samma grej med sexism, typ säga att en precis lämnat en väldigt sexistisk partner eller något, givetvis beroende på vad en själv känner sig bekväm med. Oavsett om det stämmer för dig personligen eller inte (ofta gör det ju tyvärr det) så är risken väldigt stor att det stämmer för någon annan i sammanhanget. Ofta kan det vara viktigt att uppmärksamma människor om att sexismens mörkaste sidor är något som inte drabbar ett fåtal, utan som finns i princip överallt. Det kan nog ofta vara en ganska rejäl tankeställare för den som tycker om att slentrianmässigt skämta sexistiskt.

Tyvärr är det ofta jobbigt att ifrågasätta sexism. Många personer är fan beredda att gå över flytande lava för att värna sig ”rätt” att vara sexistiska svin i tid och otid. Det handlar om att göra det ännu jobbigare för personen ifråga att käfta emot än att bara lägga ner hela grejen. Då kan det till exempel vara en smart strategi att framstå som ”känslig”, det vill säga som om risken är stor att en blir uppenbart ledsen/sårad om personen som är sexistisk fortsätter. Jag har kört den här taktiken ett par gånger, alltså påtalat min egen, sanna eller uppdiktade, känslighet inför sådant och insinuerat att jag kan komma att ta väldigt illa upp om det hela fortsätter. Inför detta tenderar folk faktiskt att backa, för de flesta vill inte ställa till en scen. Om du dessutom är yngre så kan du använda idén om att vuxna ska ”ta ansvar” och liknande till din fördel.

De flesta vill ha bra stämning och tycker att det är obehagligt när folk tar illa vid sig eller blir ledsna, och med tanke på detta kan en framställa det som en fråga om att en tar illa upp och inte om något som primärt är politiskt. Nej, det är inte optimalt, men det kan vara en räddning i ett sammanhang där en inte pallar eller kan ta den ”stora” diskussionen men ändå vill slippa sexismen.

Sedan tycker jag att det är jätteviktigt att en stöttar andra som tar upp liknande grejer, för det betyder verkligen så jävla mycket. Oavsett om en gör det öppet eller om en tar personen till sidan och säger att en tyckte att det hen gjorde var bra så är det en viktig markering om att hen inte är ensam om att känna som hen känner.

Drömmen om den opolitiska religionen.

IMG_20130614_184558

Jag bläddrade lite i Timbros tidskrift Neo för några veckor sedan, och fann en artikel som delvis handlade om svenska kyrkans tankesmedja Seglora. Nu har jag inte läst hela artikeln, men jag fastande för det här citatet.

Det finns ofta en idé hos människor att trossamfund ska vara opolitiska. En vanlig grej som folk säger är att det är okej med religion, så länge det hålls ”hemma” och folk inte försöker få in det i politiken. Som om inte religion till sin natur var politiskt; det handlar ju om idéer om hur människan är beskaffad, om rätt och fel och så vidare. Kan något sådant ens bli opolitiskt?

Jag menar såklart inte att jag tycker att det är en bra grej om religiösa typ går omkring och hotar folk med kniv om de inte ber böner, men jag menar att religionen liksom all annan ideologi är och bör vara politisk. I många människors trosuppfattning ingår ju att göra saker på ett samhälleligt plan; typ hjälpa hemlösa, kämpa för ett mer humant samhälle och så vidare. Det är alltså i sin natur politiskt.

Svenska kyrkan borde såklart stå upp för sina värderingar också gentemot politiken. Kyrkan sysslar mycket med social hjälp till utsatta, och det vore märkligt om en inte tog med sig det engagemanget och den kunskapen till samhällsdebatten. Om du tycker att det är rätt att ge svältande människor mat, varför skulle du då hålla dig till allmosor och inte kritisera den politik som gör att de svälter?

