Kategori: Politik

Slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Ibland vill folk ”sätta dit” mig och påpekar att jag ju också har en pojkvän. Sedan kan de frågar: ”är han också förtryckare eller?”, och då svarar jag: ”ja, tyvärr. Vi jobbar på det”. Det handlar inte om personlighet utan om position, om att ha en maktposition som man och omedvetet använda denna för att suga ut kvinnor på engagemang och tillägnelse, alltså kärlekskraft.

Däremot är jag såklart angelägen om att vi ska ha en så jämställd relation som möjligt och jag skulle inte vilja vara med en person som inte var intresserad av detta, jag har genomgått alltför mycket lidande som effekt av män som är omedvetna om eller ointresserade av det här.

När folk säger ”men han älskar ju dig?” så tänker jag bara att miljontals män innan har bevisat att det går utmärkt att förtrycka den en älskar. Kärlek är tyvärr ingen garanti för jämställdhet. Däremot tycker jag att det är ett stort bevis på kärlek att vara villig att ifrågasätta och förändra sig själv, och att inte vilja göra det är ett tecken på motsatsen. Om en person älskar mig som individ så ska hen också vara villig att förändra dynamiken i vår relation och jobba emot det förtryckande.

Jag har bland annat börjat ställa som krav på människor jag har relationer med att de ska läsa Det kallas kärlek, vilket har hjälpt mycket i den relation jag är i nu. Jag tänker att det är viktigt att gå in i relationer med ett aktivt jämställdhetstänk, eftersom det är enklare att fixa saker innan relationen har börjat stagnera. Inte så att det är omöjligt då, men jag tror en ska akta sig för att ”ta det sen” för att en är nykär vilket jag tänker mig att många dessvärre gör.

Vissa tänker nog att snack om jämställdhet förstör romantiken, och vill därför inte ta upp det. Så kanske det är om en har en bild av kärlek som bygger på himlastormande förälskelse och att vilja gör allt för varandra och aldrig lämna varandra och så vidare. Min idé om hur kärlek bör vara är att en visar respekt för varandra och har ett utrymme för att förverkliga sig utanför relationen som gäller båda parter. I mina ögon så sabbar förtrycket av kvinnor i relationer detta. Jag är mer intresserad av att kunna var mig själv än att leva ut någon slags idealbild av Den Stora Kärleken™, som jag uppfattar som otroligt patriarkal. Vad som uppfattas som romantiskt är också en effekt av patriarkala strukturer som dikterar hur vi ska betrakta våra relationer och vad vi ska sträva mot.

Ibland sägs det att politik inte ska ta plats i relationer, som om politik och relationer kunde åtskiljas en från första början. Relationer handlar om våra livsvillkor och är därför till sin natur politiska. Jämställdhet är viktigt inte för att det är någon slags feministisk principsak utan för att det är fundamentalt för att som kvinna kunna vara i en relation och samtidigt ha ett eget liv och få utveckla sig själv. Så slopa romantiken och fokusera på jämställdheten.

Ta lite jävla ansvar för hur det som kommer ur din mun tolkas.

Det finns en del ”religionskritiker” som menar att de ”kritiserar all religion” men i princip enbart fokuserar på Islam och muslimska praktiker när de ska exemplifiera religionens baksidor. Jag menar att detta är rasistiskt, dels för att det grundar sig på en nu rådande rasistisk diskurs men också för att det bidrar till den. Anledningen till att folk väljer Islam som exempel när de ska kritisera religion är troligen inte att Islam egentligen är så mycket värre, utan snarare att det är så att säga på ”tapeten” just nu. Alltså: alla pratar om Islams ”baksidor” just nu, att tro att en inte influeras av detta som ”religionskritiker” är bara naivt.

