Politik – Sida 140 – Fanny Åström

Objektifierande feminism.

Att göra män till objekt är något som då och då dyker upp som praktik inom den feministiska rörelsen. Till exempel tumblrbloggen maleobjects som ofta hyllas av feminister är ett exempel på detta. Inte sällan lyfts kvinnor som talar om män som objekt upp som feministiska förebilder, tänk Samanta i Sex and the City.

Jag tänker att det här är en del i den feministiska falang som främst går ut på att anpassa kvinnor efter ett patriarkalt samhälle, alltså göra så att kvinnor kan dominera andra på samma sätt som män gör. Detta är givetvis en feministisk kamp såsom alla andra som anser att det finns ett strukturellt förtryck av kvinnor som ska motverkas, men jag frågar mig hur meningsfull eller subversiv den egentligen är. Det verkar snarare handla om förändring av detaljer, alltså könsfördelning, än något verkligt omskapande av samhället. Detta kan såklart ses som ett mål i sig, men jag tycker inte att en ska

Såsom jag betraktar patriarkatet är det inte bara en fråga om att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner eller i att utöva makt, utan också att själva samhället i sin grund är utformat av och för män, och framförallt för män såsom varelser som innehar patriarkalt makt, alltså makt att dominera över framförallt kvinnor men även över sina familjer, alltså såväl söner som döttrar. Jag menar att samhället som sådant är utformat för att den patriarkala makten ska kunna bevaras. Familjen, och således även relationen, är utformade på ett sätt som garanterar och förstärker den patriarkala makten.

Detta går även igen på hur människor i största allmänhet ser på varandra och sina relationer, framförallt kärleksrelationer/sexuella relationer där kön är en väldigt viktig faktor. Jag har innan skrivit om hur till exempel homosexuella relationer påverkas av patriarkala strukturer, och jag menar att detta har att göra med att sexualiteten och vår syn på relationer är utformad för att passa dessa patriarkala syften, alltså att upprätthålla patriarkatet. Mönster av ägande/exklusivitet, objektifiering, dominans och (ofta frivillig) underkastelse, som är utmärkande för hur patriarkatet upprätthålls, går alltså igen i alla relationer.

Jag menar att objektifiering är en grundläggande mekanism i patriarkatet. Att reducera kvinnor till objekt för män att använda på olika sätt, bland annat sexuellt, är grundläggande för att sedan kunna förtrycka dem i relationer. Att män och kvinnor i relationer framförallt ses som representanter för just sina kön är en slags objektifiering. Män och kvinnor möts i heterorelationer framförallt som män och som kvinnor och inte som personer med olika egenskaper, personligheter och så vidare. Detta är en objektifiering som sker dagligen i patriarkatet.

Jag menar att objektifieringen av män är en del av samma patriarkala strukturer som objektifieringen av kvinnor. Även kvinnor bemöter män framförallt som män, om än i lägre grad eftersom mannen står modell för det mänskliga. Jag menar att då en som en feministisk handling objektifierar män så bygger en vidare på denna patriarkala tradition av objektifiering. Därför menar jag att till exempel porr är lika patriarkalt även om det skulle vara män som objektifierades i den. Rollerna skulle vara ombytta, men det är samma patriarkala mönster av objektifiering som får konstituera hur sexet porträtteras.

Vad är syftet med jämn könsfördelning om det patriarkala förtrycket fortfarande finns kvar? Att låta kvinnor och män få lika stor del av såväl makten som förtrycket, dominansen och underordningen. Jag menar att det patriarkala förtrycket inte bara handlar om att kvinnor inte får samma tillgång till makt och behovstillfredsställelse som män, utan även om att alla relationer och institutioner är perverterade av patriarkatet som sådana, oavsett om män eller kvinnor befolkar dem. Oavsett om hälften av männen byts ut mot kvinnor så sitter patriarkatets ränder obönhörligen i, och kvinnor kommer tvingas att på samma sätt dominera och objektifiera män som män har dominerat och objektifierat kvinnor, för det är så strukturerna ser ut. Vi kommer inte att bli friare, inte att få bättre relationer eller något, utan vi kommer bara att få samma gamla skit men med hälften kvinnor. För mig är detta ett ynkligt mål för en social kamp.