Många verkar vilja att kyrkan ska vara någon slags välgörenhetsinstitution, som ska hjälpa behövande i det tysta, men inte dra det längre än så, aldrig dra det utanför ”civilsamhället” och in i politiken. Men det går inte att särskilja civilsamhälle och politik, det går inte att särskilja välgörenhet och politiska beslut, utan de är tätt sammanvävda.

Jag förstår att det är jobbigt för högern att få kritik, och det hanterar de ofta genom att hänvisa olika fenomen till olika ”sfärer”. Arbetslöshet, sjukdomar och patriarkalt förtryck hamnar i den privata sfären, religionen och välgörenheten hamnar i civilsamhället, och överträdelser av dessa gränser bestraffas. Grupper som arbetar med detta ska hålla sig i skinnet och inte tro att de kan lägga sig i politiken, för det gör partier, och såklart Svenskt näringslivs lobbyorganisation Timbro.

Drömmen om den opolitiska är starkt förhärskande, iden om att en kan särskilja olika fenomen som äger rum i samhället från politiken. Drömmen om ”ideella krafter” i ”civilsamhället” som bara ska göra gott utan att någonsin ställa krav på politiker. Drömmen om att de negativa effekterna av politiken ska lindras av dessa krafter, men att de samtidigt aldrig ska lindra just politiken.

Om Femen i P3 nyheter.

Här är jag med i P3 nyheter och debatterar Femens aktion, lyssna om ni vill. Jag är inte världens bästa radiopratare eftersom jag gör en hel del utfyllnadsord, men fick ändå sagt vad jag vill säga.

Rörande argumentationen från min motdebattör så vill jag lyfta fram de nämnda skälen till att de väljer Stockholms moské, vilket i princip var att det är den största moskén i huvudstaden, och att den då får ”representera” det här förtrycket som sker av kvinnor i Egypten i Islams namn. För mig är det inte skäl nog att utföra en aktion som är djupt respektlös där, och som dessutom bidrar till rasism.

Vidare så nämns att ”alla Femens aktioner är medieaktioner” och att den här aktionen i moskén enligt dem har fått mycket större spridning än vad motsvarande hade fått i typ ett köpcentrum. I mina ögon är det uppenbart att skälet till att det här blivit så uppmärksammat är att det blivit hyllat och spritt av människor som främst vill ”kritisera”/smutskasta Islam. Jag tycker att detta är väldigt problematiskt, och tycker verkligen att en som politiska aktivist inte bara ska tänka på hur mycket uppmärksamhet en får utan också vad det är för uppmärksamhet och för vilket budskap. Här är det garanterat den Islamfientliga biten av budskapet som har fått den största spridningen, inte idén om alla kvinnors rätt till sina kroppar. visst kan en syssla med medieaktioner, men då ska en också kunna göra rimliga avvägningar rörande detta, vilket jag helt enkelt anser att Femen inte har gjort.

Det talades om att Femen blivit misstolkade, bland annat att folk ”inte förstått” att det var en muslimsk kvinna med. Det talades även om att de har många muslimska kvinnor bakom sig. För min del är inte de deltagandes religionstillhörighet ”grejen” utan det handlar om vilket budskap en sprider, och i det här fallet blir resultatet tyvärr främlingsfientligt. Det var säkert inte vad som menades med det hela, men det blir effekten. Jag orkar inte höra om misstolkningar och goda intentioner, jag kräver lite mer av feministisk aktivism, bland annat att en faktiskt analyserar effekterna av sitt agerande istället för att bara köra och typ hoppas att det blir rätt.

Hedersvåld.

När en diskuterar våld mot kvinnor dyker ofta begreppet hedersvåld upp, i betydelsen våld som förekommer inom starkt patriarkala muslimska familjer. Även inom kvinno- och tjejjoursrörelsen talas det om hedersvåld, på min introduktionsutbildning hölls det till exempel ett speciellt utbildningspass kring detta, och det finns också tjejjourer som är specialiserade på detta.