När en själv väljer att föra vidare denna ”kritik” av Islam så kritiserar en inte bara religion, utan bidrar till en viss diskurs i samhället, nämligen den rasistiska. Oavsett om detta är ens mening eller inte så är det så, detta för att vi lever i en tid där ”kritik” av just Islam ett av rasismens starkaste trumfkort. Om du i det läget går in och kritiserar islam så bidrar du till att sprida dessa idéer, oavsett vad din intention med det hela var.

När en säger detta så vill vissa bli betraktade som ”individer” och inte ta ansvar för vad andra tycker och tänker. Jag har nyheter till er: ingen människa är en jävla ö. Vad ni säger kommer obönhörligen att påverka andra i er omgivning. Att ni inte tycker att en borde ”behöva” ta ansvar för detta gör det inte mindre relevant att faktiskt göra det. Hur du ”tycker” att världen borde se ut spelar ingen roll, för just nu lever vi i ett samhälle där rasismen gror mycket tack vara denna ständiga ”kritik” mot Islam.

Vissa menar att en låter ”rasisterna” styra debatten när en ber folk tänka på hur det de säger kan komma att tolkas. Vet ni vad: ”rasisterna” styr redan debatten, och framförallt er. Att Islam är på agendan just nu är inget som skett av sig självt, det är resultatet av rasism dolt bakom prat om ”kultur” och ”religion”. Det är dumt att tro att anledningen till att det är just Islam som kritiseras så mycket är att det faktiskt är mer befogat. Även religionskritiker påverkas av samhällsstrukturer oavsett hur ”rationella” och ”objektiva” de tror sig vara. Om en kommer på sig själv med att ständigt exemplifiera ”religionens baksidor” med just Islam borde en kanske fundera på varför en gör detta. Varför är det ständigt Islam som hamnar i skottelden och inte någon annan religion. Jag menar, kristendomen har ju betydligt mycket mer inflytande i svensk politik, varför är det inte den som ständigt tas upp som exempel?

Det finns en stark ovilja att ta ansvar hos många människor som deltar i den så kallade samhällsdebatten. De vill inte ta ansvar över vad de bidrar till för idéer eller liknande, utan de vill att deras ord ska stå för sig själva. Men det är inte så det fungerar, för ord tolkas alltid i kontexter. Om vi lever i ett samhälle där Islam kritiseras dagligen, där muslimer får utstå massivt misstänkliggörande så kommer den där texten om problemen med niqab bara att bli ännu en tegelsten i alla detta, oavsett vad tanken med det var. Det går inte att särskilja inlägg i samhällsdebatten från samhällsdebatten, allting verkar i sin kontext. Som barn går dessa ”humanister” omkring och bölar om att det ”inte är deras fel” eller ”inte var meningen” istället för att som vuxna människor ta lite jävla ansvar för hur det en säger påverkar människor. Istället för att se att en inte är någon jävla ö, utan påverkas av och själv påverkar andra. Lite självkritik, om jag får be.

Sedan finns det alltid stolpskott som kommer misstolka allt som sägs, men det är inte det jag pratar om här. Det handlar inte om enskilda individer som tolkar ”fel” utan hur samhällsdebatten formas, vad det fokuseras på, vad som beskrivs som Problemet™. Sedan kan en såklart ”välja” att se det som att en inte har något ansvar för detta när en säger sina åsikter, men då kommer en tyvärr att bidra till rasism och troligen också ett gäng andra förtryckande strukturer. För debatten eller dagordningen är inte objektiv, den är precis som resten av samhället färgad och formad av rasism, sexism, kapitalism och så vidare. Och om du vill motverka detta så måste du tänka ett varv till innan du deltar i den.

Vad är kapitalism?

Ett ämne som ofta leder till mycket förvirring när en diskuterar med andra är vad kapitalismen egentligen är. Vissa ur extremhögern (dvs timbrofolk/nyliberaler) verkar tycka att kapitalism är detsamma som den fria marknaden, och att staten på något sätt skulle stå för socialismen. Alltså att en blandekonomi skulle vara någon slags bladning av kapitalism och socialism.