Min dröm om det postpatriarkala samhället är inte ett samhälle som ser likadant ut, men med jämn könsfördelning i alla objektifierande reklamer, kvinnor som utför hälften av våldtäkterna, lika många män som kvinnor som går och säljer sig på gatan, lika många kvinnor på maktpositioner i politiken eller näringslivet och så vidare. Jag ser framför mig ett samhälle utan dominans i relationer, utan objektifiering och våldtäkter, utan maktpositioner. Jag tänker mig att det är svårt att tänka sig detta samhälle i några konkreta termer, eftersom det ligger så långt bortom allt vi tänker oss kan inträffa inom ramarna för det vi lever i idag. Att tänka sig kvinnor som intar samma positioner och utövar makt på samma sätt som män är enkelt, att tänka sig en samvaro mellan människor där dessa positioner inte över huvud taget existerar är desto svårare.

I vissa fall så ser jag ett syfte med att tala om män som män, alltså när en talar om manlighet och hur den är förtryckande. Däremot tänker jag att målet måste vara att både män och kvinnor ska kunna träda ut ur sin könsram och leva som människor, i relationer utan objektifiering, dominans och underkastelse. Därför tycker jag inte att en ska objektifiera män som någon slags feministisk handling. Istället bör vi fundera på hur relationer och sexualitet skulle kunna vara i ett postpatriarkalt samhälle, ett samhälle där sexuellt ägande, objektifiering, dominans och underkastelse inte skulle vara grundläggande ingredienser i människors relationer, och sträva efter detta. Istället för att hävda oss som förtryckare på patriarkatets villkor bör vi sträva efter ett samhälle som är verkligt fritt från förtryck, såväl könsbundet som skapat på andra grunder.

Detta ligger i alla människors intresse, mäns såväl som kvinnors, eftersom det handlar om friheten att kunna skapa relationer till andra människor som inte domineras av dessa fenomen. Däremot ser jag feminismen som en av de rörelser som skulle kunna föra en reell kamp emot detta. Det är feminismen som sitter inne på analysverktygen för att beskriva dessa strukturer och som företräder den grupp som idag är de stora förlorarna på detta. Det är viktigt att inte förlora denna potential och istället kämpa för möjligheten att delta i det patriarkala förtrycket på samma villkor som män.

Utbud, efterfrågan och kvinnolöner.

Ibland när en diskuterar kvinnors lägre löner så stöter en på ett mot”argument” som låter såhär: ”löner bestäms faktiskt av utbud och efterfrågan”. Jag antar att det personen som säger såhär försöker få fram är att det inte finns några strukturer som ligger bakom utan att det bara rör sig om ”rena” marknadskrafter. Problemet med resonemanget är att dessa ”rena” marknadskrafter inte är något som existerar utanför nationalekonomisk teori. Marknaden styrs såklart av människor som i sin tur styrs av irrationella idéer och fördomar, detta försvinner liksom inte bara för att vi snackar om lönesättning.

Alltså: vad människor är beredda att betala för arbete (efterfrågan) och vad människor vågar kräva för ersättning för sitt arbete (utbud) påverkas av maktstrukturer. Om kvinnor generellt värderas lägre i samhället så kommer såklart kvinnors arbete också att värderas lägre, både av arbetsköparna och av de själva. Alltså bestäms lönerna fortfarande av utbud och efterfrågan, men detta utbud och efterfrågan bestäms av samhälleliga strukturer precis lika mycket som allting annat. Detta pressar såklart ner lönerna.

Att hänvisa till utbud och efterfrågan när en diskuterar löneskillnader mellan kvinnor och män är helt enkelt en ickeförklaring. Det förklarar vad som sker när kvinnors idéer om vad de är värda för lön möter arbetsköpares idéer om vad kvinnors arbete är värt, men det säger ingenting om hur dessa idéer skapas från första början. Ingen hävdar att ojämlikheten ligger i att det skulle vara andra mekanismer som styr kvinnors löner än de som styr mäns löner på en marknad när utbud och efterfrågan redan är satta, det intressanta sker innan dess, när våra förväntningar på världen skapas, långt innan vi kommer ut på arbetsmarknaden eller ens får kännedom om den.

Det finns inga pengar.