Jag menar att begreppet hedersvåld i den här betydelsen är problematiskt. Hedersvåld brukar officiellt definieras i termer av våld som riktas mot en kvinna som anses bryta emot familjens heder med sin sexualitet, alltså typ utleva sin sexualitet på olämpliga sätt eller dejta fel personer. De enda tillfällen där begreppet faktiskt används är dock när våldet anses vara religiöst betingat av Islam.

Det är ett problem att heder på det här sättet blir något som endast anses förekomma i muslimska familjer. Även bland ickemuslimska familjer förekommer den här formen av hedersrelaterat våld och kontroll. Kvinnor lär sig att de ska vara på ett visst sätt sexuellt för att det är ”pinsamt” för familjen annars, och kan bli straffade om de inte är det. Även om begreppet heder kanske inte används på samma sätt så är det samma fenomen. Det är ju inte som att det endast är inom muslimska familjer där unga kvinnors sexualitet kontrolleras och ”fel” sexualitet bestraffas, utan det förekommer i patriarkala familjer överallt.

Men detta inte sagt att det inte är intressant att diskutera hur detta tar sig uttryck beroende på kulturella omständigheter, för det finns givetvis skillnader som är relevanta att ta hänsyn till om en vill arbeta emot hedersförtryck och -våld. Dessa skillnader uppkommer inte bara i hur det tar sig uttryck inom familjen, utan också i hur det bemöts av samhället. Hur är det till exempel att inte bara bli utsatt för hedersförtryck inom familjen utan dessutom bli utsatt för rasism och förutfattade meningar när du söker hjälp för det? Samhällets förtryck och rasism är också en relevant faktor att ta med i bilden när det kommer till att bemöta detta. På samma sätt är det relevant att diskutera hur det är att utsättas för hedersrelaterat våld i familjer som inte anses ägna sig åt detta i det allmänna samtalet, alltså ickemuslimska familjer.

Jag tycker vi ska benämna allt våld och förtryck som har med heder att göra som hedersvåld, men att vi ska diskutera vilka skillnader som kan finnas på grund av etnicitet, alltså jobba intersektionellt med frågan istället för att rakt av definiera hedersvåld som något som endast förekommer i vissa kulturer. En sådan definition kan nämligen stjälpa mer än den hjälper, eftersom den delar upp olika former av patriarkalt förtryck och definierar det som något kvalitativt annorlunda, inte bara olika varianter av samma fenomen.

Om fria val och tvång.

Ibland när en talar om förtryck så målar folk upp en falsk dikotomi mellan fria val och tvång. Alltså att om det inte föreligger direkt tvång så är valet per definition fritt. En vanlig kritik mot feminismen är till exempel att ”feminister” ser kvinnor som varelser som inte kan ”välja själva”. Jag menar inte att kvinnor skulle vara inkapabla att välja själv eller att beslut kvinnor fattar i enlighet med patriarkala normer inte skulle vara deras egna val, däremot menar jag att de patriarkala strukturerna påverkar kvinnors val.

I de flesta situationer i livet så kan individer välja. Fria val däremot är något högst ovanligt. Om vi tar benrakning som exempel: en majoritet av alla kvinnor kan välja att inte raka benen, det vill säga ingen försöker direkt tvinga dem att raka benen. De flesta kvinnor lever också i ett samhälle där det är förknippat med olika typer av obehag att inte raka benen. Detta obehag kan dels vara i form av direkt och personliga sociala straff men också i form av att kvinnan ifråga har internaliserat vissa värderingar om hur en ska vara som kvinna som blir obehagliga att bryta emot. Alltså: du har sett tusentals bilder på attraktiva kvinnor med släta ben, och därför tänker du att attraktivitet och släta ben är sammanlänkat. Det gör det obehagligt att låta håret växa även om ingen i din omgivning bryr sig.