Min förståelse av kapitalismen är helt annorlunda. Jag ser kapitalismen som ett system för produktion som omfattar hela samhället, alltså såväl staten som ”marknaden”. Jag ser det som att staten är nödvändig för att kapitalismen ska fungera, till exempel genom att mildra kapitalismens negativa skadeverkningar (lagstifta), reproducera arbetskraft (upprätthålls välfärd), kontrollera konflikter mellan arbetare och arbetsköpare, upprätthålla den privata äganderätten genom våldsmonopolet och slutligen rädda kapitalismen från sina negativa effekter, vilket till exempel gjordes på ett väldigt tydligt sätt när bankerna räddades vid finanskrisen 2008. Jag ser det också som att kapitalismen omformar staten och politiken efter sina behov. Jag tror inte att det nuvarande kapitalismen skulle fungera utan en stat, det skulle bli alldeles för mycket misär och oro för att produktionen skulle kunna hållas igång. Det krävs att någon tar hand om arbetarna och att den privata äganderätten upprätthålls på ett sätt som uppfattas som legitimt, alltså via statens våldsmonopol.

Detta sker dels på ett väldigt tydligt sätt genom att det alltid pratas om vilken politik vi ska föra för att skapa mer tillväxt, alltså gynna kapitalismen, men också dolt genom att till exempel ha vissa lagar rörande äganderätt som är nödvändig för en kapitalistisk produktion. En kan tydligt se hur politiken som förs ändras när kapitalismen krisar, typ nu börjar vi diskutera om det verkligen var en så bra idé med låginflationspolitik och superlåga räntor för att trissa upp konsumtionen, som ju var lösningen förra gången kapitalismen krisade. De som innan var övertygade nyliberaler tycker nu att staten måste ”skapa förutsättningar” för tillväxt och så vidare. Det handlar inte om ideologisk övertygelse om att det ena eller andra verkligen är bäst, utan om vad som för tillfället är nödvändigt för att få kapitalismen att fungera.

Så vad är en kapitalistisk produktion? Det har något med pengar och varuproduktion att göra. Det handlar om att varor byts. Men det är inte kapitalism bara för att folk byter varor med varandra, utan detta utbyte måste ske i såpass stor omfattning att det är det huvudsakliga sättet folk får tag på grejer på. Alltså: om folk i regel är självförsörjande men då och då handlar med varandra är det inte kapitalism. Då kan det vara så att personerna byter något som de själv har nytta av för något annat de också har nytta av. Om folk däremot producerar varor de själva inte kan använda (alltså typ 100 000 likadana mobiltelefoner) endast för att byta så är det kapitalism. Då är detta det sätt på vilket en merpart av samhällets produktion av saker sker. Idag är det så gott som omöjligt att leva utan att handla. Pengarna kommer in eftersom det är nödvändigt att ha dem för att kunna administrera detta utbyte på ett vettigt sätt. Men pengarna har också en funktion i att dölja den kapitalistiska exploateringen och upprätthålla ojämlikheten som är nödvändig för den.

Det har även med kapital att göra. Jag skulle säga att kapitalism är då en använder kapital för att ansamla mer kapital, något som ju är syftet med de flesta stora företag. Annars hade kapitalisterna kunnat skita i tråkiga styrelsemöten det och bara leva gött, men det gör de inte. Hela systemet bygger på att kapital ständigt måste ackumuleras, och den kapitalist som struntar i att göra detta åker ut ur spelet eftersom alla andra gör det, och konkurrerar ut den kapitalist som skippar det.

Så kapitalism är alltså ett system som bygger på att saker produceras för att bytas och att detta görs för att ackumulera kapital. Dessutom handlar det om att arbetskraft behandlas som en vara likt andra varor, det vill säga att det säljs och köps på en marknad. Om en ser på till exempel slavsystem är fungerar det inte så, utan då är det människan i sin helhet som är någons egendom och det råder ett personligt förhållande av exploatering, där slavägaren både har rätt att ta del av frukterna av slavens arbete men också har skyldigheter att ta hand om slaven. Inom kapitalismen däremot råder inget personligt förhållande mellan exploaterade och exploatörer, utan de exploaterade säljer sin arbetskraft såsom vara på en marknad.