En grej folk som gillar parlamentarism ofta gör är att lakoniskt säga ”det finns inga pengar”, ett slappt konstaterande av hur världen ”är”, som om det inte var ett resultat av vad vi gör. Det är så spännande det här, för uppenbarligen finns det ju pengar nog för att till exempel sänka en massa skatter utan att det ger någon synbar effekt på arbetslösheten.

Såhär: vi har en högre produktivitet än vad vi någonsin har haft. Fler saker produceras till mycket lägre kostnader än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Det finns ett helt absurt överflöd av såväl mat som prylar, jag menar: saker och ting slängs för att inte priserna ska dumpas, många människor lever i ett enormt överflöd. Det är klart som fan att det finns materiella förutsättningar för att vi ska kunna ta hand om varandra, miljön och dessutom jobba mindre.

Men om vi tar ner det på en lite mer realpolitisk nivå: politiker har de senaste årtionden ägnat sig åt att sänka skatter, bromsa löneutvecklingen, sälja ut allmän egendom och låta företag exploatera naturresurser utan att kräva knappt någon ersättning för det. Att vi idag inte har samma ekonomiska utrymme att röra oss med i de offentliga finanserna är ingen slump utan ett resultat av politik, och givetvis kan det även åtgärdas med politik.

Jag hatar den här maktlöshetssjukan så innerligt. Alla dessa politiker som agerar som några jävla fån, människor som inte kan styra något egentligen utan bara göra lita nationalekonomiska kalkyler om vilken skatt vi borde sänka härnäst. Politik handlar om ideologi, om vilken riktning en vill att samhället ska ta sig och vad en önskar prioritera, ändå är den diskussionen idag helt frånvarande. Det landar bara i hur saker och ting ”är”, och att den som tänker sig att vi typ skulle kunna höja skatten är naiv och verklighetsfrånvänd. Att det helt enkelt inte är möjligt att nå nåhon större förändring i samhället, för att det inte finns pengar.

Patriarkatet styr även homorelationer.

Ibland talas det om att samma mönster som jag beskriver i heterorelationer även går igen i homorelationer, som om det på något sätt skulle ”bevisa” att jag har fel. I mina ögon ”bevisar” detta endast hur allomfattande patriarkatets makt är.

Heteronormen påverkar såklart även homosexuella människors relationer. Hur många gånger har en inte hört människor försöka pressa in heterorelationen i homorelationer genom att tala om vem som är kvinnan och mannen i förhållandet. Det är även tydligt hur många av de framsteg som gjorts i hb-rörelsen har handlat om homosexuellas rättighet att leva som heterosexuella par, till exempel ingå registrerat partnerskap och nu slutligen gifta sig, ha rätt att skaffa barn och så vidare. Jag menar inte att det här är något dåligt, däremot att homosexuella relationer utformas och bedöms efter en heterosexuell matris, vilket såklart påverkar dem.

Eftersom vår idé om hur kärlek ska vara utgår från beskrivningar av heterosexuella relationer, som ju präglas av patriarkala strukturer, så är det klart att dessa strukturer även går igen i homosexuella relationer. Patriarkatet finns liksom inte bara i heterorelationer, utan det är ett stort normsystem som påverkar vår syn på världen i helhet, speciellt vår syn på kärlek eftersom det är så otroligt bundet kring just kön. Tyvärr kommer en inte undan detta för att en blir kär i människor med samma kön som en själv.

Sedan är det klart att det kan uppkomma problem i relationer som inte har något med patriarkatet att göra, och det kan väl vara intressant att prata om det också. Däremot är det kanske inte riktigt det jag är intresserad av att skriva om.

Såhär ser klassförakt ut.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om tv-serien Here Comes Honey Boo Boo som handlar om ett barn som ställer upp i skönhetstävlingar och hennes familj. Löwengrip inleder med att kalla familjen för ”redneck” vilket i princip betyder white trash, fast typ lite värre. Alltså ett begrepp som i sig ger uttryck för klassförakt. Sedan kör hen vidare med att beskriva deras ”pengartänk” och hur det är dåligt:

Serien är otroligt underhållande men det jag reagerar mest över är deras relation till pengar […] någonstans så inser man ju att den här familjen spenderar sina pengar efter dagen. Kortsiktiga billiga köp hela tiden som dom tror ska gynna dom. Billig hot dog till middag, en billig chipspåse efteråt. Billigt, billigt och billigt och såklart så blir det bara färdig skräpmat.