Valet mellan att raka eller inte raka är för de flesta möjligt att göra, men det är inte fritt. Ett av valen är förknippat med ett socialt konstruerat obehag. Detta gör att valfriheten är kringskuren. Den enskilda kvinnan kan inte fatta ett beslut utan att först ta hänsyn till normer i samhället, det är helt enkelt en faktor som finns med i alla kvinnors val, såväl sådana som går i enlighet med det patriarkatet dikterar som de som går emot. Dte är en faktor ingen kvinna kan välja att ”bortse” från.

Det är detta jag menar när jag säger att det inte finns något fritt val. Inte att våra handlingar är helt determinerade av någon ”struktur” men att strukturen påverkar oss i en given riktning, alltså är vi ofria. Genom feminismen kan jag skaffa mig den insikt som behövs för att kunna fatta informerade beslut, men jag kommer fortfarande att behöva förhålla mig till patriarkala normer så länge de fortsätter existera. Feminismen gör mig dock mindre utlämnad till vad de patriarkala normerna dikterar.

Jag förstår inte att folk får för sig att jag menar att kvinnor skulle vara oförmögna att göra val, hela den här bloggen handlar ju om att göra val som strider mot den patriarkala logiken. Givetvis tror jag att det är möjligt. Däremot tror jag att det är nödvändigt att först identifiera de drivkrafter som ligger bakom ens beslut, för att bättre kunna förstå dem och därmed också kunna välja annorlunda.

Mer om ”kritik” av Islam.

Jag vill besvara tre frågor/vanliga invändningar kring mitt inlägg om att kritisera Islam som religionskritiker:

  1. Tycker du att en inte få kritisera Islam alls? Det jag vände mig emot var att Islam ”kritiseras” (avskyr verkligen det ordet eftersom det kan betyda typ vad fan som helst) i högre utsträckning än andra religioner. Jag tänker mig att som religionskritiker borde en vara mer intresserad av att kritisera till exempel kristendom, eftersom det är en religion som har betydligt större inflytande i samhället idag. Givetvis kan en kritisera Islam också som religionskritiker, men en borde fråga sig varför en väljer att ta upp det som exempel när en gör det. Det kan vara enkelt att rida på den rasistiska våg som går just nu och ta upp Islam som exempel, och jag menar att en måste vara självkritisk och syna hur rasismen i samhället hänger ihop med ens eget beteende. Däremot tycker jag generellt att religionskritik tenderar att vara ganska platt och att de som utövar den saknar förståelse för vad religion är. Jag har helt enkelt svårt att se syftet med det ganska ofta. Men det är en fråga som jag får avhandla senare.
  2. Men vadå kristendomen kritiseras ju mycket oftare, Islam får en ju knappt kritisera? Detta menar jag är rent skitsnack. Islam kritiseras fan hela tiden. Dessutom målas den upp som ett hot på ett sätt som kristendomen absolut inte görs när den hamnar i siktet. Givetvis finns det gott om dumma fördomar och idéer även om kristna liksom mot alla religioner, men jag anser inte att det pågår någon specifik hets mot kristna just nu, vilket är fallet med Islam.
  3. Det handlar om att kritisera idéer. Religion har inget med etnicitet/ras att göra. Jo, det har det visst det. Religion är till stor del kulturellt och geografiskt betingat, vilket gör att det är nära sammankopplat med olika folkgrupper. Jag menar inte att alla som kommer från vissa områden är anhängare av en viss religion, men det är absolut sammankopplat. Vissa utseenden/ursprung är förknippade med vissa religioner. Om någon snackar om muslimer är det liksom inte en blond och blåögd person som dyker upp i de flesta människors huvuden. Men oavsett hur det är med ihopkopplande av religion och etnicitet så är det även så att vissa kristna praktiker är såpass inlemmade i vår kultur att de inte anses problematiska, även om de faktiskt är religiöst anknutna. Ta bara en sådan sak som högtider, de firas ofta av människor som inte är troende för att det är en fel av kulturen. Kultur och religion går i många fall inte att åtskilja, utan de påverkar varandra. Att misstänkliggöra ”främmande” religioner kommer oundvikligen leda till att även ”främmande” kultur misstänkliggörs, oavsett om den utövas av troende eller ej. Jag tycker såklart att folk ska få utöva såväl religion som kultur som de vill, men jag vill ändå påtala just detta att det som kanske uppfattas som religiöst betingat lika gärna kan vara en fråga om kultur, och ber er fundera på hur denna ”religionskritik” kringskär människors möjligheter att utöva sin kultur oavsett om de är troende eller inte.