Det var min förståelse av kapitalismen det, och den är såklart marxistisk. Beroende på ideologi definierar en såklart detta annorlunda, vilket är helt i sin ordning. Däremot är det viktigt att känna till och förstå dessa skillnader om en ska hålla på och diskutera saker.

Om en fortfarande har tilltro till ”demokratiska medel” efter detta så är en fan bara verklighetsfrånvänd.

Jag tycker att ni ska läsa detta reportage om Alby är inte till salu i Feministiskt perspektiv av Abdollahi. Det beslutades igår att lägenheterna säljs ut, dessutom till en köpare som inte uppfyller de krav på bland annat erfarenhet och långsiktighet som en innan använt för att lugna ner protesterna.

Mikael Ahlström uppfyller inte de kraven. Trots det får han nu köpa lägenheterna.
– Han motsvarar inte förväntningarna, men det tror jag löser sig. Han är spännande, lite annorlunda, säger Bo Johansson.

”Jag tror det löser sig”, men ignorant inställning får en leta efter. Det är alltså människors hem det handlar om, som säljs ut, och Johansson tycker att det är läge att vara ”positiv” och lita på att ”det löser sig”. Jag tycker att det är skamligt att en politiker uttalar sig på det här viset. Det är osmakligt.

Jag tycker också att artikeln i feministisk perspektiv sätter fingret tydligt på vad ”demokrati” handlar om:

Detta är inte en fråga om bara Alby, utan ett demokratiskt problem. Därför att vi gick den demokratiska vägen och samlade in 6 500 namnunderskrifter som politikerna uppmanade oss att göra. Men vi har blivit motarbetade hela tiden, säger Nabila Abdul Fattah.

Aktivisterna har blivit tillsagda att göra detta i den ”demokratiska ordningen”, alltså väcka initiativ till folkomröstning. De har dock blivit aktivt motarbetade, bland annat genom att förvägras plats på olika evenemang. Kommunfullmäktige har dessutom i princip kört på med hela grejen ändå, även om det har funnits en stark folklig opinion emot. De har helt enkelt inte varit särskilt intresserade av att lyssna. Det har varit tydligt hur det har varit en kamp från kommunens sida för att komma på ursäkter för att slippa bry sig om vad folk tycker och tänker. Först kommer de på att de kan uppmana folk till att samla in dessa namnunderskrifter, fullt medvetna om vilket jävla hästjobb det är och troligen ganska säkra på att de här ”engagerade ungdomarna” inte kommer att palla med att samla in underskrifterna. När det ändå blir gjort så förvandlas hela saker till en formfråga, det handlar plötsligt om att det är fel på underskrifterna. Räkningen verkar vara högst slarvigt gjord:

De verkar ha haft olika kriterier för hur de räknar namnen och vi undrar om det har med att göra att det har varit olika tjänstemän som har jobbat med namnen.

Men egentligen är de där underskrifterna så jävla ointressanta. De betyder liksom ingenting egentligen. För om politikerna hade brytt sig så hade de skitit i om det var rätt gjort eller inte, då hade de hållit en omröstning i alla fall eller, ännu bättre, bara struntat i att sälja ut lägenheterna direkt.

Det hela illustreras tydligt av att kommundelen Tullinge har lyckats få igenom en folkomröstning med bara 3000 namnunderskrifter, till skillnad från de 6500 som tydligen var så jääävla viktiga när det kom till Alby är inte till salu, och att det dessutom bara genomfördes en stickprovskontroll på namnen på den listan.

Tullinge fick igenom en folkomröstning när de befann sig i liknande situation.