Jag blir så jävla matt på detta gottande i och moraliserande kring hur andra använder sina pengar. Som om det var det som var problemet när människor till exempel är fattiga. Hen går vidare med att berätta om hur hen skulle vilja gå in och ”styra upp” deras ekonomi:

Jag skulle så gärna komma hem till dom, rensa ur i skafferiet (antar att kylen och frysen ekar tom) och åka iväg och storhandla vanlig husmanskost. Antar att jag får ta med Odd också så att han kan hjälpa dom att laga mat. Det skulle bli så mycket godare och billigare.

Jag kan verkligen se framför min inre blick hur Löwengrip och Spångberg sitter och typ myser i sin soffa i sin asfina bostadsrätt och ba sitter och ”diskuterar” hur de ska ”styra upp” deras ekonomi för att de själva ju är så jävla lyckade och ekonomiska och gud vet allt. Ungefär som om någon av dem vet ett skit om hur det är att leva i ekonomisk nöd, att behöva spara pengar. Om jag hade spenderat som Löwengrip hade jag fan varit pank på en vecka, jag tycker hens konsumtionsvanor är helt sinnessjuka och hen ska verkligen inte snacka om hur en ska ”styra upp” sin ekonomi.

Jag tycker att det är så jävla vidrigt när rika människor går omkring och moraliserar över hur andra ska sköta sin ekonomi. Som om de hade någon aning om hur det är att leva på marginalen, att alltid behöva välja det billigaste, att alltid behöva planera och spara. Den här idén om att de typ har bra ekonomi för att de är så himla bra på att sköta sig, inte för att de fötts med en jävla silversked i sina munnar. Och att fattigdom skulle handla om att en inte gör en budget, eller köper chips för ofta. Jag blir så trött.

Högerfördomar.

Högern alltså. De är så jävla dåliga på att förstå vänstern. Två grejer som jag verkligen stöter på precis hela tiden när högermänniskor ska ”konfrontera” mig med vad de antar är mina åsikter:

Folk som tror att en älskar staten bara för att en är vänster. Såhär: jag hatar staten i sin nuvarande form. Den är ju i princip till för att skydda den styrande klassens, det vill säga kapitalisternas intressen. Detta göra genom att upprätthålla en viss välfärd, vilket gör att tillväxten av nya arbetare säkras. Det görs också genom att bygga infrastruktur, satsa på forskning och så vidare som gynnar ”tillväxten”, alltså kapitalistklassen. Det görs också genom att skydda egendomen. Sedan tycker jag såklart att det är bättre om saker som till exempel välfärd är i statlig regi eftersom vi i alla fall har en viss demokratisk kontroll över staten, vilket vi inte har över privata företag. Jag tänker mig visserligen att det ska finnas någon slags stat i ett framtida samhälle (vilket i princip alla högermänniskor också gör) men jag anser att den ska ha en helt annan form än den vi har i dagens samhälle.
Folk som ska dra upp vad sossarna gjort och inte gjort och vad de står för. Jag. Är. Inte. Sosse. Och mer: jag tycker direkt illa om socialdemokraterna. Jag ser socialdemokraterna som ett högerparti. Jag tycker att deras kramande av kapitalismen och tillväxten och arbetssamhället är vämjeligt. Jag ser inte fram emot att se dem rädda kapitalismen en gång till, vilket de kommer göra när de vinner valet. Jag tycker även att vänsterpartiet är för höger men tänker ändå rösta på det för att det är det alternativ som ligger längst åt vänster.

Då var det utrett. Utgår från att jag inte kommer få höra detta igen.

Om rättvisa kommentarsregler.

Jag har funderat en massa på det här med kommentarsfält och så vidare typ det senaste halvåret. Det började när Lemoine började öppna upp bloggen med för diskussion med ickefeminister. Efter det har jag kommenterat ett par gånger, och typ varje gång så river det upp värsta diskussionen. Som att jag kan skriva att den finns en patriarkal penetrationsnorm och genast börjar tre personer typ hoppa på mig och skriva att jag har fel och gud vet allt. För mig är det uppenbart att det här är hotfullt även om folk håller ”god ton”, alltså typ inte använder fula ord. Det handlar om att direkt bli ifrågasatt vad en än skriver, vilket är den jävligt obehaglig upplevelse.