Generellt tycker jag att det är en självklarhet att en försöker förstå sitt agerande utifrån ett samhällsperspektiv, både varifrån det kommer och hur det påverkar. Jag tycker att ateister som till störst del kritiserar Islam är ett utmärkt exempel på hur en ofrivilligt kan delta i en rasistisk diskurs för att det är enklare så, för att det är det som ”ligger i tiden” och så vidare. Är en intresserad av att inte bidra till rasism borde en tänka på detta när en uttrycker sina åsikter.

Femen-aktionen i Stockholms moské bidrar till rasism.

En grupp feministiska aktivister tog sig igår in i Stockholms moské där de blottade sina nakna kroppar, täckta med budskap i stil med ”nej till sharia”. Aktionen är tydligen en förberedande aktion inför protester mot sharialagar som ska hållas i Egypten. Det är säkert utmärkt att dessa protester hålls där, jag vet inte för jag är inte så insatt i egyptiska förhållanden.

Jag är väldigt skeptisk till den här aktionen. I Sverige finns det inget problem med sharialagar och det är inte heller något som håller på att införas. Islam är helt enkelt ingen förtryckande kraft i Sverige, utan snarare en gruppering som utsätts för förtryck. Stockholms moské har inte heller uttalat sig för sharia eller uttryckt sitt stöd för lagstiftningen i Egypten. Aktivisterna verkar har valt moskén eftersom den är en ”symbol för det religiösa”.

Aktivisterna hade istället kunnat fokusera på något som är relevant för svenska förhållanden. Till exempel hade de kunnat gå barbröstade på en vanlig jävla shoppinggata och se vad som händer, eller ännu bättre: i en galleria. Då hade de blivit utkörda direkt, troligen av de vakter som ständigt bemannar sådana ställen med syfte att ”upprätthålla ordningen” så människor kan shoppa ifred. I Sverige är kapitalismen mer den kraft som upprätthåller patriarkala strukturer än Islam. Poängen är att det inte heller i Sverige är okej att gå omkring barbröstad som kvinna och att detta inte har ett skit med Islam att göra.

När en tar en metod och bara rakt av applicerar den i ett annat land så blir det ofta fel och missriktat, eftersom det helt enkelt inte råder samma förhållanden i de två olika länderna. Att kämpa mot Islams kvinnoförtryck i Sverige blir inte något subversivt, utan snarare att rida på en rasistisk våg, även om det görs i en större internationell kontext. Det hade varit mer intressant om de svenska aktivisterna hade tagit samma problemformulering, nämligen att kvinnor inte är fria att bestämma över sina kroppar, och applicerat den på svenska förhållanden, alltså försökt formulera vilka krafter som här bidrar till upprätthållandet av denna ofrihet.

Det finns många som skulle tycka att nakna kvinnokroppar är helt oacceptabelt i en galleria eller på ett café som nu kommer oja sig över Islams kvinnoförtryck. En sådan här aktion i Sverige rider på och förstärker en rasistisk våg snarare än leder till feministiska framsteg. Det kan rent av vara kontraproduktivt för den feministiska kampen eftersom det hjälper till att utmåla kvinnoförtrycket inom Islam som det ”verkliga” kvinnoförtrycket, och att andra inte behöver bry sig. Detta är inget hittepå från min sida, utan en process som sker exakt hela tiden när människor pratar om att svenska feminister ska vara nöjda eftersom vi slipper bära burka. Denna tendens bidrar den här aktionen till.