– De fick igenom stickprov på 3 000 namn, varför räknade de igenom alla våra 6 500? I Tullinge bor det vit medelklass, vi undrar om det har något med saken att göra, säger Emma Dominguez.

Vad handlar detta om? Klass. De som är engagerade i Alby är inte till salu driver en fråga som berör de fattigare delarna av befolkningen i Botkyrka, de som bor i billiga hyresrätter. Tullinge är en rik kommundel som vill bryta sig loss ut Botkyrka. Klart som fan Tullinges röster är viktigare. De är ju rika, de är vita, de är ”etablerade”. Det handlar inte om hur många röster det är utan om vilka röster en som politiker väljer att lyssna på.

Det kan säkert stämma att det är fel på några underskrifter, men vem fan bryr sig? Hur kan en som politiker, som ska representera och föra folkets talan, på det här sättet motarbeta och köra över ett av de största ideella engagemangen på länge för att påverka kommunpolitik? Det är fullt möjligt att sluta räkna namnunderskrifter och istället fundera på vad det är för politik en för och hur det drabbar människor. Det är fullt möjligt att sluta tjafsa om form och börja prata om innehåll istället. Vad för politik en vill föra. Men i klassiskt politikermanér så shabblas hela frågan bort med härskartekniker, diffust snack om ”ekonomi” och ”demokratiska spelregler” och en jävla massa trams.

Men jag kan inte säga att jag är förvånad, inte alls faktiskt. Det var länge sedan jag hade tilltro till att de kanaler som makten har skapat åt oss kommer kunna ändra ett skit. Jag förstår att det finns en del som vill tro på demokratin, men om en fortfarande har tilltro till ”demokratiska medel” efter detta så är en fan bara verklighetsfrånvänd.

Tvångsobjektifierandet.

Angående det här med tvångsobjektifiering och -sexualisering så vill jag påpeka att det inte är just att det är ett barn som är grejen, utan överlag det tvångsmässiga objektifierande som sker av kvinnor precis hela tiden. Det spelar ingen roll vilken ålder det är på dessa kvinnor, för det handlar fortfarande om att objektifiera och därmed frånta agens. Att barn drabbas av det visar dock på absurditeten i det hela. Barn är i regel inte särskilt brydda av sitt utseende, men de görs brydda genom detta tvångsobjektifierande.

Tänk såhär. En är kvinna. En håller på med någon grej, typ en konst, sport eller bara något en tycker är jävligt trevligt som att ligga i solen och läsa en bok. En tycker att det är kul/trevligt/behagligt att utföra den här aktiviteten. En tänker inte så mycket på hur en ser ut för en är upptagen med att tänka på denna aktivitet. Plötsligt kommer någon fram och ba ”vad du var snygg”. Vad sker då? Jo, en går från att bli omedveten om sitt utseende till att bli medveten om detsamma, självmedveten. Även om kommentaren är positiv så börjar en genast tänka på hur en ser ut, eftersom en har fått en signal om att det är något som andra går omkring och tänker på och uppfattar som viktigt. Tänk dig sedan att detta sker varje dag, både direkt och indirekt, dels när du själv gör något men också när andra kvinnor gör något. Vad gör detta med din uppfattning om dig själv? Det gör dig brutalt självmedveten, inte bara för en liten stund utan genomgående. Det gör att en börjar värdera sitt utseende framför allt annat.

Detta är vad som händer kvinnor i det här samhället. Eftersom kvinnokroppen ständigt objektifieras och fokuseras på börjar också faktiska kvinnor att fokusera på sina egna kroppar på samma sätt. Det blir inte bara ytterligare en grej som ”läggs på” på någon slags intresselista, som en bryr sig om ibland när en har tid och lust, utan det genomsyrar hela livet, tar över alla aktiviteter, förvandlar allting till en arena på vilken en inte bara utför en aktivitet utan också visar upp sig som objekt. Det är skillnad på detta och att typ ”bry sig om hur en klär sig/ser ut”. Att göra det är att fundera lite extra på klädvalet på morgonen, detta handlar om att ständigt tänka på sig själv i termer av objekt, ständigt fråga sig själv hur en ser ut, ständigt vara medveten om sin kropp, sitt ansikte, sitt hår, allt.