Med min kommentarspolicy är jag medvetet diskriminerande, jag diskriminerar folk som har andra politiska perspektiv än vad som representeras här. Jag tycker att den som är man, ickefeminist, höger och så vidare måste hålla sig mer i skinnet.

Jag tänker att det handlar om att det här är ett rum till för personer och perspektiv som ofta inte brukar synas. Jag vill inte att det ska bli övertaget av samma personer som har tolkningsföreträde i resten av samhället, hur trevliga de än är. Därför är jag hård mot dessa personer, och reagerar väldigt snabbt vid överträdelser. Ofta när någon ickefeminist kommer in så börjar hela diskussionen efter det handla om den personen, vilket jag tycker är ett problem. Jag vill att det här framförallt ska vara ett forum där feministiska idéer kan utvecklas, inte där de ständigt måste försvaras.

Idén om att det ska vara ”rättvist” tänker jag ställer till vissa problem. Jag har till exempel märkt att Lemoine har fått ställa upp väldigt krångliga regler, som att en inte får lämna för många eller för långa kommenterar eftersom det är något som de här personerna ofta gör, vilket riskerar att ta över och skrämma bort andra. Men ibland kan det ju verkligen vara bra när någon lämnar långa kommentarer. Jag tänker att en inte behöver ha regler som en applicerar rättvist utan att det är okej att vara partisk och släppa fram de rösterna en personligen bedömer är intressanta för diskussionen.

Jag tänkte ofta innan att jag typ behöver släppa igenom alla perspektiv, men sedan insåg jag att vissa måste backa eller trängas bort för att andra ska kunna synas. Eftersom män, ickefeminister och högermänniskor har tolkningsföreträde i resten av samhället så syns deras perspektiv redan överallt, och de behöver inte synas här också. Det blir ju omöjligt med ideologisk utveckling om en aldrig får diskutera saker utan att ta hänsyn till att människor som inte håller med alls ska få svar på sina ”frågor”. För mig är det viktigare att erbjuda ett rum för inomfeministisk diskussion än att tillfredsställa en massa antifeminister. Faktiskt.

Sluta sträva efter den enade feminismen.

Det är inte helt ovanligt med uttalanden i stil med ”ska den där personen föreställa feminist” om uttalade feminister som ger uttryck för åsikter som går emot personens föreställningar som vad god feminism är. Detta tycker jag är ett stort problem, för det skapar en exkludering. Även om jag inte tycker att till exempel högerfeminister är något att ha i kampen för ett jämställt samhälle så kan feminismen vara en inkörsport till djupare samhällskritik (den var det för mig), och därför är det viktigt att hålla dörren öppen, att inte hålla på och ställa upp en massa detaljerade krav om exakt hur den feministiska analysen och kampen ska se ut för att en ska få vara med.

Jag har en väldigt tydlig men bred definition av vem som är feminist. En feminist är en person som är medveten om könsmaktsordningens existens och vill motverka den. Varken mer eller mindre. Jag tycker inte att personen måste ha någon djup analys av vad könsmaktsordningen är, inte heller tycker jag att personen faktiskt behöver agera på ett sätt som motverkar könsmaktsordningen. Till exempel särartsfeminister tror jag snarare förstärker könsmaktsordningen, men jag ser dem fortfarande som feminister för att de vill motverka den. Jag tycker även att en kan vara feminist fast en är passiv.

Däremot finns det gott om feminister som jag ser som mina ideologiska fiender. I dessa ingår bland annat särartsfeminister och högerfeminister. Båda två agerar enligt mig i praktiken på ett sätt som snarare förstärker än motverkar könsmaktsordningen. Och även om de inte gör det så agerar de ofta på ett sätt som förstärker andra grejer jag tycker illa om, som kapitalismen.

Ibland talas det om att feminister ska vara enade. Detta tycker jag är absurt. Jag är inte enbart feminist. Jag tycker inte att kvinnokampen är viktigare än kampen mot till exempel kapitalismen. Att jag är feminist gör mig inte mindre till kommunist, och jag ser inte heller den feministiska kampen som något fristående från kampen mot kapitalismen. De är helt enkelt sammanvävda, såsom allting hänger samman i ömsesidigt beroende i det vi kallar samhället. På samma sätt kan folk vara kommunister men antifeminister, inte heller dessa är jag intresserad av att samarbeta med.

För mig är feminismen inget kramkalas. Alla behöver inte tycka om varandra och hålla med varandra. För min del får alla som känner till patriarkatet och vill bekämpa det kalla sig feminister, men då förbehåller jag mig också rätten att tycka att vissa feminister är helt jävla tappade. Jag behöver inte vara kompis med alla feminister, men jag behöver inte heller utesluta dem jag ogillar ur begreppet feminist.

Om folk bara var lite mer lugna med att även feminister kan vara riktiga idioter så skulle de kanske inte heller vara så pigga på att säga att olika personer inte är feminister. Och framförallt: om feminister skulle kunna sluta gnälla så mycket när andra feminister inte gillar dem så kanske en skulle slippa avskriva dem som feminister, utan istället kunna chilla med att alla inte gillar varandra trots att en delar en politisk åsikt.

Angående folk som tror att klass handlar om livsstil.

I boken Varför Marx hade rätt så sågar Eagelton totalt människor som tror att klassamhället handlar typ om vad folk dricker för vin och jag tycker det är så himla sant. Jag är så trött på folk som menar att arbetarklassen inte finns för att de typ kan köpa likadana kläder som någon borgare. Det är för helvete inte det det handlar om! Det handlar om att vissa tjänar på andras arbete, om att det ständigt sker en omfattande exploatering av människor och att människor tvingas arbeta för andras vinning.

Ni kan ta er tolerans och köra upp i röven.

Ett så jävla typiskt högerbeteende är att tycka att en ska typ tycka att det är bra att de inte tycker som en själv eftersom det är ”bra med diskussion” eller något. Alltså ursäkta mig, men jag tycker inte att era perspektiv ”berikar” på något sätt, varken samhällsdebatten eller mig personligen. Jag tycker inte att vi ska ”diskutera” om vi ska ha kapitalism eller inte, utan jag tycker vi ska diskutera hur vi ska komma till det klasslösa samhället. Precis som du troligen inte är intresserad av att ”diskutera” med en nazist så är jag ointresserad av att höra dina perspektiv på saker och ting, då jag tycker att de är skadliga för samhället.

Ingen, alltså verkligen ingen, är intresserad av att lyssna på alla åsikter och perspektiv. Jag är så trött på människor som typ låtsas att de är så jävla öppensinnade och vill höra vad alla tycker fast de egentligen inte bryr sig ett skit. Som säger att de ”vill förstå” men egentligen bara vill lägga huvudet på sned och ~*tolerera*~ enbart med vetskapen om att det är ditt perspektiv som gäller här i världen, att det är det som räknas i slutänden. Medveten om att det är ditt perspektiv allting utgår från, oavsett hur mycket det talas om att mitt handlar om en ”fin tanke”.

Att kunna gå omkring och visa tolerans är ett privilegium som tillfaller de vars perspektiv är det rådande i samhället, vi andra måste kämpa i underläge, och när en gör det så finns det inget utrymme för tolerans. Det handlar om kamp, och om vi går omkring och tolererar så kommer vi aldrig att komma framåt, utan bara sitta fast i detta eviga status quo.

Jag är så trött på den politiska tävlingen, där alla ska typ träffas och utbyta perspektiv och sedan i samförstånd komma fram till vad som är bäst. Jag vill inte vara med i era diskussioner, jag vill inte vara ert bollplank. Jag är inte intresserad av att höra att ni tycker att det är ”okej” att vara kommunist eller att ni ”förstår” mig och mitt perspektiv men ”tycker annorlunda”. Jag är inte kommunist för att få er förståelse, jag är kommunist för att jag vill krossa kapitalismen och den borgerliga staten, inte för att jag vill diskutera inom ramarna för den. Jag vill inte vara ert kommunistiska alibi, så att ni kan sätta ”pratat med en kommunist” på listan över era politiska meriter.

Visst, ni kan väl springa omkring och ”diskutera” och tolerera varandra, men försök inte få med mig i skiten. Jag tolererar inte er eller ert samhälle, och ni behöver inte heller låtsas att ni tolerera mig. Jag skiter i vad ni tycker om mina idéer i teorin eller om ni ”tolererar” att jag har dem, för jag vet att ni kommer motarbeta mig om jag försöker nå verklig förändring. Er tolerans klingar så falskt, jag vet att den inte betyder något i praktiken.