Detta är något en som kvinna aktivt måste träna bort för att bli kvitt. En måste avsocialisera sig själv från denna ständiga självmedvetenhet som en tränats in i. Och det är liksom inte en lätt uppgift, det är faktiskt jävligt svårt. Jag försöker själv dagligen att kämpa mot detta, men det är så jävla inpräntat att allt jag är är en kropp, att jag inte kan vara nöjd med något annat om jag inte är nöjd med hur jag ser ut. Det är så jävla tyngande att ständigt komma på sig själv med att tänka på detta.

Ibland anklagas kvinnor för att objektifiera sig själva, typ genom att lägga ut bilder på Instagram eller på sina bloggar eller liknande. Men det är väl inte så jävla konstigt att en gör det om en har blivit tvångsobjektifierad hela jävla livet? Om en hela jävla livet har fått höra om hur snygg/ful/söt en själv och andra kvinnor är, hela jävla livet har fått veta att det är detta och endast detta som räknas, så är det väl inte så konstigt att en också gör sig själv till ett objekt för att söka bekräftelse. Den bekräftelsen är liksom viktig för att den har gjorts viktig när tusentals och åter tusentals personer har förmedlat att det är det som räknas.

Jag är så trött på detta skämmande av kvinnor som bara följer patriarkatets logik. Plötsligt är det deras fel att de ses som objekt, ty de objektifierar sig själva. Som om det var där objektifieringen började. Som om det ligger i kvinnors natur att ta sexiga bilder och lägga upp på Instagram, som om det inte vore ett resultat av patriarkatet utan bara skedde av sig självt.

Sluta tvångsobjektifiera kvinnor i er omgivning. Sluta säga saker om att de är snygga hela jävla tiden. Sluta ger era jävla ”komplimanger” i tid och otid. Sluta bidra till denna ständiga självmedvetenhet som prackas på kvinnor.

Demokratiska spelregler.

En grej jag undrar med folk som snackar om ”demokratiska spelregler” är om de tror att vi fick rösträtt, föreningsfrihet och så vidare i ”god demokratisk ordning”, om de som kämpade för detta spelade enligt de då rådande spelreglerna för hur en skulle driva politiskt arbete. Troligen inte.

Mer inflytande är ingenting som någonsin kommit gratis, som en skänk från ovan, utan det är något en har fått kämpa sig till, för det mesta med en bladning av metoder som står både innan- och utanför de för tillfället förhärskande normerna kring hur politik ska gå till.

De demokratiska spelreglerna är inte och har aldrig varit neutrala, de är alltid viktade till den rådande maktens fördel. Det är fint att vi har rösträtt, demonstrationsrätt, föreningsfrihet och så idag men det är inget vi har fått gratis, och det är ingenting vi kan ta för givet. Vi måste ständigt försvara dessa rättigheter och kämpa för att de ska utvidgas. Och detta måste, precis som innan, ske både innanför och utanför ”demokratin”, det vill säga det nu etablerade parlamentariska.

Vi kan inte begränsa oss till metoder som är sanktionerade av det nu rådande samhället om det är det vi vill förändra, precis som den feministiska kampen inte kan bedrivas på den patriarkala maktens villkor. En måste ständigt tänka utanför den pyttelilla ”demokratiska” lådan. Se att det inte finns någon bestämd slutpunkt för demokratin, ingen bestämd gräns för vad som är och inte är i enlighet med den. Se att de ”regler” som finns idag inte är något objektivt sant, utan något som har förändrats genom kamp och kommer att förändras än mer. Ständigt kämpa för med inflytande, mer makt.

Om vi bara accepterar spelets regler för vad dem är, bara rör oss innanför dem i rädsla för att kallas odemokratiska, kommer vi alltid att spela på en spelplan som är viktad till deras fördel, mot oss och våra intressen. Demokratin är inget objektivt ramverk, inga fast regler, utan ett ideal att sträva mot.

Alby är inte till salu.

058

047

085

083

078

093

099

Igår var jag på Alby är inte till salu- demon. Vi gick från Hallunda centrum till kommunhuset för att lyssna på fullmäktigesammanträdet då politikerna skulle fatta beslut dels om folkomröstning, dels om utförsäljning.

När vi kom till fullmäktige så fick inte alla plats att lyssna, trots att det är något en är berättigad till enligt grundlag. Jag inser att en inte kan ha hur stora lokaler som helst, men detta hade varit enkelt åtgärdat om de istället hade hållit mötet i en av de större lokaler som faktiskt fanns tillgängliga i kommunhuset. De visste mycket väl att det skulle hållas en demonstration och att människor skulle komma dit.

Vi stod utanför salen och diskuterade med någon slags man med makt i kommunen som var allmänt vidrig och nedlåtande. Sade saker som att ”nu lugnar vi ner oss lite” och snackade om att vi gemensamt måste finnas en lösning på det här problemet, som om det var vårt gemensamma problem att de inte hade ordnat med lokal och/eller ljud. Vi krävde att de skulle ordna så att alla kunde höra, och till slut började vi hålla demonstrationen precis utanför, vilket såklart lät en massa. Notera att detta skedde först efter att vi förvägrats plats och diskuterat om det en lång stund. Personen vi diskuterade med sade bland annat: ”om det är någon som är genuint intresserad så kan vi fixa några platser”, som om inte alla som kom dit var intresserade, vi var ju där för att gå på mötet. Dessutom är det väl inte hens sak att definiera vem som äger tillträde.

När det blev ”för mycket” ljud utanför så sade ordföranden typ ”ja nu är det en massa ljud utanför så jag tycker vi ska stänga dörren [så vi inte skulle kunna höra någonting]. Det är ju inte riktigt god demokratisk ordning men ni har ju inte följt spelreglerna”. Alltså: om ni låter och kräver er rätt att få närvara så måste vi tyvärr vara odemokratiska, för ni har inte följt spelreglerna. Dessa spelregler hänvisades det friskt till, men inte kunde förklara vari de bestod. Det verkade mest handla om att en inte skulle störa.

Till slut fick vi ljud ute i vänthallen, men då hade mötet redan förflutit ett tag utan att alla hade kunnat höra. De hade kunnat fixa det hela med en gång innan sammanträdet startade, men de valde att inte göra det. Och sen gnällde de över att folk typ ”störde” när de skulle ta beslut om att sälja ut allmännyttan.

Jag stannade ungefär två timmar och lyssnade på alla politiker som skulle snacka. En massa sossar snackade om hur mycket de tyckte om allmännyttan och hur viktigt det var men att de ändå skulle rösta för försäljning. Någon Folkpartist (tror jag) snackade om att det var så kul med ”ungdomar som engagerar sig” men att hen inte riktigt höll med. Alltså, de som var där var liksom framförallt vuxna människor. Inte för att det ska spela någon roll vilken ålder folk har, men det var så tydlig en härskarteknik. Vissa försökte få det till att det bara var en ekonomisk fråga och inte alls en fråga om ideologi, men tydligen så har kommunen i sin utredning kring kostnaderna dels räknat med ett skitstort renoveringsbehov som inte verkar stämma överens med verkligheten, dels inte utrett andra alternativ än försäljning på ett vettigt sätt. Det är klart att det framstår som en nödvändighet om en riggar utredningen på det viset.

Överlag var det en jävla orgie i härskartekniker, tomt liberalt blaj om ”demokrati” och ”ekonomi” och så vidare. Jag satt inte kvar tills beslut fattades, men såklart blev det ett ja till försäljning. Skamligt.

Men jag hoppas och tror att kampen fortsätter. Nu har den ”demokratiska vägen” testats och visat sin undermålighet. Men det finns som tur är andra metoder än de ordföranden för kommunfullmäktige har med i sin lista över ”demokratiska spelregler”.

Barnarbete.

IMG_20130614_190342

En förstår ju att vår arbetsmarknadsminister Engström är så hjärtlös när hen blev utsatt för arbetets fasor redan som 14-åring.

En grej jag tycker är märklig i det här landet är den avslappnade attityd vi har till barnarbete. Jag tror att det är 16-årsgräns på när en får lönearbete, vilket väl känns ganska rimligt med tanke på omständigheterna. Egentligen tycker jag såklart att allt arbete under 67 borde räknas som barnarbete, sedan kan en gå i pension. Däremot så finns det ju en massa barnarbete som äger rum innan dess.

Till exempel: sälja jultidningar för att få någon billig ”premie”. Detta verkar barn i alla åldrar få göra. Hur kan det vara okej? Det är ett extremt osäkert arbete med skitlön som något företag berikar sig på. Förbjud!

Vad som dock är etter värre är alla dessa ”lättsålda korvar” som barn säljer för att få råd med klassresor och så vidare. Detta är inte bara barnarbete utan ett barnarbete som sanktioneras av skolan. Jag minns när vi skulle sälja typ stora halvlitersförpackningar med äckligt äckligt godis. Burkarna kom till skolan och så fick vi ta och sälja. Det tog en massa undervisningstid att administrera detta, men det tycker väl vissa bara är utmärkt så barnen får lära sig typ ”företagsamhet”.

Jag ville absolut inte göra detta så det slutade med att min släkt och mina grannar fick köpa för att jag skulle komma upp till miniminivån. Vi hade någon slags tävling i klassen med den som sålde mest dessutom. Jag tänker mig att det här kan bli skitjobbigt för den som inte har grannar/vänner/släkt som har det bra ekonomiskt, som måste gå och typ knacka dörr fast hen inte vill. Verkar asvidrigt. Och någonstans sitter det där jävla företaget och berikar sig på de stackars barnens arbete.

Vissa menar att detta är bättre än att de som inte har pengar inte kan åka med. Jag tycker att detta vidriga profiterande på barn borde förbjudas och så kan en börja finansiera klassresor kollektivt istället, alltså som ett anslag i skolbudgeten. Det borde inte vara så att en måste välja mellan att betala själv eller att sälja tusen lättsålda salamikorvar som något jävla företag profiterar på.

Sluta indoktrinera barn i arbete och sluta acceptera att skolan på det här viset används som en kanal för företag som vill göra vinst på att barn ska sälja deras jävla produkter till släkt och vänner.

Den manliga blicken i sin prydno.

Jaha. Så en lägger upp en bild på sin elvaåriga lillasyster och får genast en kommentar som är sexualiserande, som gör hen till ett objekt för manlig njutning. Så jävla vidrigt och slemmigt på så många sätt. Så jävla äckligt att utsätta en människa för det.

Det är ett jävla barn. Det är inte okej ens som något slags sjukt skämt. Lägg genast ner detta tvångssexualiserande. Inte bara av min syster, utan av alla kvinnor. Det är vidrigt att en inte ska kunna figurera på bild utan att bli sexualiserad.

Ofta talas det om att kvinnor objektifierar sig själva på bild, men minst lika ofta och troligen mycket mer blir vi fan tvångsobjektifierade. En helt vanlig bild på ett barn som badar blir till något helt annat för den manliga blicken, barnet blir ett objekt. Det är klart att om en utsätts för detta från elva års ålder så börjar en tänka på sig själv i termer av ett objekt, något som ska behaga.

Det är sånt här som får mig att äcklas av manligheten. Detta jävla användande av sin manliga blick för att utöva sin vidriga patriarkala makt, för att lära kvinnor att det är deras utseende som räknas och inget mer.